Att hitta och gå sin egen stig i en motorvägsdriven musikbransch är inte alltid det lättaste. Simon Emanuel, tidigare känd som Paragon, är en av få som har gjort just det. Trots en lång karriär med svalt medieintresse har en av Sveriges vassaste pennor aldrig sviktat på grund av girighet eller inställsamhet.

– Någonstans måste man tro att alla andra är galna, för att du själv inte ska gå under. Eftersom musik bygger på inspiration och känslor blir det också väldigt känsligt när du kanske inte får det gensvar du tycker du borde få. Speciellt som soloartist, det är tufft att stå där själv. Du måste tro på det så mycket för att kunna fortsätta och allt kreativt är verkligen en berg- och dalbana. Sen får man påminna sig själv om att det är självvalt i grund och botten. Det är ingen som tvingar mig att göra det här. Men det är det enda i mitt liv jag får så mycket tillfredsställelse av att göra.

Med sitt tredje släpp under eget namn verkar det som att allt äntligen har klaffat. Det melankoliska har blivit mer drömskt och energirikt, ordlekarna och metaforerna är skarpare än någonsin. Något som kritikerna inte varit sena med att uppmärksamma. ”Le för kameran” har belönats med högsta betyg i både Kingsize och Gaffa och hyllats av Jan Gradvall i DI Weekend.

Är du förvånad?

– Alltså… Jag är förvånad på grund av att jag aldrig förväntar mig någonting. Det här är första gången det kommer hyllande recensioner inför något av mina album. På så sätt är det väldigt förvånande. Samtidigt känner jag såhär: Det är fan dags. Jag har varit så seriös under hela den här tiden och det finns så mycket tanke i allting. Tidigare har mycket av det förbisetts, åtminstone av den breda massan. De som lyssnar på min musik har alltid varit väldigt hängivna och jag känner att jag haft en direktkontakt med dom, men att få det från medialt håll nu känns jävligt kul. Och oväntat, i det här skedet. Men det ger en bra synergi kring det här projektet, så det är bara positivt. Jag är glatt förvånad.

Tycker du själv att det är ditt bästa album, rent kvalitetsmässigt?

– Det är så jävla svårt att säga. Jag har ingen distans till det just nu. De senaste veckorna har jag inte ens kunnat lyssna på det, för att man är så kritisk i det här skedet. Man blir lite panikslagen när man vet att det är för sent att ändra något. Men när vi mastrade det för någon månad sen så lyssnade jag mycket på det. Det är många som har sagt att det är mitt bästa album, men jag tycker det är skitsvårt att säga. Tiden får avgöra det.

Första gången vi träffades var på J. Coles senaste spelning i Stockholm. En rappare jag vet att du gillar.

– Ah, J. Cole. Jag gillar honom. Han känns som en jordnära och balanserad snubbe i en bransch som inte är det.

Jag tycker ni har många likheter. Dels den beskrivning du precis nämnde, men också rent musikmässigt, där båda ofta har ett ganska melankoliskt sound med texterna i fokus. Ni är rappare där man verkligen lyssnar på varje rad. Kan du berätta lite om din skrivprocess? Hur mycket tid lägger du på texter?

– Jag jobbar mycket med trådar i texterna. Det är ofta mycket ordlekar och många slinker nog förbi för att de är för svåra och det kanske bara är en själv som förstår dom ibland. Men jag jobbar ofta med kedjor, så att det blir en röd tråd genom ett gäng rader som knyts ihop av någonting. Jag lägger extremt mycket tanke i texterna… Vissa låtar, som ”Ta en bild”, skrivs mycket snabbare. Men ibland kan det bli så att jag hittar meningar i de låtarna efteråt. Att jag kan hitta dualiteter i raderna även om jag inte tänkte så djupt när jag skrev dom. Just ”Ta en bild” var lite så. Men överlag går jag runt och tänker mycket på texter och mumlar dom för mig själv, det har jag gjort sen jag var tonåring. Det är verkligen allt för mig, att man säger saker när man väl har ordet.

