Snoops nya riktning under namnet Snoop Lion har inte tagits emot lika positivt överallt, från jamaicansk skepticism inför dess genuinitet till ifrågasättanden av andra rappare.
Själv menar Snoop att han gått igenom en förändring som människa och att det inte är ett PR-trick. Erik Augustin Palm träffade The Doggfather i Los Angeles, för ett samtal om länken mellan reggae och hiphop, samt vägen fram till nya albumet Reincarnated.
Jag och ett antal andra journalister sitter nedsjunkna i en soffa på Serenity West Recordings på Hollywood Boulevard i Los Angeles. Vi väntar på Snoop, som sin vana trogen är sen. Journalisten bredvid mig berättar om ett annat tillfälle då hon skulle intervjua hiphoplegenden då han inte dök upp, överhuvudtaget. Men idag är Snoop 41 år och säger sig ha gått igenom en livsomvälvande själslig rannsakan och personlig mognad i reggaemusikens tecken, som har fått honom att – i alla fall på deltid – byta ut Dogg mot Lion. Kanske är det denna mognad som gör att han bara är någon timme sen, istället för en hel dag. Det som först signalerar att han befinner sig i byggnaden är inte oväntat en doft av marijuana. Oavsett hur många olika stadier som Calvin Cordozar Broadus Jr. – alias Snoop Dogg, Snoop Doggy Dogg, The Doggfather, DJ Snoopadelic och numera alltså även Snoop Lion – går igenom, är det alltid en sak som består i hans liv; that sweet sensimilla. Dagen innan intervjun har jag fått se den Vice Magazine-producerade dokumentären Reincarnated, som skildrar Snoops vallfärd till Jamaica där han ihop med bland andra Diplo och Major Lazer spelade in albumet med samma titel som filmen. Det är ett ärligt och mestadels sympatiskt porträtt av en stjärna som har tröttnat på att ständigt förmedla samma koncept, och som tack vare en antydd medelålderskris har förnyat sig själv och skrivit låtar med mer uppbyggliga budskap än bitches, money and guns.
Allt detta får vi se Snoop reflektera kring och realisera, omgiven av fruktträd, solsken, enorma chalicepipor, rastafaripräster och tjocka moln av indicarök. Albumet Reincarnated innehåller ingen rap alls av Snoop. Istället sjunger han sig kompetent fram över gungande soul-, reggae och dancehallinfluerade beats, genom en väv av olika gästartisters stämmor. Det är mer väntade sådana i vägskälet mellan hiphop, soul och reggae, som T.I., Busta Rhymes, Akon, Mr. Vegas, Popcaan, Mavado, Rita Ora och både Chris Brown och Drake – trots deras pågående fejd – samt oväntade sådana som Miley Cyrus (?). Det sjungs om kärlek och gräs, fred och gräs – och på singeln No Guns Allowed (med Snoops dotter Cori B på refrängsång), kritiseras ett vapensamhälle där “money makes a man”. Utöver att vi inte får höra Snoops karaktäristiskt snärtiga rap, har han med ändelsen Lion tydligt tagit sig an en värdegrund som ligger väldigt långt från hans typiska misogyni och romantiserande av våld och droger. Snoop verkar dock inte bekymrad över att han tar en risk genom att både musikaliskt och i sitt budskap frångå mycket av det som han har kommit att representera. Men cannabisen består. That good old weed. Efter ytterligare några timmar i soffan och ett oundvikligt second hand-intag av Snoops joints – eftersom studion vid det laget har hunnit bli hotboxad – är det min tur.
