Läs omslagsintervjun från Kingsize Magazine #3 2018.

”Jag är Petter. Rappar på svenska.” Så fick en av våra absolut största, mest folkkära, svenska rappare presentera sig för 20 år sedan. Under två decennier har Petter Alexis Askergren lyckats hålla sig relevant inom den svenska musikscenen. Med tio album i bagaget har han för varje projekt försökt överträffa det senaste. Men Petter har fått betala ett högt pris för att kunna vara en av pionjärerna.

När Petter kliver in på Sony-kontoret är han glad, energisk och jag får mig en överraskning innan jag hunnit ställa min första fråga.
– Jag har gjort en skiva som heter ”9818” som en hemlis. Jag har jobbat med folket som jag har jobbat med på första skivan och vi har försökt hålla den ljudbilden, den stilen, det sättet att rappa på och hela tanken är att det ska vara som ett ”Mitt sjätte sinne”. Alla som var sura för att jag inte gjorde en ny ”Mitt sjätte sinne”, dom får den nu, berättar han.

”Mitt sjätte sinne” är något av en nationalklenod för svenska hiphoplyssnare. Med sin mörka sinnesstämning anammade skivan domedagsatmosfären som under 90-talets mitt målats upp av amerikanska förgrundsgestalter som 2Pac, The Notorious B.I.G. och DMX, med ett sound som tydligt andades genrens östkust-scen. Skivan speglar en ung mans perspektiv – att inte veta vad man ska bli i livet, att vara rädd för framtiden.
– Man tror att jorden ska gå under, säger Petter och börjar berätta om sin väldigt öppna relation till sin mamma. De pratade om allt, vilket i sin tur ledde till att Petter aldrig haft svårt för att prata om känslor.
– När jag började skriva texter kände jag direkt att ”fan, jag vill skriva om känslor”. Tittar man på texterna på ”Mitt sjätte sinne” är det ganska känsliga texter och på den tiden så rappade man inte om känslor. Idag rappar Kanye West och Drake om känslor, jävligt mycket känslor. Men på den tiden var det annorlunda. Jag blev superkär i en tjej som lämnade mig för en äldre snubbe och då skrev jag ”Du vet att jag gråter”. ”Fäller en tår” handlar om att man inte vet vad man ska bli i livet.

Folk kände igen sig i känslorna, säger han. ”Jag gav lektioner 98, innan allting börja lossna, om jag bara visste det jag visste nu, hårt slit kommer kosta”. Raden kommer från låten ”Petter 98”, på 2018 års första skiva ”Lev nu”, och handlar om att inget kommer gratis.
– Jag är plikttrogen och väldigt ihärdig i det jag gör och det kostar. Jag har offrat en jävla massa tid från mina nära och kära. Min familj. Jag har missat massa bröllop, fester, andra roliga saker för jag alltid har prioriterat jobbet före. Jag tror att det kommer från dom hårda dagarna när det inte funkade. Då tänkte jag att jag kommer se till att aldrig hamna här igen.

I skrivande stund har han släppt tio skivor och har redan två till på gång, får jag reda på. Än idag pushar och utmanar han sig själv. Petter säger att han ser varje skiva som en bergsbestigning och att det är orsaken till att han fortfarande är relevant.
– När jag gjorde min första skiva var jag 24, sprang på Kocksgatan, rakad, arg och tyckte massa saker. Skulle jag ta på mig den kostymen idag när jag är 44 år gammal skulle det bli töntigt. Du skulle se igenom mig. Därför har jag tänkt att varje skiva måste vara en bergsbestigning. Varje skiva är en bergsbestigning!
– Bara för att ”Bananrepubliken” gick bra tänker inte jag bestiga berget ”Bananrepubliken” igen. För det blir tråkigt för mig och tråkigt för dig. Jag tänker hitta ett nytt berg att bestiga. Så har det varit hela tiden och låten ”Toppen av ett berg” är en summering av alla bergsbestigningarna, den känslan.

