Niklas Thander träffade upp med Cali Agents-rapparen på Pustervik i Göteborg, i samband med spelning på Basketklubben i början av oktober.

Planet Asia från Fresno har genom åren gjort sig till ett av de större namnen på undergroundhimlen. Som soloartist släppte han 1997 den populära tolvan ”Definition of ILL”, och det definitiva genombrottet kom som medlem i Cali Agents, där han tillsammans med Rasco släppte ”How The West Was One” 2000. Samma år blev albumet utsett till Independent Album of the Year i The Source och den legendariska tidningen utsåg även Planet Asia till utmärkelsen First Round Draft Pick. Detta ledde till ett skivkontrakt hos Interscope, men åren hos bolaget ledde inte till något albumsläpp och 2003 lämnade han för att på nytt försöka på egen hand.

Soloalbumet ”The Grand Opening” släpptes 2004, och än en gång tilldelades rapparen Independent Album of the Year-utmärkelsen. Sedan dess har Planet Asia släppt material i en rasande fart och har arbetat nära med producenter som Evidence, DJ Muggs, Madlib och Alchemist. Bara i år har han släppt projekt som ”Abrasions” med producenten Gensu Dean, Alchemist-producerade ”360 Waves” med gruppen Durag Dynasty, EP:n ”High End Cloths” och ”The 2nd Coming” med underground-supergruppen bestående av Canibus, Cappadonna, M-Eighty, Bronze Nazareth och Nino Graye. Niklas Thander från Kingsize träffade Planet Asia och TriState för en intervju när de i oktober gästade Göteborg och Basketklubben på Pustervik.

När jag stiger in i konsertlokalen på Pustervik är det full rulle på personalen som riggar inför veckans uppsättning av Basketklubben. Under basketkorgen vid ena kortsidan ser jag de två enda personerna som sitter ner i lokalen. Samtidigt som han förbereder en blunt fipplar Planet Asia med sin mobil och ropar ut frågor till kompanjonen TriState som sitter en meter ifrån honom. ”What’s that thing you breathe through when you get hella old? – Respirator.”

Efter inledande hälsningsfraser är det dags för soundcheck. Det syns direkt på PA att han har gjort detta hundratals gånger förr, både då han fortsätter flowa efter musiken avbryts abrupt, eller när han i pauserna sjunger Jodeci-låtar. I en av de längre pauserna plockar TriState upp en basketboll som ligger vid scenen och börjar vant göra spinmoves och trepoängare. Jag ansluter och får reda på att han spelat proffsbasket i Frankfurt på 90-talet. Vid det här laget är Planet Asia färdig med sitt hantverk och redo att sätta fyr, men blir snabbt stoppad. ”Smoke detectors?!”

Istället drar vi till det närliggande hotellet och under den fem minuter långa promenaden dit får jag en försmak av Planet Asias oberäkneliga humör. Ena stunden är han förbannad på att mitt i Tysklandsturnén åka till ett råkallt Göteborg för en torsdagsspelning, eller att inte få röka inomhus, för att i nästa stund skämta glatt med TriState.

Den emotionella berg-och-dalbanan fortsätter i den efterföljande intervjun, när han alternerar mellan att luta sig fram i fåtöljen för att spänna ögonen i mig och luta sig tillbaka för att ledigt diskutera. Jag börjar intervjun med en reflektion om hur det kommer sig att han stilmässigt befinner sig närmre östkusten än västkusten, något som lockar fram djupgrävande monologer från Planet Asias sida.

PA: När jag började i gamet fanns det inget som var västkust eller östkust. Den terminologin fanns inte ens när jag började rappa. Du visste inte var någon var ifrån när de slog igenom, förstår du vad jag menar? Jag visste inte var Geto Boys kom ifrån första gången jag hörde Scarface. Jag visste inte var EPMD var ifrån – jag trodde att de var från västkusten, så jag tror inte riktigt på östkust – västkust-grejen. Egentligen gör jag bara det som jag gillar ur hiphopen. Jag skulle inte nödvändigtvis kalla det östkust, jag skulle säga att det är själva utförandet som är östkust. Vi håller oss till ”the blueprint”, ursprunget. Vi är inte riktigt ”on some New York shit”, men samtidigt råkar många av våra favoritartister komma från New York.

TriState: När vi växte upp fanns det inte särskilt många artister att välja mellan, och det var där hiphopen härstammade ifrån. Så första gången vi hörde emceeing, så kom det självklart från Bronx, och det var det vi var tvungna att utgå ifrån. Även om jag älskar N.W.A., Ice-T, King T…

PA: Richie Rich, 415.

