Aktuella med skivan "The Cardinal Sin" ute idag 27:e november tog Alexander Kihlström ett snack med duon bakom projektet.
Att följa sina drömmar är mer eller mindre lätt baserat på ens förutsättningar. Men om man vill något tillräckligt mycket och har en stor skopa talang så kan inget stoppa en – hur klyschigt det än låter. Prop Dylan & Logophobia har jobbat hårt i flera år och turnerar ofta ute i Europa. Något som få i Sverige vet…
Borlängerapparen Prop Dylan och Uppsalaproducenten Logophobia har varit med i gemet länge och har släppt musik tillsammans och på varsitt håll. Musiken har präglats av boom bap och 90-talssoundet från USAs östkust. Man har snabbt blivit populära runt om i Europa och har de senaste åren turnerat med artister som Evidence och M.O.P. bland annat.
Prop Dylans kusiner håller på med rock/pop (två kusiner i Sugarplum Fairy och en i Mando Diao) men i musikstaden Borlänge finns det inte alltid mycket utrymme för rap. Trots det har han kört på, byggt en egen studio och gjort det han alltid drömt om – istället för att jobba i gruva/verk som de flesta andra. Detta har också fått namnge skivan: ”The Cardinal Sin”.
Prop Dylans råa rap tillsammans med Logophobias tunga boom bap-beats har under flera år fått skapa albumet som också gästas av DJ Premier, Rakaa Iriscience, Talib Kweli och det svenska stjärnskottet Sabina Ddumba. Inte dåligt för två jordnära killar från Borlänge och Uppsala.
Vi träffas över en öl när de gör ett snabbt stopp i Stockholm innan de far vidare till Logophobias Uppsala för att några timmar senare åka till Dalarna och Prop Dylans studio…
Skivan har väl varit klar ett tag redan? Hur kommer det sig att det har tagit sådan tid?
Prop Dylan: Jadu… Nu är vi ju två personer som jobbar på en platta. På både gott och ont kan jag tycka. Det blir mer kvalitet, men det tar längre tid – mycket för att vi inte bor i samma stad. Det blir mycket jobb via internet och det är två olika viljor helt enkelt. Sen har det varit lite problem med samarbetspartners också.
Logophobia: Mycket löften som folk inte har levt upp till, så har skivan varit klar och man har bara väntat på en sista grej som aldrig kommer. Då har man tröttnat och kanske börjat om och plötsligt skapat nya feta grejer. Jag vet inte hur många låtar vi har skrotat till den här skivan men det lär ju vara 10-15 stycken i alla fall. Då har vi kanske gjort 50 låtar totalt.
Jag tänkte på det… ni lär ju ha låtar som har spelats in för länge sen, som ni säkert har lyssnat på ett par hundra gånger nu. Tänker ni efterhand att ni vill ta bort eller göra om de låtarna?
PD: Det snackade vi om idag när vi satt och mixade – den första låten vi gjorde är fortfarande med på plattan ändå. Sen har många låtar försvunnit efterhand visserligen.
När gjordes den första låten?
PD: Maj 2010!
Oj. Men då lär väl soundet ha förändrats lite, på de åren?
L: Ja, men samtidigt har vi ju gjort om mycket… Eftersom jag står för beatskapandet så har jag gjort om låtarna från grunden. Just den låten har vi nog gjort om 2-3 gånger också. Det är samma grund, men har gjorts om för att passa resten av skivan. Det har väl skett i tre etapper eftersom soundet har förändrats så många gånger.
PD: Det är väl därför det har tagit tid egentligen.
Titeln då, ”The Cardinal Sin”. Kan ni förklara den?
PD: Titeln är knuten till mig. Det handlar om att komma från en bruksort och att inte gå ner i gruvan eller till verket utan att göra något eget. Det är lite ”syndigt” nästan. Jag är väl den första rapparen från Dalarna som har ett namn ute i Europa. Det gäller i Sverige också, att jag medvetet väljer att bo kvar i Borlänge och inte flyttar till Stockholm. Så kommer jag lite utifrån och får ibland bemötandet: ”vem tror du att du är?” ungefär, lite jante sådär.
Just att inte bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö och rappa är något som har diskuterats länge. Du och jag pratade om det i vår förra intervju och att det då var en utmaning. Men har det inte blivit lite lättare för rappare från Borlänge, Umeå, Jönköping eller var man kan tänkas komma ifrån?
