Omslagsintervjun från Kingsize Magazine nr 5 2020.
Förutom att gå till historien som ett av de mer turbulenta och omskakande åren i modern historia markerar 2020 också fem år sedan hyllade artisten Robin ”Mwuana” Nyström slog igenom med sin nyskapande EP-trilogi och cementerade sin plats på den svenska musikscenen. I omslagsintervjun för årets sista nummer satte vi oss ner med den hetlevrade och passionerade stjärnan för att prata om uppväxt, trender och hans nya musikaliska riktning.
Mwuana har sällan eller aldrig pratat om sin uppväxt. Just idag, en tämligen mild men behaglig höstdag i oktober, är heller ingen bra dag då han enligt egen utsago inte sovit på ”flera månader”, vilket han snabbt för till protokollet när vi ses i hans kombinerade ateljé och studio. Anledningen är relationsproblem. Jag gör ändå ett försök att få honom att öppna upp. Han vrider och vänder på sig men delar med sig av det han kan. Utan att gå för djupt.
Mwuana har två bröder, en som är fyra år yngre och en som har en annan pappa och snart ska fylla 17. Tillsammans med den förstnämnda växte de upp med sina föräldrar i ett radhusområde beläget mellan Bromsten, Rissne och Sundby. Mwuanas pappa, som han själv beskriver som en ”free spirit”, bor numera i Portugal.
– Min pappa var ändå en fadersgestalt som min yngsta bror inte har haft. Han har haft två storebröder som är 15+ år äldre och ibland har jag önskat att jag var så pass förnuftig att jag fanns där mer för honom när han var barn. Men jag var tonåring och försökte väl hitta min väg och klara mig själv.
Det märks att det finns saker som skaver och dynamiker som är för känsliga för att riskera att rubbas. Relationen med sin mamma har enligt egen utsago aldrig varit bättre och underförstått har den således varit mycket sämre. Något som säkerligen förstärkts av att ha tre söner med ADHD, som Mwuana rappar om på låten ”D går bra nu”.
– Det perspektivet nämner jag sällan, haha. Att vi har varit jobbiga barn också. Vi har varit barn som har trotsat i all mån vi kan. Det är inte alla som sitter hemma och kickar spliff framför sin morsa. Men idag har jag en väldigt, väldigt bra relation med mina föräldrar. Jag tror att jag pratar med dom mer än vad många gör med sina föräldrar. Det har både sitt positiva och negativa, det här med hur långt man har testat varandra…
”D går bra nu”, som återfinns på Mwuanas andra EP (och första med Collén & Chords), är en uppenbar referens till Petter – veteranen som vid flera tillfällen pratat om sin egen ADHD som en ”gåva”. Jag frågar Mwuana om han har samma syn på saken.
– Självklart finns det en drivkraft i att vara överenergisk. Sen hur du fokuserar den kraften, det är där jag tror ADHD spelar dig ett spratt för att om man har ADHD har man också svårt att koncentrera sig. Sen ska jag vara ärlig: det finns fan hundratals kombinationer man kan ha idag. Jag vet inte vem som får bära den fanan högst. Det känns som varenda jävla unge har ADHD idag, eller växer upp och blir bipolär.
Han själv hävdar dock att han blivit bättre på att hantera sin diagnos.
– Det har jag börjat känna lite mer nu, att jag kan kontrollera den. Jag har sjukt mycket idéer, men jag kanske har svårt att ta tag i dom. Men det har också mycket med stress och välmående att göra. Vad är det som är viktigt i livet egentligen? Ibland får man såna käftsmällar där man måste stanna upp och tänka varför man gör det här. I början av det här året kände jag att jag hade börjat slajda iväg i mitt skapande och allting och frågade mig själv: ”varför gör jag det här egentligen?”. Det var då ”LOVERMAN” kom.
