Vissa rappare hittar sin grej och håller fast vid den hela karriären. Andra rappare gör en lång resa och utvecklar sin musik i takt med att rapparen blir äldre och utvecklas som person. Ett perfekt exempel på det senare är Uppsalas finest: Organismen.
Från första släppet ”Full och förvirrad” (1998) till idag har det kommit många släpp, både solo och i olika gruppkonstellationer (MBMA, Retarderat Eleverade, Ungdumshälsan, Sedlighetsroteln och samarbeten i klicken Det Blå Skåpet). Från våldsironi och humoristisk musik som fick större spridning än vad upphovsmakarna hade tänkt, till idag där Organismen har blivit mer mogen och introspektiv i sitt textförfattande – en färdighet som har utvecklats till en nivå där han idag är en av de främsta och mest uppskattade i Sverige.
Efter att ha släppt EPn ”God morgon framtid” 2012 och att ha gjort ett bejublat inhopp på Daniel Adams-Rays album från förra året sattes arbetet igång med det nya albumet ”Alla kungar bär inte krona” och 30-40 låtar har skapats för projektet som släpps på Organismen och Daltones egna label Ledighetsmaskinen. Det har bantats ner till 10 spår och är enligt Johan ”Organismen” Hellqvist hans bästa hittills. Det är svårt att inte hålla med.
Skivan har mött positiv respons men det är omöjligt att tillfredsställa alla tyckare när man släpper ett nytt album. Det är verkligen sant när det gäller Organismen, som har en stor fanbase, som också kan vara väldigt konservativ och ”fast” i det förflutna. Många vill att det ska låta som det gjorde på tiden för MBMA – men tiden går och rappare förändras, precis som alla vi andra också gör. Jag är oerhört fascinerad över den resa som Organismen påbörjade för några år sedan och var den har tagit honom idag. För även om jag, liksom många andra, värdesätter åren med MBMA (och övriga grupper) högt så är det nu han är som bäst och i sin livs form, för att använda en sportklyscha så här i OS-tider.
Uppsalasonen tog sig ner till Stockholm för att prata med oss om nyckfulla fans, utvecklingen och hur Organismen nu är på väg att slå sig in i det svenska folkhemmet…
Du har gjort 30-40 låtar säger du men hur har arbetet med skivan gått till rent praktiskt? Har du jobbat ”som vanligt” eller vad är nytt?
– Till skillnad från de andra släppen så har jag spelat in allt till den här skivan själv. Allt är inspelat av mig, hemma hos mig. Sen har jag skickat det till alla producenter. Jag var med när Chords gjorde beatet till introlåten, vi spelade in ”Medicin” tillsammans och ”Uppsala” spelade jag in med Large. Men annars är allting gjort hemma. På det sättet skiljer sig den här plattan från de tidigare grejerna. Jag har inte hört någon annans åsikter, förutom mina egna och Daltones, i processen.
Så du har inte fått någon input och feedback under tiden? Kan inte det behövas ibland?
– Jag och Daltone skickar grejer till varandra hela tiden. Men jag har suttit själv och skrivit allt, spelat in allt, osv. Det har fungerat riktigt bra.
Känner du en större frihet och möjlighet att lägga ner mer jobb på låtarna när du jobbar själv, hemma?
– Förut så var jag en sådan som gärna var i studion och skrev i studion med folk. Jag gillade sessions och hela det tänket. Men även om det kanske är det roligaste sättet att spela in på så är det nödvändigtvis inte det mest effektiva eller det med högst kvalitet i slutprodukten. Annars jobbar man på någon annans tid och i någon annans studio, då får man ofta nöja sig med en tagning – för att det inte finns tid. Många låtar jag gör nu spelar jag in i boxershorts och morgonrock hemma liksom. Jag står och nöter en vers tills jag är nöjd. Jag kan stå där, sen käka lite frukost och sen tillbaks igen för att sätta den som jag vill ha det. Jag skulle vilja säga att om tidigare plattor har växt fram i samarbete med andra människor så har den här skivan växt fram i stort sett helt själv. Jag har inte nöjt mig förrän jag har känt att det är perfekt.
