Alexander Kihlström mötte upp med John "Shazaam" Landenfelt för att tala om nya skivan, battles, "MTV Cribs"-lögnen och superhjältar.

När man som barn låtsas vara superhjältar så får man leva ut sina drömmar. När man blir vuxen så har man ofta kvar samma drömmar, men får nu utlopp för dessa genom storslagna Hollywoodfilmer från Marvel och DC Comics. Drömmen finns dock fortfarande kvar hos väldigt många. Jag har fått möjligheten att träffa en av dessa livs levande superhjältar…

Bara artistnamnet låter ju som en superhjälte i sig: Shazaam. Han kan inte flyga, vara osynlig eller se igenom saker med sin blick – men han har något annat. Som han säger själv så är han och resten av den svenska battlescenen en slags wrestlingfigurer eller samlarkort. Man har förvandlat traditionella freestyle battles till förskrivna showiga battles. Där finns det ”good guys” och ”bad guys”, alla har sina egna favoriter.

Battlescenen med Basementality och O-Zone i täten har verkligen blommat de senaste åren med miljontals views och fans från lågstadiet och uppåt. Nu har battlescenen tagit en ofrivillig, men oundviklig, dipp i populariteten. Huruvida det är på grund av att Shazaam nu har ”slutat” battla eller att Shazaam har slutat pga. detta kan vi inte svara på (se fallet: hönan vs. ägget). Men det innebär att han nu är aktuell med sin fina EP ”Äventyret vinner alltid” som släppts via Team Galagowear Records.

Shazaam har battlat längre, men rappat ännu längre. Han har många fans runt om i landet men det finns också många som ser honom som den här superhjälten i battlevärlden, som inte ens är medvetna om att han har en rapkarriär också.
När vi träffar honom på hans kära Söder i Stockholm så pratar vi om ”MTV Cribs-lögnen”, hur framtiden för battles kan se ut och hans episka albumprojekt som han har väntat på att släppa i hela sin karriär…

Den första givna frågan är ju kring titeln på EPn, ”Äventyret vinner alltid”. Hur kom du på den och vad har den för betydelse för dig?

– Det är faktiskt min flickväns uttryck och första gången jag hörde det så blev jag kär i uttrycket. Det är ett väldigt positivt tänk och det var det jag ville ha som den genomgående känslan på EPn också. Lite så: tänk positivt så händer det positiva saker, som ”The Secret”, fast inte lika manipulerande kanske, haha. Det är så med ”äventyret vinner alltid”, oavsett vad man gör så får man ändå ett äventyr. Du kan förvandla den tristaste grejen till ett äventyr, det kan bli ett äventyr att gå till biblioteket liksom. Då känns allting bra plötsligt.

Är det så du själv försöker leva livet? Att se positivt på allt, oavsett vad det gäller?

– Det är det jag försöker göra. Många är väldigt cyniska, men jag försöker ändå vara så positiv jag kan i alla situationer. Som med barnen på dagis, om man ber dom att rita den godis de vill ha så gör de det på 10 papper och på nåt jäkla sätt så dyker det där godiset upp för dom inom två veckor. Barn är så oförstörda, men jag tror att vi får det vi frågar om, man kanske måste fråga en miljon gånger… men till slut kan du ändå få det.

Så är det ju lite som artist också. Men där kanske man måste jobba mer för att få något och inte bara fråga efter det?

– Precis. Det är ju också det med ”äventyret”… Jag har frågat efter ”the number one spot” i 15 år nu och jag har inte fått den. Men jag har varit med om ett jäkla äventyr på vägen. Jag har rappat i åtta olika länder, jag har representerat Sverige i End Of The Weak osv. Så det handlar inte bara det positiva tänkandet angående vad som kan hända, utan också för det som har hänt och händer hela tiden – på vägen.

Du pratar i ”Fru Fortuna & Herr Faktura” om de där lyxvillorna och fina bilarna som man drömmer om som barn. Det måste vara ett hårt uppvaknande när man inser att man inte kommer att nå dit genom musiken?

