Kingsize-trion Tobias Carlsson, Alexander Fernaeus och Alexander Kihlström träffade upp med New York-rapparen Omar "O.C." Credle, vars crew (D.I.T.C.) färgat en hel generation av hiphop-fans.
En bokhylla eller skivsamling kan säga mycket om en person. Det finns få människor som gillar hiphop vars skivsamling inte säger att de är ”down with the group called Diggin In The Crates” – D.I.T.C. Diggin In The Crates var och är Big L, Fat Joe, Diamond D, A.G, Showbiz, Buckwild, Lord Finesse och O.C. Där är det inte svårt att hitta något som faller en i smaken.
Med vissa undantag finns det en säker sak man kan säga om O.C. och D.I.T.C. – de har aldrig sålt ut. De har alltid satt musiken i första hand och de har – trots otaliga skiftningar i genren – lyckats hålla sig relevanta i över två årtionden. Det finns några få artister inom genren som lyckats med detta, man tänker osökt på Nas och Jay-Z. Två artister som trots snedsteg aldrig blivit ifrågasatta som äkta MCs. O.C.s äkthet har tillika aldrig ifrågasatts och så sent som förra året släppte han, tillsammans med Apollo Brown, ett kritikerrosat album.
Det må vara länge sen nu, lokalen vi var på har gått i graven, snön är borta och träden har hunnit blomma. Men i vintras, under Rap Mayhem på Strand, bjöd O.C. och vapendragaren A.G. på ett bejublat framträdande. Trots 42 år fyllda och över tjugo år i branschen känns O.C. och hans D.I.T.C. lika intressanta, relevanta och hungriga. Kingsize tog tillfället i akt och pratade med O.C. om statusen för D.I.T.C., albumet med Apollo Brown, kommande projekt och livet i största allmänhet.
Hela D.I.T.C-eran är stor för många av oss och det är många som väntar på ett nytt album…
– Det roliga är… Diamond var här nyligen, Finesse var i Köpenhamn för bara en vecka sen och nu är jag och A.G. här. Jag vet inte om det är ett tecken eller ödet eller vad fan det är. Men så är det och det är värt att notera.
Ja, jag tänkte på det och såg det nästan som ett tecken på att ni splittrats.
– Nej nej, vi är som en familj.
Så ni är fortfarande samma D.I.T.C. på så vis, ni är fortfarande en familj som träffas, umgås och pratar med varandra?
– Ja absolut. Men familjer har problem, till och med de med blodsband har problem. Även vi. Men vi är bröder och kommer alltid att vara det. Jag vet inte om ni har bröder, men har ni det, då vet jag att ni ofta hamnat i bråk med dem. Vi slåss inte fysiskt men vi kan diskutera saker och vara oense. I slutänden kommer vi ändå alltid vara en familj.
– Men jag kan avslöja en sak för er, vi har spelat in tretton låtar till ett kommande D.I.T.C. album. Jag, Showbiz, A.G., Diamond D och Lord Finesse än så länge. Finesse och Diamond har gjort hälften av beatsen var. Det här säger jag till er nu, det är inget officiellt egentligen.
Finns det några planer på när det här ska släppas?
– Det där bestämmer Showbiz, han är bossen när det kommer till den saken. Han är för D.I.T.C. vad RZA är för Wu-Tang.
Så ni var alla i studion ihop igen, var det samma känsla som det var för femton år sedan?
– Absolut. Men en grej som många inte förstått är att vi aldrig planerat något, vi har aldrig satt oss ner och bestämt att vi ska göra en skiva och den ska låta såhär och det ska vara si eller så. Det var alltid en fest när vi hängde, man hade en öl i handen, alla rökte, det var tjejer i studion, Party Arty och Big L levde, vi stack ifrån D&D och gick på någon klubb, kom tillbaka till studion och efterfestade. Då kunde A.G. spela in något som fick mig att vilja spela in något och sådär höll det på. Det var äkta, vi gjorde bara musik. Men den här gången satte vi oss faktiskt ner. Vi var män då, men nu är vi vuxna män och har tagit ett mer handfast beslut. Och vi har tretton färdiga låtar, vilket är helt fantastiskt.
Vad är dealen med Fat Joe då, kommer han att dyka upp på ett Diggin-album?
– Jag träffade honom för första gången på typ tio år, för bara någon månad sedan. Jag och Show var i Shows studio och så kom Joe dit. Det är bara kärlek där. Han är som min bror.
Så det är inget gammalt groll mellan er?
– Nej, om man går tillbaka i tiden, om man tittar i gamla intervjuer så förstår man vart det var på väg redan för länge sen. Big L och Fat Joe var de två från D.I.T.C. som hade störst chans att nå kommersiell framgång. L hade signat med Roc-A-Fella och Joe hängde med Big Pun. Det var redan då utstakat att de två skulle nå framgångar bortom D.I.T.C. och det visste vi alla. Så det finns ingen anledning – som många tror – att någon skulle tycka något negativt om Joe på grund av de framgångar han nått under de senaste åren. Men det är min åsikt.