Anmärkningsvärt är att Snoop plötsligt har tagit en paus från rökandet när jag – den enda svenska journalisten på plats – kommer in i rummet. Mycket troligt har det att göra med någon PR-persons inrådan. Att Sverige och cannabis går sämre ihop än cannabis och nästan vilket annat västeuropeiskt land som helst, har Snoops team uppenbarligen hunnit lära sig, inte minst efter att han åkte fast i Stockholm 2007 för att han “luktade” marijuana. Men med ett nytt albumomslag där Snoop blåser ut tjocka rökmoln och en dokumentär där han tokstenad himlar med ögonen över monstruösa megabuds, blir en sådan manöver bara lustig. Vi hälsar artigt på varandra och jag slås av det faktum att jag nu sitter mittemot en av de som i media främst har kommit att representera definitionen av urban coolhet under de senaste två decennierna. Och det är inte utan anledning. Tidigare under samma dag råkar jag och Snoop nästan krocka med varandra när vi i motsatt riktning rundar ett hörn i entrén till Serenity West Recordings, men likt en smidig giraff slinker Snoop förbi mig och mitt “W’sup?” Han svarar mig “W’sup chief” (jag är också en giraff) och lämnar bakom sig en elegant svans av rök. Det är en coolhet som inte är påklistrad, utan tycks sitta i varje cell. Om den är resultatet av många års intag av THC eller inte, är oklart. Men den är högst påtaglig där vi sitter, bredvid ett gigantiskt mixerbord.
Dokumentären Reincarnated har på sina håll en väldigt nostalgisk ton. Man får se Snoop blicka tillbaka på sin karriär; från gangsterrappare till pimp till den mysigt talkshowvänlige hiphoptomte som introducerades genom MTV-sketchshowen Doggy Fizzle Televizzle. Men där finns också ett avståndstagande från det våld inom hiphopkulturen som ledde till slutet för vänner som Tupac Shakur. Hur var det för Snoop att minnas allt det där? Blandade känslor?
– Filmen var delvis ett verktyg för mig att se tillbaka på allt det roliga som jag har upplevt i min karriär, men de negativa händelserna får en definitivt att bli nedstämd. Jag tyckte om det tidiga 90-talet, när vi först började. När vi var unga och ambitiösa och levde utan bekymmer.
Är du inte ganska bekymmersfri idag? Dokumentären visar en positiv Snoop.
– Jo, jag känner att jag är på en nivå nu där jag kan njuta av det hela, där det inte är lika mycket arbete som det är nöje. Jag har kul nu. Tidigare brukade det mest bara vara ett jobb.
Hur skulle du beskriva det som triggade dig att genomgå den här förändringen?
– Jag hade varit en framgångsrik rappare i 21 år, särskilt mig från andra i branschen och kommit till en punkt där jag kände att jag hade åstadkommit allt som jag kunde där. Och jag började höra mig själv säga samma saker om och om igen och blev trött på repetitionen. Jag ville göra något annorlunda, utan att inledningsvis nödvändigtvis veta exakt vad det skulle bli.
Hur insåg du det? Var det genom din resa till Jamaica?
– Jag hade insett det innan resan. Jag hade planerat att åka till Jamaica för att göra en skiva
och sedan fick vi förslaget att ta med ett filmcrew för att dokumentera magin som skedde där.
Vice Magazine producerade dokumentären om din tid på Jamaica och deras redaktör Andy Capper regisserade. Varför valde du att samarbeta med dem?
– Jag hade sett några dokumentärer som Vice har gjort, bland annat om hårdrocksscenen i Baghdad. Den var så grym att verkligen ville samarbeta med dem. Om någon gör något som håller en hög kvalitet, så vill du såklart associeras med den saken, om det är en möjlighet.
Hur var det för dig att gå runt i bergen i Jamaica?
– Det förde mig tillbaka till ett barnstadium, till att vara ung och obekymrad, till att bara kunna göra det som jag vill. Att gå genom en by och plocka grapefrukt från träden och röka och spela spel med rastamännen. Att bara få vara obekymrad och ung, utan problem och oro.
