Omslagsintervjun från Kingsize Magazine nr 3 2019.

I över ett decennium har Matar Henrikki Samba varit en av landets mest omtyckta rappare, både för sig själv och som en del av den älskade duon Näääk & Nimo. Han har turnerat landet runt ett antal gånger om, vunnit priser och jobbat med de flesta. Trots att det var sju år sedan hans senaste album har han mycket att se fram emot, då han i år firar 10-årsjubileum av debutalbumet ”Näääk vem?”, är aktuell med ett kommande soloprojekt och det största man kan uppleva i livet: faderskap.

13 år efter sin första officiella vers och 10 år sedan det jubilerande debutalbumet känns Näääk lika självklar som alltid. För oss som är födda på 90-talet är hans person, röst och stil lika familjär nu som då. För svenska hiphopfans ett bekant ansikte i en tid av förändring och uppluckring.

Det är inte svårt att förstå varför han kommit att bli så älskad. Både som rappare och person är han både rolig och charmig, en typisk snubbe som de flesta kommer överens med. Men framförallt är han mänsklig, i all sin enkelhet. Hans image som weedrökande och whiskyälskande festprisse är, åtminstone fram tills nyligen, egentligen inte alls en image – det är den han är. När vi möts upp på Söder i Stockholm har han precis checkat ut sig själv från Södersjukhuset där han blivit behandlad får ett återkommande problem med ett hål i ena lungan.
– Den pajade för fyra år sedan. Händer det igen kommer jag nog behöva operera. Det gör ont som fan, men det läkte snabbare nu än vanligt.

Näääk har länge varit förknippad med söderförorter som Högdalen, där han ofta hängde och umgicks med gänget bakom tatueringsstudion Salong Betong, och Gullmarsplan som han senare skulle flytta till. Men det var i Rinkeby, en gård ifrån Rigo i Infinite Mass, som han växte upp tillsammans med sin mamma, syster och två katter. Han beskriver sitt yngre jag som ”lagom stökig, men inte den stökigaste”. Och hiphopen har alltid funnits med.
– Hiphop fanns ju i bakfickan vad man än gjorde och formade också många av ens beslut. Vare sig man stod på basketplanen eller satt hemma hos någon och hängde. Infinite Mass-grabbarna var så klart stora förebilder, vi stod vid sidan av och såg upp till dom för dom var ju så pass mycket äldre och dom var ganska kända redan på den tiden.
– Det var ganska mycket musik just i Rinkeby på den tiden, jag kommer ihåg att dom startade en grupp som hette Förorten brinner där Fre var med, så det fanns lite små projekt hela tiden som gjorde att det väcktes ett intresse. Man utgick inte från att bli känd eller lyckas, utan det var mer en hobby. Det kändes häftigt, men handlade mest om att hitta själv och lära sig konsten.

Det var först i 15-årsåldern som Näääk började ta rappandet på allvar och väl i högstadiet gjorde han precis som många andra och rappade på engelska. Men till skillnad från många andra så upptäckte han inte grupper som Latin Kings förrän senare.
– Jag var ganska anti svensk hiphop om jag ska vara ärlig. I och med att det faktiskt inte var så mycket svensk hiphop som nådde Rinkeby på den tiden. Svensk hiphop var väldigt smal och liten. Nu snackar vi innan Petter hade slagit. Latin Kings lyssnade man ju på, men man var ganska patriotisk och rebellisk på den tiden – man tillhörde en viss ort och då var det den man reppade, där man höll sig och det man lyssnade på. Och då fanns det inte så mycket som kom från Rinkeby, det började lite senare med Ayo och Infinite Mass. Jag kanske var lite mer Ayo, men självklart har Latin Kings banat väg för den svenska hiphopen och utan dom hade jag inte stått där jag är idag.

Runt den här tiden började Näääk hänga med Samir, även kallad ”Anden” och storebror till Adam Tensta, som dessutom gick i samma skola som Jens ”Jensa” Malmlöf från Hoffmaestro. Tillsammans började man hänga runt Gullmarsplan, dit han som 17-åring senare skulle flytta.
– Min mentalitet var väldigt Rinkeby, jag var som häst med såna här lappar så dom inte ser omgivningen. På den tiden reste man inte, man gick i skola där man bodde, så det var svårt att passera gränser på det sättet. Men jag tror det var bra för mig för jag var så pass instängd. Jag tror aldrig jag hade kommit så långt med musiken om jag inte hade flyttat, eller jag hade inte hittat mig själv i musiken.

