Det är en stekande het dag i Stockholm. Uteserveringarna på Medborgarplatsen är välfyllda, trots att det är en vanlig torsdag i maj. Men det är också en ovanlig dag. Om några timmar ska en av världens just nu hetaste rappare uppträda för första gången i Sverige. En spelning som redan fått byta lokal på grund av det höga biljettrycket. Schoolboy Q är inne på slutet av sin tre månader långa världsturné – ett faktum som satt sina spår. När huvudpersonen, efter över en timmes försening, lunkar ut från backstage-området på Debaser är det en påtagligt dåsig herre som uppenbarar sig.
– Jag är väldigt trött, men fan vad snygga brudar ni har här, säger han när vi slår oss ner i rummet några meter ovanför den scen han senare ska erövra med imponerande energi.
Och även om det känns avlägset just nu, är det precis så Los Angeles-rapparens shower brukar se ut. Energiska, svettiga och smått galna.
Vad är den största skillnaden mellan att uppträda här i Europa och i staterna?
– Här väntar fansen utanför bussen i evigheter. Det är galet. Jag kan liksom inte ta en bild med tusen människor, förstår du? Ibland är det svårt att prata med dem för att de inte förstår. Man säger något och de tittar bara på en. Men för det mesta är spelningarna roliga, jag pratar mindre och kör fler låtar. Det är konstigt, på vissa ställen kan de knappt engelska men de kan alla låtar.
Även om han själv inte håller med var det långt ifrån självklart att Quincey Hanley skulle hamna där han är nu. Född på en militärbas i Tyskland skiljdes han tidigt från sin tjänstgörande far och flyttade med sin mor till Texas innan han hamnade i South Central, Los Angeles. Ett område som länge präglats av gängkriminalitet och droger och som Hanley snart skulle bli involverad i. Han började tidigt sälja droger och vid 12 års ålder var han med i gänget 52 Hoover Crips. När han 2006 kom i kontakt med Top Dawg Entertainment var han praktiskt taget hemlös och bodde i studion och hos vänner för att få tak över huvudet.
Du har gått från hemlös till världsberömd artist – hur hanterar man ens det?
– Jag visste hela tiden att det skulle hända. Man måste tro på sig själv om bra saker ska hända. Mycket riktigt är jag här nu, ända borta i Sverige. Jag brukade alltid läsa om olika länder men jag trodde aldrig att jag skulle åka hit, vilket är rätt coolt.
Men det måste ändå påverka dig som person?
– Jag går fortfarande överallt för jag har ingen bil. Speciellt när jag är hemma i min stad, då går jag alltid runt ensam till alla ställen. Jag brukar inte ha säkerhetsvakter och sånt där. På grund av det blir jag stoppad väldigt ofta, så min nya grej är att ta med min dotter. Folk visar oftast lite mer respekt då och de förstår om man kanske inte kan ta en bild just då, du vet?
Den stora vändpunkten kom 2011 när debutalbumet Setbacks släpptes. Det var då Schoolboy Q började sin karriär på allvar och lämnade kriminaliteten bakom sig till förmån för musiken. Precis som på uppföljarna Habits & Contradictions (2012) och storbolagsdebuten Oxymoron från i år, präglades den av mörka historier om sitt brokiga liv.
Hittills har alla dina skivor präglats av mörka historier om den gamla Schoolboy Q. När får vi höra om den nya?
– Man kommer få höra mer av det på nästa album. Då handlar i princip allt om nutid. Men just nu vill jag fortsätta ge folk de här historierna och det finns så mycket mer jag vill prata om. Men självklart kommer folk få höra om den nutida Q. Kanye, Jay-Z och många andra började inte berätta från det perspektivet förrän några album in, du vet? Det handlar bara om att det tar tid. Jag har den här historien som jag vill få ut först.
En annan gemensam nämnare för dessa skivor är titlarna och deras referenser till motsägelser. Något du även har pratat mycket om i intervjuer. Känner du att du fortfarande har mycket av det i ditt liv?