Och det är egentligen här historien om artisten Mwuana tar avstamp, både i nutid och dåtid. Att frodas i friktionen mellan eskapism och en hård verklighet. Som för de flesta, en verklighet som bottnar i just barndomen. Att familjesituationen varit komplex hintades det också om på en av raderna från öppningsspåret ”Menar det jag säger” från debutalbumet ”Triller”, där han rappar:
”Jag ber en bön till min faster, jag älskar dig Sara / Hon va strippa men djupt kristen, inte så enkelt att förklara”
Även om det hade varit dramaturgiskt fördelaktigt är det förmodligen en överdrift att påstå att religion och tro var en stor del av Mwuanas uppväxt. Men det fanns ändå där. Hans farfar var präst i en församling i Värmland och både fastern och Mwuana själv sjöng i kyrkokör när de var barn. En detalj från barndomen som han minns med glädje.
– Jag kommer ihåg att jag tyckte det var skitkul. Vi sjöng massa gospel på svenska. Jag var aldrig med i någon församling, jag är döpt men inte konfirmerad… Men min farfar prackade aldrig på oss Gud, han gillade att gå på auktioner och grejer så man pratade mer om det. Men han var verkligen frälst, främst från att ha levt ett ”tvärtom”-liv. Han gav mig i alla fall en fin bild av relationen till Gud, som handlade mindre om församlingen och det kollektiva tänkandet. ”Tvivlar man på Gud, då vill Gud att man går till honom och tvivlar. Kom med allt till honom”. Du vet, det var mer så. Han kunde berätta ett kapitel ur Bibeln som en godnattsaga från huvudet och den är ju ganska äventyrsfylld så det var alltid kul. Jag har bara bra minnen från det.
– Sen ifrågasätter man ju Gud ganska ofta och jag steppade ifrån det här en del. Det är först nu på senare tid som jag försökt börja be lite grann igen. Det har gett mig styrka och stabilitet det här året.
Just stabilitet, ska det visa sig, är något som Mwuana flera gånger i sitt liv har saknat och även om han inte valde religionens betryggande famn har det behövts ett par räddande änglar på vägen. I synnerhet inom en så nyckfull bransch som musikbranschen. Och starten blev tuff. Tillsammans med sin fyra år yngre bror tog Mwuana sina första vinglande steg mot en musikkarriär i början av 10-talet som duon Leo Brothers. Runt 2013 fick de till och med ett skivkontrakt och satsade stort tillsammans med numera Redline-kopplade sångerskan Blen. Men satsningen blev inte riktigt vad man hade önskat. Efter endast tre låtar fick de ge upp drömmen och fortsätta med sina dagliga sysslor.
– Vi klippte aldrig av den viben, den är mer ”on hold”. Kevin proddar mycket och vi håller fortfarande diskussionen uppe om att göra något. Han är också en fly MC asså, han skriver fly shit. Men det är klurigt… jag har så mycket på mitt eget bord att det är svårt att hitta tiden och inte ta med sig allt det jag gör i det vi gjorde.
Visionen var att skapa ”soulfull dansmusik” där Blen skulle fronta duons produktioner som ledsångerska. Bakgrunden var att Mwuana ville göra något helt annat än att rappa, vilket han redan hade gjort i några år tillsammans med vännen och kollegan Karim Alger – då under namnet Cakeboy. Deras tidiga rapdrömmar formades tydligt av framstående skivbolaget Swishahouse och amerikanska södern-rappare som Slim Thug och Mike Jones. Men Mwuana kände att han redan då började stagnera.
– Det (Leo Brothers-satsningen, reds anm) baserades på att jag hade lessnat totalt på att rappa. Mina ambitioner fanns inte där och det kändes som att alla hade sprungit om mig och börjat etablera sig. Det kändes som att tiden hade runnit ut.
– Men jag älskade att göra musik och det var då vi började göra det här. Blen hade precis kommit hem från New York och vi hade gått i samma gymnasium. Så jag sa att jag ville skriva åt henne och hon sa ”vi gör det tillsammans”. Vi hade fett kul med det, men tyvärr så fick vi inte den hjälpen vi behövde för att upprätthålla det. Folk behöver betala hyran och på den tiden var det verkligen knapert. Så till sist var alla tvungna att gå tillbaka till sitt. Jag hade inget jobb att gå tillbaka till så det var då jag började rappa igen. Det var då jag verkligen började skriva på svenska.
