Som en del av den yngre generationen rappare har tre av de mest intressanta namnen gått ihop till en enhet. Enheten går under namnet OIAM, One In A Million, men är inte bara ett namn utan ett tänk som präglar Adam Kanyama, Samboii och Gedi Gedz’s inställning till både musiken och livet i stort. Rapparna födda 95, 94 respektive 90, har ett tydligt mål: Att erövra den svenska rapscenen. Med fötterna på jorden och blicken mot molnen tar de sina första steg mot toppen i och med debut-EP:n ”Lyxproblem”.

Trots att grabbarna bara känt varandra sen 2011 är deras respekt för varandra som artister väldigt tydlig. Adam och Gedz träffades i en studio i Fryshuset och Samboii och Gedz gick i samma gymnasium, Mediagymnasiet i Nacka. Adam och Samboii träffades då de körde på samma spelning i Hallonbergen. Men det var inte förrän vintern 2012, när Samboii kom med idén om ett kollektiv som de började jobba och umgås med varandra. I dag är de signade som grupp till Warner Music, även om de själva hellre ser sig som ett kollektiv.

– Tanken är att det ska vara mer som ett kollektiv. En movement. I framtiden ska vi kunna göra det här till en label, om det går tillräckligt bra. Alla gör sina sologrejer också men vi reppar samma sak. Det gör det bara bättre för vi lyfter varandra. Och det kommer inte bara vara rap, utan vi vill ha folk som gör videos, sångare, dansare, fotografer… Kreativa människor. Vi är en ny generation som vill hjälpa varandra i stället för att trycka ner varandra, konstaterar Samboii.

När jag pratade med Malcolm B ifjol talade han varmt om sina kollegor och framtiden för OIAM. En framtid det var tänkt att han skulle vara en del av, även om han redan då nämnde att det uppkommit dispyter. Grabbarna försäkrar dock att det inte finns någon ”beef” och att det endast var tid och kreativa meningsskiljaktigheter som gjorde att trion körde igång utan honom.

– Malcolm var involverad från början, men vi hade olika mål och i slutändan var det bättre att han fokuserade på sina grejer och vi på vår. Men det finns ingen beef eller något, berättar Gedz.

Kan man säga att singeln ”Avundsjuka” är ett resultat av det här tänket kring att hjälpa varandra istället för att hata?

 

AK: Absolut. Att man ska göra sin grej oavsett vad någon säger. I slutet av dagen måste man lyssna på sig själv.

S: I min och Adams ålder är det många som inte riktigt har hittat sig själva och sin väg i livet. Det får dom att sänka folk som lyckas med det dom gör. Till och med dina egna vänner kan försöka trycka ner dig. Det måste inte vara att dom hatar dig eller vill döda dig, det är mer att dom är avundsjuka. Det finns inget annat ord för det. Ibland kan det kännas som att…

AK: Den rösten blir högre än det positiva. Så alla som bara lyssnar på den där negativiteten borde lyssna på den här låten och förstå att de inte är ensamma. Det är ett vanligt fenomen i vår generation och vårt samhälle.

G: Det är nästan så att dom känner sig träffade av våra bars. Det känns som att de som hatar faktiskt tar åt sig.

S: Det var som när vi släppte ”Känner mig”-videon. Det var inte många som hade sett en sån video innan, med rumpan och allt det där… Och det var bara hatkommentarer. Du vet, när folk ser något dom inte är beredda på så vet dom inte hur dom ska hantera det och bara hatar istället. Men jag har alltid haft inställningen att man ska skita i vad folk säger och göra allt för att nå sitt mål.

Men upplever ni att det finns en sådan mentalitet inom hiphopscenen också? För det känns som att det ändå finns en ganska bred uppfattning om att det är en väldigt familjär stämning inom den svenska scenen?