– Alla har det i sina liv. Du gjorde förmodligen något i dag som du sa att du inte skulle göra, förstår du vad jag menar? Alla bryter sina nyårslöften. Alla ber till Gud och går till kyrkan på söndagar och sen går de hem och tittar på porrfilm eller något. Alla motsäger sig själva, det är bara att de flesta lever i förnekelse. Men alla gör det. Presidenten gör det… Fan, till och med Gud gör det, haha.
För jag tänker att föräldraskap lämnar stort utrymme för motsägelser?
– Ja verkligen, det är en del av att bli och vara förälder. Ibland lovar du saker du inte kan hålla som förälder. Det är sånt som händer. Jag kommer ihåg att min mamma alltid lovade saker som hon inte kunde hålla, men det var inte nödvändigtvis hennes fel. Ibland blir det inte som man tänkt sig, du vet? Sånt är livet. Du måste bara leva vidare. Jag är bara en sån snubbe som sätter det uppenbara i rampljuset i stället för att försöka mörka att allting inte alltid är fantastiskt. För det är det inte.
I juni 2012 började arbetet med rapparens tredje och senaste album Oxymoron. Det stod då klart att han skulle bli den andra ur gruppen Black Hippy att släppa sin storbolagsdebut via Interscope Records, efter Kendrick Lamar. Vid releasen i februari 2014 debuterade den som nummer ett på Billboard 200, med 139,000 sålda skivor första veckan i USA. Mycket, kanske, tack vare hajpen kring Black Hippy, men också tack vare den gedigna fanskaran som varit med sedan dag ett.
Du har lyckats skapa dig en stor kärn-fanbase där många är långt ifrån gangsters utan snarare kvinnor och hipsters. Detta trots att du inte haft någon stor hit, även om ”Hands on the Wheel” och ”Man of the Year” är stora låtar. Varför tror du att det är så?
– För att jag sätter mitt riktiga liv i musiken. Du vet, de kan lätt gå och lyssna på många av de här andra rapparna på klubbarna men de ter sig till mig för att de vet att jag är en människa och inte bara en rappare. Jag är inte som dom som går runt med en fet kedja, 50 personer runt mig, 7 bilar, massa kända brudar… Jag är inte sån, jag är en vanlig människa som pratar om normala saker och riktiga situationer i livet. Människor kan relatera till mig för de är vad jag är. Jag skryter inte om hur mycket pengar jag tjänar i mina låtar, utan jag pratar om det negativa eftersom jag lever ett positivt liv nu. Vi har alla negativa saker i våra liv, man måste bara lära sig leva med dem.
Med Oxymoron är du den första från västkusten att toppa listorna med ett debutalbum på storbolag sen typ, Game?
– Ja precis, den debuterade som nummer ett. Jag tror att det bara är jag, Snoop och Game som har gjort det med sitt debutalbum.
Varför tror du att det är så? Att det tagit så lång tid?
– Västkusten förlorade sin identitet skulle jag vilja säga. Först blev det ”ratchet” och gick från gängmedlemmar och gangstarap till riktigt töntigt skit. Allt det här med jerkin (populär streetdans, reds anm) var mesigt. Allt dansande och knäppa grejer… Inte för att vara sån, men den där skiten var töntig som fan. Det är inte vad Los Angeles är, det är inte den livsstilen. MEN, jag ska säga detta; jerkin-scenen och ungdomar som dansar har räddat många liv genom att hålla dom borta från gatorna och gängen. Så det är en positiv sak med det. Men rent musikaliskt kommer inte det där hänga kvar eftersom det inte är på riktigt, det är bara en fluga. De flesta som höll på med det har vuxit upp nu och håller inte på med det längre. Så… L.A.-scenen har varit helt fucked up, men nu är den på väg tillbaka. Jag säger inte att det måste vara gangstarap, men bra musik kommer från L.A. just nu – Nipsey, Future, Dom (Kennedy, reds anm), hela Black Hippy, Skeme, YG… Vi har producenter som Alchemist… Det ser bra ut.
Intervju av Malkolm Landréus
Foto: Melika Duvetinte Zakariae
