Aktuell med debutalbum.
Det har runnit mycket vatten under många broar sedan Noah Sebnat, även känd som Nomad, var en av de tongivande figurerna inom den då omåttligt populära svenska battle-scenen och rörde om i grytan med konstellationen Som Fan. Det introverta och råa uttryck som sedan utforskades på EP:n ”Allt på rött” (2016) har nu lagt grunden till det självutlämnande debutalbumet ”Blåser på stormen”. För Kingsize berättar han om sitt livs största rädsla, låten som fick inkorgen att svämma över och vad ålder gör med ens rap-ego.
Det är dagen innan Nomad släpper sitt efterlängtade debutalbum ”Blåser på stormen” när jag träffar honom på det enda rimliga sätt man kan göra detta märkliga och på många sätt olustiga pandemiår; via ett digitalt mötesrum. Trots ett par, på pappret, mer lämpliga år att färdigställa en skiva har han dock lyckats.
– Det känns lite overkligt, faktiskt. Jag har så mycket praktiska grejer kvar så jag har inte riktigt gått in i några känslor ännu, haha. Så imorgon kommer det nog landa på ett annat sätt kan jag tänka mig. Men det känns lite nervöst om jag ska vara ärlig. Men också otroligt skönt att få ut det. Jag har jobbat på det länge och jag känner mig jävligt redo att bli av med det.
Mycket har hänt under de fyra år som gått sedan Nomad släppte EP:n ”Allt på rött” 2016. Han har blivit pappa, tagit en paus från musiken, hanterat familjetrauman och flyttat till ett nytt hem.
– Efter förra släppet var det mycket som fanns klart som bara skulle ut, men av olika anledningar fick vi inte ihop det. Jag hade faktiskt för första gången bestämt mig för att ta en paus. Det var så mycket som hände i mitt liv just då; jag släppte ”Allt på rött” i februari, fick nytt jobb i mars, min dotter föddes i mars och sen flyttade vi. Så jag kände att ”jag kommer behöva ett break efter detta”. Och sen blev det längre än jag hade tänkt.
Skapandet av skivan har varit både ensamt och turbulent – en dålig kombination för många mänskliga psyken, men som för Nomad har varit absolut nödvändig. Det har också haft sin påverkan på tiden som den nya musiken har fått ta och kanske framförallt hur den också har blivit. ”Blåser på stormen” är ett känslosvallande album med urstarkt textförfattande och en likväl uppfriskande som gripande ärlighet.
– Det tog tid att hitta vad jag ville göra. Jag gjorde låtar, absolut, men jag hade inget sammanhängande. Det kändes inte tillräckligt för att börja slänga ut. Så jag lät det ta tid. Sen har det med saken att göra att jag har inte så jävla mycket tid, haha. Jag jobbar mer än heltid, jag har familj, jag har ganska mycket annat på gång. Därför tog det också tid, för jag hade kanske en session i veckan. Men egentligen började allting med ”Väskan”. När den var på plats började någonting formas.
”Blåser på stormen” kan beskrivas som en resa i Nomads liv, där han täcker allt ifrån uppväxten på Klostergården i Lund på 90-talet till dagens vuxenliv som förälder och partner. På låten ”Inga regrets” blickar han tillbaka, bland annat på tiden med konstellationen Som Fan, som skapade svallvågor inom branschen i mitten av 10-talet – inte bara på grund av Nomad och Sexfemmans lekfulla och sylvassa rap och Ezzo Freshs banbrytande produktioner, utan också för deras våghalsiga och utmanade releasekoncept där medieaktörer fick köpa annonsytor på skivans omslag. Albumet fick dessutom titeln ”Sellout”, ett bespottat begrepp inom hiphop-genren. Jag påpekar att det är lite komiskt att han idag jobbar som Creative Manager på skivbolag vid sidan av sin rapkarriär.
– ”Sellout” blev en performance-konst för jag lever det nu, haha. Nä, men… det är många omständigheter som har gjort att jag kommit tillbaka till Sony. Jag hade ju en naturlig kontakt efter att vi hade varit signade där, men i samma veva som jag behövde kamma mig och skaffa ett jobb, haha, det vill säga jag hade ett barn på väg… så dök det upp en tjänst som lät jävligt intressant. Det var en väldigt rigorös anställningsprocess som även var anonymiserad, så det var ingen nepotism inblandad, haha.
Hur påverkar det dig som artist att samtidigt jobba i den rollen?
– Jag är nog lite mer ödmjuk och har lärt mig mer om branschen. Det är jävligt kul, att få jobba med artister från olika genrer och generationer. Men det är nog mest positivt för min del, eftersom jag gör mycket visuella paketeringar vilket jag kan använda till mig eget uttryck. Jag gör alla mina egna grejer, bortsett från att hålla i kameran. Där har jag fått mycket hjälp av min vän Teo Johansson Beascoechea.
