Intervju: Niki “Awandee” Tsappos och Ayesha Quraishi om föreställningen “Head Peace”

2010 var Nikki “Awandee” Tsappos en del av den första kvinnliga duon i världen att vinna världens största streetdance-tävling Juste Debout i Paris – något som fångades upp i dokumentären “Martha & Niki” som bland annat prisades med två Guldbaggar. Nu gör Niki “Awandee” Tsappos sitt första renodlade scenverk, “Head Peace”, där musiken är skriven av Ayesha Quraishi. Föreställningen produceras av Riksteatern i samarbete med Cipha64 och landar i totalt 24 städer under våren och sommaren.

Nikki “Awandee” Tsappos har tillsammans med dansaren Andreas Sanchez grundat danskollektivet Cipha 64, som representerar några av de främsta inom streedance-stilarna hiphop och house i Sverige. Nu är hon och kollektivet aktuella med sitt första renodlade scenverk, “Head Peace”, där hon fördjupar hon sig i konstformen dans. På scen i föreställningen syns även Kelly Bigirindavyi och Claudio “Comics” Fernandes, två internationellt etablerade freestyledansare med ett starkt personligt uttryck. Musiken till föreställningen är skriven av kompositören Ayesha Quraishi.

Vart kommer idén till ”Head Peace” ifrån? Vad har inspirerat er att skapa den?

Niki: Vi sitter alltid och tänkte “vore det inte fett att…”. Det är den. Vi är alltid in that space. Och vi, framför allt du Ayesha, har ju försökt skapa space, för att vi och andra som håller på med olika konstnärliga uttryck ska kunna gå ihop för att skapa. Så det känns som att det alltid finns med i våra samtal eller in the back of our minds. “Vore det inte fett att? Vi åker till den här residenten i Senegal. Det finns en sån anda här, lite hela tiden. Det känns som att den har vuxit väldigt mycket nu senaste tiden. Inte minst genom ”Head Peace”, just för att vi har jobbat direkt med varandra, där vi gått in i en kreativ process tillsammans. Vi har verkligen drömt mycket genom ”Head Peace”.

– Själva idén kom för ett tag sen. Jag brukar nämligen sitta på min balkong och kolla på stjärnorna om kvällarna.

Tittar du på stjärnhimlen ofta alltså?

N: Ja, nästan varje kväll. Och det märks i den här föreställningen, kan jag säga! Det är så namnet kom till. Från namnet kom mer och mer idéer. Sen så fick vi förfrågan av Riksteatern att göra föreställning. De hörde av sig till mitt crew, Cipha 64. De var nyfikna på oss, undrade vad vi gör och om vi var sugna att göra en föreställning. Vi alla tyckte det verkade intressant. Efter lite samtal började de flesta i crewet säga “Vi ska nog inte stå på scen. Det känns som att vi ridear på ditt namn.” Jag är ju också typ tio år äldre än nästan alla i crewet. De kände att det inte var rätt för de att göra det här projektet nu, baserat på vart de är i deras resa. Jag hade ”Head Peace”-idén i mitt huvud, och ville gärna koreografera. För jag har gjort många turnéer med Riksteatern. Varje år mellan 2006 och 2010. Efter det tog jag en paus från Riksteatern och sa “yalla, nu går jag ut i världen”. Att komma tillbaka till Riksteatern, och ta ett nytt steg, i koreografrollen denna gång, är ju mer än att dansa på scen. Det är mer ansvar, en översiktlig vision. Så det blev ganska naturligt att jag ville gå ett steg djupare. Då tänkte resten av crewet “om Niki inte är med på scen, så är vi nästan bara vita på scen som ska åka runt med Riksteatern och representera hiphop. Det går inte, vi tänker inte göra det”. Det var ett stort moment. Jag var jättestolt över dem, om jag ska vara ärlig. Över deras tankar. Samtidigt som det kändes synd att inte göra det tillsammans. Men alla i crewet är ändå med på olika sätt. Så det är ändå vi, Cipha 64 tillsammans. Nils håller också ställningarna på streetdance-utbildningen på Åsa folkhögskola medan jag är här. När de rollerna etablerades så kunde jag börja ta in ett team, då ringde jag Ayesha.

Var det där som ”Head Peace” började formas till vad det faktiskt blev? Eller var det redan när Niki ringde Ayesha?