”Från Slussen, Hornstull, Zinkensdamm, Vietnam”. Genom musiken har Petter nästan blivit synonym med Södermalm. Att uppväxten på Söder spelat en betydande roll är påtagligt. 800 meter från hemmet låg Fryshuset, en organisation med fokus på ungdomsverksamhet, en plats som satte stor prägel på hans liv.
– Där hängde jag och det tror jag formade mig mycket. Hela min bild av hur jag ville göra saker och ting. Vilka jag umgicks med, säger Petter och berättar om tiden då världens största genre var ung och det snackades om Spike Lees ”Do The Right Thing” med Public Enemys ”Fight The Power” som ledmotiv. Men det var en ung, sårbar genre och det krävdes mycket för att överleva på sitt artistskap. Petter såg sina favoritgrupper splittras och förebilder som föll efter några album. Men Petter ville mer.
– Jag hade någon sorts idé om att göra som LL Cool J eller Nas, bara fortsätta och fortsätta. Men samtidigt vara bra. Inte bara fortsätta för sakens skull, säger han.

Istället för att se förebildernas motgångar som ett hinder föddes grundidén och visionen för den artist han senare skulle komma att bli. Kanske var det därför han, redan som debutant, valde att motarbeta potentiella problem i förebyggande syfte. Petter skulle inte låta skivbolagets ekonomi sätta käppar i hjulet för honom.
– När jag gjorde min första skiva var jag orolig att jag inte skulle få göra en till. Så jag promenerade till alla intervjuer. Dom fick inte boka taxi för jag tänkte att ”det kommer kosta” och då kommer budgeten bli för dyr och då kommer dom tycka att jag är en för dyr artist. Det finns bilder på mig när revbenen sticker ut för jag gick så mycket power walks varenda dag.
– När jag hade gjort en skiva så var mitt mål att göra en till skiva och så fick jag göra en till. Efter den tänkte jag ”wow, tänk om jag kan göra en trilogi. Vad mäktigt”. Sen blev det bara mer och mer och mer. När jag hade firat tioårsjubileet tänkte jag ”wow, vilken grej” och så fortsatte jag för jag tyckte det var roligt. Sen när jag kom upp i 16 år insåg jag att ”men vänta, det är bara fyra år kvar tills det är 20 år”!

Petter har sedan starten av sin karriär haft en vision, tydliga mål men framför allt ett enormt driv. Den 26:e augusti är det 20-årsdagen för debutalbumet ”Mitt sjätte sinne”. Ett album vars årsdag han firat era gånger tidigare. Förutom att firandet är viktigt för honom själv så är det Petters avtryck på musikscenen. För han lyckades sätta sin prägel på svensk musik och skapa en skillnad.

Jag vet att det är en skitsvår fråga men vad vill du bli ihågkommen för?
– Det beror på hur narcissistisk man får vara?, frågar Petter och jag svarar att han får vara hur narcissistisk han vill. Men ändå blir han tyst och eftertänksam.
– Haha… Ibland kan jag känna att det är mycket historieomskrivningar om mig. Till skillnad från hur det faktiskt var. Och hur det såg ut innan ”Mitt sjätte sinne” kom. Jag vill gärna bli ihågkommen för den skivan och vad den faktiskt gjorde. Dörrarna den sparkade in. Hur den på något sätt vände upp och ner på branschen. Just då, det året och året efter.

Att den gjorde det okej att rappa på svenska?
– Du vet, när vi gick runt med demokassetterna till alla skivbolag och dom sa ”nej det här kan ni inte göra. Det här går inte att göra”. Sen kommer vi till Peter Swartling som har breakat med Robyn i USA. Han signade mig och gav mig fria händer och det är jag så tacksam för. Hade han aldrig gjort det så hade det aldrig funnits ett ”Mitt sjätte sinne”. Han gav mig möjligheten och förtroendet att göra den, säger Petter och berättar att framgångarna med debutalbumet ledde i sin tur till att era skivbolag som tidigare tackat nej till Petters musik hörde av sig till honom och frågade om tips på andra svenska rappare de kunde signa.
– Förstår du? Sådär vände det! Den grejen är jag väldigt stolt över. Just att sparka in dörren. ”Här är vi! Vi kommer med ett urbant sound”. Det var Fryshuset, våra områden, det var ”Do The Right Thing” och alla skrek ”Fight the power”. När den klicken sparkade in mainstream- branschens dörr och kommer in där. Den grejen tyckte jag var jävligt mäktig.