Du har sagt att hiphop och reggae är två sidor av samma mynt och i filmen gör du en intressant jämförelse mellan reggaens födelseplats, Kingston-kvarteret Trench Town, och din hemstad Long Beach utanför Los Angeles. Hur ser du på platsernas likheter?
– Long Beach och Trench Town är lika på så sätt att det är platser där människor kämpar och där musiker har velat ta sig från sina negativa omständigheter, för att sedan kunna komma tillbaka och hjälpa till. När jag gick nedför gatan i Trench Town kändes det precis som om jag var i Long Beach. Det är svårt att förklara, men vissa delar av världen bär på samma känsla.
Det nya albumet heter Reincarnated. Vad innebär reinkarnation för dig?
– Det innebär en pånyttfödelse, att få en andra chans och att få vara i ljuset genom att man efterliknar personer som har existerat och fortsätter i deras anda, som att de ännu var med oss.
Snoops namnbyte har ifrågasatts av bland andra 50 Cent och inom hiphopbloggosfären är det många som inte köper konceptet, men det som har mötts av starkast kritik- och som tyder på en pårökt hybris – är Snoops kommentar om att han skulle vara en reinkarnation av självaste Bob Marley. Det håller Snoop även fast vid under intervjun, när jag frågar om han vid mötet med Marleys producent Chris Blackwell såg några paralleller med sitt samarbete med Diplo.
– Det är exakt samma sak. Det är en vit kille från en annan del av världen som gör musik ihop med svart kille i den här genren, och när de förs samman så är det svårt att veta vem som är vem. Man vet inte vem som är den vita killen och den svarta killen. Och det är bara en bra känsla. För mig är det vad det hela handlar om. När jag sa att jag är en reinkarnation av Bob Marley, så menar jag det och det är därför alla de här sakerna sker och parallellerna mellan mig och Marley är så tydliga. Allt det här skulle inte ha hänt om det inte hade varit meningen.
I dokumentären får man se mötet och samarbetet mellan dig och Bunny Wailer. Han skulle ha varit med på albumet, men har ifrågasatt projektet och hoppat av. Hur tolkar
du hans reaktion, liksom kritiken du har fått av andra personer inom rastafarianismen?
– Det här är min resa och ingen annans. Visst kommer det att finnas de som är negativa och kritiserar det jag gör. Skepticism, hat och avundsjuka ingår i paketet. Jag kan bara fortsätta att försöka förmedla den positiva energi som har varit min ambition. Ingen äger rättigheterna till jamaicansk musik eller till reggae. Visa mig den personen som bestämmer vem som får och inte får göra reggae, så att vi kan diskutera. Musik är ett universellt språk, som innebär att du kan uttrycka dig själv genom det oavsett vem du är. De som kritiserar mig borde istället fokusera på att jag ger reggae den uppmärksamhet som den förtjänar. Länge var reggae inte tillräckligt uppskattat. Numera kan de som gjorde den musiken tidigare få den respekt de förtjänar. Men jag förstår att alltid när man gör något som man är menad att göra, så finns hat alltid med i bilden. Till de haters som dissar mig vill jag bara säga, jag älskar er.
Fanns den här kärleksfulla inställningen, din vilja att förmedla fred, med i dina tankar när du valde att låta både Drake och Chris Brown vara med på det nya albumet?
– Deras röster passade projektet och musiken, så beslutet att ta med dem hade ingenting att göra med deras privatliv. Jag såg enbart på dem som musiker och de är båda vänner till mig.
Hur ser de du på de hiphopheads och rappare som inte kan relatera till Snoop Lion?
– Min musik har alltid fått mina fans att må bra och det förändras inte av det här. Det handlar enbart om en känsla, inte om att jag gör något som jag inte är kapabel att göra. Och Snoop Lion innebär inte att jag slutar som rappare. Jag fortsätter att göra musik och just nu råkar den låta den så här. Det vore märkligt om de som har följt mig i 21 år plötsligt skulle känna att de inte kunde lyssna på mig längre för att jag gör reggae och kallar mig Snoop Lion. De kommer att lyssna, förstå och säga, “Vi är med dig Snoop, med eller utan Dogg på slutet”.
