Stor släpper idag sitt efterlängtade debutalbum, "Shere Khan XIII". Fyra år har gått sedan Nya Skolans Ledare kom ut och inspirationen har under tiden gått både upp och ner. Men det är en sugen Stor som nu återvänder, och avslöjar för Kingsize att han redan nu har planer på nya släpp.

Ingången till Redline Recordings studio är för en främling inte så lätt att hitta. Adressen går till en plats i Stockholms södra förorter som inte ser ut att husera en av sveriges mest anrika hiphopstudios. Ingenstans finns någon skylt eller lapp. Men en ledtråd går att finna. Två papperskorgar utsmyckade med klistermärken från de flesta av Redlines senaste projekt. Labyrint, Dani M, Mohammed Ali. Och så vidare.

Några meter förbi papperkorgarna ligger ingången. Inte till studion, utan till rätt del av byggnadens källare. Dörren är liten och anonym. På andra sidan finns en trappa ner till en mörk korridor, och längst in – förbi ännu en dörr – ligger ingången till studion.

När dörren öppnas väller en samplad loop med Sallas trummor och takt ut. Någonting är i görningen. De är ett helt gäng som rör sig därinne. Några befinner sig i det större rummet med instrumenten, rummet som ser ut att vara producentbrödernas arbets- och lekplats. Några sitter i de mindre studiorna. Alla verkar ha något att göra. Väggar och dörrar är prydda med planscher och klistermärken med samma motiv som de på papperskorgarna. Förutom väggen med Palmemålningen såklart, som står tom. På insidan av dörren till det stora rummet hänger en stor affisch med bilden från Shere Khan XIII:s omslag. Stor tittar stolt på det.

– Det här är mitt första riktiga album. Nya Skolans Ledare var ju bara ett mixtape som jag la ut gratis. Sen vann jag P3-guld på det och då tror alla att det var ett album, säger han.

Idag har det gått lite mer än tre år sedan han fick ta emot priset för årets hiphop/soul på P3 Guld. Fyra år sedan han släppte mixtapet. Han hade lyckats med det ingen hade gjort tidigare – att vinna P3 Guld med ett mixtape – och han hade Salazarbröderna och Redline bakom sig, redo att backa nya skolans ledare. Men efter turnéerna och intervjuerna hoppade han inte rakt in i studion, som kanske många andra hade gjort. Han tog sin tid med det riktiga debutalbumet.

– Jag hade ingen stress, jag bara körde. Men om jag hade festat lite mindre och det varit lite lugnare, så kanske det hade gått lite snabbare. Jag har haft jävligt roligt. Det har varit lite kaos, men jag har levt mycket och haft jävligt roligt med mina kompisar, berättar han.

Inget resande?

– Nej, inte så mycket men jag har ju varit i USA två gånger. Båda gångerna med TSB och det var jävligt fett.

Första gången de åkte var kort efter succén på P3 Guld-galan. Han berättar att Redline hade blivit kontaktade av en rappare från New York som undrade vilka Latin Kings var. Han var nämligen själv från Chile och ganska högt uppsatt i gänget Latin Kings i sitt område. Salazarbröderna blev inbjudna och Stor fick följa med. De skulle spela in en ”world wide chilenarlåt” på spanska tillsammans
med rapparen och några andra, och Stor skulle köra en vers.

– De var fett sköna. Åkte runt i sina Escalades och gick runt med pistol och stora pengabuntar. Det var som på film. Och jag kunde gå vart jag ville med de där, till ställen där ingen annan får vara. Det var riktigt ’Rap’, speciellt i deras studio där vi hängde varje dag. Cuban Link och Rock från Heltah Skeltah brukade komma förbi och jag gjorde faktiskt en låt med båda två. Jag måste be dem att skicka över filerna.