En textrad som knockade mig är på ”Sinatra” när du säger ”tankekedjorna blänker, tvivel är den felande länken”. Ett av många exempel när man bara sitter och ler för sig själv. Ditt sätt att skriva påminner mycket om spoken word på ett sätt, vad tror du att det kommer ifrån?

– Fan va kul att du uppmärksammar just den! Det är någonting som har utvecklats mycket det senaste fem, sex åren, även om jag kanske alltid har varit inne på den grejen. Men jag tror att det har skett en slags mognad i mitt skrivande och språkbruk. Ju äldre man blir, desto mer uttryck och ord samlar man på sig och det spelar in väldigt mycket. Jag har alltid tänkt mycket på vad som gör rappare som Jay-Z och Nas till vad dom är och i Jay-Z’s fall är det väldigt mycket hans förmåga att leka med ord och ge dom betydelser. Så mycket kommer ifrån att jag är ett fan av sån rap själv.

Sen jag började lyssna på din musik, åtminstone som Simon Emanuel, har jag alltid tänkt att ”sofistikerad rappare” är en bra beskrivning av dig. Faktum är att du själv nämner detta i en låt du har du gjort. Vet du vilken?

– Hmm… ”Neneh Cherry”! (från ”Om vi överlever sommaren”, reds anm) Tänker du på den?

Precis. Där rappar du följande: ”Skiljer mig från svärmen när jag surrar / sofistikerad rap som kommer med två dörrar”. Jag tycker att den andra raden verkligen summerar ditt artisteri på ett väldigt bra sätt. Håller du med om det?

– Jag kan hålla med om det. Det är kul, för just den där raden är en sån som skrev sig själv, haha. Jag hajar vad jag försöker säga, men den är ändå lite flummig. Jag tyckte bara den lät ball när jag sa den, men det är kul att du plockar upp den! Jag hade inte tänkt på den på länge.

Apropå Nas så har du tidigare beskrivit honom som en rappare vars texter ofta går över huvudet på folk. När jag funderade på innebörden av ordet sofistikerad, så dök bland annat orden komplicerad och invecklad upp som synonymer. Tror du att det finns en risk att du också kan gå över huvudet på folk? Ett exempel från den här plattan som jag tänkte på är från ”Innan isen smälter”, när du säger ”har agerat Mr. T i periferin / otaliga juveler utav piferi”. Jag fick inte ens fram betydelsen av ”piferi” när jag googlade…

– Absolut. Just den där raden är en sån som är skriven i studion när man har druckit lite, det är därför jag säger ”den här Hennyn talar rakt till mitt artisteri” efter. Mr. T är ju en 80-tals referens, han hade skitmycket smycken och juveler och ”piferi” säger man inte ens på svenska! Det är ett påhittat amerikanskt ord som typ Diplomats använde för hundra år sedan. De där raderna är mest svajsnack som vi garvar åt i studion liksom. ”Undrar om någon kommer haja det här”, typ. Men det lät bra och var roligt så… haha.

– Men jag tror absolut det finns en risk att jag går över huvudet på folk. Jag är medveten om det också. Det är därför det kanske är bra att göra en ”Mångalen” ibland, även om det sägs saker på den också. Men såna låtar är lättare att ta till sig för den breda massan kanske. Men jag hajar att det jag skriver är lite invecklat om man inte är ett fan av rap, som t.ex. du är. Det är inte mikrovågsmusik precis. Du måste sitta ner och koncentrera dig. Men det är sån musik jag gillar själv så jag har svårt att göra det på något annat sätt.

En annan sak med J. Cole som går att koppla till dig är att han alltid varit emot att släppa kommersiella radiosinglar, även om han behövt göra det. Du har inte heller haft någon riktig radiohit – har det varit ett medvetet val? Att du inte vill kompromissa med din musik?