– När man var liten och såg MTV Cribs så tänkte jag inte att jag kunde få det direkt. Jag tänkte mest att: så länge jag gör något som jag älskar och trivs med så kommer det att lösa sig till slut på något sätt. Man blir ju lite lurad av samhället också, alla tror att de är speciella och alla tror att det finns en egen plats för dom på stjärnhimmeln. Alla i publiken vill stå på scenen själva, alla Instagrammar, alla Twittrar, du vet…

Det hör väl till den amerikanska livsstilen, som porträtteras genom rap. Det finns ofta en osannolik saga om hur en rappare bodde på gatan och sedan lyckades ta sig upp till toppen, enbart pga. sina skills i stort sett…

– Precis, därför tyckte jag att det skulle vara kul om jag pratade om det som om någon har lovat mig det redan. Jag frågar efter mina cash som de har lovat mig i låten.

Man skulle kunna säga att det är lite som ”sikta mot stjärnorna, landa på trädtopparna”?

– Det är ju det! Men att fortfarande ha siktet ställt mot stjärnorna och att inte ge upp den grejen. Man ska aldrig nöja sig. Men om jag visste för 10 år sen vad jag skulle ha åstadkommit idag, då skulle jag säkerligen ha varit nöjd. Men nu när jag är här så… jag har fortfarande inga cash och så. Så jag strävar alltid framåt och det är resan som är vägen, äventyret vinner alltid.

Det är ändå en balansgång mellan ambitionen att nå sina drömmar och rädslan att förlora allt man har byggt upp. Tänker du på det någonting?

– Inte direkt. Jag har hållit på så jäkla länge… och jag har gjort mina snedsteg redan. Jag gjorde värsta disslåten till Snook när jag var typ 15 år, jag har battlat Permoman, förstår du… Jag har gjort allting som man inte ska. Jag har stått och skrikit i battles att jag jobbar på dagis, egentligen big no-nos. Men så länge jag har folk som lyssnar på mig och uppskattar det så gör jag ändå något rätt förmodligen.

På tal om dagis. Har personalen eller barnen hört några av dina battles eller låtar?

– Barnen är lite för små, men de kan gå runt och sjunga med i ”Blyertspenna” t.ex., haha. Men vissa föräldrar har kommenterat. Sen ligger min arbetsplats nära en skola och när jag går vid skolan så är det många kids som skriker på mig. De kan komma fram till mig, helt orädda och säga: ”John… John… Har Sebbe pistoler på riktigt?”, haha. Vad ska man svara på det liksom?

Haha! Det känns också som att battlerappare har blivit en slags nutida actionfigurer eller samlarkort, speciellt för de yngre fansen. Det kanske vore något för Basementality? Samlarkort med battlerappares olika styrkor och svagheter etc…

– Det har verkligen blivit så! Det är som när jag var liten och kollade på wrestling på TV. Hiphop i allmänhet, men speciellt battlescenen, är ju väldigt likt wrestling på många sätt. Hela stämningen runt omkring, när de går in i ringen, osv. Nu är det så många som kollar också och alla vet inte att det är pre-written, vilket vi måste berätta innan. Men det är som med wrestling, alla visste att det var fake men det var ingen som snackade om det.

Vilken roll skulle du ha om battlescenen var fylld av superhjältar som man kan ”samla” på?

– Sebbe skulle väl vara ”the bad guy”, Kalle Balik är ”the scientist”… och på något sätt måste jag, oavsett hur hatad jag är eller hur mycket skit jag får – vara ”the good guy” eller ”the hero”, haha. Det är också därför jag har tagit den här ”battle rap champ” titeln. Det är mer för att irritera folk än att jag är superseriös med det. Men det känns som att jag tar någon slags ”good guy”-roll i mina battles faktiskt.

Om vi nu ändå har glidit in på ämnet battles… Du var högst delaktig i trenden med traditionella freestyle battles där bl.a. Professor P, Organismen, Martin Zamora m.fl. körde mycket. Det slog igenom plötsligt men det känns som att det dog ut lika plötsligt?

 
– Det blev ju en boom när 8 Mile kom. Då skulle alla arrangera freestyle battles överallt och i varje final man var i så var det alltid det där jävla Mobb Deep-beatet, haha. Sen dog väl flugan ut helt enkelt.

Det var väl lite samma folk i finalen varje gång också?