Och tiden med Som Fan minns han tillbaka på med värme.
– Vi körde rätt intensivt i tre-fyra år och det var extremt kul. Vi fick ju väldigt bra respons och giggade rätt mycket och samarbetade med många feta artister. Vi gick från klarhet till klarhet, liksom. Det enda var väl att det aldrig blev något större break och det är väl det jag snackar om på ”Inga regrets”. Det tog lite stopp efter albumet och av olika anledningar var det väldigt svårt att få ihop någonting efter det. Vi började flytta runt och lite ”livet började hända”. Så det blev ett utdraget avslut. Men samtidigt så har jag bara bra minnen från den perioden, vi gjorde massa dumheter och hade skitkul tillsammans.
– Det var också en helt annan skapandeprocess än det jag gör nu. Då var det jävligt lekfullt och lite som sparring mellan mig och Sexfem, vi skulle alltid toppa varandra. Klassisk tävlingsinstinkt typ av rap, liksom. Så vi fick mycket energi från varandra alla tre, det blir en mer lättsam process på ett sätt.
Det var nästan lite som en förlängning av din karriär inom battle-rap?
– Ja, det var ju mycket den typen av wordplays och punchlines som kan kopplas till battle-rap, absolut. Men jag vet inte om jag skulle kalla det en förlängning av det, för battle-rap gjorde jag alltid vid sidan av. Det var musiken som var viktig. Jag gjorde ganska mycket battle-rap ett tag, men jag såg det aldrig som något långvarigt. När jag inte tyckte det var kul längre så la jag ner det. Så det var mer ett sidospår…
Som Fan var mer en rejäl satsning?
– Ja, exakt. Där satsade vi ändå rätt hårt. Vi la ner mycket tid och satt i Safehouse-studion mycket. Vi giggade mycket, vi sålde merch… det var en helt annan satsning och ett försök att göra det till en karriär. Men som jag också säger i ”Inga regrets”, det blir ofta att folk som följde en på den tiden ser det lite som ett… inte ett misslyckade, men att ”dom skulle blivit större”. Men jag vet inte… jag känner ändå att vi fick ut så sjukt mycket av det och så sjukt många bra minnen vi skapade är värt så jävla mycket och det gör att det inte är något jag ångrar eller hade gjort annorlunda.
Det här albumet, precis som du sa, skiljer sig ganska mycket från den musiken. Det känns nästan som en hyllning till dina nära och kära. Hur skulle du beskriva det?
– Ja, absolut. Jag har ju tillåtit mig själv att vara mycket mer nostalgisk än vad jag nog har varit tidigare, musikmässigt. Och det är väl något som kommer med åldern, jag är 33 nu och har varit med ganska länge. Så absolut.
Men mycket är också sprunget ur de senaste årens motgångar, en kamp som visualiseras i titeln.
– Själva titeln ”Blåser på stormen” kommer ur att livet kan kännas så ibland, att man står mitt i en storm som aldrig tar slut och man ser liksom inte två meter framför sig. Det bara fortsätter att blåsa och man inser hur liten man är. Det här är inte i mina händer, liksom. Men man står där och försöker blåsa tillbaka på en storm. Vilket kanske där och då inte genererar någonting, men man försöker i alla fall och man ger inte upp. Det är samma med mitt musikskapande, det har inte varit så lätt. Jag har inte haft det sammanhanget jag hade innan som när jag var i en grupp, hade en producent och folk omkring mig som pushade mig. Jag hade väldigt tydliga steg att ta.
– Mitt liv ser inte ut så längre. När man bara sitter på egen kammare och gör musik och pushar sig själv, offrar tid med familj och sömn och massa grejer kan man ofta tänka ”varför gör jag ens det här?”, haha. Då blir det också en del av att blåsa på stormen genom att härda ut, göra klart. Orka.
– Det är det övergripande temat, sen har det ju blivit att mina medresenärer också blir med i historien liksom. Min fästmö, min dotter, mina närmaste vänner. Så då har dom blivit, om än ofrivilligt, naturliga delar av det eftersom det är så självutlämnande och nära. Då är dom oundvikliga delar av den historien.
Du nämnde nostalgi, men albumet innehåller också en hel del melankoli. Du nämner vid flera tillfällen motgångar, men också att inte bli den man trodde att man skulle bli.