– En sak som jag tycker är bra med amerikansk hiphop är att givna super-radiosinglar inte alltid är det som är stort där. Det kan vara ”A Milli” med Lil’ Wayne som blir stor t.ex. Låtar växer på ett annat sätt där. ”Sinatra” från min skiva skulle kunna bli stor liksom. Det är annorlunda där och jag önskar att det var lite mer så i Sverige. Jag tycker radioformatet ofta är ganska lökigt, att det måste vara på ett speciellt sätt. Men det har bara inte kommit såna låtar för mig riktigt. Det har varit vissa, som ”Bli min död”, som jag trodde skulle bli världens största låt när vi gjorde den. Alla involverade kände så. Men sen flög den inte riktigt rent radiomässigt ändå. ”Mångalen” är väl det närmaste jag har kommit en radiosingel på många år. Men jag har svårt att tänka så cyniskt också, att ”nu gör vi singlar”. Händer det så händer det. ”Mångalen” är kommersiell och poppig som fan, men det var mer att Astma och Rocwell hade den produktionen och vi älskade den, Anso (Lundin, aka Min Stora Sorg, reds anm) kom till studion och vi drack whiskey och dansade. Det var bara en rolig grej som blev en singel.

Det är väl onekligen en anledning till att du inte slagit så brett också. Men ”Mångalen” var inget medvetet försök att slå lite bredare med andra ord?

– Alltså, det var nog bara så att vi tyckte det var en skitbra låt, vi tog in Min Stora Sorg och gjorde den. Det var aldrig några oklarheter kring om det skulle vara en singel eller inte när vi väl hade gjort den. Den kändes bara given.

På öppningsspåret ”Aldrig nånsin” går du in ganska hämndlystet. Du har tidigare pratat om att du aldrig blivit riktigt accepterad av media, är den låten en känga mot branschen?

– Mot alla. Den var inte spår ett på skivan från början, den skulle ligga i mitten. Jag tror att det var min tjej som sa att den borde ligga först. Jag tänkte att den skulle sätta en jävla ton för skivan om den låg först, men sen kände jag bara ”fuck it”. Jag gillar att den känns så hämndlysten. Och sättet den är uppbyggd, att Anso sjunger i typ en och en halv minut i början. Sen är det en känd amerikansk violinist som spelar i slutet, Gabi Holzwarth, som bara råkade befinna sig i studion just då. Jag fick Wu-Tang ”Reunited”-vibbar av det, och den låg ju först på ”Wu-Tang Forever”. Jag bara minns när man hörde den första gången och fiolerna kommer in. Herregud vad bra det är! Det är svårt att jämföra med en så klassisk låt, men jag fick lite den känslan. Det är en av mina absoluta favoriter på skivan och ja, den är en känga till branschen och till allt. Den är född ur den känslan.

Kan man även göra en koppling till skivans titel, som känns lite cynisk?

– Det är exakt vad den är. Men man kan se på titeln på lite olika sätt. Den är dels en kommentar till hur samhället ser ut. Det är bara att kolla på hur vi lever genom sociala medier och den bild vi skapar av oss själva. Perception blir verklighet. Sen handlar det också om artisteri och kändisskapets luftslott där det är mycket ”le för kameran, motherfucker”, du vet. Så den är definitvt cyniskt laddad. Sen finns det ju låtar som heter ”Ta en bild” och ”Panoramavy” och en del ordlekar som anspelar på det temat också.

Man får en väldigt familjär känsla på albumet också, när man tittar på vilka gäster du valt att ha med. Både Dida och på senare år Nomad. Men även Min Stora Sorg och Niklas von Arnold som frekventa gäster på denna skiva. Du känns som en kille som verkligen värdesätter lojalitet och kemi väldigt högt?