I retrospekt är det intressant för den kontext som agerade canvas åt låtar som ”Parranoia” och ”Du vet att jag säljer”. För ur desperation kan mycket gott också frodas. Och det som då frodades var artisten vi idag känner som Mwuana.
– Där var jag så jävla hungrig också. Det hör man ju. Jag hade ingenting att förlora och jag var sjukt orädd. Det blev också som ett helt nytt sätt för mig att skriva. Jag hade inte skrivit så mycket på svenska innan och varit ganska fast i det här amerikanska tänket… Det var mycket det som skapade min style. Jag sket i om jag formulerade mig korrekt och det var helt ofiltrerat, på det sättet. Jag kände mig sjukt utsatt, jag hade ingen utbildning och inget jobb förutom side hustles som var sjukt ostabila. Det var en helt annan tid i mitt liv och det är klart som fan att du inte kommer vara kvar i den grejen om du får chansen att move on.
Och chansen skulle dyka upp. Efter ett och ett halv års slit lyckas Mwuana få ihop en egenproducerad EP som väcker intresse hos Peter Swartling – den rutinerade producenten och skivbolagsprofilen som bland annat upptäckt och lanserat tidigare nämnda Petter drygt två decennier tidigare. Swartling, tillsammans med dåvarande managern Daniel Rehn, såg potentialen i Mwuana och gjorde honom till första prioritet på det då nystartade independent-bolaget ART:ERY Music Group.
– Här var någon som kom in och bekräftade hela min existens, typ. Framförallt Peter asså… dom styrde upp mig som fan, berättar han medan rösten krackelerar och ögonen fylls av tårar.
– Jag var inte i ett bra skick när dom kom till mig. Jag hade inte varit hos tandläkaren sen jag var typ 14… dom hjälpte mig med så mycket grejer. Bara hur dom skräddarsydde min deal, det finns ingen deal i dagens läge som ser ut så. Den var helt baserad på massa tillit och förtroende. Det var ingen fantasi-deal, men jag kunde betala min hyra, käka min mat, köpa mina kläder, må bra varje månad och göra min musik. Och det fick löpa på tills det vände. Dessutom hade jag procent på mina royalties, trots recoupment.
I skivbolagstermer kallas ”recoupment” den summa pengar som artister oftast får som ett förskott, men som man sedan måste generera och betala tillbaka innan man kan få en del av kakan själv. Men i detta fall fick Mwuana ett slags underhåll allt medan pengarna, och kanske framförallt förtroendet, betalades tillbaka. En livlina som då var absolut nödvändig, Inte bara ekonomiskt, men också mentalt. Det skapade en grund som gödde tillit, trygghet och stabilitet. Något han i flera år saknat.
– Jag kommer ihåg att Peter sa: ”Du kommer vända upp och ner på det här gamet, så jag kommer vända upp och ner på den här dealen”, haha. Så dom gav mig verkligen en stabil grund som jag inte hade haft på väldigt länge. Jag har ändå trampat snett flera gånger i den här branschen, men hade jag inte haft dom bakom mig i den uppsättningen så tror jag inte att jag hade…
Förtroendet från Peter Swartling och managern Daniel Rehn gav Mwuana en chans att andas ut och fokusera på att göra musik. Privata skulder som staplats på hög kunde betalas av och incidenter, som delvis orsakats av just dessa (som Mwuana nämner på låten ”Ride”) kunde läggas till historien. Nu fanns bitarna på plats för att göra det han var ämnad för.