Är det inte lite nojigt att göra det mesta själv, att du då också står på egna ben och får stå som ensamt ansvarig för eventuell kritik och motgångar som kan dyka upp?
– All framgång skördar jag och Daltone tillsammans och all motgång möter vi tillsammans. Jag vill inte kunna skylla något på någon annan heller. Jag blir ofta missnöjd med folk. Jag tycker ofta att andra har sämre arbetsmoral än vad jag har. Jag tycker att folk inte tar saker på lika stort allvar som jag gör. Där är jag och Daltone väldigt lika, i våra attityder och beteende.
”Alla kungar bär inte krona” känns som toppen av en resa du påbörjade med ”Marionetten” (2010) och ”God morgon framtid” (2012). Håller du med om det?
– Ja, det kan man nog säga. På ”Marionetten” spelade jag in en låt hemma, då hade jag precis fått min utrustning. Det var min tjej som hookade upp mig med den fetaste 30-årspresenten någonsin. Mick och ljudkort och sånt där, som jag inte ens hade tagit tag i och skaffa själv. Då spelade jag in ”Ågren”, som inte kom med på skivan pga. rättighetsskäl. Sen på ”God morgon framtid” spelade jag in hela hemma hos mig. Det var då jag började spela in hemma på riktigt. Det leder nog fram till det här släppet lite grann som du säger. Den här plattan är mer ”nu” och om vad jag har gått igenom med musiken och karriären, eget bolag och sådär. Men som låten ”God morgon framtid” är inte ”nu” direkt, den är personlig, men den är inte ”nu”. Så har ganska många låtar varit tidigare. Men de senaste åren så har det handlat mer om exakt vad jag går igenom just nu.
Skivan känns också mer ”tillgänglig” än tidigare skivor också. Jag vet inte om du håller med och om det finns någon tanke bakom det, men jag får känslan att skivan är lättare att ta till sig för musikälskare som vanligtvis inte lyssnar på hiphop eller dina gamla grejer.
– Ja, det har jag gjort med flit också. Från första början tänkte jag inte ha så många Large-produktioner på plattan. Vi kan bli jäkligt grottiga och insnöade tillsammans. Han tycker säkert inte att han är lika okommersiell som jag är, fast det är han, och jag kan vara lika okommersiell som han är fast jag kanske inte tror att jag är det. Från första början var det tanken, därav att det är en massa andra producenter på singlarna som släpptes förra året. Men sen blev det 6 av 10 låtar som han har producerat ändå – för att han gör så feta grejer! Men vi har som sagt lite låtar kvar, som är lite grottigare. Det var väl tanken också, att det inte får bli för grottigt och insnöat med konstiga metaforer och så på plattan. Det är musik – inte ett konstverk. Det har kanske varit tvärtom tidigare…
Musiken är mer lättillgänglig och du dök upp i Pluras Jul på TV3 bland annat. Det är väl egentligen första gången som du syns i ”the limelight” på det sättet. Jag antar att det finns en tanke bakom att vara med i TV osv också?
– Jag har ju stretat emot fett mycket i hela min karriär. Jag skämtar ofta med Daltone om det att jag har stått i dörröppningen och klamrat mig fast i dörrkarmen för att inte gå in hela vägen. Nu har jag kanske släppt taget lite grann. Som jag säger på plattan också: ”Alla frågar hur det går, jag är finemang / Lika driven som vanligt, aningen mindre militant”. Det är dumt att göra det svårare för sig än vad det behöver vara. Men det är inte så att skivan låter som en Maskinen-platta för det liksom.