– Ja, jag och Zamora har snackat om det, att det var som en liten cirkus som åkte runt. Det var kanske fem olika snubbar som battlade runt om i landet. Men det är lite samma sak nu faktiskt. Visst, det har blivit lite större men… Häromveckan battlade jag och Zamora i en freestyle battle och då märkte jag hur mycket roligare jag tycker att det är. Pre-written funkar för att få upp kvaliteten, men nu när scenen har fortgått så länge och det egentligen bara är ”battlenördarna” kvar som tittar, då blir det för lame. Folk kan säga i sina battles: ”det här kopplar ihop med det här och det där med det här och det med detta” osv. Vafan, kan du inte bara kalla honom fitta liksom, förstår du? Det är roligare med freestyle battles för det blir mer improviserade element och mer raka rader som är mer relevanta för situationen.

Vad skulle du säga att den största skillnaden är mellan att skriva en pre-written battle och att skriva en låttext? Är det helt olika tankesätt?

– När jag skriver låtar så skriver jag mer i ett flöde. Jag hör beatet och sen skriver jag ofta 16 bars direkt och kanske ändrar lite efteråt. Medans om jag ska skriva för en battle så går jag bara runt och tänker rader, man gör lite research och tänker efter. Det blir en helt annan process. Battles tar ofta längre tid också, men däremot skriver jag mina verser till låtar en i taget. Jag kan skriva en vers, sen kan den ligga och marinera i två månader och sen skriver jag en till. Sen efter två verser brukar jag alltid bli så nöjd med låtarna så att jag släpper dom, därför är de flesta av mina låtar bara två verser, haha.

Känner du att du blir alldeles för associerad med din roll som battlerappare när du ska släppa musik? Att folk kanske ser dig som en battlerappare i första hand?

– Jag tycker inte att folk lyssnar på låtarna annorlunda och man märker att det fortfarande finns många som gillar min musik och har gjort det länge. Det märkte man när vi hade en lyssningsfest för EPn, de som kom dit kom för min musik, inget annat. Men det är klart, jag kan fortfarande bli stannad 10 gånger per dag där folk vill prata om min battle med Sebbe eller mot Ostkaka t.ex. och de har ingen aning om att jag släpper en skiva liksom. De kan säga: ”jag är största fanet!” och när jag säger att jag släpper en skiva säger de: ”gör du musik?”, haha. Men jag har ändå gjort lite liknande musik hela tiden, det hade varit skummare om jag hade kommit ut med nån deppig och wannabe-filosofisk musik. Då kommer vi in på det där superhjältekortet igen, jag måste ju ha samma styrkor som tidigare för att kunna ha kvar min image som superhjälte och good guy, hehe.

Idag finns det ju battlerappare som aldrig har släppt musik, eller börjar släppa musik efter att de har gjort flera battles. Är inte det väldigt konstigt?

– Det är klart att det är konstigt, men det handlar inte om det längre. När det var freestyle battles så var du tvungen att ha flow. Det spelade ingen roll hur smart raden än var, om du inte kunde leverera den. Nu står 300 personer knäpptysta runt omkring och lyssnar på när folk pratar om varandra, så var det inte riktigt förut.

Är det lika roligt att battla idag som det var förut då?

– Ja, jag älskar det. Jag har alltid sett rap som en slags tävling och att man ska visa sig bättre än någon annan. Det är som när man går på en fest och andra rappare är där, då vill man gå in i cyphern och freestyla. Det har dock tonats ner lite nu för det blir oftast ett sånt jäkla fokus på mig vilket är lite jobbigt, men när jag var yngre ville jag gå in och knäcka alla.

Brukar folk komma fram till dig och vilja battla, på fester t.ex.?

– Det händer väldigt ofta. Det jobbigaste är när folk kommer fram och säger: ”Tja! Dissa mig då!”, haha. Vad ska man göra i den situationen? Om folk säger så brukar jag säga: ”Okej, du först”. Då säger de oftast att de inte vill och då säger jag samma sak, jag vill inte heller. Men om dom faktiskt kör, då kör jag gärna tillbaks.

På tal om folk du träffar. Tror du att det är lättare för folk att kritisera dig som rappare pga. alla dina battles och hur mycket det sägs om dig? Du är en lättare måltavla på något sätt.