 

G: Såklart det finns. Men man märker inte av det riktigt, eftersom folk är väldigt försiktiga med vad dom säger. Men det är skitvanligt oavsett om det är musikbranschen eller någon annan bransch eller i det vanliga livet liksom. Folk säger en sak men när man träffas är de jättetrevliga.

S: Jag tror det är mycket skådespel. Du länkar någon annans video för att du tänker att om jag inte gör det så kommer han inte göra det tillbaka. Det känns inte så äkta. Det är många i det här gamet som snackar skit bakom ryggen på varandra. Om du tycker något om någon måste du kunna stå för det, du ska inte säga att någon är wack och sen låtsas som att du gillar honom.

G: Sen kan det vara dåligt med en för familjär stämning också. Det gör det väldigt svårt för någon utanför att komma in i den här lilla boxen. De har redan sin rappare som kör trap, de har redan allt det där… Det är svårt att hitta din egen plats. Därför kommer vi in nu och sätter vår egen standard. Vi behöver inte någon annan, så det blir mer som att vi konkurrerar mot dom.

S: Vi vill inte vara bästa kompisar med någon och vi vill inte heller ha beef med någon.

Apropå ”Känner mig”-videon – jag älskade den! Med Adam i jacuzzin och allt, den känns som en riktig amerikansk video. Men det var många som hatade på den alltså? Var det på grund av ”rump-zoomen” eller vad var det för typ av kommentarer?

 

AK: Det var mest allmänt. Att jag sitter i bubbelpoolen och att vi leker amerikaner typ.

S: ”Adam är typ 15 bast” – snälla han är 19 år. Han är inget barn längre, skippa det där. Du kan inte sitta och tänka att en kille är 15 år för alltid, man växer och det händer nya grejer i ens liv.

G: Folk hatar ju bara för att hata. Men det var nog mycket också för att vi gjorde något som inte var enligt den svenska normen, eller vad man ska säga. Folk vill bara se misär känns det som. Hiphop kommer ju ändå från USA och det har inte alltid bara varit knas liksom.

AK: Hela den här förortsmusiken är ju också tagen från USA och det är vår grej också. Vi gör det bara men en egen twist.

S: Det känns som att nu för tiden är det inte bara hiphop, utan den är uppdelad mellan svensk hiphop och amerikansk hiphop. Vadå svensk hiphop?

AK: Det är ingen skillnad. Det känns nästan som en ursäkt för svenska rappare att kunna göra musik som är utdaterad. Bara för att det är svenskt kan det gå sakta medan världen går i en helt annan riktning. Hur många är det inte som inte kan rappa i halvtaktstempo, eller köra ett trapflow? Dom säger att det inte är hiphop, men det är i den riktningen hiphopvärlden går. Om du inte kan rappa på ett trapbeat är du ingen skillad MC 2014.

S: Det där är folk som inte kan bounca och twista med sitt flow. Det där vanliga flowet har vi hört sen Dogge, kom igen liksom.

AK: Och det är fett! Man ska alltid ha respekt för hur det startade, men nu är det en ny riktning. Hiphop är en värdslig kultur, till och med i Frankrike och England håller man på med trap-grejen. Det är inte som att Sverige låter som USA lät för 20 år sedan.

Jag tyckte i alla fall att det var fräscht att se något annorlunda än vad man brukar se i svenska hiphopvideos.

 

S: Det är det vi vill göra med OIAM. Namnet på EP:n, omslaget med guldet… Vi vill visa en helt annan sida för nästa generation. Att det finns mer att hämta. Om du misslyckas med skolan så måste du inte bli kriminell. Det känns som att dagens yngre generation tror att det inte finns någon annan väg om det blir knas med skolan. I slutändan måste du hitta den där balansen och det behöver inte vara rap, det finns så mycket annat att göra.