Näääk och Jensa blev snabbt nära vänner och började göra musik som skulle formas av den senares resa till USA. Bootcamp Click och Das EFX byttes till stor del ut mot västkust- och sydstatsrap.
– Jag tror att det var då jag utvecklade det här Näääk-soundet som var lite lenare och inte så himla hackigt och hiphopigt. Det var lite mer flowbaserat och hade lite roligare ämnen.

I takt med flytten stiftade Näääk bekantskap med flera personer som kom att bli viktiga för hans fortsatta karriär – bland annat Marcus Price, hans storebror Magnum och det som senare skulle bli hans parhäst, Nimo. Tillsammans utgjorde de trion Majestic 3 som Näääk skulle spela in sin första låt med trots sin motvilja mot svenskspråkig hiphop. En som blev imponerad av versen var Tom Piha, mer känd som Max Peezay eller numera Max Perkele, som av en händelse precis skulle starta bolaget Devrim. Arbetet med en EP påbörjades, men efter en kortlivad sejour blev det istället med Fattaru-gänget och deras bolag SlangMusik som debutalbumet ”Näääk vem?” till slut släpptes genom.
– Jag tror att vissa av låtarna är redan från 2005. ”Näääk vem?” var en av de första låtarna jag skrev. Det har alltid tagit tid för mig att skriva, så det tog ett par år. Men på den tiden var den lättare för man hade aldrig gjort en skiva förut, då var det bara att mjöla på. Och till slut skapade vi ”Näääk vem?”.

Näääks debutalbum kom i samma veva som han avtjänat ett drygt år i fängelse. Skivan var egentligen klar innan, men av naturliga skäl valde man att vänta.
– Skivan var egentligen klar 2008, men vi kände att det inte var någon idé att ge ut den om jag skulle tillbringa ett år därinne. Vi gjorde det mesta under tiden jag satt inne, jag fick lite specialbehandling av vår mattelärare som lät mig sitta vid datorn och lyssna på masters, haha. Jag tog även omslagsbilden där på Västerviksanstalten. Så allt var ju klart när jag kom ut och skivan släpptes en och halv månad efter. Sen slog den ganska hårt där i början.

Men Näääk, och för all del Nimo, hade också redan innan fått en hype med Wiley-tolkningen ”Mina gangsters” från 2007.
– Det kändes som att vi hade banat upp en väg redan innan, så det blev inte så svårt. Det fanns en efterfrågan. Men när man reflekterar tillbaka inser jag också att det var rätt mycket tur och bra timing för den skivan. Hela mitt sound var rätt nytt och det mesta som fanns var rätt enformigt.

En aspekt av, och kanske en förklaring bakom, Näääks framgångsrika karriär som ibland blir lite bortglömd är att han vid den här tiden fyllde ett tomrum inom svensk hiphop. Visst hade det funnits uppstickare som laborerat med humor och akter som MBMA tillskansat sig ett kultfölje genom sin våldsironi, men ingen hade använt vardaglig lättsamhet i den utsträckning som den då 26-åriga rapparen. Även om han själv menar att han inte influerades medvetet, ligger det kanske något i liknelsen med favoriter som Houston-rapparen Devin The Dude.
– Det som drog mig till Devin var humorn. Jag har alltid varit ett fan av standup-komik och att lyssna på Devins skivor är ungefär som att kolla på en Dave Chappelle-standup. Han har ett speciellt sätt att berätta på, det är aldrig något som lyfts upp till skyarna utan det är ganska vardagliga berättelser och situationer som man själv kan känna igen sig i. Det kände jag var mycket mer min grej än att sitta och spela tuff och köra gangstergrejen. Det var aldrig jag. Jag var ju skolans narr, the funny guy. Att föra in det i min hiphop var ganska självklart.