Det här är svårt att spekulera i, men du kände Big L väl, och det finns många som säger att artister som Big L, Biggie och Big Pun inte hade varit så stora om de levt idag. Att de hade sin lilla tid och på den lilla tiden lyckades de inte bevisa sin storhet på samma sätt som t.ex. Jay-Z eller Nas. Tror du att Big L hade varit att räkna med 2012?
– Min personliga åsikt. Och det jag tror helhjärtat på: Han hade varit på samma nivå som Jay-Z. Om man går tillbaka i tiden och kollar vad som egentligen hände; Big L tog med Jay-Z upp till Strech och Bobbito, det var inte Jay som tog med L utan det var tvärtom. Och de gjorde sin grej där uppe, rappade fram och tillbaka. Battles, det var hans grej. Han, Finesse, A.G. alla dem höll på med det. Inte jag, jag gillade aldrig att battla.
Hur kom det sig att du började göra musik med dem, när du inte var en ”battlerappare” på samma sätt som de var?
– Jag träffade Finesse på The Source Awards under min första turné (med Organized Konfusion), han var där med Buckwild och vi började hänga. Jag och Buckwild klickade direkt, vi träffades under andra spelningar tiden efter och det var så det började.
Då hade D.I.T.C. redan formats?
– Det var redan igång, det var Diamond och Showbiz, de tog in Finesse som i sin tur tog in A.G. och så var det igång. Och det var aldrig, inte med mig i alla fall, att man såg någon som en stark tillgång till D.I.T.C. Allt hände naturligt.
Vad gjorde du innan du träffade Lord Finesse och Buckwild?
– Jag hängde med Organized Konfusion, med Pharoahe Monch och Prince Po. Det var tänkt att det skulle bli någon grupp av oss på något vis. Men ni vet, jag träffade ju Finesse tack vare dem och på så vis ändrades min bana. Och genom dem träffade jag MC Serch, som fixade mitt första skivkontrakt genom Serchlight Music – O.C. och Nas, det var vi som var signade på Serchlight då. Det här var 1991 om jag minns rätt och jag släppte mitt första album, ”Word… Life”, 1994.
I samband med intervjun fick O.C. se ett porträtt föreställande honom själv baserat på skivomslaget till hans album “Jewelz” från 1997. Tavlan sitter hemma hos Kingsize Magazine´s chefredaktör Tobias Carlsson, ett stort fan av D.I.T.C-crewet sedan 1990-talet. Tavlan är målad av Anders “Trees” Malmberg.
Det ryktas att du jobbar på en skiva ihop med Bumpy Knuckles (Freddie Foxxx) och DJ Premier nu, kan du berätta mer om det?
– Det var faktiskt en grej som vi skulle gjort redan efter ”Jewelz”, alltså -96, -97. Fox hade ett finger med i skapande av den skivan. Han är med på två av låtarna, Win The G och M.U.G, det var han som kom på konceptet och Premier producerade låtarna. Så vi visste redan där att vi fungerade bra ihop. Men det här var en tid inom hiphop då det hände väldigt mycket, Preem jobbade med Biggie som fortfarande levde, Big L levde än. Det fanns aldrig tillräckligt med tid då, helt enkelt. Men så satt vi i studion igen för några månader sen, vi tre. Och alla vet att Preem inte är den snabbaste killen att jobba med, så vi sa ”det hänger på dig Preem”. En annan grej med Preem är att han aldrig ger bort beats, men han överraskade mig och gav mig beats. Han gav mig beats och sa att han tyckte det var något vi behövde. Så det är på gång…
Skivan med Apollo Brown då, hur kom det sig att ni gjorde en skiva ihop?
– Som jag förstått det så hade Apollo precis gjort två eller tre väl mottagna skivor. Han hade en lista med rappare som han ville jobba med, mitt namn stod på den listan och jag blev kontaktad av en person som känner oss båda. När vi väl pratade med varandra så klickade vi direkt. Vi pratade på telefon första gången, bara om livet i stort, inte hur musiken skulle låta eller något sådant, utan bara om livet. Och det kändes rätt direkt.
– När det väl kom till musiken sen… Apollo skickade 40 beats till mig och jag fattade direkt att han menade allvar. Jag hade inte sett den produktiviteten och den kvalitén hos någon annan än Buckwild.
Hur gick processen till efter det?