AK: Vi lever i en generation där vi har så många möjligheter. När våra föräldrar växte upp fanns det inte något annat val än att gå i skolan. Nu kan du utbilda dig på internet, förstår du? Det är det man måste utnyttja. Det känns om att många i vår ålder skiter i skolan och visst ska man inte göra något man inte vill, men man ska inte heller bara låta livet slösas bort. Det finns möjligheter därute och man ska ta dom, precis som vi gör med musiken. Det finns andra vägar.

G: Det är det som är grejen med One In A Million. Alla är det på sitt sätt. Det behöver inte vara musik, det kan vara företag eller vad som helst. Det är det vi försöker pusha folk att göra.

Det känns också som att ni har förstått värdet i att aktivt släppa grejer hela tiden, med cyphers och så vidare. Många suktar ju efter att artister ska släppa mer opolerade grejer som mixtejps t.ex.

 

S: Det är också en grej vi vill ändra på. Det är därför jag släppte mitt tejp och Gedz kommer släppa tejp. Jag kommer släppa ”Bland djur och betong 2” också. Bara leverera, du vet. Fan, vi ska vara det nya Young Money. Vi vill bli ihågkomna och hålla lika länge som Petter och Timbuktu, både som OIAM och som soloartister.

Hur svårt är det att jobba tre stycken? Det måste vara svårt att få tre olika viljor att klaffa tänker jag?

 

AK: Jag tror det svåraste har varit att få in alla i studion samtidigt.

S: Men det är inte bara det. Ibland kan det vara så att man gillar olika beats, vilket har resulterat i att EP:n är ganska folkvänlig. Det behöver inte vara hiphopheads eller förortsbarn som gillar den, alla kan lyssna på den. Det har man redan märkt på responsen på singeln.

G: Jag tror det blev så eftersom vi alla gillar lite olika saker, men när vi gjorde EP:n var vi tvungna att forma den till något som vi alla gillar.

Det handlar mycket om att kompromissa, antar jag?

 

G: Exakt. Man måste vara mogen och kunna släppa en idé om grabbarna verkligen vill ha det på ett annat sätt. Kunna ta en för laget liksom.

Vi måste prata lite om ”Två vägar”, mitt favoritspår på EP:n. Jag tolkar den som att ni ger en annan bild av människor med problem, vare sig det är en rasist eller förortskille. Att det alltid finns en anledning till varför folk är som dem är eller har vissa åsikter?

 

S: Ja men exakt. Det vi försöker förklara är att vem som helst kan bli rasist. Jag har själv barndomsvänner som blivit rasister och nazister, men efter något år har de hittat sig själva igen och undrat vad fan de höll på med. Jag tror det handlar mycket om missförstånd, att man dömer alla utifrån en sak som en person har gjort. Min vers handlar om en kille från orten som vill vara tuff och leva ett kriminellt liv. Han börjar sälja gräs men blir lurad av killar han trodde han kunde lita på. Så han måste fixa fram cash och bestämmer sig för att robba en kvinna. Den här kvinnan har en son som egentligen inte har de här fördomarna, men som triggar igång de tankarna.

AK: Det handlar om att saker händer av en anledning. Folk föds inte till rasister, det beror på saker som händer i deras liv. Att killar från förorten kan göra dumheter beror på samma sak. Oavsett vad så är det människor och alla har sina problem. Hade jag varit i den situationen hade jag kanske gjort samma sak.

G: Det vi försöker göra är också att visa olika sidor av hur det ser ut och varför. Man måste alltid ifrågasätta VARFÖR det är som det är. Varför är någon rasist? Min vers handlar om när jag hälsar på den här killen, som är min polare, som blivit rasist. Jag är den enda som hälsar på honom, inte ens hans rasistkompisar är där. Det får honom att förstå och se klart. Vi försöker liksom inte ta något parti, utan vi pratar utifrån rasisten, killen från förorten och från oss själva.

Förutom att låten och hela upplägget med verserna som följer varandra är fett i sig, så känns det också anmärkningsvärt att ni kommer in med det här humana perspektivet i debatten. Speciellt med tanke på att ni är en del av den yngre generationen. Jag hoppas verkligen att folk lyssnar på låten och tar den till sig.

