Kingsize filmredaktör Emil Sandgren Strada intervjuar bioaktuella artisten och läkaren"El Medico" på Kulturhuset i Stockholm, där kubanen bland annat freestylar på Sergels Torg.
Raynier Casamayor, mer känd som “El Medico” väntar vid Kulturhusets entré i centrala Stockholm. Jag har gått till entrén på bottenvåningen medan han väntat på första våningen. Till slut går det bra. Det har gått sju år sedan hans stora hit “Chupa Chupa” och den nu 37-årige Raynier hälsar livfullt på mig medan vi åker upp till Café Panorama på femte våningen. Raynier stannar till och beundrar utsikten över Sergels Torg. Med dokumentären “El Medico-The Cubaton story” har Raynier fått en chans att resa igen, en lyx för de flesta kubaner. Jag förväxlar hans efternamn med världsrekordhållaren i höjdhopp, Sotomayor, men han ler bara. Han har tagit med sig solbrillor för att ha på sig inomhus eftersom han hört att Kingsize är hiphop.
Din fd svenska manager Michel Miglis som vi ser i filmen, hur träffades ni?
Reggaeton på Kuba kommer från min hemstad Santiago de Cuba, men när den blev populär började den höras även i Havanna. Michel kom till Havanna och där hörde han en skiva med artisten Kandy man, där mina två första hits var med. I Havanna sa dom att Michel skulle åka till Santiago de Cuba för att lära känna mig och han åkte dit. Högt uppe i bergen i Sierra Maestra på min läkarmottagning fick jag syn på en utlänning tillsammans med en guide. De sa att de ville prata med El Medico, men det sökte mig inte som läkare utan som artisten “El Medico”.
Man får se en del konflikter mellan er i filmen, hur är din relation med Michel idag?
Idag har vi en dålig relation. Jag vill aldrig mer jobba med honom. Jag tackar honom för att han jobbat med mig men ärligt så kände jag mig som en slav. När man är ung skriver man kontrakt utan att ha koll. På Kuba finns det en lag som säger att artistkontrakt måste skrivas under med en advokat som vittne, men Michel kom med kontrakt som jag och en del andra unga, desperata artister skrev under direkt. Tänk dig själv i ett fattigt land, när en utlänning kommer med kontrakt och några hundra dollar så tror man att man är på världens topp . Det var exakt det som hände, vi fick kontrakt, några hundra dollar men det kontraktet gynnade inte mig alls.
Hur blev du utnyttjad av honom och finns det något val för artister på Kuba?
Det finns artister på Kuba som är självständiga och spelar in sina egna grejer i sin egen studio och jag försöker göra det så ofta jag kan nu när jag reser. I fallet med Michel så hade jag inte möjlighet att spela in en egen video och allt gick riktigt fort. Vi spelade in “Chupa Chupa” en natt hemma hos mig, min fru och hennes kusin sjöng stämmorna och sen åkte vi till Santiago de Cuba och spelade in videon. Michel har en riktigt bra filmkamera, en 35 mm, så han började spela in mina videos. Det gick några månader och sen blev låten en hit, bland annat i Sverige. Jag trodde allt var bra men det var riktigt slaveri för trots allt jag gjorde så hamnade det mesta i hans fickor.
Din mamma stöttade inte din artistkarriär då, vad tycker hon om din musik idag?
Min mamma har aldrig gillat den typen av sexuellt explicita videos som Michel gjorde och inte heller en del av mina texter. Hon kommer från revolutionstiden på Kuba och hon är mycket nogrann med det sociala budskapet i mina texter. Däremot gillar hon när jag gör mer dansanta grejer som merengue och sånt.
Finns det egentligen någon skillnad mellan Reggaeton och Cubaton?
Vi kallades “Reggaetoneros” i början men nu tycker jag vi skiljer oss, åtminstone när det gäller texterna. Idag är “Cubaton” annorlunda för att vi lagt in kubanska instrument och melodier, timbas och salsa, vi har en egen identitet.
Vilka hiphop-artister från Kuba och övriga världen gillar du?
” Orishas” från Kuba är legendariska även om dom är baserade i Frankrike vad jag förstått. Jag gillar så mycket så jag vet inte var jag ska börja. Jag gillar Fat Joe, 50 cent, Puff Daddy, Jay-Z! Jag gillar allt!
Din artistdröm är starkt skildrad i filmen, vad är din dröm idag?
Det kommer alltid vara att vara en artist. Jag kommer dö med musiken, förstår du? Jag gillar det verkligen. Jag gillar medicin otroligt mycket och min läkarkarriär, men det är svårt att hålla på med båda sakerna samtidigt på Kuba på grund av lagar, och därför är det bäst att välja en sak och just nu är det artisteriet.
Vad vill du att folket ska ta med sig efter de sett filmen?
Först och främst att folk lär känna mig lite mer. Sen också den kubanska livsstilen, framförallt bland kubanska ungdomar. Även kulturen i min hemstad Santiago de Cuba, som är vaggan till många musikstilar, allt från “Cubaton” till Bolero och Son, det ska man inte glömma. Sen vill jag att folk ska se all den otroligt rika talangmängden som finns i min hemstad.
Kan du resa mer nu som artist än tidigare på grund av filmen?
Ja då, men de kubanska lagarna gör det lite knepigt. Jag måste be hälsoministern om lov varje gång jag ska resa utomlands men det mesta tillåts för mig, som festivaler t ex, så jag klagar inte.
Hur ser din framtid ut nu?
Jag säger till mina kubaner utanför ön, latinos och folk allmänt att jag ska fortsätta kämpa framåt med min musik för att få min plats som jag vet att jag förtjänar trots att många skamfyllda typer vill tysta ner mig. Jag kommer fortsätta kämpa mot alla odds, mot alla negativa energier som försöker gömma min talang.
Hur länge ska du vara i Stockholm?
Tre månader, men jag kommer vara på resande fot i ett år om det går, sen återvänder jag till Kuba. Det här är andra gången jag lämnar Kuba, kan du tänka dig?
Vi lämnar Kulturhuset och går ut på “Plattan” där “El Medico” levererar en freestyle..
Text och foto: Emil Sandgren Strada