– Det är verkligen det. Rent allmänt så är s.k. ”kändisskap” annorlunda nu mot vad det var förr. Det finns ingen mystik kring kändisar alls längre. Battles är ju också så avskalat, jämfört med låtar. Om jag inte får en reaktion på sista raden så ser en halv miljon människor på YouTube hur jag reagerar på det, mitt ansiktsuttryck osv. Så det är väldigt utelämnande. Därför tror jag att det är så få ”riktiga” rappare som vågar köra en battle t.ex., det är inte värt det för dom, mystiken kring deras artisteri kommer att försvinna.

Du har sagt att du ska sluta battla, eller iaf ”trappa ner”. Har du gjort din sista battle eller hur blir det framöver?
 

– Jag hade gjort det sista i Norge egentligen, sen fick jag ett erbjudande om att köra i Filippinerna och det kunde jag inte tacka nej till. Sen battlade jag då Martin Zamora nyligen i en freestyle battle och det blev så pass bra att det borde läggas upp. Så jag vet inte hur jag ska lyckas hålla mig borta helt liksom. Jag gör förmodligen någon slags ”comeback” så småningom också. Men då kanske vi utvecklar freestyledelen av det och skapar något intressant battleformat av det. Då kan man ändå köra 20 battles på en kväll, hehe.

Jag tycker ändå att man kan klassa det här formatet av pre-written battles som en egen slags subgenre inom hiphop och liksom många andra subgenres så har den sina upp- och nedgångar. Nu känns det som att det är i en liten svacka?

– Ja det har sin livscykel. Det kom en boom men nu har den lagt sig lite. Views har gått ner, events har gått ner och det är egentligen bara battlenördarna kvar som kollar.

Hur ska man göra det attraktivt igen?

– Det behövs små ljusglimtar. Som nu, Henry Bowers battlade Mr. Cool och det blev egentligen inte en så stor grej, jag har inte hört så mycket om det vilket är synd. Det behövs fler som Sebbe som kommer in och battlar för att öppna marknaden lite och göra det till en snackis.

För att återgå till musiken igen. Jag undrar lite kring Team Galagowear Records som du är signad på. Det är en intressant mix av rappare, men jobbar ni något tillsammans i studion?

– Nej vi jobbar inte så mycket tillsammans direkt. När vi åkte på turné med DaCosta så hade jag aldrig träffat Alpis innan t.ex. Men tanken är ju att vi ska vara lite olika typer av rappare, med olika stilar. Vi hade några planer på att göra en TGR-skiva, men det känns som att vi är lite för olika för det, det är kanske bättre att alla gör sina egna grejer.

Så hur ser planen ut för dig? Jag har hört att du har ett album på gång efter den här EPn?

– Precis. Förhoppningsvis till hösten, men det vet man aldrig. Nu för tiden är det inte så mycket inspelningsprocessen som tar tid, nu är det Change i Level 8 Studios som lägger på effekter och putsar på låtarna tills det blir bra. Klippa sekvenser och sånt, det gjorde vi aldrig förr… men det är ändå bra att Change är med och gör det, så att det blir så bra det kan bli. Jag tycker att svensk rap är så jäkla bra nu för tiden också, STOR satte ribban med sin skiva, nu är det inte fun and games längre. Folk släpper riktigt bra grejer, så man blir pushad.

Hur kom det sig att det blev en EP först och ett album senare? Är albumet ett stort projekt?

– När jag började med den här EPn så var tanken att det skulle bli ett album först. Det är en kul grej, för allting som jag någonsin har gjort, alla skivor, EPs och allt… så är projektnamnet: ”R”. Jag vill göra en skiva som heter ”R”, jag vet fortfarande inte om jag ska stava det ”R” eller ”Ärr” men till slut kommer den… och när den kommer ska den vara så jävla bra. Hur nöjd jag än har varit med allt jag har släppt hittills så har jag inte känt att jag kan ge något projekt det namnet än. Just nu heter det kommande albumet ”R” och vi får se om den fortfarande heter det när den kommer, men nu är jag tre låtar in och det känns riktigt bra än så länge, just nu känns det som albumet folk kommer minnas mig för…

Intervju och text av Alexander Kihlström
Foto: Team Galagowear Records