Kan du berätta lite om hur du valde just suffixet Lion?
– Först och främst vill jag säga att det verkligen inte är något PR-trick, men ni journalister vinklar ju ofta saker precis som ni vill utan att fråga efter mer information. Berättelsen bakom namnet började med min resa till Jamaica, där jag besökte Nyanbinghi-templet. När jag gick in i templet frågade en rastafaripräst vad jag hette. När jag sa Snoop Dogg sa han att jag inte var en hund, utan ett lejon. Efter det döpte han mig till Bahani och hans syster förklarade för mig att det betyder “ljuset”. Han tyckte att skulle låta mitt ljus skina. Jag är glad att jag kan få tillfälle att förklara det här nu, så att folk kan få en full förståelse för den transformering som jag har gått igenom. Men de måste också förstå att jag fortfarande är Snoop Dogg och att jag måste göra min reggae under namnet Snoop Lion, så det inte sker några missförstånd. Snoop Dogg och reggae går inte att förena. Snoop Dogg är för våldsam, för gangsta och för negativ.
Så med andra ord behåller du alltså namn som Snoop Dogg och DJ Snoopadelic vid sidan om Snoop Lion. Vad har du för tillvägagångsätt för att hantera alla dina alias?
– Imorgon kväll kommer jag vara DJ Snoopadelic, då jag DJ:ar på en klubb. Jag kommer att förbereda mig genom att lyssna på musik i fyra timmar, gammal som ny och fundera ut ett DJ-set. Men ibland måste jag improvisera fram ett set beroende på vilka som dansar på stället.
Att rastafarianism innebär mer än att tända på en chalice och spela dubplates, är Snoop väl medveten om och menar att trots att han inte ser sig som en “äkta rastafari”, har tagit sig an reggaens spirituella aspekter. Hur han, som medlem i Nation of Islam, kan jonglera dyrkandet av både Haile Selassie och Allah, har att göra med hans ovilja att hålla sig inom ett regelverk.
– Jag lever inte ett religiöst liv baserat på en enda bok, en enda person eller ledare. Det är baserat på de val jag gör och att jag behandlar andra som jag vill att de ska behandla mig. Att jag vill vara en mer fredfull och positiv person, som gör det som är rätt. För mig är religion något som är påhittat, där man egentligen inte vet vad som är rätt eller fel eller vilken typ av religion som är bäst eller sämst, så jag väljer att inte fastna i ett fack. Vissa kanske undrar varför jag är medlem i Nation of Islam, för att de kan ses som militanta och rasistiska. Men då skulle man även kunna ifrågasätta kristendomen och katolicismen, eftersom katolska präster förgriper sig på barn. Alla religioner har vissa negativa aspekter. Och vid mitt livs slut kan jag bara svara för mig själv och hur jag levde, inte för någon annan man eller för en viss religion.
Du verkar parallellt med att ha utvecklat din särskilda blandning av religiösa russin ha fått en annan inställning till våld och vapen än du hade på 90-talet. Stämmer det?
– Min inställning har definitivt förändrats. Jag håller med Obama om vad han än säger och om han vill åstadkomma en bättre kontroll gällande innehavet av skjutvapen, är jag absolut på hans sida. Han vet att vi måste göra något och att vi inte kan låtsas som att något som Newton inte kommer att ske igen. Det kommer fortsätta hända tills vi ställer oss upp och säger ifrån.
Även på andra områden tycks du ha fått en mer sofistikerad inställning. När Frank Ocean kom ut som bisexuell, uttalade du dig om den homofobi som traditionellt är så starkt associerad med hiphop. Vad är det som gör att du tror att den börjar förändras?