Jag tror att skivan kommer att nå ut till en bredare målgrupp och att många kommer upptäcka dig för första gången. Många kommer säkerligen att kunna relatera till dina texter också är jag säker på…
– Jag hoppas att det kommer vara så. Som låten ”Marionetten” till exempel… det är ju folklore känns det som. Man träffar nån älva i skogen som leder in en på nån mörk väg. Det är ju svårt att ta till sig. Det kan vara hur ösig musik som helst men om man inte är insnöad på snöiga metaforer så är det nog svårt att ta det till sig. Då tror jag, som du säger, att den här skivan är lättare att förstå.
Det är också intressant att se hur dina gamla fans reagerar när du lägger upp videos t.ex. Många gillar det men det finns också en del ”MBMA-traditionalister” som har svårt att acceptera din utveckling. Det känns som att du aldrig riktigt kan göra alla fans nöjda, vad du än gör?
– Ja och så har det alltid varit. Folk blir inte missnöjda när Ken gör sin vanliga grej, eller utvecklas eller hur det nu är. Men om jag ändrar inriktning lite på ett släpp, mot hur det var tidigare, så reagerar folk: ”Vad är det här?!” liksom.
De känns väldigt konservativa…
– Verkligen. ”Hiphoptalibaner”…
Du gör inte musik för dina fans så klart, men det måste ändå vara lite frustrerande att veta att en del fans garanterat kommer att bli ”besvikna” på ett nytt släpp?
– Jag kan mer skrocka åt det. ”Nu kommer Organism 12-fansen bli missnöjda här”. Det kan jag veta om innan. Men samtidigt är det inget jag tar någon hänsyn till överhuvudtaget. Jag kan inte vara 19-20-21 år hur länge som helst heller. Jag måste också få bli 30 liksom.
Är det svårt att tvätta bort stämpeln som ”Organism 12 från MBMA” nu när du utvecklats och blivit över 30, som du säger?
– Jag har märkt en del reaktioner. Att vara med på Daniel Adams-Rays platta har hjälpt mig enormt mycket. Jag har liksom fått mail från folk som trodde att jag la av med musiken efter att jag bytte namn… Eftersom jag har gjort en del okonventionella saker sedan ”Petar på döda saker med pinnar” som att släppa musiken gratis via PirateBay, så har det varit svårt att nå ut till människor. Men jag tror också att den musiken jag gör idag vinner över mycket fler människor än den musiken jag gjorde förut. Det är färre jag gör besvikna än som jag vinner över. Vill man höra någon stå och skrika ”kuk och fitta” så finns det gott om folk som har anammat den stilen efter mig. Det finns en hel battlecommunity där folk kan pyssla med det hela dagarna om de känner för det…
Haha, jag hajar. Men kan du förstå kultstatusen i det du har gjort tidigare i karriären? Jag kan tycka att Retarderat Eleverade är fett t.ex., även om det kanske inte är den mest högkvalitativa musik du skapat genom åren.
– Det kan jag förstå. Framför allt att det kom i en tid då inget fanns. Det var nytt och det spelade ingen roll hur det lät. Det fanns en skaparlust och en attityd i det. Sen var det konstigt att höra folk rappa på svenska överhuvudtaget, eftersom utbudet var så litet. Var man en storkonsument av svensk hiphop så tömde man ju ut genren på en dag, så man var tvungen att gräva djupare.
Kan du lyssna på några av dina gamla grejer idag?
– Nej nej nej…
Kliar det lite i kroppen när du hör det?
– En del grejer gör att det kliar i kroppen, verkligen. Jag föredrar att inte lyssna på något med mig själv som är släppt före 2007. ”Versioner volym 2” och framåt funkar, efter det kan jag lyssna på allt. Jag kan till och med tycka att det är kul att slänga på något gammalt släpp och jag kan uppskatta någon rad och tänka: ”Var fan fick jag det ifrån?” och så. Men det skulle inte förvåna mig om den gränsen flyttas till ”Om Gud vill…” och i framtiden kanske det blir från den här skivan?
Tror du att det kan förändras, att det går så långt att det går ”full circle” och du slänger på ”6 miljoner sätt att jaga en älg på” lite sådär en fredagskväll?
