Många Kingsize-läsare känner till Pablo Leiva Wenger som Sabo i Highwon eller som ena halvan av Grillat & Grändy tillsammans med sin bror Fille. Men till vardags jobbar han med olika produktioner och uppsättningar på Kulturhuset Stadsteatern. De senaste åren har han synts i en rad projekt inom både tv, radio och teater. Nu är han främst aktuell med en huvudroll i den nya serien ”Allt jag inte minns” som nyss haft premiär på SVT. För Kingsize berättar han om serien, att få barn mitt under inspelningen och kommande musik.
SVT:s nya seriesatsning ”Allt jag inte minns” kommer att sändas som en miniserie i tre delar och är baserad på den prisade och bästsäljande romanen av Jonas Hassen Khemiri. En person som Pablo jobbat med i tidigare produktioner som ”Jag ringer mina bröder” och pjäsen ”≈ [ungefär lika med]”.
– Det var lite lustigt, för jag fick boken av Jonas Hassen Khemiri något år innan jag blev castad till den här serien. Vi hade premiär för en annan föreställning på Dramaten som han hade skrivit och i premiärpresent fick vi ”Allt jag inte minns”, haha. Så jag ville verkligen ha den här rollen, jag pluggade som fan.
Boken valde han dock att läsa i efterhand.
– Jag valde att inte läsa boken inför arbetet med serien. Jag läste manus och förberedde mig och arbetade med den texten istället. Jag läste boken när inspelningen av serien var klar och kände ändå samma typ av energi av Vandad i boken som Vandad i serien. Jag hoppas att jag lyckats göra ett spännande porträtt.
Utöver Leiva Wenger som spelar Vandad och Siham Shurafa som spelar Laide ser vi även Armand Mirpour och Pernilla August i huvudrollerna som karaktären Samuel respektive Samuels mamma Gunilla. Serien regisseras av Beata Gårdeler och handlingen beskrivs med orden:
”Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?”
– Det handlar om en kille som kört ihjäl sig och så vet man inte om det är en olycka eller om det var med flit. Då vill hans mamma ta reda på vem han hängde med tiden innan, för hon har bott utomlands och känner inte sin son riktigt. Hon vill få en bild av vem han var genom hans kompisar.
– Så vi sitter och berättar och så får man se minnesbilder. Serien är ganska cool för den är väldigt annorlunda. Det är inte massa skitsnabba klipp och fett med action, utan man måste titta. Den har ett annat tempo och den är ljussatt på ett sätt som jag tycker är fett modigt, som regissören Beata Gårdeler valde att köra på. Så jag tycker den är häftig och ganska progressiv.
Skulle du beskriva det som en thrillerserie?
– Inte thriller direkt… Jag skulle säga att det är drama, men också ett relationsdrama. För allting vi berättar är i relation till varandra. Morsan vill få reda på mycket kring våra relationer till hennes son, så ett mörkare relationsdrama skulle jag beskriva det som.
På tal om relationer fick Pablo sitt andra barn mitt under inspelningen.
– Dom plockade upp mig och vi skulle åka till inspelningsplatsen och så ringde min tjej och sa ”mitt vatten har gått”. Jag bara ”abow, men känns det som att det är på gång?” och hon sa att hon inte visste. Jag kände att jag behövde åka hem så vi körde snabbt som fan till flygplatsen och sen kom jag hem och fick barnet. Jag fick hänga en natt och sen åka tillbaka och jobba för dom hade stoppat hela produktionen. Det var kaos, även om dom visste att jag eventuellt skulle få barn då.
Var det lätt att relatera till din karaktär?
– På sätt och viss. Grejen är att det alltid handlar om att kunna försvara sin roll, att man förstår varför. Det tror jag ligger i skådespelarens arbete att lära sig att förstå. Efter att jag har jobbat med det tänker jag ”det är klart att han reagerar så”, men om jag bara hade läst det kanske det inte hade klickat. Förstår du?
Ja, absolut, för jag har tänkt mycket på att man måste vara en ganska bra människokännare för att vara skådespelare?