2015 blir Peter Swartlings profetia verklighet när Mwuana med tre EP-släpp under året blir namnet på allas läppar och lyckas på bara några månader måla upp en musikalisk värld som få ens kommer i närheten av under en hel karriär. Den råa och ofiltrerade rapen på EP nummet ett, modiga uppföljaren med Collén & Chords samt den atmosfäriska och självsäkra avslutningen med Nibla cementerar honom som en av landets mest intressanta artister. Ett artisteri som är mångsidigt, träffsäkert, lekfullt, sexigt, allvarligt och intressant på samma gång. Men det skulle krävas ännu en viktig person för att ta honom till nästa nivå efter det.
Det är snirkliga trappor och förvirrande dörrpartier som till slut leder ner till den lägenhetslokal i centrala Stockholm som vi befinner oss i. Lokalen, som Mwuana använder som studio och ateljé, är utrustad med säng, kök och badrum. När han inte är uppe i Sundsvall hos producenten Collén eller i Bad Taste-studion där Chords huserar, är det här Mwuana skapar musik och målar. I hallen hänger ett par guldplaketter vid sidan om ett foto från hans utsålda spelning på Dramaten 2018. Kring väggarna i allrummet hänger ett par imponerande målningar, däribland en av tennisstjärnan Serena Williams. Bredvid mig i en stor divansoffa sitter också Duffy, mångårig vän och numera kollega till Mwuana. En person som uppenbarligen betytt mycket.
– Han var lite som nästa räddaren i nöden. För då hade det gått ett tag och jag kände väl att det inte var samma struktur på ART:ERY längre. Vissa jobbade inte kvar… även om jag hade kvar dom privat, så var dom inte där när det var dags för ”crunch time”. Jag kände att jag måste ha någon som hjälper mig att, från mitt håll, veta vad det är vi går med på och vad det är vi gör. Jag behövde inte en manager eller A&R, jag behövde – igen – någon som tror på mig och det vi ska uträtta, konstaterar Mwuana och tar en paus som för att samla känslorna som snabbt svämmar över igen.
– Han är så otroligt unik den här killen, asså. Jag behövde Duffy, kan jag säga. Jag behövde ingen annan, säger han med gråten i halsen.
I en bransch där inget kommer gratis och det aldrig finns en garanti för att lyckas, har tiden och arbetet som Duffy lagt ner varit nödvändig för Mwuanas karriär.
– Han har stått emot mycket tvivel från mig också. Ibland har jag tänkt ”hur fan kan en människa ställa upp så här mycket”, förstår du? Det var också en sjukt, sjukt, sjukt stökig period i allt det här. Duffy har varit min vän sen långt innan och jag trodde aldrig att han skulle pumpa min musik privat, eller bli touchad av den. Att motivera honom, som den gör för många andra. Men jag visste alltid att han hade koll, han pumpade alltid någon skön playlist på YouTube och visste när något kom från en genuin plats. Vi har alltid haft en mer lättsamt och vänskaplig relation tills han blev mer involverad.
Den vänskapliga relationen började utvecklas till en arbetsmässig när Duffy började erbjuda sig att hjälpa till med saker som behövde göras – ofta tidiga morgnar och trots att han dessutom hade ett ”vanligt” jobb att sköta.
– Han hade ett jobb där han körde mycket bil, så han började fråga mig varje dag: ”vad ska du göra imorgon? Jag är här halv åtta”. Och jag var såhär ”fan, det kommer du inte klara, du har ett jobb!”. Och så var han där halv åtta och vi åkte runt och gjorde allt som jag behövde göra, stort som smått. Så höll det på i typ ett halvår eller ett år, utan några premisser alls. Det kom till en nivå där jag kände att nu måste vi våga göra någonting på riktigt av det här. Det var då vi startade bolag ihop och hela den biten. Sen har vi kört sedan dess.
Duffy, vars riktiga namn är Victor Dufva, är ingen person som tar plats. Man förstår snabbt hur perfekt han har varit i rollen bakom kulisserna; en arbetsmyra med ett strategiskt tänk och sällsynt lugn. Men att bli en stor del av rapparens karriär var långt ifrån självklart. Faktum är att det inte ens var hans mål. Men när den sammansvetsade uppsättningen på ART:ERY började luckras upp skapades också ett hål för Duffy att fylla.