Näääk beskriver också tidpunkten kring albumet som en era där den svenska hiphopen utvecklades från ”en stam till ett träd med grenar”.
– Folk var ganska öppna för något nytt, nu hade man hört det som fanns. Som jag sa, det var nog bara precis rätt i tiden. Jag skulle aldrig claima att jag var bäst på det jag gjorde, men kanske först.

Apropå nytt var det också runt den här tiden som det löst sammansatta kollektivet Safe House Staff fick ur sig sitt första material. Med medlemmar som Näääk, Nimo, Marcus Price, Stuffe, Sexfemman, DJ Kojak och DJ Lickshot släppte man ett par låtar och en EP med ett mer experimentellt sound.
– Det var mer ett kollektivet samarbete än en grupp, vi var liksom inte Wu-Tang Clan. Vi bestämde bara att när alla som satt i Safe House-studion gjorde något gemensamt så gör vi det under det här namnet. Det fanns massa olika grejer som pågick under den här tiden och då var det inte riktigt Näääk & Nimo än heller. Det var mycket baserat på Mackans produktioner som var lite mer flummiga och ganska nyskapande på den tiden. Det var mest tack vare honom, att han gillade och vågade experimentera med sina beats. Det lät ju väldigt annorlunda från både Fattaru och Fjärde Världen och även Special Blend-grejen som fanns.

Men det är framförallt Näääk som folk baserar sin uppfattning om Matar Samba på. Med den typen av musik som han genom åren har gjort har det också skapat en image. En image som han själv menar stämmer rätt bra överens med verkligheten.
– Den är nog rätt ärlig tror jag. Jag var en vanlig snubbe och istället för att säga att jag dricker champagne på Stureplan eller på någon flashig krog med massa snygga modeller så satt jag i parken vid Gullmars och drack trefemmor liksom. Vilket dom flesta gjorde, haha. Det som folk hörde var oftast den snubben dom mötte, vilket än idag gör att folk kommer fram till mig och pratar. Det är nog för att jag inte är skrämmande på något sätt, många kommer fram och säger ”det känns som att jag känner dig och du är precis som jag tänkte!” och det var nog mycket av slagkraften bakom min musik. Jag var väldigt ärlig, på gott och ont. Jag rappade mycket om mina misstag och det som jag tyckte var roligt. Men inte på ett glamouröst sätt utan mer på ett verklighetsbaserat och direkt sätt.

Finns det någon uppfattning om dig som du kan störa dig på?
– Faktiskt inte. Det är väl att folk inte låter mig åldras, haha. Att folk fortfarande, nu när jag är 36, tror att jag sitter i parken och dricker trefemmor, haha. Folk säger ”ska vi gå till parken och röka lite braj eller?!”, man bara ”nä, det är bra”, haha. Men samtidigt är jag inte missnöjd med det, det är bara konstigt att man för vissa människor står stilla i tiden.

Men jag vet också att du har nämnt att den här öppenheten på ett paradoxalt sätt har gjort dig lite reserverad när det kommer till att skapa musik?
– Ibland kan jag ångra att jag gjort mig själv så öppen, att man skulle vilja vara lite mer ifred. Men det är ett lyxproblem, om jag hade fått välja hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Jag har det nog rätt enkelt ändå, det är mest folk som vill berömma mig för det jag gjort… Det är mer smågrejer, du vet, när man skulle behöva vara tillgänglig. Jag kommer ihåg när jag var på Gröna Lund med min lilla kusin och vi kunde inte åka någonting för folk sprang fram hela tiden och hon kände ”hur kul var det här, vi har åkt två grejer på två timmar!”, haha. Så i såna situationer önskar man lite mer avskildhet men samtidigt, det är vad det är.

Tycker du att det känns lite konstigt i och med att du faktiskt bara har släppt två album och det var ett par år sedan?
– Det är ju absolut inte lika mycket så nu, samtidigt som dom som varit med sedan dag ett är äldre nu också. Sen kom det väl tillbaka lite med ”Lyckliga gatan” och vi har ändå släppt musik ganska kontinuerligt och försökt hålla oss aktuella. När jag tänker tillbaka är det nog bara senaste åren som jag känt att jag inte kommit dit jag vill rent musikmässigt, att jag har gjort alldeles för lite och fokuserat på fel grejer. Men jag har aldrig grubblat över det, utan alltid känt att jag hållit igång med det ena eller andra. Men ser man på det så, faktiskt, så är det mycket beröm för lite jobb, haha. Så är det ju. Jag är bara tacksam för att folk uppskattar det man har gjort även om det har gått en tid.