– Mycket av det har att göra dels med ego. När man är i den här branschen, när man är artist och när man är rappare, så växer ju ens ego. Det är det man gör, bygger på det, haha. Det kan vara en jobbig insikt att man inte tog över världen, om man säger så. Men det är också en viktig insikt och en väldigt humbling upplevelse. Dels tycker jag att det här albumet har landat i någon slags acceptans kring det, att jag kanske inte är den personen jag trodde att jag skulle bli, men jag accepterar den personen. Och jag accepterar verkligheten. Sen försöker jag ta steg för att förändra mig själv och min situation, men jag har accepterat vad det är.
Mest specifik blir Nomad på låten ”Lilla hjärtat”, som skapades efter en situation förra året då hans dotter fick symtom som indikerade att hon hade ett hjärtfel – och allting som hände efter.
– Den rädslan, att någonting ska hända eller håller på att hända ens barn… det är det absolut värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Det är en rädsla som knappt går att beskriva med ord, även om jag har försökt göra det med dom här låtarna, haha. Jag kommer ihåg att det var en specifik stund som var livsförändrande i det. Det var ganska nära inpå efter att det hade hänt första gången, som också blev låten ”Lilla hjärtat”, när vi skyndade oss in till akuten. Då hade jag en jobbresa till London och jag velade väldigt länge kring om jag skulle åka eller inte. Men till slut åkte jag och sista kvällen där satt jag på en föreläsning och då började mobilen buzza med samtal och sms. Då skulle dom åka in igen och jag bokstavligen talat sprang ut därifrån och bara gick runt på gatorna i London och var helt desorienterad. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte fatta att det här hände igen. Men jag tog mig tillbaka till hotellet efter ett tag och där hade jag ett moment som var… ah, men jag bad, liksom. Jag vet inte till vem eller vad, men jag bad. Det var bara ren desperation. Det fanns inget annat kvar, jag kunde inte göra något mer. Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista flyget utan att jag skulle bli kvar. Och i det så insåg jag också att det inte fanns något jag kunde göra och att jag måste acceptera situationen. I den stunden bara grät och skrek jag och där och då förstod jag vad en bön är. Det sista ropet på hjälp, eller vad man ska säga.
Utöver detta har även andra incidenter satt honom på prov, och inte minst hans förhållande.
– En del av det har varit turerna kring henne och jag vill också understryka att hon mår bra idag och vi har fått hjälp av en hjärtspecialist och sånt. Det är det enda som betyder något. Jag är så jävla glad och tacksam för det. Men samtidigt som det har pågått har vi också haft annat som jag också nämner i ”Efterklok”, speciellt missfall, där man tror att man ser en person framför sig och format den personen i sitt huvud och sen får man aldrig ens träffa den. Det är en helt surrealistisk upplevelse. Det blir ett sånt tomrum, liksom. Alla dom här grejerna har pågått lite samtidigt, så jag tror att därför var det också oundvikligt att det kom in på plattan. Eftersom jag skriver på ett sånt sätt nuförtiden, där jag inte nödvändigtvis tänker att ”idag ska jag göra en låt”, utan snarare ”vad känner jag?”.
Men efter mörker kommer ofta ljus och idag är Nomad tacksam för allt. Bitarna börjar falla på plats.
– Jag tycker också det finns en känsla av acceptans och hopp, på låtar där jag också pratar om alla såna här slitiga och jobbiga situationer och vad det gör med ett förhållande. Där man försöker kämpa och gå stärkta igenom det. Det handlar mycket om att komma vidare och att orka jobba vidare och komma framåt. Jag är inte religiös av mig så, men nu när albumet äntligen blev klart och alla bitar började falla på plats så föll samtidigt också andra saker i livet på plats. För en liten tid sen fick vi reda på att vi ska få ett till barn och det kom liksom i samma veva som albumet blev klart. Den delen är liksom över nu. Den ska vara över. Det är en ljusare framtid där vår dotter är frisk och en ny är på väg. Det är klart man har påverkats av den här jävla krisen men vi lever och andas och har tak över huvudet. Så jag känner mig jävligt tacksam.
Hur mycket har din familj betytt för dig under den här perioden?
– Dom är allt, det är mitt stöd. Barn är allt, dom hjälper en på så jävla många sätt utan att dom vet om det. Bara att vakna till det största leendet i världen, när man mår dåligt, av någon som bara helt genuint kan gå vidare från vad som helst… det är inspirerande och man blir så… positivt påverkad av det. Min dotter har varit otroligt viktig i det, att påminna mig själv om att jag har den här fantastiska människan och jag måste göra allt jag kan för att se till att hon har det bra. Man kan inte vara på dåligt humör med en sån liten glädjespridare. Det är omöjligt.