– Ah, jag tror att de flesta skådisar är rätt nyfikna. I alla fall jag. Jag tittar alltid på folk och registrerar skitmycket utan att jag tänker på det ens. Jag ser folk och hur dom rör sig och tänker ”shit, den här rörelsen kanske jag kan använda” och det i sin tur kan ge ett drag till en karaktär. Sen gäller det bara att göra det valet att man gör så och sen köra på det hela vägen.
Det måste vara jävligt kul, att få forma en karaktär?
– Ah, men det är också skrämmande. Folk tycker ju alltid saker om allt, speciellt om det är en bok. Alla som har läst boken har ju format sin egen karaktär, sen kanske jag inte stämmer in på deras bild och då blir det helt fucked up för dom. Men jag fick ju min bild när jag läste den och det är den som är i serien.
Utöver personer som Jonas Hassen Khemiri är Pablos andra bror, manusförfattaren Alejandro Leiva Wenger, en person som han jobbat mycket med. Bland annat pjäsen ”127” som vann Nöjesguidens Stockholmspris 2012 och Pablo regisserade och spelade i.
– Vi träffades för inte så länge sedan och bollade vad man kunde göra, men han skriver ju också för teatern där jag jobbar så jag hoppas att dom planerar in mig i det, haha. Men han skriver för andra teatrar också och har egna projekt. Men ah, vi pratar ofta om olika projekt.
Har du själv varit sugen på att arbeta mer bakom kulisserna?
– … Jag kanske hade kunnat regissera, men jag är lite för färsk i det fortfarande. Men jag ser ofta bilder och tänker hur man skulle kunna göra det. Men jag väntar lite med det. Det finns lite sug, så man vet aldrig!
Jag vet att du är ganska low key och du sa tidigare att du nästan aldrig går på events och sånt… Det behöver inte betyda att man är asocial, men det är ändå intressant att du älskar att stå på en scen?
– Jag har tänkt på det som fan och ännu mer nu när jag har fått barn. Jag är skitdålig på sociala medier nowadays, förut kunde jag lägga upp hur mycket som helst. Men nu när jag fick något som jag älskar så jävla mycket så blir jag ännu mer privat. Jag vill inte att folk ska veta så mycket om mig. Jag la upp en bild på mina barn och sen fick jag fett med ångest och raderade det. Så på det sättet kanske jag har valt fel yrke, haha!
– För jag älskar att stå på scen, jag älskar att filma och rappa. Men det som kommer sen, om du åker tunnelbana och folk tittar i smyg… Sånt tycker jag är skitjobbigt. Det är som när man ska ta applåder på teatern, då har man inget manus.
Den 4:e oktober är Pablo även aktuell med uppsättningen ”De obehöriga”, en föreställning skriven av John Ajvide Lindqvist som även skrev boken ”Låt den rätte komma in”.
– Den är skitrolig. Det handlar om en bostadsrättsförening som har möte för att de samlas massa obehöriga i porten och hur dom ska göra för att bli av med dom. Det är humor och lite skräck, det är fett kul.
Men trots att han är tvåbarnsförälder har han också hunnit med att göra musik, bland annat med Fille. Han spelar upp en imponerande traplåt med just Fille, samt ett mer dansant spår som mycket väl kan tas emot bra.
– Jag har ett par låtar, men jag vet inte när dom släpps. Det här är som Grillat & Grändy, men det är jag som frontar det. Fille är med och jobbar på hela grejen också, men det kommer bli ett soloprojekt, förhoppningsvis.
Spännande! Blir det som Grillat eller Sabo?
– Det vet jag inte än! Som det låter nu är det fett olika låtar, men det tycker jag är nice för jag lyssnar på musik så. Det kommer lite afrobeat, sen lite trap och lite salsa… Ljudbilden har ingen röd tråd, haha.
”Allt jag inte minns” hade premiär på SVT den 8:e september och ”De obehöriga” går upp på Kulturhuset Stadsteatern den 4:e oktober.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Ola Kjelbye/SVT