– Precis. Både Noah och Ezana (Nomad och Ezzo Fresh, reds anm) har jag bara känt sedan de började jobba med Sexfemman, men dom är verkligen familj inom artistvärlden. Jag har inte så många i branschen som jag är nära med, men de är definitivt några av dem. Jag gillar när ett album växer fram organiskt mellan ett gäng människor. Att man inte bara tar in gäster för sakens skull. Vi jobbade fram det här gemensamt och hade en vibb. Min Stora Sorg och jag har gjort fem till låtar som inte kom med och Niklas von Arnold är för mig ett underskattat geni. Han snackar inte så mycket utan han bara levererar. Man kan skicka världens längsta sms till honom och efter två timmar får man något genialiskt tillbaka. Han och Anso har verkligen betytt mycket för den här skivan.

Med tanke på hur länge du har hållit på och vilka du känner kan man ju tänka sig att du skulle kunna ta in i princip vem som helst och få hajp genom det liksom?

– Jo, jag vet. Men det är den typen av cynism jag försöker hålla mig borta ifrån. Jag tycker det blir så jävla trist med forcerade gästspel. Att göra en låt med någon för att den är stor just nu. Snark. Det har alltid varit väldigt mycket elitism inom musik och jag gillar inte det. Hiphop är ju extremt fixerat vid att visa upp framgång och status men i stället för att klänga sig fast vid folk det går bra för tycker jag att det är viktigt att man verkligen klickar. Och för att återknyta till Som Fan-grabbarna så bygger våra sessions tillsammans mycket på det. Vi dricker bärs, garvar och har kul och det är det viktigaste när man skapar.

Vad är det som gör att du har kunnat hålla dig utanför den här mallen genom alla år och verkligen göra det på dina villkor? Det måste ändå krävas en stark mentalitet.

– På ett sätt är det ett självvalt utanförskap. Det har verkligen sina fördelar och nackdelar. Man blir ju inte inkluderad på samma sätt, men jag tycker att för att kunna uppnå storhet så måste man separera sig från massan. Jag har typ den bästa hiphopgruppen i Sverige på min label och under väldigt många år var vi nära vänner och Highwon var min umgängeskrets. Hade jag varit cyniskt lagd hade jag kapitaliserat på det väldigt mycket, förstår du vad jag menar? Men jag har aldrig trott på att göra den grejen bara för sakens skull. Jag väljer nog ofta den svåra vägen, både medvetet och omedvetet.

En annan sak jag har tänkt på är att du är väldigt estetiskt medveten, vilket återspeglas både i din musik och när man följer dig på sociala medier. Jag kan tycka att det är en väldigt underskattad egenskap. Håller du med om det?

– Askul att du uppfattar det så, för jag är nog väldigt estetiskt medveten och det är ett drag som jag har fått från min familj. Min bror, min syster och min mamma är alla estetiskt lagda och det har vuxit fram hos mig genom åren. Jag tycker verkligen att det är en underskattad grej inom hiphop och i Sverige. Jag tycker inte det läggs så mycket vikt vid det, kanske. Men det är sjukt viktigt för mig hur saker presenteras och ser ut.

Finns det någon tanke med albumomslaget, förutom att det är sjukt snyggt?

– Bilden är tagen i Palma av John Artur och jag kände direkt att den var väldigt speciell. Den är så surrealistisk, med den mörka betongläktaren och palmerna ovanför samtidigt som jag går med ett rött paraply. Man kan läsa in mycket i den bilden. Det finns ju frön i vissa låtar, som t.ex. slutet i ”Allt jag håller heligt”, som man kan läsa in… Det beror på hur man tolkar den låten. Jag vet inte… Man vet aldrig när nästa skiva kommer.

Vadå, är det här din sista?

­– Nä. Jag vet inte. Haha. Det blir det nog inte…

Men det är en liten avslutskänsla på ”Allt jag håller heligt” ändå?

– Sista låten på mina skivor, eller åtminstone sen förra skivan, brukar jag skriva som det är den sista låten jag gör. ”Fallet” skrevs också så. Jag tänkte att om jag slutar med ”Fallet” så är jag safe. Med den här låten var det likadant, den kändes summerande. Det är därför jag säger ”jag gjorde det för stolthet…”, den är skriven i samma anda. Med det sagt så behöver det inte betyda det, men den är skriven som att det är min sista låt.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: John Arthur