Tre år efter debuten kom ditt andra album ”Mannen utan mask”. Berätta om skapandet av den skivan!
– När man har släppt en platta så blir det alltid svårare att göra andra plattan i och med att man har något att följa upp. Framförallt när det har gått bra för något så har man också en image, en bild av en som artist. Med ”Mannen utan mask” var det mycket mer tanke bakom och jag blev mycket petigare. Rusiak satt och mixade nästan hela plattan med mig och då hade man liksom en vision redan innan man började med den, till skillnad från första. Man la mer arbete bakom och jag ville vara med på varje hörn och blev petig hur jag lät på micken, hur mixningen lät… Det var jag inte alls intresserad av innan.

Det blev mindre på skoj?
– Ja, nu hade man fattat att ”okej, jag har inte gjort så mycket innan som har varit värt att satsa på men det här med musiken kan verkligen bli något”. Det var då man började ta det på allvar och jag sa upp mig från mitt jobb på UPC (gamla Com Hem, reds anm) där jag sålde digitalboxar och sa ”I’m out! Fuck you, fuck you, you cool, i’m out”, haha. Jag och Nimo jobbade ju båda där och han hade precis slutat också för att han drog på världsturné med Nisse Landgren och Funk Unit. Så det kändes lite halvbittert, men sen kände jag att det var dags för mig att börja jobba med det här på heltid. Så jag fick nycklar till Mogges studio och jobbade på heltid. När man får en bekräftelse på att det funkar vågar man också satsa, man hade inte så jävla mycket tid att chansa på grejer. Det var antingen eller.

Men kände du också att det blev mer press då också?
– Ah ja, absolut. Desto högre man når desto mer press blir det. Ingen vill ju dala, samtidigt som man måste fatta att man kommer göra det, det kan liksom inte gå uppåt hela tiden. Det spelar ingen roll om det är Näääkish eller Travis Scott, någon gång kommer man till en punkt där det är inte lika häftigt längre. Ju mer man förbereder sig på den grejen desto enklare är det tror jag och jag hade inte riktigt gjort det. Som jag känner idag är inte bekräftelse det viktigaste i världen, men har man en gång kommit dit så är det svårt att komma därifrån får då känns allt som inte är det som ett misslyckande. Men när man släpper dom tyglarna är det mycket enklare.
– Speciellt i Stockholm som är en liten stad. Det är en väldigt liten grupp som bestämmer hur det ska gå, tyvärr är det så. Att vara musiker är väldigt mycket att anpassa sig efter branschen och vad som funkar för tiden. Har man svårt att göra det har man svårt att lyckas över huvud taget.

Näääk svävar ut i en annan närliggande och minst lika intressant diskussion om hiphopen som genre och kultur idag. Vad det gör med en kultur när dess genre blir den största och mest exploaterade i världen. I takt med genreupplösningen inom hiphop bildas lätt generationsklyftor som tar sig uttryck på olika sätt. Men Näääk själv har en förvånansvärt öppen och positiv inställning till utvecklingen, även om han ser problemet i att själva kärnan som alltid varit hiphop trubbas ned.
– Jag har alltid känt att det inte är upp till oss att säga vad som är rätt eller fel. Just det här med att folk säger att det var bättre förr och att många inom den äldre generationen inte förstår dagens hiphop. Men samtidigt är det inte er grej att förstå. På samma sätt som folk garvade åt hiphop överlag förr i tiden, så garvar ni åt dom här människorna! Någonstans måste man släppa den här trångsyntheten på saker och ting. Man behöver inte förstå allting och utveckling är oftast för det bättre, oavsett genre. Om resten av hela Sverige pumpar det här, då ligger det någonting i det. Du kan inte sätta regler för vad andra människor ska gilla. Sen om inte din grej funkar… Det är nog där bitterheten kommer in. Så har jag ofta tänkt, det spelar ingen roll om jag tycker att jag är en bättre rappare, resten av Sverige tycker inte det, haha. Då kan jag ligga där i mitt pojkrum och grubbla. Men det leder ingenstans.
– Det jag tycker är kul är att många av dom här unga rapparna är mycket mer ödmjuka än vi var på vår tid. Kanske för att det har kommit till dom enklare och dom har fått vara med på den här vågen, men jag kommer ihåg att vi hade hakan upp i vädret och stoltheten var så stor att det nästan blev pinsamt. Det är viktigt att backa upp varandra och jag tror det är det som har fått hiphop att bli större, att vi insett att vi är starkare tillsammans och att vi har mer att bevisa för resten av världen än vi har för varandra. Hiphop har ju alltid haft en mörk skugga över sig och det är dags att den grejen försvinner.

