Från Kingsize Magazine #4 2021.

Att dra ner på tempot i en tid då allting ska gå fort. Att bidra med värme i en värld som på många sätt är kall. Det har varit Nápoles framgångsrecept hittills. Ett recept med helt naturliga ingredienser för den gospelskolade sångerskan. Efter inställda spelningar, galanomineringar och oväntat snabb framgång blickar hon nu framåt mot nästa projekt och berättar om just gospelns betydelse, influenser från rötterna i Kuba och sina musikaliska ambitioner.

I vissa sammanhang brukar man prata om den gamla sportklyschan att saker är ett maraton och inte en sprint. Det vill säga; den långsiktiga ambitionen övervinner ofta den kortsiktiga. Men i Nápoles fall har framgången kommit på rekordtid, trots att hon själv är långt ifrån mållinjen. Som för så många andra musikskapare och kreatörer har coronapandemin satt ett avtryck och saker och ting har inte riktigt blivit som hon föreställt sig – på både gott och ont.
– Jag släppte ju min första låt i februari 2020, så det var precis innan allting. Jag har alltid tyckt om att stå på scen och gjort det på olika sätt, vare sig det varit som dj, bakgrundssångerska, artist eller dansare. Så det var något jag kände skulle bli en stor grej för mig men, men då blev det ju ingenting. Alltså verkligen ingenting. Så det har varit jättekonstigt. Första året kändes det okej, för då kändes det som att folk tog in mina låtar på ett annat sätt. Men det här året har det märkts ekonomiskt och man tänker på saker som hade kunnat hända i år…

Sommaren 2021 var tänkt att bli en uppbokad period för Nápoles. För även om de flesta festivalerna var tidiga med att ställa in och ställa om, hade hon säkerligen varit ett hett namn för livesatsningar som den i Hagaparken – och inte minst egna LadiesLoveHipHop-festivalen i slutet av augusti. Ett evenemang som tyvärr fick ställas in kort innan startskottet på grund av inreseförbud för flera akter från Storbritannien.

Nápoles, eller Linda Napoles Sokolova som hon egentligen heter, har rötter från både Kuba och Ryssland. Redan som åttaåring började hon besöka sin kubanska del av släkten och föll direkt för kulturen och människorna. Det levande, genuina och spontana.
– Vi var där varje sommar i två månader och jag blev helt mesmerized av min släkt och alla människor där. En kväll kunde det plötsligt bli ett block party i vårt kvarter och hela gatan stängdes ner. Så jag såg såna grejer hela tiden och det inspirerade mig så mycket. Jag ville vara som dom, snacka som dom, dansa som dom… allting. Det var då det började på riktigt tror jag. Så när jag kom hem till Sverige varje år så försökte jag hitta min plats med det i Sverige. Jag började med dans och sången kom jag igång med på riktigt i Joyful Noise.

Tensta Gospels ungdomskör leddes då av Dinah Yonas Manna, känd som en medlemmarna i trion The Mamas som vann Melodifestivalen 2020. Och just gospeln ligger till grund för mycket i Nápoles numera blomstrande karriär som artist.
– Hon var så duktig och det var så kul att få sjunga med andra ungdomar. Det var så på riktigt, för gospel är ju verkligen på riktigt. Jag kan ändå säga att jag fått det djupa från gospeln och körerna. Det är inte bara att sjunga utan man måste känna det också. Jag tror absolut inte att min musik hade låtit som den gör om det inte vore för gospeln.

De sena tonåren präglades av kreativa drömmar och umgänget med vänner bestod allt som oftast av dans, sång och experimenterande med musik. Mest på skoj, men ändå med en undermedveten önskan om något mer. Tillsammans med barndomsvännen Rebecca Tegegne började hon dj:a och kort efter anslöt även Nataša Marijana och saker började hända. 2014 startades LadiesLoveHipHop som ett dj-kollektiv och klubbkoncept för att fylla luckan de identifierade inom Stockholms klubbliv – både vad gäller musikaliskt innehåll och kvinnlig representation. En period hon minns tillbaka på med glädje och som också blev vägen tillbaka till det egna skapandet.
– Det var jättekul, för jag hade slutat med dans och sången. Jag hade lagt av med allting när jag var typ 19. Men jag visste inom mig att jag behövde göra något med musik och då blev det att ”okej, nu dj:ar jag då”. Så det var jättekul att göra och efter att Nataša kom in i bilden så började det hända grejer. Vi såg att det gick att göra saker och att det vi gjorde ledde till saker. Det var väldigt… empowering, eller vad man ska säga. Sen hittade jag tillbaka till musiken tack vare det.

Varför slutade du?
– Det var runt gymnasietiderna. Vi började gå ut och jag hade inte samma tid längre, haha. Det är ju ofta då det tar slut för många som idrottar och det var typ det som hände.

Nápoles berättar att hon fastnade i ett stadie där hon var bra på både dans och sång, men att det sista steget inte riktigt gick att nå – åtminstone inte än. Som en person som är både eftertänksam och medveten om sin omgivning är det inte alltid så lätt att släppa kontrollen, något som på många sätt krävdes inom favoritdansstilarna house och hiphop.
– Exakt, absolut. Jag har alltid varit en person som analyserar och tänker väldigt mycket. Så det var ju det som var det jag inte kunde. Jag kunde inte släppa allt och bara köra. När jag insåg att det var någonting som jag behövde, eller som jag ville, bli bättre på – det var då som dom här andra bitarna föll plats mer och mer. Det är därför det är så viktigt för mig och varför jag gillar att sjunga om det, för att det är en viktig påminnelse för mig hela tiden. Att varva ner, ta det lugnt, vara i nuet. Det är min grej, typ.

