Med teknisk briljans, hårt arbete och outtröttlig gör det själv-attityd har Prop Dylan kommit att bli en av Sveriges främsta MC:s på engelska. Han har flera album i ryggsäcken, turnerat flitigt runt i världen och samarbetat med högt respekterade namn på båda sidor Atlanten. I arbetet med nya albumet, ”To Whom It May Concern Pt. 1”, har Borlänge-rapparen valt att återanknyta till hembygden med reflektioner om familj, vänner och musiken.
35-årige Per Norén, mer känd som Prop Dylan, är sprungen ur en hiphop-generation där texterna har stor betydelse. Han fångades tidigt av svenska och utländska rappare som nyttjade en mer teknisk rap-stil, vilket resulterade i debutprojektet ”A Garbage Pail Kid”. Skivan anfördes av producentsamarbeten med Masse, Astma, Soul Supreme, S.Raw, Matte Caliste och vad som skulle bli den mångåriga samarbetspartnern Logophobia. Diskografin ljuger knappast då Prop även fått ihop samarbeten med Wordsworth, Pumpkinhead (R.I.P.), Masta Ace, Talib Kweli och DJ Premier. Efter att förra albumet kom ut 2013 har ett nytt fullängdsprojekt dragit ut på tiden, av flera olika orsaker. De senaste årens inspelningar höll till och med på att gå om intet efter en hårddiskkrasch i höstas.
– Allt försvann. Jag hade jobbat nattskift i studion och spelat in 3-4 låtar och jag lät datorn stå på efter jag dragit hem. När jag kom dit nästa dag hade datorn kraschat helt. Jag fick hjälp av en polare som är duktig med datorer och han lyckades rädda det viktigaste. Det var på håret att jag blev helt barskarapad. Sen var det bara att spela in allt igen och färdigställa albumet. Close call!
Oj då. Men hur har processen sett ut, fram till allt trubbel i studion?
– Ja, det har tagit fem år och det har samtidigt tagit tre månader när det kommer till skrivandeprocessen. Jag skulle inte säga att det har tagit fem år att skriva. I så fall skulle jag vara jävligt slow, haha. Det har mer varit en process att gå tillbaka och tänka på hur vill jag bli frontad som person, inte kanske artist främst, utan mer vad är det jag vill skriva om och hur mitt liv ser ut. Det har hänt mycket i mitt liv, främst att bli farsa men även att förlora min egen pappa samma år och även människor som av olika anledningar försvunnit ur mitt liv. Det påverkar en och man får en annan grund som människa. Det är ganska mycket av ett retrospektivt perspektiv på skivan, en ”dimmigare” ton än tidigare album.
Prop Dylan beskriver tiden sedan senaste albumet som ett musikaliskt identitetssökande, med mycket tankar och processer hur musiken ska låta. Ambitionen har varit att skala ner och hitta en solid grund att stå på hemmavid i Dalarna. Visionen med ”To Whom It May Concern Pt. 1” är anspråkslöst rakt och enkel; den går ut till den som vill ta till sig skivan.
– När du har hållit på i fem år så har man hunnit sitta och mysa och putsa på rim och beats en hel del. Men när det blev hårdiskkrasch så var det liksom ”fine, nu jävlar!”. Nu måste jag verkligen färdigställa det här. Har det tagit så här lång tid så kan det inte ta ett år till, nu måste jag verkligen lägga in högsta växeln. Det är en ganska stor skillnad på den här skivan och ”The Cardinal Sin”, eftersom förra skivan spelades in i fyra olika länder och olika studios. Massor av livemusiker och gäster, från Preemo (DJ Premier) till Talib Kweli och Sabina Ddumba… bara ett stort projekt som kostade mycket pengar att göra. Den här nya skivan är mer närproducerad, närodlad, och det är själva grundtanken till ”Whom It May Concern Pt. 1”. Grundtanken är att lyssnaren ska finna att musiken talar till en. Det är inte så mycket prestige.
Du har också tagit en aktiv producentroll på dina albumprojekt och även under aliaset Gravy Sparks.
– Ja, jag har alltid haft en övergripande producentroll på alla skivor jag släppt. Dock har jag på senare tid valt att sätta mitt producent-alias på de produktioner jag är med på. Jag tror man måste skilja på beatmaker och producent, något som man inom hiphop har förväxlat. En breatmaker gör beatet och stommen till produktionen. Producenten har den övergripande rollen att fläta samman en hel skiva eller låt så att alstret har ett sammanhang. Tidigare har jag haft den övergripande rollen men på senare tid producerar jag även låtarna. Jag släpper även instrumentalskivor och producerar andra artister under alteregot Gravy Sparks på Nine To Five Records.
Berätta om gästerna på nya skivan.
– Jag har med Supastition från North Carolina, Mr Noun från Sundsvallsgruppen Supersci, Verb T från engelska gruppen The Four Owls och Promoe från Looptroop. Folk jag håller av som duktiga musiker. Just personkemin med människor har blivit viktigare för mig. Det här med att bara kontakta nån rappare som ska hoppa på låtar är inte
så aktuellt. Men att vara independent-artist som sköter allt själv kan vara stressigt i sig. För mig blev det nästan så att spela in låtar blev sekundärt ett tag. Utan istället behövde jag nätverka, höra av mig till folk och fixa en massa saker. Det är kanske därför det tagit så lång tid att göra nya plattan också, för jag vill att det ska vara rätt. Det ska kännas rätt. När det gäller produktion på skivan så är det jag, Logo, Davr från Random Bastards och en rysk producent som heter DJ Matvey.