Jag tror många undrar varför du och Nimo inte har släppt mer musik tillsammans?
– Det är ganska enkelt, egentligen. För fem-sex år sedan började vi kolla på om vi skulle göra något projekt tillsammans och det kändes som att det borde varit hur lätt som helst. Vi började göra lite låtar men någonstans där under tiden märkte man att vi började flytta från varandra rent smakmässigt och det var inte alls så lätt som vi trodde. Så vi stod rätt länge och trampade vatten och försökte hitta en röd tråd i det vi skulle göra. Vi gjorde lite grejer men ingen blev nöjd, eller så blev ena nöjd och inte den andra, så det rann ut lite i sanden. Samtidigt hade vi kommit så långt så det kändes dumt att överge drömmen om en Näääk & Nimo-platta, men vi borde bara ha släppt det och fokuserat på våra egna grejer ett tag. Så det blev en liten klyfta där, samtidigt som vi aldrig har varit oense eller tjafsat. Det var mer att det var svårare än vi trodde. Så för något år sedan bestämde vi oss för att släppa det så länge och plocka upp det igen när det känns aktuellt. Det är det vi har gjort de senaste två åren.

En annan bidragande orsak, som folk kanske ofta glömmer, är att Näääk & Nimo spelat otroligt mycket live. Något som tar upp mycket tid, är slitsamt och ger betydligt mer pengar än streams. Näääk berättar att man i sex-sju år gjorde mellan 40 och 100 spelningar per år.
– Från början skulle det vara en turné, sen slutade det med en evig turné som aldrig tagit slut, haha. Det var det vi märkte för ett tag sedan, att nu sitter vi och gör saker som är gammalt och det är inte så kul. Folk förväntar sig nytt och då får vi fan ge dom det – antingen som Näääk & Nimo, Näääk eller Nimo. Något måste komma. Att det funkade så länge ändå, det är ju tacksamt. Men det funkar inte för alltid.

Jag antar att ni har kunnat försörja er rätt bra bara på spelningar då?
– Absolut, det har vi gjort. Men sen är det så… Folk som inte giggar, dom har svårt att förstå hur mycket det tar på krafterna att gigga så mycket. Speciellt eftersom vi var ganska rowdy när vi giggade, haha. Det var ganska mycket vad du såg var det du fick. Idag står vi med en whiskyflaska på scenen och smiter hem bakvägen.
– Det tänkte man inte då, men det är ju en ekonomisk fråga också. Det är där pengarna finns och dom streamingsiffrorna som finns idag fanns ju inte då. Det var ingen inom hiphop som hade såna siffror som många av dom här nya talangerna har nu. Vi la också stor vikt vid livebiten och ville vara synkade. Vilket vi blev och är något som jag alltid kommer finna stolthet i. Vi är jävligt bra live.