Det var inte enbart tack vare skivkontraktet vi fick ”Mitt sjätte sinne”. Den kanske viktigaste orsaken är lyriken och språket. Det finns dessutom en rolig historia bakom Petters musikspråk. Och så fort jag tar upp ämnet börjar han gräva i sin ryggsäck och plockar fram en sliten bok jag känner igen från min gymnasietid: ”Litteraturhistoria”.
– Jag har med mig den överallt. Den här litteraturhistoria-boken. Den får du i gymnasiet. Jag fick den i första ring. Jag sa, ”eh fuck den här”, kastade den typ. Brände hela gymnasiet. Kom ut och jobbade som diskare. Mamma sa ”gå på Komvux, du måste studera för det är det viktigaste”. Jag kom in på Komvux och vad tror du är det första som händer när jag ska läsa svenska? Vad får jag för bok? Samma bok, säger han och börjar bläddra.

Petter ville rappa, men att göra det på svenska var fortfarande otänkbart för många. Tack vare boken och inspirationskällor från USA, hittade han en väg i språket som både funkade för kompisarna och den svårflörtade, akademiska kåren.
– Jag tänkte att om man blandar ihop det och gör som några av mina idoler KRS-One, Keith Murray, men framför allt Guru… Dom var rappare med utvecklat, akademiskt ordförråd. Då tänkte jag att om jag tar titlar från böcker… säger Petter samtidigt som han bläddrar sig fram till den ”Den unge Werthers lidanden” av Goethe och börjar spotta: ”Jag lider mer än unge Werther, det är mitt hjärta som värker, ventilerar, trycker ut allt, så smärtan tar slut” (”Ut och in på mig själv”, reds anm).
– För att mina kompisar skulle tycka att det var fett i början och för att jag skulle kunna hitta någonting som var unikt behövde jag utveckla språket till någonting som var speciellt. Thomas Rusiak var en av dom första som hörde mina svenska texter och sa ”Fan va fett det låter! Men vem är 
Werther?”. Han hade ingen aning om vem det var, men det lät bra. Där någonstans börjar hela den grejen.
– Jag visste att så här kan jag göra det på ett coolt sätt så att det passar mig och så att en större massa kan förstå och relatera. Jag är uppvuxen med en kulturfarsa, gick i Södra Latin som är en kulturskola och lärde mig ganska snabbt hur dom här wannabe kulturmänniskorna funkar. Jag visste hur jag skulle finta upp dom med språket. Det var svenska författare som skrev att ”han rappar som Odysséen” bara för att jag hade stoppat in orden i tugget. Då tyckte man helt plötsligt att det här var någonting exceptionellt för jag refererade till litteraturen och det ansågs vara fint. Jag gör ju såna referenser hela tiden och det är inte alla som fattar. Jag tycker dolda budskap gör rap intressant.

Trots att Petter tycker om dolda budskap, referenser och metaforer så har han ändå en vilja att inkludera människor. Vilket han gjorde genom boken ”16 Rader”, släppt 2013, som dels bryter ner texterna men även trycker på relevansen av just boken ”Litteraturhistoria”.
– Litteratur är det som inspirerar mitt skrivande mest, än idag. ”16 rader” var till för att berätta om min resa in i litteraturen via musiken som språngbräda. Utan den här boken hade jag inte varit där jag är idag. Jag hade inte släppt ”Mitt sjätte sinne” utan den här boken. Jag har varit uppe på förlaget Natur & Kultur och tackat dom för boken.