– Det är inte lätt att vara ett indie-bolag och ART:ERY kanske inte längre kunde ställa upp på det sättet som Robin behövde. Han behövde någon som petade lite på honom då och då, i stort sett. För det fanns inget som han inte kunde. Så för mig handlade det nog mycket om att ens våga lägga sig i, till en början. Sen tror jag inte ens Robin fattade hur grym han var då också, egentligen. Det finns så många låtar som folk inte ens har hört som är… det är snuskigt hur duktig han är. Man vill bara fortsätta stärka det på något sätt. Sen blir man typ beroende själv, av den här Mwuana-personan. Den hjälper en, berättar Duffy.
– Jag kommer ihåg så väl när han sa det, att ”jag gör inte det här för dig, jag gör det här för alla som behöver Mwuana i sitt liv”, flikar Robin in och fortsätter:
– Jag vet att han sa det med en viss sarkasm, men det fanns en sanning i det. För ibland är inte jag heller den lättaste personen att deala med. Duffy är en mer organiserad person, han skapar struktur i mitt liv. Vilket jag behöver, i allt jag håller på med.
Att Mwuana är en passionerad person märks egentligen i allt han gör. Det märks när man pratar med honom, det hörs i hans musik och det syns i hans målningar. I kombination med diagnosen ADHD kan det också lätt spilla över till ett hett temperament. De som var på plats under hans spelning på Dramaten, där han utöver att bjuda in folk till sin djupa låtkatalog också erbjöd en inblick i hans liv med hjälp av dramaturgiska filmklipp, minns säkert klippet när Mwuana är satt under extrem press inför en spelning och tar ut sin aggression i en taxibil. Självklart med Duffy vid sin sida. Jag frågar honom hur det är att jobba med en person som har ett så hett temperament.
– Det är fullt fart asså. Men som sagt, karln kan branschen och han vet vad han gör. Det är egentligen bara att kötta, det är det enda som behövs läggas till egentligen. Men det är kul, det säger alla som jobbar med oss, vare sig det är fotografer eller något annat… det är alltid kul.
Och Duffy själv har aldrig haft några som helst tvivel på att all tid, svett och tårar skulle ge resultat. Tvärtom berättar han att han fick tjata på Mwuana för att ge honom osläppta låtar och ibland köpte han till och med loss dom för en femhundring.
– Det var på den nivån alltså, det var som crack!, utbrister Duffy.
Tillsammans med Duffy vid sin sida var Mwuana nu redo att följa upp succén med EP-trilogin med ett debutalbum. På ”Triller” fick Mwuana bland annat utlopp för mycket saker som hände i hans stormiga förhållande. Men det var också ett projekt där han fick testa nya saker och förverkliga idéer, såväl kreativa som känslomässiga.
– Det handlade också mycket om att testa grejer som man hade velat göra sen man var barn. Jag ville sjunga som Michael Jackson eller göra ett beat som Hi-Tek, du vet. ”Triller” handlade mycket om dom här homagerna, vilket jag än gör idag! Jag gillar att pay homage to vad som har varit. För utan det hade vi inte varit här idag. Just nu låter musiken bättre bakåt än vad den gör framåt.
Det är också just den känslan som formar den musik som Mwuana nu släpper lös. Musik som, precis som alltid, lyfter hans artisteri till nya nivåer och håller hans lyssnare på tårna. Tillsammans med Chords & Collén och något oväntade samarbetspartnern Ruben East, har man på den nya EP:n ”H5” tagit inspiration av 80-talets musikskatt, som bland annat hörs på singeln ”LOVERMAN”. Tillsammans med ”C3” ska ”H5” kompletteras av ytterligare en EP med titeln ”N3” innan vi får ett nytt album, helt enkelt betitlat ”C3H5N3O9”. För ovanlighetens skull finns en långsiktig plan i releaseschemat. En plan som förändrades kort efter EP nummer ett.