TriState: Precis, och Spice-1. Jag älskade musik från alla regioner, men jag var mer influerad av den ursprungliga skepnaden av hiphopen som vi först hörde.

PA: Låt mig säga det här dock. Själva ytan må vara östkust, men om du synar mycket av det jag säger i sömmarna, så säger jag samma sak som E-40 säger, vad MC Eiht berättar, DJ Quik. Jag säger det bara på det här sättet, förstår du vad jag menar? Om du tänker på de artister som var annorlunda på västkusten, som Tha Alkaholiks, Hiero (Hieroglyphics), Pharcyde, så representerade de fortfarande ”west coast music”.

Planet Asia uttrycker sig med emfas under samtalet och det är lätt att se varför han passar som just rappare. Reflektioner blandas energiskt med starka åsikter och det märks att han har lagt mycket tanke bakom ämnena vi behandlar. Den ena tråden leder till en annan, och genom Planet Asias resonemang om västkust-östkust väver han även in politiska sidospår, hiphopens ursprung och hiphopens roll i dagens samhälle. Enligt Planet Asia handlar det ”egentligen inte om en öst- eller västkustgrej, det handlar om hur länge du har studerat konstformen.” Gång på gång kommer han tillbaka till vad som verkar vara två av hörnstenarna i hans tankebanor: situationen för svarta människor runt om i världen och hiphopen som en livsstil.

PA:  Jag vill dock ha det här sagt: hiphop är en svart kultur. Alla kan vara med och bidra, men jag tror att det måste sägas oftare. Det här är en svart kultur som startades av en man i Bronx vars syster hade en födelsedagsfest. ”Some ghetto shit”. (…) Jag har ingen aning om vad svensk musik är, men det är vad ni hade lyssnat på om Kool Hercs storasyster inte hade haft födelsedagsfest. Skottar hade lyssnat på skotsk musik (samtidigt som han stampar med benet och imiterar fiolspelande). Nu har alla turntables och en mikrofon, över hela världen. Det är det vi representerar. När du ser Planet Asia, ser du svart kultur. Inte hiphop, inte östkust, inte västkust. Du var med och spelade basket förut, det är svart kultur. Allt är en del av hiphop. Du måste inte vara en rappare, grafitti-målare, turntablist – inget av det behövs. De fyra elementen är skapade inom hiphopen. Riktig hiphop är att vara kreativ och att vara sig själv. Det är allt det är. Att kunna använda de naturliga resurser som omger dig för att kunna återspegla din kultur. ”It’s all about representing”.

Mellan utvecklingarna om hiphop gör PA skäl för akronymen Asia (All Started In Africa), när han pratar om slavhandeln, europeiska kungafamiljer och vita makthavare i USA som härstammar från Europas ovälkomna banditer. Det är svårt att hänga med när han lägger en del motsägelsefulla argument och går in i hypotetiska resonemang om vad som skulle hända om alla svarta över hela världen gjorde uppror. Men bland utläggningarna finns också en ståndpunkt som Planet Asia genomgående trycker på, nämligen överbryggandet mellan generationerna.

PA: Jag tror på den nya generationen, oavsett om du är svart eller vit, europé eller amerikan. Det pratas om den nya världsordningen och jag tror att hiphopen har en ny världsordning också, det har bara inte dokumenterats ännu. Hur vet jag? Kolla på mig nu, jag sitter i Sverige och pratar med dig. Vi har vårt eget lilla crew precis här, det börjar här. När jag är 50 och du är 40 kommer vi vara de gamla snubbarna. Det kommer inte vara det samma som när min eller din farfar var gammal. De hade inte kommit överens, men den generationen håller på att försvinna.  Vi är den nya generationen – hiphop. Folk borde tacka hiphop, för om det inte vore för hiphop skulle den här världen gått under för länge sedan. Blues fixade det inte, rock fixade det inte, R’n’B skulle inte fixa det. Hiphopen berättade sanningen och det är därför vi fortfarande är vid liv idag. Det är därför svarta människor inte står ute på gatorna och dödar vita. Om vi inte hade haft hiphop hade vi gått på ren instinkt. Om vi bara hade haft Rick James, tror du inte vi hade varit trötta på samhället vid det här laget? Vi gör musik för att lugna ner folk. För att få dem att tänka efter.