Ayesha: Ja det var där. Men det är ganska specifikt. Niki är ju konstnärlig ledare. Min del är bara musiken. Hon har hand om allt från koreografin, till ljuset, till kostymen. Alltså helheten. Så det är verkligen hennes vision, medan jag stått för musiken. Sen har vi en bra collaboration när det kommer till musiken. Man kan också säga att vi är del av ett kollektiv. Jag tror det är dags att vi börjar säga det. Vi är några stycken som har arbetat tillsammans nu. Inklusive Ellen ”EllenX” Elias och Doreen Ndagire. Och vi märker att i alla våra projekt så tar vi in varandra.

I beskrivningen av ”Head Peace” nämns ”afrofuturism”. Har det varit uppenbart att kombinera det med hiphop?

N: Det här är intressant för jag kom på mig själv med just det här ordet. Jag insåg att jag har använt det ordet för ”Head Peace” för att beskriva för andra vad vi gör. Inte tvärtom. Inte för att beskriva för mig själv. Eller för att jag grundat min idé i afrofuturism. Det har jag inte gjort på något sätt, medvetet. Det känns nästan som att jag har använt det uttrycket fel. Men afrofuturism är det närmsta ordet som beskriver det vi gör. För egentligen är ”Head Peace” både framtid såväl och dåtid, men allra främst är det här och nu. Särskilt är det direkt inspirerat av stjärnorna. Det handlar om kontakt med högre världar. Kontakt med högre dimensioner, som är inspirerade av stjärnor, av månen.

N: Vilket inte nödvändigtvis behöver betyda afrofuturism. Samtidigt är det inte heller till exempel astrologi. Så för att skapa en så bra beskrivning som möjligt har vi använt afrofuturism, i brist på andra ord. Men för de som inte har någon koppling till afrofuturism eller kanske något afrikanskt överhuvudtaget så kan termen afrofuturism ge en aning om vad det handlar om.

A: För oss är det hela ett naturligt tillstånd. Svårt att sätta namn på. Vi har ju inte satt något namn på vårt kollektiv. Men något vi tagit inspiration ifrån är Dogon-stammen i norra Afrika. Det är en stam vars filosofi bygger på Sirius stjärnan.Den stjärnan kan man typ inte se med sina vanliga ögon, bara med teleskop. Men den här stammen har utvecklat hela sin filosofi kring den här stjärnan. Det finns en klocka i den här musiken vi gjort, också med inspiration från den här stammen.

N: Just det sättet att connecta. De har så mycket information. Den här stjärnan är Sirius. Det finns Sirius A, Sirius B, Sirius C. Dogon-stammen har vetat om alla dem. Hur de roterar, vad de gör. Långt innan västvärlden hade tekniken för att kunna se dem, eller ens visste något om dem. Dogon-stammen har haft den här informationen hela tiden. Det är där, i det mötet som stjärnorna och rymden kommer in.

A: Precis. Så där är vi i det förflutna, men samtidigt är det ju väldigt futuristiskt. För att de höll på med en slags astrologi, och har hållit på med det sen långt tillbaka i historien. I vår kontext har ju inte vi möjligheten att se det de kan se.

N: Du har tagit mycket inspiration i musiken från Doga-stammen.

A: Ja genom olika metalliska ljud, vilket har att göra med trans. Ofta är mycket av den musiken som jag och vi dras till grundad på att hamna i trans, i ett meditativt stadie. Att röra sig till ljud, för att uppnå något. Så när du suttit på balkongen Niki, då har du inte bara fått idéer tack vare stjärnorna. Utan idén är verkligen stjärnorna?

Så vad ni har skapat är för abstrakt för att ens kunna sätta ord på?

A: Jag skulle säga att det är så naturligt. För oss handlar det om att kunna befinna sig i den här helheten. Att kunna referera till stjärnor, att kunna sätta det i en koreografi, att kunna skapa musik utifrån det. Det är vår verklighet! Att leva så brett. Därför kan vi inte, i alla kontexter, förminska det. Det är vårt naturliga stadie. Det är vår livsstil.

N: Då hamnar vi i afrofuturism, säger Niki och skrattar.

Jag vet ju att du Niki sätter högt värde på vad du och alla kan ge till (hiphop)communityt. Även med Headpeace så ger ni minst sagt. Men hur känns det att skapa något där ni får utrymme, och communityt nu ger sin uppmärksamhet till er?