2015 fick Näääk också chansen att programleda landets första rikstäckande musikprogram med en koppling till hiphop. ”Lyckliga gatan” fick visserligen bara två säsonger, men var otroligt omtyckt och vad tiden säkert kommer utvisa – även enormt viktigt.
– Ett av mina stoltaste projekt, helt klart. I och med att jag fick tillföra så mycket av mig själv och det får man inte så ofta i tv. Det är ofta mycket som är förutbestämt. Och det var viktigt för mig för på de första mötena tänkte jag ”vad är det för konstigt program?”. Om ni ska förlöjliga genren ännu mer så vill jag inte vara en del av det, men om vi ska lyfta det här till skyarna som jag har en tanke på, då är jag med på bollen. Det är nästan min skyldighet att göra det.
– Jag är sjukt stolt över alla som var med och hur bra dom gjorde ifrån sig, både dom gamla och unga. Vi hade ett sjukt grymt team och sjukt roligt när vi gjorde det. TV4 har aldrig har fått så mycket beröm för ett program någonsin, även om tittarsiffrorna inte var de högsta i Sverige. ”Lyckliga gatan” är verkligen något som jag kommer minnas resten av mitt liv och vara stolt över resten av mitt liv. Sen förstod jag ganska tidigt att det inte är något som kommer kunna pågå för alltid och om man vill göra det större så kan det tappa sin charm i och med att det var mycket djupare än ”Så mycket bättre” som många ville jämföra med. Det här handlade mer om klyftan, och ta bort den, mellan de äldre som till exempel Kicki Danielsson och Kumba. Sen ser man att det finns mer likheter än man tror och det var det vi ville visa och få folk att öppna ögonen lite mer. På så sätt tycker jag också att ”Lyckliga gatan” var ett väldigt viktigt program – ett av dom viktigaste musikprogrammen enligt mig.

Näääk berättar att den tredje säsongen inte blev av då man behövde större medel för att kunna förverkliga hans vision. En vision som bland annat innebar att visa upp större delar av den svenska hiphopscenen, från mellan-Sverige till Norrland. Inte minst då Näääk & Nimos största följe, tro det eller ej, finns i just Norrland.
– Där kände jag att vi måste kunna visa något som alla inte redan vet. Alla vet att Redline är poppin’, men det fanns mycket annat som jag ville upptäcka och visa upp som vi inte kunde om vi inte fick mer resurser. Vilket vi inte fick. Men det finns inget som säger att det inte kommer tillbaka, kanske större än någonsin.

Just det problemet är något som Näääk också nämner som en större del inom svensk hiphop. Att det trots att det är den största genren i världen och landet, fortfarande inte får en helt seriös backning.
– Det har alltid funnits personer som har jobbat lite hårdare för hiphop jämfört med vad andra har. Och det är förståeligt att inte alla orkar göra det när man inte får någonting tillbaka, typ som Pontus med Gatuslang och ni på Kingsize som har hållit skeppet flytande med väldigt små medel. Skulle det försvinna nu så hade det varit en stor förlust, för det finns inga alternativ.

En person som alltid backat andra inom den svenska hiphopscenen och dessutom varit en stor del av Näääks karriär är Thomas Rusiak. Veteranen från Natural Bond har producerat mycket åt både Näääk och Nimo och vissa kanske minns projektet Hur Högt som de tre nämnda utgjorde tillsammans med begåvade doldisen Adiam Dymott. Ett projekt som enligt Näääk inte är helt dött, trots att man endast hunnit släppa en låt tillsammans.
– Det var ju en löst sammansatt grupp och när vi väl hade tid efter min första platta så passade vi på att sätta oss tillsammans. Det var ett projekt där vi mest hade kul och handlade om att sitta och dela med sig av det musikaliska man hade i sig. För oss var det också en så jävla stor grej att få jobba med en snubbe som Thomas som man hade sett upp till sen barnsben från Sherlock-tiden. Det var en magisk tid för mig och man lärde sig så sjukt mycket av att få sitta med en sån person som varit med så länge och som är en av de ödmjukaste människorna jag har träffat, än idag. Han är sjukt grym. Så vi har inte sopat det under mattan, det är mer att det är svårt att hitta tid, speciellt för såna här sidoprojekt. Men planerna finns där.

