Han hade inte en tanke på att satsa på musiken. Men nu har han bestämt sig. Kingsize träffade Göteborgsrapparen Parham och pratade om barndom, kontrollbehov och hur det är att vara en snäll kille.

Det är sen eftermiddag i centrala Göteborg. Under den ovanligt starka majsolen har hundratals festklädda studenter slutit upp på Götaplatsen för att fotograferas innan det är dags att dra vidare till den sedvanliga balmiddagen. På trappan ovanför sitter rapparen Parham och tittar ner. I onsdags släpptes hans debutalbum ”Pojk” och tiden innan har varit hektisk.

– Det har mest handlat om förberedelser, fixat utskick och styrt upp releasefesten, jag är en perfektionist av mig så jag vill ha kontroll på saker, även om det är utanför mitt ansvarområde, säger Parham.
Han har länge figurerat i Göteborgs hiphopkretsar, bland annat som medlem i den numera nedlagda gruppen Tredje Linjen men är kanske främst känd för samarbetet med rapparen och barndomskamraten Vic Vem som han 2010 släppte ett mixed tape med. Planen var att även släppa ett album men det blev aldrig av.
– Vi var väl lite orutinerade på hur vi skulle hantera allt. Vi fick lära oss en hel del och sen göra om allting, säger Parham och skrattar.

Hur känns det att stå på egna ben nu då?
– Det känns skrämmande. Men också mer givande eftersom visionen man har är ens egen.
Plattan är producerad i studion i Majorna och på listan av producenter hittas namn som Beastlingers, Hofmästarn och Chris Hawk.
Texterna står han själv för och handlar främst om barndomen, uppväxten i Högsbo och konsten att passa in.
Har det varit svårt att skriva texterna?
– Nej, inte när man väl kommit över barriären att öppna sig själv. Hade jag försökt göra en sådan här grej för några år sedan hade det nog varit svårare. Men jag har fått en slags insikt i att alla har en historia som många kan relatera till. Det måste inte handla om typiska hiphopteman som finns, framför allt det man hör från USA, säger Parham.

Från att som liten ha spelat piano och lyssnat på pappas vinylskivor med musik från Turkiet och Mellanöstern kom hiphopen in i hans liv under tonåren. När det blev dags att skriva egna texter ställdes han inför dilemmat om vad de skulle handla om. Vad hade en snäll kille från Högsbo att bidra med till hiphopen?

– För mig så blev det ”okej, men vad fan ska jag skriva om?” Kan jag skriva om att det inte är lätt att vara en snäll kille eller blir det jättetöntigt då? Det är ju emot vad alla gör.
Han bestämde sig för att det fick bära eller brista och i januari i år kom singeln ”Snäll kille”, som hyllades av kritikerna och eldade upp förväntningarna på det kommande albumet.
– Jag var skitnervös när låten släpptes, men sen kom jag över den där spärren. Jag insåg att jag är bara jag, en människa som är mänsklig med både brister och bra sidor. När man börjar titta på sig själv i ett stort sammanhang så är det inte så jävla farligt, säger Parham och tittar ner på studenterna på Götaplatsen.
– Det är i ungefär deras ålder som mina texter centraliseras kring. Är man en snäll kille men utsätts för prövningar, både från vänner och ideal, så kommer man reagera på något sätt. Då formas man sakta till att inte vara en snäll kille längre, fast man i grunden är det.
Är du glad att du inte är tonåring längre?
– Kanske. Man vet så mycket mer i dag, man har ett annat självförtroende som äldre. Hade jag gått tillbaka hade jag säkert velat ta med mig den kunskapen jag har nu och maximera upplevelsen av tonåren på ett nytt sätt. Men man blir ju bättre med åren, man utvecklas och det är ett ständigt lärande som inte slutar för ens man är död. Har man den approachen så blir det ju något vackert att åldras, säger Parham och börjar skratta.
– Fan vad klyschigt det lät.

Något annat han tvingats hantera är den främlingsfientlighet han mötts av sedan han kom till Sverige som tvååring. På första spåret, ”Skuggan av hjältar”, finns textraderna:
”Man vill bara passa in, bli integrerad. Men det är svårt när dialekten inte klingar som eran. Blir misstänkt för terrorism och riskerad att bli arresterad, polistrakasserad.”

Det här ämnet känns ju högaktuellt i dag, finns det någon speciellt tanke bakom att plattan släpps just nu?

– Nej, det är en slump att det är så och det är synd att det hela tiden behövs påminnas om de frågorna. Det vi upplever i dag är en upprepning av hur det var när vi kom till Sverige i slutet av 80-talet. Skillnaden är väl att det i dag känns som att det är mycket smygrasism, då var det helt öppet, säger Parham.
Han ställer sig upp och rättar till kepsen. Det är dags att dra vidare, för perfektionisten finns det arbete kvar att göra innan releasefesten på Pustervik på fredag (läs: i dag). För allt måste bli bra nu. Efter flera års vacklande mellan hiphopscenen och tillfälliga jobb har han till slut bestämt sig för att satsa på musiken.
– Jag har haft många jobb där jag tänkt ”vad fan gör jag med mitt liv egentligen? Jag håller på och slänger bort det”. Men samtidigt så finns det ett stort problem i samhället, man vet inte vad man vill bli. Då tror jag man måste gå ut och testa massa olika saker. I dag känner jag att jag gjort det och kommit fram till att det är det här som gör mig lycklig.
 

Intervju och foto: Anna Andersson