N: Jag tycker det känns jättebra! För mig som dansare här i Sverige har jag saknat det. Jag har saknat att se fler folk som kör hiphop på scen till exempel. Jag har saknat att se folk som ser ut som mig på scen. Jag har saknat i princip allt jag är intresserad av. Musik och konserter kunde och kan man ju se mer av såklart. Men när det kommer till dans på scen känns det som att det antingen har varit cokt kommersiellt eller cokt modernt där man inte förstått någonting för det har varit för abstrakt. Ingenting däremellan. Av den anledningen känns det jättefint att kunna fylla det tomrummet. Vilket jag hoppas kan ge ringar på vattnet. Kanske fler från dans- eller hiphop-communityt gör fler grejer på scen. Vågar satsa och ta sin plats som de förtjänar. Och att platser och institutioner som Riksteatern fattar hur de kan jobba med hela Sveriges befolkning, inte bara en viss del av den. Att ha jobbat med Riksteatern har verkligen för mig varit speciellt. Att medvetet försöka jobba på ett nya sätt än man har gjort tidigare på Riksteatern. För institutioner, har fortfarande svårt med mångfalds arbetet. De försöker men det spelar ingen roll hur många år det går, det är fortfarande en kamp.

N: Så jag hoppas att ”Head Peace” ska inspirera folk individuellt, men också att det kan inspirera fler att skapa på och bakom scenen. Och att institutioner inte säger ”då har vi täckt det här området, check” för att gå vidare. Men att det får växa.

A: Niki har varit otrolig i den delen. Hon har ju utvecklat en ny metod parallellt med allt det kreativa. Vi vill bredda och bana upp vägen. Och Niki har gjort det på ett så briljant sätt i den här processen. Jag tror också att institutionerna vinner väldigt mycket på ett sånt här samarbete.

Jag måste få säga att jag älskar att se hur ni stöttar varandra, och värmen ert band har!

Ayesha och Niki skrattar och håller varandras hand. Den ”touch n flow”-tekniken de pratar om sker nog precis framför mig.

N: Bara för att gå in på det som Ayesha sa förut! Att ha det här kollektivet, få jobba ihop, få ha sina peers, och höra sina peers säga ”wow, du gör så bra jobb!” – det finns inget liknande. Det är inte samma som när ens kompis eller ens mamma säger ”bra jobbat”. De tycker säkert det, men det är en helt annan nivå med den typen av kommunikation vi har bland våra peers. Det kommer från en sån sann plats, en sån ärlighet till konsten. Så jag vet att när Ayesha säger det till mig, hon kommer inte krydda, krydda, krydda. Hon menar det. Hon kommer också säga till mig när det är off. Den kommunikationen, både vänskapen och konsten – det blir så upplyftande.

A: Det är inte ens samma sak att höra det från någon i branschen. I samma community är det närmre, men inte ens då. Men det här är en nivå extra. Det är så många delar.

Till alla som inspireras av, ser upp till er, och drömmer om att skapa i samma anda. Har ni något tips?

– Kom, säger Ayesha med djup röst, och brister ut i skratt. Kom låt oss!

Så ni är inte en sluten cirkel som uppmuntrar andra att skapa egna?

A: Oh nej nej nej. Det är det som det handlar om. Det är nog en grundpelare i vårt arbete. Communityt. Det är för oss, på alla möjliga sätt. Vårt community behöver växa. Det är det som gör att kan etablera sig, och bli en del av allting. Det är grundpelare.

N: Och tänkte jag säga ”skaffa dig ett team av skönt folk”!

Hitta sina peers?

A: Ja exakt! Det är inte lätt. Jag känner mig blessed för det. Jag är kanske äldst i vårt crew. Tänk att jag har gått igenom många konstellationer, och arbetat i många år. Du också Niki. Men att hitta de som har liknande referensramar, det är… Speciellt.

N: Det kanske också är kopplat till hur man hittar sig själv i sin konst. Hur det skapar trygghet runtomkring en. Vi kommer alltid tillbaka till crewet alltså! För mig har det också varit skola. Om jag tittar tillbaka på danscrews jag har haft tidigare. Vi bestämde oss för att Sverige skulle få se danchehall. Så vi gick loss på det. Det blev som en skola. Då fanns inga dancehall-klasser att ta i Sverige. Jag lärde mig, vi lärde varandra. Massa saker om dancehall-livet. När vi är tillsammans – jag, Ayesha och vårt kollektiv – vi lär oss.