Det börjar dra ihop sig till spelning och i och med att vi förflyttar oss tillbaka till Pusterviks loger går vi också tillbaka till ett samtal som mer direkt rör Planet Asias karriär, musikskapande och framtidsplaner. Det är bara en dryg halvtimma kvar till uppträdandet och Planet Asia värmer upp med att hämta två glas isklirrande whisky.

Vad har ni på gång i framtiden?

Tristate: Jag har två soloalbum som är på väg: det ena är helt och hållet producerad av Oh No och heter ”Three Dimensional Descriptions”, den andra är ”24 Karat Canvas”. Men jag måste först bestämma vilken label de ska komma ut på. Sen ska vi göra mer General Monks också, eftersom det var många som uppskattade ”Each Step Becomes Elevated”.

PA: Jag har två projekt klara med två olika producenter som kommer ut snart: den ena är ”The Tonight Show”med DJ Fresh från the Bay Area Den andra är ”Via Satellite” med TzariZM från Orlando. Jag ska också vara med i en film som vi ska börja spela in så fort jag kommer hem från turnén. Det är inte baserat på mig alltså, men snubben som skrivit den är min polare – Steve Faber, som gjort ”We’re The Millers” (sv. Familjetrippen).

Du har många projekt med bara en producent – hur kommer det sig?

PA: När jag träffar folk och gör musik, gör vi väldigt mycket på en gång vilket gör att det får ett speciellt sound. Jag är en av de snubbarna som har fört vidare den traditionen i gamet, ända sedan Evidence-albumet. Vi kör bara på. Om vi tog det här seriöst skulle vi antagligen inte göra så här många album.

Hur har du tid att bli inspirerad mellan alla projekt?

PA: Bara genom att göra en sån här grej, gå ner för gatan och skämta med varann. Tro mig, jag har all tid i världen! När vi inte uppträder ”then we really not performing!”

TriState: Vi håller oss vid liv, Asia är feature på andra artisters låtar och samma sak med mig, så du gång på gång hör våra röster.

PA: Vi försöker hela tiden förbättra oss, vi försöker alltid lägga det där rimmet som får dig att säga: ”Oooh!”

Så det är samma drivkraft som när ni var unga?

PA: Exakt samma sak.

TriState: Speciellt inom vårt crew, för vi tycker att vi har de bästa emceesen. Så jag försöker alltid komma med ett bättre rim än Killer Ben, Killa Kali eller Planet Asia. Du är alltid under press för att göra ditt bästa.

Ungefär: ”förlåt, men jag måste mörda dig på den versen.”

PA: Precis, det är hela vår modell. Varje gång vi går till studion är det ”shit, jag tycker synd om er andra idag”.

Kan du berätta lite om kollektivet Gold Chain Music som du ingår i?

PA: Gold Chain är märket för vårt crew, vad än TriState vill göra så är det Gold Chain Music, vad jag än vill göra är det Gold Chain Music. Låt mig säga så här: det är företaget som ger ut alla serietidningar.

Så Gold Chain är Marvel helt enkelt?

PA: Yeah! Jag ska börja använda det från och med nu. Gold Chain är Marvel och vi är tecknarna som skapar albumen. Så när du ser General Monks är det bara en av böckerna och när du ser Planet Asia ser du en av de klassiska karaktärerna.

Och när ni alla samlas är ni The Avengers.

PA: (Skratt) Exakt!

Jag undrar lite om det kommande Cali Agents-albumet. Ni släppte ju ”Wild Wild West” och ”Never Left” i år och jag har även sett titeln ”King Kong Godzilla” flyta omkring. Hur går det?

PA: Det är på gång.

Jag såg också något om release 2013, 2014.

PA: (skratt) Ibland funkar inte tiden som du vill. Vi har gjort mycket konserter, vi försöker komma in i studion. Vi har gjort kanske tre, fyra låtar, så vi har lite grejer. Men vi har inte riktigt fokuserat helt och hållet. Om vi ska kunna göra ett Cali Agents-album måste vi tillbringa en längre tid i studion, det är det enda sättet som vi kan göra ett Cali Agents-album. Vi kan inte bara göra en dag här, en dag där – det funkar inte.

Du har ju varit i gamet så lång tid, men du gör fortfarand framsteg och expanderar. Vad är hemligheten?

PA: Shit, jag vet inte! (skratt) Jag gillar bara att göra det jag gör, jag gillar verkligen det här – älskar det! Det är vad jag älskar att göra. Jag gör massa olika saker, men hiphopen är grunden i allt jag gör. Oavsett om jag ger mig in i andra områden så är fortfarande hiphopen där någonstans. Hiphopens aura är alltid där, även om jag måste ta på mig businesskostymen.

