Från Kingsize Magazine nr 3 2019.

Nils Mårten Sebastian Edh, känd som Promoe, har varit ett stort namn på den svenska hiphopscenen i över två decennier nu. Dels som medlem i Looptroop Rockers, dels som soloartist och som gäst på diverse samarbeten. Utöver att han innan 2019 års slut hunnit släppa tre album under loppet av ett år – studerar han också juridik på heltid.

Jag träffade Promoe i Västerås innan en spelning med Looptroop Rockers. Ett tag in i intervjun anslöt också Tommy Isacsson (CosM.i.C/Isak’sSon) som förutom att vara bandkollega i Looptroop Rockers också jobbat tillsammans med de album som Promoe är aktuell med nu.

Du har redan släppt två skivor i år och nu är en tredje på gång. Hur fixar du den här produktionstakten?
– Ja, men det är lite speciellt för jag har ju alltid skrivit. Sen märkte jag för tre år sedan när jag började plugga att jag inte riktigt mäktade med längre. Det var nog därför som Tommy och jag gjorde två plattor på en gång nästan förra somma- ren. Lite som att det fanns ett uppdämt behov då.

Så du var tvungen att trappa ner på produktionstakten när du började plugga?
– Ja, jag hade svårt att slappna av. För när jag skriver vill jag liksom veta att jag kan sitta en hel dag och loopa samma beat. Men det som hände var att när sommaren kom och jag fick tid över så bara flödade låtarna ur mig. Den första var ju samarbetet med Don Martin. Sen kom den på engelska och nu är den tredje på gång då.

Fast det här är ju inte en isolerad period. Du har ju hållit en enorm produktionstakt i hela din karriär egentligen. Är du arbetsnarkoman?
– Ja, det är jag väl kanske. Fast jag har aldrig känt att jag är på väg in i väggen eller så. Utan jag har alltid tyckt att det är så jävla kul att det har känts värt det. Möjligen att det kändes som att det blev lite för mycket när vi turnerade som mest, typ mellan 2000-03. Det tar väldigt mycket på en. Sen är det klart att jag har offrat mycket annat, rent socialt.

Tänker du på familjelivet nu?
– Ja, där ser jag ju andra som sprungit om mig fullständigt. Jag kan tänka på det ibland du vet att ”shit, nu är jag över 40 och jag har fortfarande ingen familj”.

Händer det att du ångrar det?
– Nej jag ångrar det inte. Sen var det ingen medveten avvägning heller, utan jag bara körde.
– Sen en annan grej, och jag vet inte hur det hänger ihop. Men jag har aldrig riktigt känt någon psykisk press så. Däremot har jag haft perioder där jag rent fysiskt mått ganska dåligt. Och då har jag tänkt att det är så här min stress tillslut tar sig ut. Det är som en vibration i hela min kropp och jag tappar förmågan att fokusera.

Du pluggar ju juridik nu. Hur kommer det sig att du kom in på det?
– Alltså jag ville lära mig något annat än det jag redan kan, och det fanns ett intresse för juridik. Men från början visste jag inte riktigt hur stort det skulle bli. Jag tänkte väl först att jag skulle plugga litegrann och fortsätta med musik som vanligt. Men ganska snabbt så märkte jag att det var omöjligt, för studierna tog upp all min tid.

Vad kommer det här intresset från?
– Det har egentligen hållit i sig sedan vi var unga och började med graffiti. Jag har haft ganska starka och negativa känslor gentemot det. Men samtidigt en känsla av att det här vill jag förstå. Sen ganska tidigt in i studierna insåg jag att det här skulle ju vara roligt att jobba med. Bäst vore kanske att forska, för då kan jag förhålla mig kritisk till det. Fast det känns inte omöjligt att jag börjar jobba i domstol heller. Jag är inte intresserad av att jobba som åklagare eller domare, att döma någon annan. Däremot att försöka försvara någon annan, skulle nog kunna kännas bra.
– Känslan av att ha blivit felaktigt behandlad som ung hänger helt klart ihop med det här. Det märker jag när jag funderar kring vad jag vill forska kring. För då landar jag i det här med ungdoms- brottslighet och hur vindarna blåser där, med röster som säger att vi bör höja straffen för unga – trots att mycket talar för att det bara skulle förvärra.

Här ansluter Tommy Isacsson till intervjun och jag bestämmer mig för att rikta in samtalet på deras samarbete.

Kan du berätta mer om hur det går till när du sätter dig och skriver. Du ger ju ut mycket musik på både svenska och på engelska. Bestämmer du dig innan för att du nu ska fokusera på att skriva ett album på svenska och vice versa?
Mårten: Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag får idéer hela tiden och idéerna kommer ibland på svenska och ibland på engelska.
Tommy: Vi började ju på engelska förra sommaren. Sen när vi varit i studion typ fem-sex dagar i veckan under en period så märktes det ju att det fanns idéer till ett album på svenska också.

Hur lång tid har ni egentligen känt varandra nu?
T: Ja, det måste vara sedan 92 nu – när jag gick nian på högstadiet.