L: Så är det ju, men jag kan tycka att det fortfarande är Stockholmsrap som syns och hörs liksom. Internet har fört mycket gott med sig, men det känns fortfarande Stockholmscentrerat. Hade inte internet funnits så hade det kanske bara hade varit hiphop från Stockholm. Men det är inte så konstigt heller, Stockholm kommer alltid att vara störst, av förklarliga skäl.
PD: För min del gör det inte så mycket, för jag har inte så mycket att hämta här. Sverige är en bonus. 5 miljoner lyssningar på Spotify och de flesta är från Sverige. Det är en väldigt bra bonus, men när det gäller spelningar och skivförsäljning så är det Europa som gäller.
Det finns ju en stor risk att flytta till Stockholm som rappare också. Man kan delvis förlora en del av den man är som artist men också riskera att försvinna i mängden?
PD: Ja precis, då drunknar jag bland alla rappare som finns här. Då får jag börja om från noll igen och försöka ta mig upp. Å andra sidan så tycker jag definitivt att jag har kommit förbi det där geografiska. Innan var det mycket ”fuck you” till allt och alla men jag känner inte så idag när jag har hittat en trygghet i det jag gör, speciellt med den nya plattan.
Det är väl den eviga frågan till rappare som inte är från någon av de tre stora städerna i Sverige. En slags antydan att man bör flytta för att lyckas. Lite tjatigt att höra kan jag tro?
PD: Jo det är ju det. Det är alltid samma fråga. Men å andra sidan så finns det ju en del artister som flyttar till Stockholm och så PANG, så får de rätt kontakter. Det är dock få förunnat. Alla ska flytta hit och det blir lite för mycket. Vissa lägger av musiken, för att de flyttar hit.
En låt på skivan är den seriösa och politisk laddade ”20th Hour”, med en väldigt bra video, inspelad i Palestina och Jerusalem. Hur var det att spela in den videon?
L: Jävligt svettigt och jävligt nojigt! Jag hade med mig kameran in i slussen mellan Palestina och Israel, där varannan vägg var täckt med ”inga foton” så jag var ganska skraj. Vi hade inga tillstånd eller någonting för videon.
PD: Hur fan tänkte vi där egentligen?
L: Jag vet inte… Det hade nog varit ganska drygt om vi åkte fast. Vi hade nog inte fått något straff men det hade säkert blivit en jäkla massa förhör. Folk som vi var med där blev tagna på flygplatsen, bara för att liksom.
PD: När vi skulle flyga hem så genomsökte de vår buss. Det kom in två stycken med AK-47or och sökte igenom för att se så att vi inte hade tagit med oss någon Palestinier typ. Man hade en fundamental noja som låg i bakhuvudet, men det var ändå ganska lugnt när vi väl var där.
L: Vi hängde mycket med unga människor, som var mer nytänkande. De var ganska hårda i sin jargong och kallade varandra för ”jävla muslim” osv, fast med glimten i ögat liksom. Det hade aldrig fungerat i Sverige. De har ju också ett slags hat djupt rotat i sig, men är mer progressiva än de äldre och kan umgås med varandra över religionsgränser. Samtidigt så var vi i ett Palestinskt flyktingläger eller en kåkstad typ, där de hade byggt hus av plåtbitar – med bilder av självmordsbombare på väggarna, som hyllades som hjältar och blev martyrer.
Intressant video som sagt. Om vi återvänder till musiken då… Hur träffades ni två från början och hur kom det sig att ni började jobba ihop?
PD: SpeedDate.com var det va?
”Ensam rappare söker producent…”
PD: Haha, exakt. Nä men vi pratade faktiskt om det idag. Vi har egentligen aldrig pratat om det. Det började väl med att jag spelade in hos en snubbe i Borlänge 2005, när jag inte hade min studio än. På den tiden lyssnade jag väldigt mycket på Royce da 5’9” och han hade en låt som hette ”Nickel Nine” tror jag…
Som var med på samlingsplattan Eastern Conference Allstars 2? Grym låt… Då var Royce i form.
PD: Ja, eller hur? Det var lite av en anthem för mig ett tag där. Jag tänkte att jag skulle vilja rappa på den typen av beats. Så när jag spelade in där i Borlänge så frågade jag om han kände till några nya duktiga producenter man kunde jobba med. Då spelade han upp en beatsnippet från en kille som jag verkligen gillade. Så kommer det ett beat med samma sampling som i ”Nickel Nine” och jag tänkte direkt: ”Shit, jag måste göra något på det här!”. Då fick jag Logophobias mailadress och skickade iväg ett mail och där kan väl du ta över…
L: På den tiden brukade jag sälja ganska mycket beats. Nu har jag lagt av med det, men då var det någon snubbe som mailade och sa: ”Tja. Kan jag få det här beatet?” – ”Visst, om jag får pengar”. Lite lagom otrevligt av mig sådär.