Är det därifrån produktiviteten kommer från också?

PA: Ja, det är barnet i dig. När det försvinner är du gammal, tyst, reflekterandes över hur du brukade leva. Jag är inte i den delen av mitt liv än. Jag har inte tillräckligt mycket ”stock footage” att bara säga: fuck it, låt mig lägga av och bara tänka på allt som jag gjort. Jag skapar fortfarande minnen och tankar.

Så det har inte med arbetsmoral att göra?

PA: Jo, det är det också, vi arbetar hårdare än de flesta artister. Undermedvetet arbetar vi hårdare. Om du tar det för seriöst kommer du att bli utbränd. Jag tänker inte för mycket på vad vi håller på med. Det har ingenting att göra med pengar eller sån skit. Det är en gräsrotskänsla som aldrig försvinner. Har du hört Rakims ”Microphone Fiend”? Det är precis så det är – en känsla som aldrig försvinner.

Planet Asia greppar Loka-flaskan som står framför honom, håller den som en mikrofon och börjar självsäkert rappa öppningsraderna från Eric B & Rakim-låten:

”I was a fiend before I became a teen/ I melted microphones instead of cones of ice cream/

Music orientated so when hip-hop was originated/ Fitted like pieces of puzzles, complicated/

Cause I grabbed the mic and try to say, “yes, y’all”/ They tried to take it, and say that I’m too small/ Cool, cause I don’t get upset/ I kick a hole in the speaker, pull the plug, then I jet/

Back to the lab, without a mic to grab/ So then I add all the rhymes I had/”

PA: Jag tror att varje grym snubbe känner att hela världen är emot honom. Hur långt du än kommer i livet tror jag att det fortfarande kommer att handla om att slå tillbaka mot de som var emot dig.

TriState: Låt oss vara realistiska: Durag Dynasty är inte den bästa skiten där ute just nu. Men samtidigt känner vi att vi inte får den responsen och respekten vi borde få för det projektet. Så nu måste vi bita hårdare. ”kick a hole in the speaker, pull the plug, then we jet, back to the lab, eat these niggas some more”. Det är allt det handlar om. Vi har inte ens börjat närma oss höjdpunkten av vi är kapabla till. ”That’s the scariest shit in the world right there”.

Låter som om ni har mycket kvar inom er.

TriState: Vi är hungriga. Vi känner att vi borde vara med i BET-cyphers.

PA: Ge oss strålkastarljuset, ge mig det och se vad jag kan göra med det. Jag är en hustler.

TriState: Videoregissörer, stora regissörer. Pengar.

PA: Jag var signad till ett storbolag och jag fick ändå inte något av den skiten. Jag fick pengar och sånt, men YouTube fanns inte, Myspace fanns inte och du var tvungen att gå genom bolagets kanaler för att höras. Föreställ dig att jag aldrig släppte ”Still In Training”, ”The Grand Opening”, ”The Medicine”. Tänk om jag fortfarande var kvar på Interscope-nivån. Du skulle inte ens snacka med mig. Jag är ett bevis på att ett stort skivkontrakt inte kan rädda dig. Det som får ut mig på turnéer är sånt som jag skulle gjort oavsett om jag var på Interscope eller inte! Samma vecka som jag blev signad till Interscope kom ”Last Stand” ut. Det var den typen av låtar som gör att jag är där jag är i dag. Det hade ingenting att göra med ”a major anything”. Det handlar om folket. Du, personen som fick dig att lyssna på hiphop, eller vem du nu var som berättade för dig om Planet Asia. Allt kommer tillbaka till hiphop, gräsrotselementet.

Med de orden avslutar vi abrupt intervjun då det är dags för Planet Asia och TriState att äntra scenen. Två intensiva timmar är slut och på min väg hem genom ett blött Göteborg inser jag att Planet Asia genom intervjun ändrade mitt första intryck av honom och samtidigt gav en djupare inblick i vad hiphop kan vara. Det jag misstog för arrogans visade sig istället vara övertygelse och vilja. Det som ofta glöms bort i dagens hiphop är precis det som Planet Asia definieras av: ett oputsat, självständigt förhållningssätt som grundar sig i något annat än image. Han lever hiphop fullt ut och han gör det på sitt sätt, och det är kanske just därför han befinner sig där han gör idag – fortfarande högaktuell och ständigt på väg mot nya marker.

Intervju av Niklas Thander

Foto: Press