– Det var för att jag hittade ett ”call” med det här, ”LOVERMAN” och hela den grejen. Jag behövde få ur mig det. Jag måste dokumentera det här. Nu kommer jag dela upp dom här genremässigt och det här var mer organiskt, mer gitarr… På ”C3” försökte jag göra något som var ganska mycket US, det var mycket den rytmen och det tempot. Man skulle kunna twerka till det. Jag gör det nice, men jag kände det inte. Jag är på en mycket finare plats nu med mitt skapande och det är det viktigaste. Det känns bäst när det verkligen kommer från någonting starkt i en. När det verkligen känns är också ofta då det blir autentiskt. För då släpper man allt det här med ”är flowet bra?”. För det känns.
Och känts har det gjort, på både gått och ont. Perioden under vilken den nya musiken har skapats har precis som tidigare påverkats av hur hans privatliv sett ut. Och som tidigare nämnt har han några tuffa månader bakom sig.
– Jag vet ju var allting kommer ifrån. Folk dansar och har kul till ”LOVERMAN” men den är gjord under a whole lotta pain asså. Det finns en liten gnutta ”ryck upp dig” där, men annars är det jävligt mycket pain. Det var inte alls säkert att något ens skulle göras under den perioden, snarare tvärtom, med tanke på hur jag mådde då. Det var då vi åkte ut till landet och allt det här kom ut.
Precis som tidigare har det också varit resultatet av att gå sin egen väg och låta resten följa fotspåren.
– Det var ingen som visste att ”LOVERMAN” skulle bli en så uppskattad låt. Det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Det var verkligen vi som gick tillbaka till vad vi lyssnade på som unga, det fanns ingen strategi bakom den. Det fanns ingen strategi med ”Craftmanship” heller, när jag tänker tillbaka. Och det är väl där jag vill försöka hålla det så länge jag kan. Det är när man börjar tänka på vad man måste få till som man har gått vilse, känner jag.
När man hör Mwuana berätta om sin karriär, både i backspegeln och i nutid, blir det också uppenbart att det är precis så han alltid har jobbat. Det har också hörts i hans musik – den direkta framtoningen som ofta legat till grund för att hans omistliga förmåga att vara ”on point” med sin konst. Att identifiera undernärda fläckar av musikspektrat som ofta resonerar med folk när de väl har fått liv. För Mwuana har aldrig följt trenderna – han har skapat dem. När han berättar mer om den nya musikens stoff, utkristalliserar sig ännu ett bevismaterial.
– Det här ger folk en större inblick i vad jag kan lyssna på. Jag tar in folk i ett annat fönster. Jag gör kanske inte dom här låtarna lika bra som mästarna back in the days, och det är inte det jag försöker göra heller, men det kommer från så mycket bra och fina grejer. Det är timeless stuff! Du kan inte deny legender som typ Fleetwood Mac…
I ett naivt antagande att Mwuana självklart har sett det Tik Tok-klipp som katapulterat just Fleetwood Macs låt ”Dreams” upp på topplistorna 2020, mer än två decennier efter att den först släpptes, skapas ett lika komiskt som talande ögonblick när Mwuana förvånat svarar: ”Har dom gjort en Tik Tok på ’Dreams’?”.
– Fan, du ser vad rätt i tiden det är ändå!, skrattar han när jag förklarar premisserna för videon.
Om inte termen ett ”musikaliskt sjätte sinne” ännu har myntats så passar jag på att göra det nu. Mwuana själv beskriver det som något universellt.
I vår första intervju (från 2015) sa du att ”trendkänslighet inte är något man ska skämmas över”. Samtidigt känns det som att du alltid, omedvetet eller medvetet, har gjort tvärtom?