– Livet självt. Världen utvecklas. När fanns det tidigare ett samhälle där man kunde ha så många nationaliteter levandes intill varandra, som accepterar varandra, till skillnad från att döma varandra. Påminn mig, vilket land är det som Sverige inte brukar komma överens med?
Sverige har sedan länge en väldigt diplomatisk och neutral hållning.
– Men det måste väl finnas någon folkgrupp som svenskar inte kommer överens med?
Vi har ett rasistiskt parti i vår riksdag. Så det finns absolut sådana krafter i Sverige.
– Ja, och de måste man se på såhär. De människorna har barn, eller hur? Det är deras barn som kommer att över facklan, de känner inte som deras föräldrar gör. Och om barn växer upp i ett nytt samhälle där en del av de attityderna förändras, för att barnen inte influeras av sina föräldrar utan av vad som pågår i världen, då sker förändring. Världen handlar om förändring.
Har du några planer på att spela i Sverige igen?
– Absolut. I Sverige gillar de att äta (In Sweden they like eatin’).
Tycker du om någon svensk hiphop? Har du hört Looptroop? Ni borde samarbeta.
– Ja, de är grymma. Looptroop och Snoop!
Vad anser du om musikindustrins läge idag? Finns det någon oro hos dig över dess framtid och det faktum att många idag bara köper en eller två låtar från ett album?
– Det påverkar inte mig, eftersom det här är ett konceptalbum och sådana vill folk ofta ha i sin helhet. Från dag ett har jag trott att människor kommer att älska min musik för att jag själv älskar den. Det har aldrig handlat om hur många skivor jag kan sälja, utan om hur många människor jag kan beröra genom en produkt som de kan relatera till. Så länge jag är inriktad på rätt saker, som att få människor att le och att festa, så kommer jag att vara en vinnare.
Vad kommer att ske härnäst för dig?
– Först ska vi få hela den här lejonfesten att fungera och hitta ett sätt som jag kan turnera på som får konserten att vara reggae, utan att glömma bort de klassiska Snoop Dogg-låtarna.
Ser du idag cannabis som något mer spirituellt? Har innebörden förändrats för dig?
– Jag lärde mig mer om det på Jamaica och fick en bättre förståelse för varför jag älskar det så mycket och varför det har blivit en så stor del av mitt liv. Här i USA lär vi oss inte om cannabis på samma sätt som man gör på Jamaica, där man sitter på så mycket kunskap. Vi är så okunniga och behöver mer information om det. Jag är inte 100 procent rastafari, eftersom jag inte kan bli det över en natt. Och jag försöker inte att imponera på någon, utan enbart lära mig om vad som gör mig till en bättre människa. Om det innebär att jag umgås med Nation of Islam, rastafaris, med mina baptistvänner och kristna vänner eller med buddhister och hinduer, så är det så. Jag hänger med vilka jag vill och kommer att fortsätta leva mitt liv som jag vill.
Intervjun är över. Vi fistbumpar, jag får ett fanfoto, säger hejdå och går ut genom soffrummet och entrén där marijuanaröken har hunnit skingras, till ett Hollywood Boulevard i skymning. Jag har träffat Calvin Cordozar Broadus Jr., alias Snoop Dogg, Snoop Doggy Dogg, The Doggfather, DJ Snoopadelic och Snoop Lion – och trots min ambivalens inför den altruistiska hippiementalitet som hiphoplegenden uppenbarligen har utvecklat på sistone, är jag samtidigt glad att jag slapp intervjua en 41-årig gangsterrappare med svar från 1992. Snoop Lion kanske inte faller alla hiphopheads i smaken, men han klamrar sig inte desperat fast vid en förgången maskulinitet och en pubertal image. Det hade onekligen varit löjeväckande, på riktigt. Snoop är en artist som alltid flyter med i sina impulser. Och det är precis därför vi tycker om honom.
Text av Erik Augustin Palm
Foto: Sony Music