– Jag åkte till Detroit. Apollo ville inte göra det över internet och inte jag heller så jag åkte dit. Men som sagt, först fick jag beatsen och jag skrev alla låtarna på drygt två månader. Sen åkte jag till Detroit och spelade in skivan på en och en halv dag. Jag spelade in tolv låtar på en dag, åtta timmar. Och tre till dagen efter. Sen är det ingen större grej, många från min era gör såhär. Vi gör vår grej och tar en låt på en tagning. Jag memorerar när jag skriver texten och sen sitter den. Det är inget märkvärdigt egentligen. Men jag tror inte att det är lika vanligt idag.
– På en och en halv dag spelade vi in skivan och på den tredje visade han mig Detroit. Det var galet – nedgånget, tomma byggnader överallt och nästan som en spökstad på många håll. Efter det skrev jag Options, som blev den sextonde låten på skivan. Apollo gav mig ett beat och på den fjärde dagen var den inspelad och skivan var klar.
Hur reagerade Apollo Brown på den takten?
– Han är från en yngre generation, men en gammal själ och som jag sa: vi klickade. Men han trodde nog aldrig att vi skulle göra klart skivan på fyra dagar. Vi slog faktiskt vad om det, när jag kom till Detroit sa jag: ”jag kommer att göra klart tio låtar idag”. Han trodde mig inte och vi slog vad om 500 dollar. Jag fick aldrig pengarna men jag vann vadet, haha.
Med Apollo Brown, en artist från en yngre generation som kanske ser på saker annorlunda än du, hur hanterade ni ert samarbete utåt?
– Jag sa till honom att skita i vad andra säger, gör den hiphop du vill göra. Skit i om det i slutändan genererar en check från Puffy. Skit i vad andra tycker är ”riktig hiphop” och gör din grej. Om du gör det och ändå får en check i slutändan, då har du gjort det du gör utan kompromisser och det är bara då du kan vara helt nöjd med det du har skapat.
”I’d rather be broke and have a whole lot of respect”…
– Precis. Självklart vill jag inte vara fattig. Men nej, jag kommer aldrig sälja ut när det kommer till min musik.
Men många gör det, utan att nämna några namn så är det ofta så det går till.
– Det är helt annan tid vi lever i, allting går så mycket fortare nu. Du ser det varje dag, folk som säljer ut sig, i alla genrer och yrken.
Om jag säger, hypotetiskt, att Fat Joe sålde ut. Tar du illa vid dig?
– Ja, för han familj, han är min bror.
Men han kom från D.I.T.C. och vissa kan tycka att han sålde ut…
– Ja, men skulle du säga det direkt till Fat Joe?
Ja, fast jag skulle nog lägga upp det lite annorlunda.
– Jag förstår hur du menar och vad du säger. Men det folket inte förstår är musikbranschen. Det är som vilken bransch som helst, det handlar i slutänden om att tjäna pengar för företagen – och vi är en del av det. Visst gör vi det också i viss utsträckning för att tjäna pengar. Men vad är felet med att tjäna pengar? Se på KRS-One till exempel, han har ”hållit det äkta” genom åren och förespråkat en typ av hiphop som inte förlitar sig på materiella ting, pengar och stora skivbolag. Men tro aldrig att KRS-One inte tjänat en hel del pengar genom åren. Han har det bra ställt. Bättre än vad många tror. Men han är inte en ”flashy cat”. Som han själv förespråkat så lägger han inget värde vid smycken och bilar. Men i vilket fall – enligt vissa mått – har han ändå sålt ut.
Men om du var en ”flashy cat”…
– Vänta, det här måste jag säga… Vi kom in i det här spelet ”flashy”, vi hade smyckena, vi hade bilarna och vi hade pengarna när vi började med det här. Men det hade inte med musiken att göra. Showbiz sa det bäst: ”you don’t have to be street in your music to make music”. Alla i vårt gäng hade redan pengar. Vi gjorde musik för att vi älskade det, vi gör det fortfarande för att vi älskar det. Gatan och allt det hade sin egen plats, det hade inget med musiken att göra. Folk tror att de känner en bara för att de lyssnar på ens musik. Det är bara en liten del jag släpper ut genom min musik.
Du kommer ju från en högt respekterad tid inom hiphop med många crews som Wu-Tang och Tribe. Vad tycker du om de olika konstellationerna som kommer upp nu, handlar det fortfarande om färdigheter på samma sätt som förr eller har fokus skiftat?
– Det är vad det är, det är en annan generation. Jag har ingenting emot någon av dem, de kommer från en annan generation och gör musik på sitt sätt.
Är det fortfarande hiphop i dina ögon?
– Ja, det är fortfarande hiphop. Vare sig du gillar just den typen av musik eller inte så är det hiphop. Hiphop har bara förändrats, som den alltid har gjort och alltid kommer att göra.
Text av Alexander Fernaeus
Foto: Tobias Carlsson / Anders Malmberg
O.C med konstären Anders “Trees” Malmberg. Mer info om Treehouse Art via Facebook