– Nej det tror jag inte. Hela den tape-eran hade jag gärna hållit för min kompiskrets bara. Nästan ”Bakom Kulisserna” också. Det kändes lite som pricken över i för hela den där kassett-eran. Mycket av det hade jag gärna hållit till polare på fyllefester liksom. Det är inte så att jag sitter och tycker att det är jobbigt att det finns där ute. Men kidsen idag lever ju sina liv på YouTube där de spelar in och lägger upp sina första låtar och de kommer att få leva med det för evigt. Och om det finns några brusiga kassettband på YouTube så kan jag leva med det. Men jag tycker inte att det är representativt för mig på något sätt.
Blev det större än vad ni trodde när ni började släppa tapes?
– Mycket större! Folk skickade ett kuvert med 80 spänn till min brevlåda och jag skickade en kassett till dom. Det var rätt sjukt. Samma med Ungdumshälsan, det var inte tänkt att någon skulle tycka att det var kul. Ingen skulle tycka om det. Så blev det plötsligt skitstort, i våra mått mätt i alla fall.
Men oavsett vad man tycker om dina gamla grejer så är det ändå en grund för hur långt du har kommit i karriären och att du jobbar med musiken idag…
– Absolut. Men jag kan känna att folk kan ha kvar en gammal uppfattning om hur jag är som person. Ryktet om vad jag sa spreds snabbare än hur jag var som person. Jag var i och för sig dryg och otrevlig då, men inte alls lika dryg och otrevlig som jag var i låtarna. Vi skrattade ju hela tiden när vi spelade in de där grejerna. Det var bara på skoj, kan man säga.
Även om din musik har förändrats fundamentalt så finns det ändå en sak jag känner att du har behållit: din passion för textförfattandet och förmågan att leka med ord. Hur mycket tid och energi lägger du på att utveckla färdigheten rap och ditt textförfattande?
– Jag sitter inte hemma och aktivt försöker bli bättre på att rappa. Men jag skriver väldigt mycket och jag repar ofta mina låtar ordentligt. Nu har jag inte skrivit på ganska länge, vilket jag tycker har varit sjukt skönt. Men när jag är inne i det så skriver jag jäkligt mycket och det är så man utvecklar sitt rappande, man blir bättre ju mer man gör det.
Det känns också som att du breddar dig mer och försöker dig på nya grejer och infallsvinklar, mer och mer?
– Ja, så är det. Det är fett svårt att göra många plattor. Att göra en platta är inte lika svårt som att hålla sitt namn aktuellt i 15 år. Jag vill inte göra låtar på samma koncept som på förra plattan och jag har till och med lyckats göra det så att alla plattor låter olika och har olika teman för texterna. Frågan är om det finns någon rappare i Sverige som återuppfinner sig själv lika mycket som jag har gjort genom åren?
Att hela tiden återuppfinna sig själv och skapa nya teman för texter och nya sounds kan ju också innebära en risk, att förlora nyvunna fans t.ex. Är det något du tänker på?
– Nej, inte direkt. Det vore ju konstigt att inte utvecklas? Jag har utvecklats så jäkla mycket om jag ser på mig själv, hur jag var då jämfört med nu. Om jag stod och skrek ”Musik för din kravall” fortfarande… det hade varit lite pinsamt skulle jag tycka. Det jag skriver om nu ser jag inga konstigheter att rappa när jag är 60 år gammal. Många rappare idag har hela kataloger där de kommer stå och klia sig i huvudet i framtiden och: ”Vad fan är det jag pratar om egentligen?”. Ämnena jag skriver om nu, det är vuxna ämnen… och även lite lillgammalt. Jag tror att många rappare kommer att börja rappa om det jag snackar om när de blir äldre. När de blir 35-40 så kommer de att säga: ”Ska vi verkligen rappa om den där spliffen vi ska röka, igen?” ungefär.