I Sverige var Stor dock inte alltid lika produktiv. Han kan bara räkna upp tre låtar som gjordes 2011: Shoo, Stationen och Idiot (min broder). Den sistnämnda finns med på Shere Khan XIII och innehåller en vers om just den tiden. En vers där han skäller ut sig själv:

”Jävla diva! Pinsamt, du snackar som en bitch. Gå tillbaks till Masse, kom tillbaka
med en hit”

– Då kände jag så om mig själv. Då det var riktig hinkmode. Jag festade varje dag och var aldrig här. Kände mig fett mobbad i studion när jag kom hit. ’Ah, där e den där jävla alkisen igen’. Jag tänkte så i alla fall. Alla ville att jag skulle rappa, men har man inte lust så har man inte lust. Och jag pallar inte göra musik bara för att göra det.

Men suget kom tillbaka och på ungefär ett halvår spelade han in halva Shere Khan XIII. Till skillnad från till Nya Skolans Ledare fick han till och med välja bort låtar. Inte för att de han hade inte höll rent kvalitetsmässigt, utan för att de inte passade in i bilden.

– Jag tänkte jättemycket på helheten när jag gjorde skivan och valde låtar, för jag hade ganska många. Jag ville göra ett album-album, och därför jobbade jag mycket med till exempel skits och intron. Det sättet att jobba på håller ju på att dö ut med Spotify, men jag ville bara göra det.

Albumtänket har följt med hela vägen och ledstjärnan har varit att ingen låt ska vara den andra lik. Han har satsat på att göra låtar i högre grad än förut, berättar han. Han vill skapa känslor och måla bilder, medan det förut handlade mer om rappen. Och målet är att nå ut till fler människor än bara de rena rapfansen.

– Det är som fotbollsspelare som bara kan göra en överstegsfint. Det funkar inte så. Du måste ha flow, röst, inlevelse, topics. Kunna skådespela och sjunga. Battla folk och kunna uppträda utan att kolla ner i marken. Du måste kunna allt. Så ser jag på hiphop.

Resultatet är onekligen ett mångfacetterat projekt. I vissa av låtarna känner man knappt igen honom och produktionerna låter ständigt annorlunda. Och sången har fått större utrymme.

– Men många klagar på att det är för lite sång, har jag märkt nu. ’Varför sjunger du inte mer?’ Jag pallar inte, jag är rappare. Men jag gillar att sjunga och jag är bra på att komma på melodier. Jag har skrivit alla melodier på den här skivan, även om jag inte själv sjunger. Förutom Dani M:s melodi på Pappas Låt.

Hur mycket sång han än företar sig är det ändå som han själv konstaterar: han är rappare. Att skapa större låtar, måla bilder och skapa känslor ingår kanske numera i hans arsenal, men han är fortfarande rapparen Stor. En rapparnas rappare. Och Shere Khan XIII är en rapskiva, från start till slut.

– Nu i efterhand känns albumet som en kärleksförklaring till hiphop. Allt man växte upp till. När jag visar olika stilar finns små hyllningar lite överallt. M.O.P, Biggie, Tupac, Busta Rhymes, Jay-Z, Nas. Alla de där finns lite på skivan. Och svensk hiphop hyllar jag såklart också. Ayo, Latin Kings, Ison & Fille. Jag älskar den svenska hiphopen och lyssnade på den innan jag lyssnade på den amerikanska.

Han verkar inte särskilt lättad över att skivan är släppt. Den lättnad som ofta infinner sig hos personer som nyss avslutat något de hållit på med länge. Han verkar snarare hungrig. Den hungern som ofta ses hos nydebuterade artister. Hungern att fortsätta spela in och hungern att stå på scen.

– Det kommer släppas några feta låtar till som är gjorda till skivan men inte passade in. Nu har jag blivit mycket mer produktiv och jag tycket det här är jävligt roligt. Jag tror det kommer komma en till skiva inom ett år.

Den nya, mer produktiva – och större – Stor verkar sugen på att fortsätta skriva på sin vers. Till Sallas loop. Den har fått bas och en del syntar nu. Och nya trummor. Vid studions utgång står ett litet bord med klistermärken. Stoppa REVA, SD är nazister och så de där motiven igen, från soptunnorna. ’Det är bara att ta’, säger någon.

Text: Emiliano Strauss
Foto/video: Marko Holmgren
Videoredigering: Emilia Johansson