Det är inte bara inspelningsprocessen som förändrats. Arbetet bakom kulisserna tar mycket tid i anspråk, från det kreativa arbetet i studion med rimblock och samplingar. I en svårnavigerad modern musikbransch har Prop Dylan hela tiden litat på sin inre kompass om hur karriären ska byggas, vilket i slutändan varit värt mödan när han blickar bakåt.
– När man är independent så gör man oftast allt jobb själv, finansierar allting, bokar alla turnéer själv. Så jag har aldrig haft nåt bokningsbolag eller publishing, utan bara kört mitt eget race i mitt eget nätverk. Och det är klart att när du sitter där och ska boka, och inte haft någon spelning på ett några månader så känns det… Men det går i cykler, allting. Hiphop går i cykler. Musik går i cykler. Ens liv går i cykler. Artister kan vara relevanta i två år och är sen helt borta. Jag har ändå hållit mig relevant i över tio år, och ”still is”.
Du har stor erfarenhet av att turnera runt om i Europa. Hur ser du på Sverige och den övriga hiphopscenen i Europa?
– Det känns som att det har stått still i några år. Visst, artister släpper stora projekt och det blir hyllat i media, vissa till och med geniförklarade trots mediokra album. Jag säger inte att allt behöver vara tekniskt invecklat och vara boom bap men det känns som att de flesta är rädda för att vara musikaliskt originella – och blir hyllade för att de låter som en direkt kopia av en amerikansk trend. Många rappar om just det här problemet oavsett sound eller trend men ingen vågar prata om det utanför mickbåset. De flesta är väl rädda om sin sköra plats i musikbranschen.
…och den allt mer genreupplösta hiphop-utvecklingen?
– Så här har det alltid sett ut inom hiphop. Det går upp och ner. Jag tänker på Ying Yang Twins, typ 2003. Så kommer det någon ikonisk platta som bär fanan framåt. Det går alltid i cykler. Nu har trap-grejen varit, cloud rap-grejen också. Tycka vad man tycka vill om det men det som för hiphop framåt, enligt mig måste ha någon form av konstnärligt värde. Skillnaden mellan Sveriges scen och resten av Europas är att olika stilar inom samma genre kan existera samtidigt.
Låt oss prata närmare kring familj och släkt för ni har verkligen musiktradition.
– När jag växte upp så var det mycket musik på min mammas sida av släkten med Gustav, Calle och Victor (Norén). Det fanns ett piano i varje vardagsrum och det fanns hela tiden närvarande. Jag tog nog inte del av det så mycket när jag var yngre men började bli mer intresserad när jag var 14-15 år. Jag var med i Sugarplum Fairys början och skulle spela bas. Men det blev väldigt tvära kast när . De har haft sin musikaliska resa och jag min. Jag och Calle är uppvuxna på samma gata och är i samma ålder så vi har varit som bröder. Han har turnerat runt hela världen med Sugarplum Fairy medan jag gjorde min resa på mitt håll.
Har du ångrat att du inte fortsatte som basist och fick göra världsturnéer?
– Ja, då när det gick som bäst för dom gjorde jag nog det men jag har ju även gjort mina världsturnéer. Min musikresa har kanske haft lite mer ”longevity” över tid medan deras karriär varade kanske tio år. Jag har ju jobbat mig upp från ingenting till att ha en aktiv karriär. Med det perspektivet så ångrar jag det inte.
Det förstår jag. Du har ju som sagt jobbat med självaste DJ Premier!?
– Real recognize real, ha ha. Skämt åsido, så är det givetvis bland det största som hänt mig musikmässigt. Ibland känns det overkligt att ha en direktlänk till honom. Men vi hörs lite då och då. Jag skickar nya låtar som jag gjort och får feedback. Senast blev han eld och lågor över min egenproducerade singel ”The Fat Lady” som jag släppte i höstas. Han spelade den på sin radiokanal i New York.
Berätta om inspelningen med Preemo, i New York City, i december 2010.
– Det var en lång process att bli clearad och gå genom hans management. Det var en ny värld för mig, att gå genom musikbranschen ”the old school way”. Bara och sitta och insupa atmosfären i Headquarterz-studion och se ”Blueprint”-covret signat av Jay-Z. Alla MPC- disketter med orginalproduktionerna till alla ”classics” som gjorts och spelats in där. Sen jobbade jag med honom där i två dagar. Jag ville spendera så mycket tid som möjligt i studion, i båset där Jay-Z, Biggie, Nas och alla legendarer spelat in plattor. Men jag tror aldrig att jag satt en låt så snabbt i hela mitt liv. Det sa bara pang. Tre 20-barsverser, smack. Jag ville givetvis visa en professionell sida. Sen satt vi där i studion och drack Hennessy med Preemo och King Of Chill. Vi satt och mixade och la cuts i två dagar…idag är det lite som ett stort töcken.
Så, om du blickar bakåt över tiden 2007 till 2019. Hur har du och ditt skapande förändrats?
– I och med gör det själv-tänket så har mycket stressats fram under tidigare år men det har även lagt grund för det jag musikmässigt har idag. Idag kan jag ta det mer lugnt och mer njuta av musiken än vad jag gjort tidigare. Då jag har egen studio arbetar jag med musik dagligen antingen med min egen musik eller andras projekt.
– Jag har lagt fokus på att vara en teknisk rappare och alltid tänkt på att jag ska framstå som en ”lyricist”. Jag har väl inte samma tänk idag men jag har det ändå som fundament i det jag gör. Precis som J Dilla hade sitt format så har jag mitt när det kommer till det kreativa.
– Sedan 2007 då jag släppte mitt första soloalbum så har givetvis mycket hänt även på personliga planet. Jag förlorade min farsa till cancer 2009 men har även själv blivit farsa. Båda världsomvälvande händelser som förändrar en. Men främst av allt har jag blivit en bättre rappare, haha.
Intervju: Tobias Carlsson
