Notoriske hitmakaren Sean Paul släpper snart sitt sjätte studioalbum. Harald Broström tog rygg på dancehall-stjärnan under hans Stockholmsbesök.

Det brukar sägas att du minns olika tider i livet genom att låta händelser, dofter eller personer få representera dem. Ta somrarna till exempel. Om sommaren 1994 går att dagdrömma tillbaka till med hjälp en spexande Thomas Ravelli och ständigt älgande Klas Ingesson, så kanske Michael Jacksons död 2009 påminner oss om vad som hände den sommaren och Loreens Eurovision-vinst i Baku kastar tankarna till de första riktigt varma dagarna 2012? Vad säger vi om sommaren 2003 då?

Själv tänker jag på en sommar då en låt spelades mer än andra; i radio, på hemmafesterna och på klubbarna. Låten hette ”Get Busy” och mannen bakom brakade rakt in i det svenska semesterfirandet. Med sig hade Sean Paul en begynnande cornrow-trend, en till synes lättsam inställning till livet och – en stor godispåse av ännu fler hits.

För precis när vi trodde att ”Get Busy” var en one-hit-wonder kom ”Like Glue”. Och Beyoncé-duetten ”Baby Boy”. Dessutom innehöll albumet ”Dutty Rock” också den jamaicanska klassikern ”Gimmie The Light”.

– Det är kul att du minns ”Dutty Rock” på det sättet, säger Sean Paul till Kingsize när han ger intervjuer under sin blixtvisit i Stockholm.

Om några timmar ska han uppträda i ”Idol” innan en spelning på kvällen.

– Idag säger många: ”folk ser upp till dig, du borde ta mer ansvar”. Och absolut, jag förstår att jag är en förebild. Men jag har aldrig känt att jag måste skriva om vissa grejer i min musik – jag vill att folk ska ha kul när de lyssnar på den.

– Precis som du berättade om din sommar med ”Dutty Rock” får vissa låtar mig att minnas tillbaka på när jag var ung och var ute, krökade och träffade tjejer. Jag tycker fortfarande det är kul att vara på fester och träffa folk. Men: det är inte hela mitt liv, bara en liten del av det som kan vara en skön avkoppling.

Sean Paul lyfter på sina solglasögon.

– När jag var 13 hamnade min pappa i fängelse, jag hade problem i skolan. Då kunde min simning och annan träning hjälpa mig att släppa ut den energin och ta in ny. På samma sätt behöver jag idag en social energi som jag får när jag träffar folk. Men som sagt – det är bara en del av mitt liv.

Sean Paul om singeln “Other Side Of Love”:

Uppenbarligen är det inte bara jag som kommer ihåg dansgolvsdängorna från ”Dutty Rock”. När Sean Paul strax efter midnatt kliver upp på scen på nattklubben i Stockholm City har det unga klientelet inga som helst problem att hjälpa honom i refrängerna till ”Gimmie The Light” och ”Get Busy”.

Uppbackad av sin bror Jason ”Jigzagula” Henriques, som ger honom understöd både i röstväg och medelst digitala mistlurar och pistolskott, levererar Sean Paul Stockholmspubliken globala hits efter globala hits.

Efter giget vandrar Sean Paul av scen, tar ett glas och börjar mingla. Jason torkar svetten ur ansiktet, tar av sig solglasögonen och sjunker ner i en av backstage-områdets fåtöljer.

– Sean har definitivt blivit en ikon för vårt land. Precis som Usain Bolt och Shelly-Ann Fraser-Pryce, berättar Jason när jag frågar om broderns status på hemmaplan.

Samma morgon ska de flyga hem till Jamaica. Där väntar ”National Heroe’s Day”. En festlighet där landets sju nationalhjältar ska firas så det hörs ända till Barbados på andra sidan av Karibiska havet.

Jag frågar ”Jigzagula” om hans brors framgångar över världen kan ge honom status som nationell hjälte.

– Lugn nu. Våra sju nationalhjältar har den statusen efter deras insatser när slaveriet avskaffades eller när vi blev självständiga. Inte ens Bob Marley är nationalhjälte, fast det vill vi alla, jag lovar dig.

Det var i Kingston som Sean Paul Ryan Francis Henriques föddes vintern 1973. Mitt under reggaens guldålder. Huvudpersonen berättar själv:

– Jag tycker inte att mitt land gör, eller har gjort, tillräckligt för att sysselsätta ungdomar. Musik var det vi sysslade med och samlades krig. När jag var i mina tidiga tonår köpte min mamma en synth till mig på en loppis. Det var då jag började göra musik och skriva texter.

– Jag tycker fortfarande att vi har en stark puls i vår musikscen. Den kulturen är enorm, jag menar: vi gör 1000 låtar – varje månad! Och jag tycker fortfarande att scenen växer, särskilt de senaste tio, tolv åren.

Idag är det tio år sedan ”Dutty Rock” la världen under sina fötter. Recensenter har menat att Sean Paul har gjort för dancehallen vad Bob Marley gjorde för reggaen. Även om han kanske har en bit kvar till legendens nivå går hans meriter inte att sopa under mattan. Han har en Billboard-etta innanför västen, han har släppt sex studioalbum och hans singlar brukar alltid på ett eller annat sätt leta sig in på dansgolven.

Nu är hans cornrows utbytta mot en mohikan. Dancehallen har blandats ut med hiphop, r’n’b, reggaeton, trap, dans. Det visar sig inte minst på nya skivan, ”Full Frequency”, som släpps i början av november.

– Jag började jobba med den i november, var väl klar med det mesta i mars. Jag har bara jobbat på utan pauser, det har varit skönt. Men den stora skillnaden nu mot tidigare är att jag inte gör all musik på Jamaica. Den här skivan har spelats in i Miami, Los Angeles, New York, Atlanta och på Jamaica.

– Om jag har varit på turné i till exempel Miami har jag stannat några dagar för att jobba i en studio.

På ”Full Frequency” samarbetar Sean Paul med bland andra den norska producentkonstellationen Stargate och amerikanske Benny Blanco. På gästlistan märks välrenommerade namn som Damian Marley, Juicy J, Nicky Minaj och Iggy Azalea. Men också inhemska namn som dancehall-artisten Konshens från Kingston.

– Det är jätteviktigt att hjälpa yngre och inte lika etablerade artister. Det är många artister som jag har pinpointat och tagit med på låtar och folk har älskat det. Ta Konshens till exempel, om någon i Sverige lyssnar på vår låt ”Want Dem All” för att de är en Sean Paul-låt så kommer de upptäcka honom också. Och kanske börja lyssna på hans egna grejer.

– Unga artister inspirerar mig och påminner mig om hur jag själv var i den åldern. Det är sånt som pushar mig till att vilja bli ännu bättre.

Intervju av Harald Broström
Foto: Carolin Bergström