A: Det är som när Niki kommer in i institution nu. Hon kommer in med ett community-tänk. Hon kom in med hela den idén, livsstilen, processen. In och skapar workshops, skapar publikengagemang.

Du sa att tiden går men ingenting förändras. Om ni jämför kulturvärlden idag med 10, kanske 20 år sen. Möjligheten för människor, och särskilt kvinnor, av färg att få skapa och organisera. Är det en stor skillnad?

A: Det här är en jätteintressant fråga. Jag ser främst att det kommer och går. Och det är det som är problemet. Att det kommer små möjligheter, fönster, som öppnar sig. För att debatten tar plats under en tid. Och oftast personer, individer som gör det möjligt. De ska vi verkligen se. De kämpade. Så i alla de här åren har det hänt grejer, här och där. Men som helhet tror jag inte att vi känner det. Fast jag kan säga att bara de senaste dagarna bara har jag tänkt ”jag känner nåt litet skift, ett pyttelitet skifte”. Jag känner det minimalt. Jag tror att det är öppenheten för ledande positioner, det börjar öppnas lite, lite grann. När det har blivit långsiktigt, då tror jag vi kommer kunna prata om en förändring. Men nu är den så ”duttig, duttig, dutt”. Och den har så mycket friktion. Den har en kamp i sig hela tiden, som gör den ohållbar. Vilket är varför den inte blir långsiktig. Lite inställningen från institutioner: ”okej nu har vi gjort det här, men det där orkar vi inte hålla på med!”. Så när ledningarna blir representativa för samhället, när det befäster sig…

N: …så finns det långsiktig förändring, så sant. Det jag ser är att för några år sen så upplevde jag att institutioner och liknande, eller gemene man, inte var medveten om att det fanns problem. ”Nej men vadå. Alla lika, alla olika. Fastän vi alla ser likadana ut här inne”. Att den där naiviteten och självbilden var ännu mer delusional. Institutioner och en stor del av samhället vet idag att det kan finnas ett problem. Men hur de ska bemöta det, hur de ska navigera, det är inte tydligt än. Men det känns som att de vet ”ja vi borde kanske öppna upp för fler”. Det finns fortfarande friktion. Folk i institutioner de säger antingen inte hej alls, eller så säger de hej extra mycket [de båda brister ut i skratt]. Det är fortfarande ansträngt och stressat på nåt sätt. Nu vet de om att de gör en grej. De vet inte alltid om när de gör det, men de vet att det händer

A: Och nu är verkligen medvetenheten på en annan nivå. Shoutout till alla aktivister där ute. För nu kan du inte gömma dig för den här informationen. Du kan inte säga ”oj, jag visste inte”. Det är mitt i ditt ansikte nu. Tack vare blod, svett och tårar av våra aktivister. Informationen om jämställdhet, jämlikhet, allt vad det innebär – den finns där nu.

Hur har ni påverkats under skapandeprocessen av ”Head Peace”?

Wow, säger både Ayesha och Niki nästan unisont.

A: Jag är på en annan plats. Headpeace känns som en slags katalysator. Det känns som att allting har funnits, allting finns. När vi kommer ihop händer nånting, det kommer ut. Nikis processer har fått mig att grunda mig mer i mig själv. Tro på mig själv, vara närvarande i min förmåga. Älska min process, älska allt runtomkring. Headpeace har varit så universell och grundande. För det har varit så vackert flow. Livsförändrande för mig.

N: Det var det jag var mest nervös inför med det här äventyret. Hur kommer processen bli för alla inblandande? Det blir så lätt stress, press, prestation. Men för mig har den här processen fått vara magisk. Och det du sa nu Ayesha var drömmen! Eller nej, det var mer faktiskt mer än jag kunde drömma om! Men det är minst lika viktigt att vi får med oss något i processen som resultatet. Superviktigt. Jag har velat skapa utrymme för intuition – ”Låt oss prata och skapa genom den. Låt den vara guiden”. Det krävs så mycket tillit för det. Jag har inte ens börjat processa vad Headpeace har gett mig. Jag är inte ens redo att samla de orden. Men tacksamheten är så stor!