Petter berättar att han är en hyperaktiv person och har under stora delar av sitt liv haft svårt för att avsluta påbörjade projekt. Han har testat på de flesta bollsporter som finns och ena dagen tänkt att han ska satsa på idrotten för att några veckor senare gå vidare till något helt annat. Och det är ännu en orsak till att han känner sig stolt över att ha lyckats vara kvar inom musiken i 20 år.
– Jag har inget konsekvenstänk, jag har ett hett temperament, kan explodera för ingenting på en sekund. Jag är rättshaverist. Känner jag att någon gör mig orätt blir jag helt galen och samtidigt så är jag en person som vågar. Jag påbörjade jävligt mycket grejer som jag aldrig avslutade och det tog kål på mig. Morsan blev tokig på mig, säger han och berättar att när han hittade musiken hittade han äntligen rätt.
– När jag kom in i musik blev det som att det var det första jag avslutade. För där fanns det en tydlig start och ett tydligt mål. Och är du hyper måste du ha tydliga riktlinjer. På en turné åker du härifrån dit, en skiva håller du på med därifrån dit, sen är du klar, lämnar det bakom dig och hoppar på nästa grej. Därför tror jag att musik hela tiden har passat mig så bra och att det är därför jag varit kvar i den grejen så länge, säger han.
– Under dom här 20 åren har det funnits så mycket dramatik, så mycket skitsnack, så mycket bullshit, bruten vänskap men även så mycket glädje, mycket roligt och härligt. Allt det där och ändå finns jag kvar här! Det är inte alla som håller på med hiphop i Sverige idag som lyssnar på mig eller som relaterar till mig, men dom respekterar mig.

I och med att Petter har varit en stor del av den svenska hiphopen under så pass många år har han även prytt flera omslag av Kingsize Magazines pappersupplaga. Jag har med mig några tidningar som jag räcker fram till honom. Han håller upp det allra första numret, där han iklädd röd tröja blickar åt sidan, bort från kameran.
– Jag kommer ihåg den här. Jag och chefredaktören tjafsade för jag vägrade titta in i kameran. Jag tänkte att det vore kul för jag alltid tittar in i kameran annars. Och det här var inte jättesäljande, säger han och granskar tidningarna.

Vad tänker du när du ser den bilden då?

– 2004, shit! Här började det gå dåligt. Här var det tufft, i den perioden. Vi kom in i nedladdningseran och ingen visste riktigt vad dom skulle göra. Var du en artist som sålde mycket, som jag gjorde, då märktes det ganska snabbt.

Vilken har den största motgången varit?

– Jag har nog haft spridda skurar. Det är
 svårt att sätta fingret på det. Ibland är det diffusa känslor om att det inte är on top nu liksom. Framför allt när det gäller släpp har jag ofta känt att jag måste bevisa mig väldigt mycket. För att
 folk ska tycka 
att jag fortfarande är värdig
 min plats. Jag
 känner att jag måste rappa dubbelt så bra.
– Jag tror att en av
 dom största motgångarna var hela det här fallet med ”Bananrepubliken”. Jag tror att det blev för lyckat, det gick för bra och till slut så tröttnade folk på det. Det kändes, och i kölvattnet av det så började den tuffa perioden när jag släppte ”Ronin”. Den är egentligen en av mina favoritskivor men inte min mest framgångsrika. Jag tror att där någonstans fick jag kämpa jävligt hårt.
– Men jag har alltid tänkt att om du är konsekvent, gör din grej med kvalité, så kommer den där dörren sparkas in förr eller senare. Så enkelt är det. Det säger jag till de flesta unga rappare som jag träffar idag: ”Du har gjort en skiva som är svinbra, du har gjort två skivor som är svinbra, men du måste göra tio skivor som är svinbra för att bygga någonting”. Det insåg jag. Jag trodde att jag hade byggt någonting med två skivor. Det har du inte. Du bygger när du har hållit på länge.