I en trailer för skivan säger du: ”Det känns som att jag har väntat på de kommande 1-2 åren i hela min karriär”. Vad menar du med det? Känner du att du har nått en topp i karriären?
– Ja, det kan man säga. Nu vill jag inte låta för mycket som en Hässelbyrappare, men solen och månen står rätt. Förutsättningarna är bättre än någonsin, jag är bättre än någonsin på att rappa och låtarna är bättre än någonsin. Jag har hört det från andra än dig också, att skivan är mer lättillgänglig än tidigare släpp. Det har jag sagt i andra intervjuer också, men: hade det här varit den sista plattan jag släpper så hade inte jag känt mig felrepresenterad. Allt har lett fram till detta. Det är attityden från ”Bakom Kulisserna”, kanske det målande från ”Peta på döda saker…”, det är det personliga från ”Om Gud vill…” och så är skivan NU som sagt. Jag kan få lite nojor ibland och tänka: ”Tänk om jag glömmer bort hur man rappar?!”, haha. Om det skulle hända inatt så hade det varit okej, för så här bra är jag. Ni kan få komma ihåg mig med den här plattan.
Du har som bekant rappat länge och inom svensk hiphop är du respekterad och väldigt omtyckt av många. Men du har, som sagt, aldrig riktigt ”slagit igenom” och nått ut till den breda massan. Är det dags nu?
– Det låter lite storslaget att sitta och säga det om sig själv… men jag tror att folk har svårt att ge mig credit för hur duktig jag är på att rappa. Så har det varit ganska länge. Men jag kan få sms av kända människor som tycker att min musik är fett bra, men som aldrig skulle skriva det på Twitter eller nämna det i en intervju. Då nämner de hellre någon nykomling som stakar sig fram på beatet och är en ”frisk fläkt med en ljus framtid”. Jag hatar ”friska fläktar” i svensk hiphop. Jag hatar det. Alla pratar alltid om ”friska fläktar”, det betyder ju bara att det inte är så bra – men att det är intressant.
Typ Yung Lean eller…?
– Haha, nej. ”Kyoto” är en av de fetaste svenska hiphoplåtarna i år. Stora ord men…
Att folk inte ger dig credit måste väl ha att göra med hur du var innan och vad du rappade om innan? Folk har svårt att hylla någon som varit så kaxig och självsäker i låtarna?
– Ja, det sitter säkert kvar. Det är svårt att ge en komplimang till någon som sitter och säger: ”fan va bra jag är!”, haha. Men nu sitter jag inte och säger så, det gjorde jag kanske då.
Men en som har gett dig mycket credit och som hjälpt dig att nå ut till en bredare publik är Daniel Adams-Ray. Hans support och möjligheten att uppträda med honom på Way Out West t.ex. måste ha betytt mycket för dig inför arbetet med ditt album?
– Oerhört mycket! Kärleken som Danne har gett mig överhuvudtaget har varit obeskrivlig. Jag har verkligen behövt en större artist som säger: ”Hey, Organismen är fet”. Jag är med på uppträdanden och han droppar mitt namn i intervjuer osv. Allt det han har gjort och gör för mig har betytt mer än vad någon annan rappare eller producent har gjort i hela min karriär. Stora ord, men det är verkligen så.
Han har ju också gjort en lång resa, som verkligen har lönat sig. Det känns lite som att du gör samma resa. Du gör inte pop, men det känns som att du är på samma tåg – om än inte i samma vagn, om du förstår vad jag menar…
– Precis. Jag sjunger inte och det är lite grejer som skiljer. Men jag har gjort en lång resa redan och längre kommer den att bli. Förhoppningsvis når den här skivan ut till många som aldrig hört mig tidigare…
Ska du slå spiken i kistan för de konservativa MBMA-fansen och släppa en sångplatta kanske? Haha.
– De kan vara lugna, det kommer inte att hända. Eller i och för sig, det finns ju autotune nu. Jag är down med autotune alltså. Det är inga konstigheter, haha!
Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Melika Zakariae