– Precis, samtidigt som jag känner att ”det här är the wave”. Jag litar väl på att om jag tycker det här är så fresh, då vet jag att det finns i alla fall någon som kommer tycka likadant. Men det är jävligt ofta jag gör grejer precis innan det börjar poppa upp. Det känns fett universellt. Det är inte att jag har kommit på det, utan att det poppar upp samtidigt. Det var som med ”Craftmanship”! Det var så sjukt efter det, för då började ordet ”craftmanship” dyka upp sjukt mycket inom många olika områden. Chimi var ju en start på det också (det samarbete Mwuana gjorde med märket Chimi Eyewear 2019, reds anm) för helt plötsligt kom Dolce & Gabbana med en stickad tröja som det stod ”craftmanship” på. Lite pinsamt, men nyss kom Lager 157 också med ”craftmanship” på någon jeanslogga med exakt samma typsnitt som jag har på glasögonen. Det är min felstavning också, för det heter egentligen ”craftsmanship”. Trender är ju oftast en kedjegrej och den sker oftast väldigt snabbt, men jag känner så fortfarande. Vem vet? Jag tycker redan att jag hör grejer som påminner om ”LOVERMAN”.
Och resultatet är han stolt över.
– Jag är fett stolt över den här EP:n. Det har varit sjukt jävla frigörande att göra dom här låtarna. Det är som att födas på nytt. Självklart är jag nervös och det finns en rädsla för att dom inte vill höra det jag har gjort, utan dom vill bara höra hur olikt det är från något dom gärna vill förknippa mig med. Det är det som jag tycker är både kul och jobbigt. Men kan jag få en ung jävel att tänka ”fan, det här påminner lite om den där Mwuana-låten” när dom lyssnar på en gammal Mauro Scocco-låt eller Fleetwood Mac, så är det sjukt kul. Det behövs bättre källor till musik idag.
Låten som sticker ut allra mest här är ändå ”Stanna kvar”. Kan du berätta om när du skrev den och vilket mindset du var i då?
– Den är gjord precis så som man tror att en sån låt ska göras. Den är gjord ute på en jävligt liten ö i skärgården, i en polares pappas gamla fiskestuga. Jag skulle beskriva det som en skärgårdsromantisk miljö. Det var som baksidan i den här ”Pripps Blå”-reklamen, när det blivit för många bärs och någon har börjat snea lite, du vet. Det är där och då den görs.
– Sen måste jag ge en big up till Ruben (Ruben East, reds anm), för han har varit med mig hela vägen. Det är han och jag som har skissat ihop alla låtar på den här EP:n. Jag har inte hittat någon som Ruben sen jag började jobba med Chords & Collén. Ingenting är samplat utan all gitarr och all sång är inspelad med den här micken i en setup som vi tog med dit.
För i Mwuanas fall får det aldrig vara för enkelt.
– Och det där har jag saknat! Att det måste vara en utmaning när du gör någonting. Det kan inte vara så enkelt hela tiden. Det blir helt hjärndött. När jag skriver texter måste jag tänka och känna som fan, så när jag ser en producent som bara pillar på något och säger ”beatet är klart”, då är det liksom ”nä, jag kan inte komma med mig på det här. Vi måste ha krigat mer, även om det låter fett bra”. Nu vet jag hur det är gjort, så för mig är det helt dött. Du måste också investera i dig själv som producent, det är fett viktigt. Jag har inte lagt märke till det förrän på senare tid, att jag verkligen uppskattar när det sker. För det är inte fan inte svårt att göra beats idag.
Det där är ganska intressant med dig och går i linje med allt vi har pratat om. Det måste liksom vara lite svårt hela tiden? Vissa människor fungerar ju så.
– Ja och självklart vill jag ju inte att det ska vara så. Om det nu är så att jag går och framkallar det undermedvetet för att röra om i grytan så är det inte bra. Samtidigt som jag vet om att det faktiskt är friktionen som gör att du växer. Det är så jävla sant. Lika mycket som man utforskar andra saker hos sig själv så är den känslan så outforskad hos mig; att prata om det här med att ha motstånd, samtidigt som man hela tiden jobbar mot att inte ha motstånd… skrockar han lite uppgivet.
Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Erik by Erik