PD: Jag svarade inte ens på det tror jag…
L: Sen bara någon vecka senare hörde jag en låt av Prop Dylan, av en ren slump. Jag tyckte att det lät asfett och det var precis den typen av musik jag ville göra, så jag mailade igen och sa att han kunde få beatet.
PD: Sen något halvår senare frågade jag om vi inte skulle göra något mer tillsammans. Så jag fick 5-6 beats och skrev väldigt snabbt till dom. Jag fick med mig Freestyle från Arsonists på en låt och sen åkte jag ner till Logophobia i Uppsala för att spela in. Vi spelade in i hans gamla garderob och sen släppte vi ”The Afternoon EP”, som spelades in på en eftermiddag då. And the rest is history, haha.
Det finns många kända duos bestående av en rappare och en producent i hiphophistorien. Gang Starr, Eric B & Rakim, Pete Rock & CL Smooth och många fler. Hur mycket inspireras ni av alla ikoner som skapat musik i den ultimata hiphopkombinationen?
L: Jag har fan inte tänkt på det ens.
PD: Inte jag heller! Fan va fett! Haha.
L: Men… ja, jag gillar duos. Jag brukar föredra det framför att lyssna på rappare som jobbar ensam och använder sig av tusen olika producenter.
PD: Svårt att jämföra oss med sådana legender också. Vi är inte där än liksom, men folk får väl avgöra själva om vi är en lyckad duo eller inte. Men utan att låta självgod så låter plattan precis som jag ville och jag har fått det precis som jag ville ha det.
Men det måste vara skönt, som duo, att veta var man har varandra? Man har alltid en grym rappare eller producent tillgänglig för en?
L: Så är det verkligen. Jag har alltid haft ett ”Prop Dylan-filter” som jag kallar det. Varenda gång jag gör ett beat så mailar jag över det till honom först, innan någon annan får höra det. Om jag inte får något svar så vet jag att någon annan kan ta det.
Ni bor ändå i Borlänge och Uppsala, samtidigt som ni har vanliga jobb och familjer. Hur hinner ni med att både skapa musik och att uppträda också?
PD: Det är klart att det är svårt. Men så länge som man är två med ett barn så brukar det kunna lösa sig. Det gäller att ha någon som är förstående med vad man gör och vad man vill göra. Förra året gjorde vi 40 spelningar i 12 olika länder liksom. Eller det måste ha varit fler?
L: Vi gjorde väldigt många spelningar i alla fall. Det är klart att det blir jobbigt, både för en själv och där hemma.
PD: Det har varit en så lång process med skivan också, hade vi släppt den tidigare så hade det väl varit ännu fler spelningar och så.
Ni får många spelningar i Sverige och runt om i Europa. Har det kommit så långt att ni ändå kan tacka nej till spelningar? Om ni får ett mindre lockande gig mitt i veckan någonstans mitt ute i ingenstans t.ex.?
PD: Absolut, det kan vi göra.
L: Men det har nog mer med heder att göra än pengarna liksom.
PD: Vi har gjort våra grisspelningar genom åren, nu är man inte så sugen på dom längre. Man vill inte vara clownen till kaffet. Men alla artister har haft sina hundår. Gjorde vi inte ett skitgig för att finansiera mixningen av plattan?
L: Jo. Vi behöver inte outa dom kanske, för det är bra folk. Men ja, vi behövde pengar till mixningen så… Tack för det giget!
På plattan är det inte bara ni två heller. Ni gästas av storheter som Talib Kweli, Rakaa Iriscience, Evidence och DJ Premier har producerat en låt. Jag intervjuade Talib för ett tag sedan och han kan vara ganska grinig. Hur var han att jobba med?
L: Vi har sett Talib i ett ”bad mood”, men det var inte riktat mot oss som tur var. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att vara den personen som får ta emot skiten. Han har väl ett hett temperament.
PD: Men han är väldigt proffsig. Han var riktigt peppad när vi gjorde låten. Vi gjorde ett beat i Brooklyn och skickade till honom. Vi fick inget svar på ett tag men så plötsligt, under Occupy Wall Street, så skickade han över en riktigt tung vers. Vi fick en massa Pro Tools-filer så det tog ett bra tag för oss att sätta ihop det hela, men det var det värt! Han kommer från den eran där det var mer seriöst, där man gick in för det på riktigt.