Petter beskriver sin karriär som en brant uppförsbacke från starten 1998, men som avtar 2004, fortsätter nedåt 2005 och år 2006 börjar gå uppåt med låten ”Det går bra nu”. En låt som för Petters del gjordes med en humoristisk underton. Avsikten var att skämta om sin egen situation samtidigt det fanns en seriös sida av det hela.
– Jag hustlade och slet för att få saker och ting att flyta under den perioden.

Petters sätt att driva med jantelagen och svenskar som inte vågar prata om sina framgångar delade hans publik i två läger.
– En del sa att ”han har gjort en kapitalistisk jävla skitlåt” och folk var hotfulla mot mig. Det var ju ett annat gäng som älskade mig och det var näringslivet. Dom hade ju fått en kamplåt. I business-världen sa dom ”det går bra nu, den här ska vi ha på varendaste företagsfest”. Jag menar, än idag är det en sån låt, säger Petter och börjar rappa på refrängen; ”Pengar rullar in som det ska, det går bra nu, rysk kaviar på mitt fat, det går bra nu”. Det kan man inte säga i Sverige, det fattar väl vem som helst. Det var till och med rapkollegor som ringde till mina kompisar och sa ”Vad fan menar han med det där? Vadå det går bra nu? Det går inte alls bra för honom”.

Men det gjorde det visst. Och det gör det än idag. Petter är en folkkär artist, något han som 44-åring anser är det finaste betyg man kan få.
– Jag skulle säga att jag blev folklig med andra skivan, runt 1999, med ”Så klart”. Och sen så tror jag att det blev en riktig lavett på det svenska folket med ”Så mycket bättre”, som en påminnelse.

Men är det någonting du har strävat efter?
– När du tittar på yngre rappare idag, så var ju jag också. Man är talibanen, ortodox på alla plan och har du fel munktröja på dig blir det kaos. Pratade man om att ha en sångrefräng på ”Mitt sjätte sinne” så var det krismöte i studion för att det var snack om att skivan kunde bli för smörig. Nu är jag 44 år och fembarnspappa. Jag är ganska trygg i mig själv. När man är trygg i sig själv tänker man inte så mycket på det.
– Jag dömer inte mina lyssnare, om det är en tant som är 90 år eller en unge som är 8 år. Jag vill nå ut till många. Jag försöker påverka dom som lyssnar på mig med det jag säger. Så ja, jag tycker det är kul att vara folklig. Jag tycker inte att det är något fel. Jag tycker att det är en jättebra grej och jag tycker nästan att det är ett av dom finaste betygen du kan få. Men hade jag blivit kallad ”folklig” när jag var 25 hade jag nog tyckt att det var lite jobbigt.

Petter berättar att han under en period tog publiken för givet, men att han har blivit ödmjuk efter att ha gått igenom alla tuffa år.
– Sen har man någon gång stått där på något pizzeria-gig och så märker man att ”oj, det är bara tolv pers här”. Man blir lite ödmjuk sen.
– Jag är tacksam för varenda person som kommer till mina konserter. Det är det första jag gör när jag ställer mig på en scen, att tacka publiken för att dom är där. För det är det som är ditt bränsle, för att du ska kunna förverkliga din passion. Alla kanske inte känner igen sig i min musik men det finns alltid någon beröringspunkt i någonting av det jag håller på med. Det är jag stolt och glad över.

Trots att han är stolt över sin karriär och hur allting har utvecklats finns det ändå råd han skulle vilja ge till sitt yngre jag.
– Att inte stressa och tro att allting är förlorat bara för att du inte gör just den där jobbgrejen. Du kanske skulle kunna ha gjort den där grejen med din familj, nu pratar jag om min mamma och pappa. Jag skulle kunnat spendera mer tid med dom i slutet än vad jag gjorde.