Men att hitta sin stil, sitt sound och det man vill få ut som artist är som bekant inget som händer över en natt. De första låtarna som Nápoles komponerade ihop var enligt henne själv ”vanliga, jättetråkiga r&b-låtar”. Det var först när hon började fråga sig själv vad hon gillade som hon hittade det som nu är den low fi-influerade, jazziga mixen av soul och r&b som nu kännetecknar Nápoles som artist. En stil som influerats av namn som Erykah Badu, Aaliyah, Jill Scott och UK-scenens grime och r&b. Och kören, förstås.
– När det kommer till musik har jag alltid varit ganska självsäker. Jag har känt mig trygg i det. Så när den personliga utvecklingen kunde falla ihop med musiken, då kände jag… ”Slowzy” är en låt jag skrev på en dag, till exempel. Jag kunde bara att nu är det rätt och nu kör jag bara. Jag har inte tänkt så mycket på vad andra ska tycka, jag har mer tänkt att ”nu vill jag göra det här” och jag vet att det finns folk någonstans i världen som kommer att gilla det. Därför är det också på engelska. Så jag har inte haft så mycket förväntningar utan tänkt att det här är en resa och så får det växa organiskt.

Och det är precis vad det har gjort. I februari 2020 släpptes som sagt debutsingeln ”Slowzy” som ett drygt halvår senare följdes upp av debut-EP:n ”Slowin It”. Något som hon bokstavligen talat gjort med musiken och som får ses som en anmärkningsvärd detalj i en värld där det mesta går på snabbspolning. Kanske som ett resultat av en perfekt timing med en långsammare vardag till följd av pandemin, karantän och restriktioner fick Nápoles nästan omedelbar respons. Projektet belönade henne med nomineringar till både Grammis och P3 Guld, utan någon som helst backning från större skivbolag.
– Det var så kul. Det var en chock när P3 Guld kom och ingenting jag hade räknat med. Jag ser också allting så långsiktigt så jag blev förvånad över att det hände så fort. Men… det var jättekul.

Skapandet började med Chapee, rapparen som tillsammans med Abidaz bildade den uppskattade engelskspråkiga duon Chapee ’N’ Chess under tidigt 90-tal. Genom hans arbete med artisten Joe Lefty fick de kontakt och på samma premisser linkade hon senare upp med producenten Wahib. Båda har utöver pojkvännen Simon och, förstås, tjejerna i LadiesLoveHipHop varit de viktigaste personerna i hennes resa hittills.
– Varje gång vi sågs hade vi bara kul och det var det jag behövde för att kunna gå vidare. Så det var också en jätteviktig del i allting. Det är samma med Wahib… För med Chapee så var det ”låt oss testa det här och ha kul” och det var exakt det vi gjorde. Med Wahib är det ”vad kan vi göra för att ta det till nästa steg?”. Vi både vill ha det och vi båda vill göra det nu. Så jag är väldigt glad för båda och dom har varit en stor del av allting.

EP:n har under 2021 följts upp av två singlar – ”Know My Place” och ”Give It Up” – där den senare erbjuder en lite annan svansföring och ett något snabbare tempo än innan. Kanske ett smakprov på vad som kommer härnäst. Och det som kommer härnäst är en ny EP betitlad ”Cloud 9”.
– Vi skulle egentligen ha släppt en låt som heter ”Four In The Morning” i juni… men när sommaren kom kände både jag och Wahib att ”nä, vi måste testa och göra en up tempo”. För det kändes ju som att den här sommaren skulle bli jätteöppen och då ville vi matcha det. Så det var så den kom till och det som gjorde att vi istället släppte ”Give It Up”.

Vad kan du mer berätta om EP:n i sin helhet?
– Jag känner typ att det är en mer utvecklad EP med mer tanke bakom och förhoppningsvis en uppgradering, eller vad man ska säga… Lite olika typer av sounds även om det finns en röd tråd. Man får se lite mer sidor av mig och höra mer av mig. Jag är jättehypad och ser så mycket fram emot att släppa den.

Jag antar att du inte hunnit tänka så mycket på vad som kommer efter det?
– Jo jo, ett album kommer, haha. Men först en till EP, vilket ska bli jättekul. För ”Slown It” var första, ”Cloud 9” blir andra där det finns en liten uppgradering och tredje kommer vara mer konceptuell och ännu mer ”på riktigt” typ. Så jag längtar redan nu!

Hur öppen är du för att experimentera med olika sounds och tempon? För du är ju ändå dj och en musikälskare som uppenbarligen lyssnar på många olika sorters musik själv.
– Jaaa, alltså min dröm är ju att göra låtar med hårda beats. Men det är som sagt en grej man måste lära sig bemästra. Så innan jag kan släppa det måste jag lära mig bemästra hur Nápoles låter på ett hårt beat. Det är något återkommande hela tiden som jag alltid efterfrågar och testar och spelar in en demo på. Så det kommer mer low fi-grejer och hårdare grejer… mer åt hiphophållet. Men å andra sidan älskar jag också house, haha.
– Jag tror verkligen att man som artist kan vara fri i att kunna, och våga, bredda sig.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Rebecca Tegegne