– Min fästmö också såklart. Det finns ju ingen annan som riktigt vet om våra erfarenheter, det är vi som har varit i det. Därför har vi också kunnat stötta varandra och hjälpa varandra när det behövts. Jag tror vi har blivit starkare av det som familj och att vi tar vara på goda stunder mer efter allt som hänt. Så deras stöd har varit allt. Det är dom och själva processen av musikskapandet som har gjort det.
Och det sistnämnda ska inte underskattas. Nomad beskriver skapandet som absolut nödvändigt för att ha kunnat ta sig igenom motgångarna. Och det har också hjälpt andra.
– Att göra musik på det här sättet och göra låtar av väldigt jobbiga situationer, det är också att göra något vackert av något fruktansvärt. När man väl går igenom det är det jävligt jobbigt, det hörs på albumet. Jag lät några såna tagningar vara kvar där rösten spricker och jag har suttit där i ensamhet och behövt gråta klart innan jag kan göra färdigt låten. Så själva processen är ju smärtsam, men det tvingar en också att deala med smärtan. När det väl är gjort och man har lyckats transformera detta till något vackert, den känslan är också sjukt helande och så sjukt viktig för att komma vidare. Om du dessutom släpper ut det kan någon annan få stöd av den och relatera.
– Som med ”Lilla hjärtat”, jag har nog aldrig varit med om något liknande. Min telefon var helt full av DM:s och annat från föräldrar som hörde av sig. Dels folk jag känner men också totala främlingar som inte ens följer mig som skrev spaltmeter om vad låten betydde för dom och hur mycket dom grät. Till och med ett par föräldrar som tragiskt nog förlorat barn som också fick ut något av låten. För mig finns det typ inget större. Om man ska leta efter en anledning att göra musik så finns det ingen bättre än det.
Det är en otrolig verkshöjd på det här albumet, som säkerligen också hjälper låtarna att bli så pass starka som dom är. Ibland kanske man som artist måste tumma på något för att få fram känslor, men du har verkligen lyckats behålla båda. Jag antar att det är något som du inte kan stänga av, i och med att du alltid varit en rappare som fokuserar mycket på texter?
– Tack, för det första, för fina ord. Men ja, jag har ju alltid varit jävligt textdriven. Kanske lite väl mycket, haha, som på ”Alfabetisk slakt” – ett idiotprojekt där jag satt och läste ordboken varje dag i tre månader och försökte hitta grejer som rimmade. Alltså LÄSTE ordboken, bokstav för bokstav. Det har alltid varit texten och det språkliga och röstläge som har varit grejen. Så ja, den grejen går nog igång av sig själv skulle jag säga. Däremot har jag på detta album försökt se till att verkligen fokusera på helheten också. Att göra låtar som är intressanta och som håller, inte bara i verserna. Därför bestämde jag ganska tidigt att jag inte skulle ha några features, just för att det var en ganska ensam och personlig process.
Många av låtarna är skapade i en session, ensam i studion. Där låtar fått ta form, hitta sin plats och sitt uttryck. Men under året har han också släppt låtar tillsammans med albumaktuella kollegan och vännen Simon Emanuel och producenten More 10. Ett samarbete som kanske kan utmynna i ett projekt inom en snar framtid.
– Det finns absolut ett gäng låtar som vi inte har släppt och som vi jobbar på. Nu har vi lite fått lägga det åt sidan eftersom vi båda har varsitt soloalbum och vi båda gör allting själva liksom. Men vi har rätt mycket i valvet som vi nog kommer fortsätta jobba på så fort den här skiten är över, haha. Nu har det tagit längre tid än vi planerade, som vanligt, men vi har alltid vetat att våra album kommer komma väldigt nära varandra.
Och att han har stor respekt för både Simon och sin forne gruppkollega Sexfemman är tydligt.
– Jag tycker han är Sveriges bästa rappare och jag har alltid haft sjukt mycket respekt för honom och sett upp till honom. Vi har haft en vänskap via Sexfem som också har växt till en egen grej där jag nu räknar honom till en av mina närmsta. Han är en sån som är sjukt viktig också att kunna bolla med. Vi skickar grejer till varandra och därför blev det också naturligt att vi började göra låtar med varandra, för vi har snackat om det så jävla länge. Så det känns jävligt kul att ha det utbytet, samtidigt som man har vänskapen. Med Sexfem har det blivit att vi hörs ofta, men det blir inte lika mycket i studion eftersom han bor i Malmö nu och också har familj. Så när vi ses är det ofta med familjerna och då är det inte riktigt läge att knäcka en bärs och lägga rader liksom, haha. Men han är fortfarande en av mina bästa vänner och vem vet, längre fram kanske vi kan göra mer grejer igen.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Amelia Drake