Petter är långt ifrån klar. Den 26:e augusti, på 20-årsdagen av ”Mitt sjätte sinne” släpper han albumet ”9818”. Skivan är en hyllning till debutalbumet där teamet har försökt behålla samma ljudbild och stil.
– Nästan aldrig när jag spelar in en skiva är jag en som säger ”lyssna på det här och det här”, men med denna känner jag verkligen så! Det här är jag som rappare. Det här är såna låtar jag verkligen, verkligen brinner för att göra. Pratar man politisk-Petter är den här det mesta jag har gjort. Jag pratar mycket om samhället överlag, säger Petter och berättar att han lyckats få med ett efterlängtat gästinhopp av ingen mindre än Feven på låten ”Tårar”.
– Feven och jag är familj så det blev naturligt att fråga om hon ville välsigna en låt. Jag sa: ”Jag har ett beat, jag ska göra en 20-årsgrej, om du ska göra något ska du vara med på det här”. Hon har massa folk som har hållit på och dragit i henne men hon hoppade på det här! Hon gjorde skitbra ifrån sig och vi pratade om ett ämne som var viktigt också, berättar han.

Låten handlar om det dödliga våldet som drabbat era städer runt omkring i Sverige, ett samhällsproblem med en tragisk utveckling och stigande siffror. Hon kom upp med själva idén genom sin vers och Petter kunde relatera.
– Det är för mycket mord helt enkelt och det berör oss alla. Det är en helt galen utveckling och både jag och Feven har bekanta som har dukat under för det här. Det är ett sätt att på något vis försöka påverka. Jag tycker att det är mycket som är glamoriserat kring guns och skit idag.

Petter spelar även upp låten ”Grammis” tillsammans med Aleks. En låt som handlar om första gången Petter var nominerad på den prestigefyllda galan. Hans mamma ville jättegärna följa med, men Petter tog inte med henne med rädslan av att gå därifrån tomhänt. Den kvällen gick han hem med tre statyetter.
– Jag och min mamma blev osams. Vi bråkade aldrig annars. Hon blev jävligt ledsen för att jag inte bjöd med henne. För mig var det bara en sån jävla konstig grej. Jag fattade inte ens vad det var för något, Grammis. Det var något som Lisa Nilsson och Eric Gadd höll på med. Jag höll inte på med det, jag höll på med hiphop. Jag tänkte ”tänk om jag skulle gå dit och så blir det ingenting och då kommer hon bli besviken och ledsen”. Jag tog aldrig med henne dit, men det var värsta grejen för henne att jag inte gjorde det. Hon har aldrig varit sur på mig men där var hon sur på mig på riktigt. Så det var jättejobbigt. Jag skrev om det i första versen och låten blev som någon sorts bikt, självrannsakan, säger han.

Under två decennier har Petter hållit sig aktuell och relevant inom den svenska musikscenen och idag behöver han nog aldrig mer använda presentationen ”Jag rappar på svenska”. Men han fortsätter att vara banbrytande.
– Mitt textskapande, ihärdiga drivkraft och övertygelse har såklart varit viktig under de här 20 åren, men jag har också haft bra människor runt mig i min innersta krets, som DJ Sleepy, min DJ, A&R och hårdaste kritiker. Samt Eye-N-I. Sånt gör mig bättre.
– 20 år för mig, det är något som en übersvensk artist som Carola eller Tomas Ledin firar. En rappare firar inte 20 år. Därför blev det en målsättning. 20-årsjubileumet har varit en så stor grej för mig som jag har planerat i flera år. Därför har jag tagit fram den här skivan ”9818”. Den är för hiphop-publiken. För dom som gillade 90-talsrappen. Och den här skivan har jag haft i mig i många år och velat göra. Det är en sån där grej som man har gått och drömt om att ”fan, jag vill göra det på det här sättet” – efter mina mått, vad jag växte upp med, vad jag gillade, det som formade mig som rappare. Det har funnits en lång strategisk plan för hur det skulle bli. Och hela tiden på något sätt ändå släppa låtar och fortsätta så länge jag känt att folk har velat ha mer. För jag vill inte bli en sån artist som fadear ut.

Intervju: Mariana Benyamin Sir
Foto: ErikByErik