 

S: Det känns som att folk hypar den här SD-grejen för mycket och triggar igång det när det håller på att dämpas. Det känns inte som att någon försöker göra något åt saken, utan alla bara kastar skit på varandra.

Hur känner ni inför hur samhället ser ut i dag? Det samhälle som ni håller på att växa upp i och så småningom ska uppfostra barn i?

 

S: Det känns helt sjukt. Som att vi har gått tillbaka i tiden, till 80- och 90-talet. Det känns som att allt kommer tillbaka, precis som med kläder. Det hänger egentligen inget nytt förutom att det kommer nya telefoner och datorer.

Tror ni att det kommer påverka er musik i framtiden?

 

AK: Lite tror jag. Men man vill inte göra ”fuck SD”-grejen, för det finns det redan folk som gör det inom vår genre och vi tror inte att det är rätt väg att gå.

G: Jag tror inte på att bara säga ”fuck” någonting, även om du tycker det är knas. Du måste kunna bevisa varför det är knas. Många gillar att klaga men de har inget bättre att komma med själva, du vet.

S: Det är som när någon vill hata på vår video. Han kommer visa den för sin kompis och säga att vi är keffa. Men all promotion är bra promotion. Det är samma sak som för SD. När rapartister gör låtar om SD är det bara bra promotion för dom, förstår du vad jag menar?

G: Vi försöker inte ta någon sida heller. Vi vill mera prata om vad som är rätt och fel och se den större bilden. Inte att peka ut någon som boven.

Rent generellt, vilken roll vill ni fylla inom den svenska hiphopen?

 

S: Vi vill bli dom största och jag tror att vi är kapabla till det. De yngre ser redan upp till oss för att vi har lyckats med det vi gör.

G: Det är också ett ansvar att komma in i det här gamet. Barnen lyssnar på det vi säger och gör det vi gör. Röker man en cigg i en video är det klart dom gör det också. Men jag tror vi fixar att ta hand om våra yngre för vi tänker verkligen på såna där smågrejer. Hur vi ser ut och vad vi säger. Jag har själv en lillebror som är 16-17 och jag skulle inte kunna säga något som jag inte skulle låta honom göra. Vi tänker väldigt mycket på det.

S: Om vi pratar om sånt där så glorifierar vi det aldrig. Vi lägger det på ett sätt som förklarar att droger och gatulivet är något som kan bromsa din karriär och ditt liv. Det är inget man ska uppmuntra folk att göra. Gör du en hel låt om att röka weed så glorifierar du det och ungdomarna kommer tro att det är fett najs. Jag tror det är det som har fått den här generationen att hålla på med så mycket droger, för att artister innan oss, jag vill inte nämna några namn, har pratat mycket om det.

G: Det är lite fucked up att folk verkligen glorifierar gatulivet. Jag börjar undra om de verkligen vet vad det innebär att leva det livet. Jag har själv varit där och folk jag känner har haft ännu värre problem och de som har kommit ur det där… Det är ingenting att glamourisera. Gatulivet är fucked up! Ändå finns det sjukt många rappare som sitter och pushar kids att göra det där.

AK: Istället för att vara sig själva så pratar de om sina polare som lever det livet. De polarna vill att de ska filma dom och rappa om deras liv. Så de gör det på deras villkor.

S: Det känns som att det är fett inne att göra förortsrap just nu och vara så hood som möjligt. Vi är trötta på det där. Alla som ska lägga en hyllning till sin ort ska ha guns i sin video, bilar som slirar, pitbulls… Fan, vi har sett det där för mycket. Jag vill att en mamma som bott i Bromsten, Rinkeby eller Tensta eller Hässelby ska kunna visa sina barn en video som representerar stället där de bodde när de var små.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Saga Berlin