Rusiak är också en av de få människor som Näääk alltid har lyssnat på och som hjälpt vägleda honom i hans karriär. En annan är, förstås, Nimo.
– Thomas har ofta varit beredd att satsa på andras karriärer mer än kanske sin egen för att han älskar musik. Han är en musikskapare, vilket är väldigt tacksamt. Samma med Nimo. När min första platta kom hamnade han väldigt mycket i skuggan i och med att jag var aktuell, vilket gjorde att han redan hade planer på en egen platta men som han la åt sidan för att det var bättre att vi gjorde en grej istället för två. Det är också en sån grej som jag tror folk inte riktigt har fattat att… Snubben offrade en hel del för min skull. För vår skull också, men främst för min skull. Det är jag evigt tacksam för, för om det inte hade varit för Nimo hade jag aldrig varit där jag är idag.

Trots, eller kanske snarare tack vare, den gemensamma respekten mellan Näääk och Nimo är det som soloartist han nu främst är aktuell. Ett projekt är på gång och sommarsingeln ”Cali”, med Denz och Fricky, följs snart upp med en ny singel tillsammans med Jireel.
– Det kommer en singel med Jireel i mitten av oktober. Jag vill inte gå ut med något namn än, men jag jobbar stadigt på ett projekt. Mycket med Jeff Roman som också proddade ”Cali” och det känns sjukt bekvämt. Det är också kul med en ny talang som fortfarande kan uppskatta det jag gör. Det känns tacksamt och det blir enklare för mig när jag slipper vara nervös när jag dyker upp i studion och tänka ”funkar det jag gjorde för tio år sedan fortfarande?”, ”spelar man in på samma sätt fortfarande?”, haha. Nä, men han har varit en trygghet efter ”Cali” och jag har alltid känt att varför byta ut ett vinnande lag? Om det funkar så är det bara att köra. Så vi kommer fortsätta och vi har massa grejer vi håller på med, med andra människor också. Just nu gillar jag att göra gästinhopp och jag gillar att jobba med folk. Folk undrar varför jag inte gör mer grejer själv men jag känner samtidigt att jag har gjort mycket musik helt själv. Suttit ensam i studion och skrivit… Jag reccade 80% av min andra platta själv även om Thomas mixade. Nu vill jag ha kul och känna att det är därför jag gör det.
– Det passade bra också i och med att det är tio år sedan ”Näääk vem?”-plattan kom, ganska precis när vi sitter här och pratar faktiskt. Nästa månad är det tio år. Vilket är sjukt för det känns som att det är runt hörnet, men tiden går snabbt när man har kul.

Kan du försäkra fans om att projektet kommer, haha?
– Jag kan absolut garantera att det kommer ett soloprojekt! Det kommer garanterat en EP, eller en skiva till och med. Någonting vackert kommer det bli, det känner jag redan nu. Jag skulle inte våga garantera att det kommer innan året är slut, men vi kommer också sätta ihop en grym 10-årsturné där jag skulle vilja att vi når ut till hela Sverige och inte bara Stockholm. Vilket är lite svårare med alla gäster som kommer vara med och alla har solokarriärer som går bra… Men jag ska göra mitt bästa för att rodda ihop en jävla 10-årsturné som kommer att gå av stapeln inom kort. Vi börjar ju redan på Nalen den 31:a oktober och det blir ett litet startskott för hela jubiléet. Sen får vi se hur länge det varar, sist jag åkte på turné varade det i sex år, haha!

Men att Näääk ska åka iväg någon längre tid är inte särskilt troligt. Under kvällens gång har han delat med sig av nyheten att han i januari blir pappa. På samma våning på Södersjukhuset han dagen innan intervjun låg med hål i lungan, fick han i ett annat rum reda på att det blir en pojke.
– Det är grymt. En liten Näääkish! Det är både vackert och skrämmande. För första gången i mitt liv känner jag mig redo, vilket är sjukt att det tagit mig 36 år men det har det gjort. Jag är redo att bli pappa och lämna över stafettpinnen till nästa i familjen. Sen är det lite extra kul att det blir en son, som jag fick veta igår. Det är lite flummigt… Nu får man någon annan att ansvara för och man själv ligger inte i fokus. Artisteriet är ju ganska själviskt och det är inte alltid positivt. Man kan glömma bort den verkliga världen. Nu startar en ny epok i mitt liv och det känns magiskt.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Erik by Erik