Det är ju otroligt lång tid, och era projekt går ju in i varandra så mycket också. Händer det att ni nöter på varandra och ryker ihop?
M: Tommy och jag rök ihop förra veckan. Tommy blev förbannad på mig för att jag inte vill uppdatera min teknik.
T: Ja, men i och med att han inte uppdaterar mobiler och datorer så blir det rätt förlamande. Jag kan liksom inte skicka filer till honom på ett enkelt sätt. Jag funderar på om vi ska börja spela in grejer på kassetter och skicka snart, haha.
M: Ja, men i och med att vi måste få ut det här på sociala medier så blir jag ju jävligt beroende av att Tommy ska fixa allt, så där rök vi ihop lite.
M: Fast nuförtiden så hänger vi inte så mycket och vi gör så pass få gig. Nu är det liksom bara jävligt roligt att ses när vi väl gör det. När vi spelade som mest och sågs hela tiden nötte vi verkligen på varandra. Vår mest kritiska period är väl runt 2002 när vi gjorde Struggles- plattan. Men det ligger ju liksom 17 år tillbaka i tiden nu och vi är fortfarande här.
T: Då var vi så mycket yngre också och alla känslor blev så mycket större.

Hur var mottagandet internationellt när ni började?
T: På den tiden var det ju inget konstigt att vi valde att köra på engelska. Då var det ju fortfarande rätt få som körde på svenska.
M: Det beror ju på vilket land vi snackar om. I England var det många som tyckte att det var konstigt att vi rappade med amerikansk accent, när vi kom från Sve- rige. Det är ganska sällan folk tar sig ur sin egen begreppsvärld och i England var det ju logiskt att rappa med en autentisk brittisk accent – men för oss är det ju ett andraspråk oavsett vilken accent vi körde, om du fattar. I deras kultur då var det vi gjorde fejk, och de fattade inte oss.
M: Sen fanns det nog många Eminem-kopplingar och tankar kring att vi var vita och rappade. Fast i vår bubbla var det inget konstigt, för vi hade ju hållit på sedan 95-96 och byggt upp vår subkultur. Fast kollade man på oss utifrån var det mycket som var konstigt, inte bara att vi rappade på engelska – utan även det vi rappade om.
T: Det är så konstigt det där att inom hiphopen så måste man liksom göra det på sitt eget språk. Så ser det ju inte ut inom rock eller pop.
M: Det är ju lättare att skriva personligt på svenska. Däremot tycker inte jag att det är konstigt att vi vill nå utanför gränserna, och det är ju väldigt svårt med bara det svenska språket.
T: Allt går ju i vågor, både internationellt och i Sverige. Ibland har vi varit jättepopulära och konstant bokade till spelningar, sen i perioder går det trögare.
M: Det är en välsignelse i förklädnad tycker jag, att vi inte är lika mycket bokade nu. För vi hade ju aldrig valt det själva, utan bokas vi så spelar vi. Men nu finns tiden till att testa nya grejer.

Var står ni nu då? I popularitetsgrad alltså.
M: Det är svårt att dra en stor publik i Sverige just nu. Däremot har vi haft skitfeta gig i Tjeckien och Schweiz i sommar.

Vad beror det på då tror ni?
M: Det har väl skett en generationsväxling där folk som lyssnar på hiphop lyssnar på yngre förmågor. Det är en naturlig utveckling och vi måste hitta en ny roll i det som funkar. Det är positivt.

Kan du säga något om den kommande plattan?
M: Jag tror att vi har valt titel nu, och den kommer att heta ”Spöken”. Jag tycker om den väldigt mycket och den är väldigt personlig. Sen är inte det synonymt med att den kommer att gå bra. Jag gillade ”White Mans Burden” som fan också och den var det inte så många som lyssnade på. Jag skrev mycket om personliga grejer, saker som hände eller som jag tänkte på den sommaren. Det var en polare som satt i fängelset och som vi hälsade på. Jag skrev en del om mina föräldrars skilsmässa och mina tankar kring det. Det är en personligt reflekterande skiva och tankar kring vem jag är och hur jag vill leva mitt liv.

Du har ju varit personligt reflekterande tidigare och pratat om din egen nykterhet och så. Hur känner du inför det beslutet idag?
M: Jag tror att hela det här livet som jag lever hade varit så mycket mer tärande om jag hade druckit. Det var runt 2002 som jag valde att sluta helt med alkohol, och i samband med det så slutade jag med droger också. Det känns på ett sätt lite konstigt att säga för jag tog knappt några droger då heller, och jag drack egentligen inte särskilt mycket heller för den delen. Det som hände var att jag flippade när jag väl gjorde det och mådde skit av det efteråt. Jag kände bara att jag verkligen inte vill ha någonting och jag tänkte att allt som
droger kan göra med dig finns redan inom dig. Sen ska jag inte sitta och ljuga och säga att jag upplevt samma typer av rus utan, men jag tycker att man kan komma nära det. Sen tror jag att man kan utvecklas mer på ett ännu djupare plan om man lever utan den typen av rus, för det är ju ändå inte äkta.

Intervju: Fredrik Langrath
Foto: Isak Öhlander