L: Precis. Det är inte många rappare som Jay-Z ägnar en hel rad åt heller. Det säger ju en del.
PD: Han bjöd ju upp oss på scen när han körde på Nalen i Stockholm. Det var riktigt tungt.
Hur är det annars med de amerikanska stjärnorna? Måste man visa extra mycket hänsyn och gå på äggskal runt dom?
PD: Jag vet inte, jag är ju inte sån som person, så det är aldrig något jag skulle göra. Jag tycker inte att någon ska vara på det sättet. De flesta man träffar är ändå normala och sköna människor. Det är klart att det finns divalater hos vissa, men de flesta är helsköna.
L: Jag tror att det är enkelt. Är man soft som person så är de softa tillbaks. Det beror helt på vilka vibbar man skickar ut helt enkelt.
Hur var 2/3 av Dilated Peoples då? Rakaa Iriscience och Evidence?
PD: De är skitsköna, men jäklar så svårt det var att få till! Rakaa är en skön snubbe, men vi har faktiskt aldrig träffat honom. Evidence har vi turnerat med och så. De är ju en sluten grupp, Dilated Peoples, Alchemist och det gänget. Att ens få in foten där är ändå en bedrift. Men det gäller att knyta kontakter när man är ute och turnerar. Jag röker inte weed ”tyvärr”, vilket är en ganska enande grej annars för amerikanska rappare. Så då får man väl ge sig själv lite extra cred för att man har lyckats nätverka.
L: Jag kommer ihåg när vi satt i en turnébuss i Schweiz med Evidence, Alchemist och deras 73 brudar typ. Sen var det jag, Prop Dylan och vår Schweiziska DJ. Det tog inte många sekunder efter att bussen startade som det röktes för fullt. Det var lite lagom kul när vi skulle igenom en säkerhetskontroll där nere…
Ni har med svenska stjärnskottet Sabina Ddumba också. Kul!
L: Ja precis, hon är grym. Hon rappar!
PD: Exakt. Jag skrev en vers till henne i studion och hon var skitpepp. Det sjuka är att hon låter exakt som Lauryn Hill! Det är brutalt alltså!
Sen har ni ju med en halvkänd producent i form av DJ Premier…
L: Ja, precis. ”Nä det är mycket nu vet du. Jag co-proddar en skiva med DJ Premier”, haha.
PD: Haha. Ja men Primo är en levande legend. Det är svårt att toppa det! Det är riktigt stort för mig att ha fått göra den låten.
Du, Prop Dylan, jobbade tidigare som låtskrivare till andra artister berättade du i förra intervjun. Gör du det fortfarande eller vad hände med det?
PD: Nej det gör jag inte. Det hämmade kreativiteten alldeles för mycket. Jag var signad på en publishingdeal i Tyskland. Men helt plötsligt ska man göra en poplåt, när man är inne på att skriva rhymes, det blir ganska jobbigt. Men jag älskar att producera och att skapa åt andra, men då är det mer souligt gärna. Jag gick ur kontraktet 2012 med hjälp av advokater. Kontakten jag hade i Tyskland var helt dum i huvudet, han var mer av en hustler. Nu när vi släppte ”20th Hour” så hörde han av sig igen och sa: ”du har publicerat låtar som jag inte har godkänt, jag vill ha ersättning”. Men han var så oseriös att han inte ens visste att tiden hade löpt ut för ett och ett halvt år sen liksom. En riktig skojare.
Angående att jobba med andra och amerikanska rappare. Vad tycker du om att köpa in verser från amerikanska rappare för att lyfta sin egen skiva i Sverige?
PD: Ja… alltså jag har ju delvis också gjort det, till min första platta. Men det viktigaste är att man kan leverera lika bra som sin gäst, sen spelar det ingen roll om man betalar eller inte egentligen. Kan man inte mäta sig med gästartisten så blir det fånigt. På min första platta så var det bra rappare med, men jag tycker ändå inte att jag blir outshinead av någon. Både Wordsworth och Oktober Zero gillade mina verser riktigt mycket. Men idag är det på ett helt annat sätt då vi jobbar med folk som vi faktiskt träffar och folk som vi turnerar med. Jag tror inte att folk vet att vi turnerar runt om i Europa och att vi träffar de här artisterna och spelar in i studios med dom? Vi jobbar hårt för det!
Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Press
Mer info – http://www.propdylanmusic.com
