Från Kingsize Magazine #5 2020.

20-åriga sångerskan och texförfattaren Mona Masrour, från Stockholm, är inom kort aktuell med debutalbumet ”Scener”. Redan förra året kom debutsingeln ”Med tiden” och tidigare i höst gästade hon Yasins album ”More To Life”. Hennes musik beskrivs gränsa mellan r&b och soul – med hyllningar av artister som Imenella och Sabina Ddumba. Vi träffade Mona och Nisj i studion för ett samtal om skapande, processen och integritet.

På ett långsamt bastungt beat glider Mona Masrours sång in. Hon ömsom viskar och sjunger fram ”Försöker hitta frid, allting som händer jag ser förbi, du kan ta min tid, om du behöver du borde säga till, de ingen, ingen som kan göra nåt för mig, jag har mina, som har min rygg”. I studion sitter Mona Masrour, iklädd ett par jeans och en hoodie, hopkrupen i en soffa medan Nisj spelar upp de första fyra låtarna som är färdiginspelade. ”Om jag nånsin behöver, jag har bröder, dom är en bil bort, och mina tjejer är down också, jag vet försökte, va rak me dig, men du vill inte lyssna, nu de försent för det, jag drog mig undan, fokusera mig igenom, en låt i taget”.

Hon fingrar på mobilen med sina långa, spetsiga naglar. Det har gått tre år sedan hon träffade producenten Nils ”Nisj” Svennem Lundberg (producent bakom bland andra Silvana Imam, Adam Tensta, Jelassi) som har lett fram till ”Scener”, ett debutalbum som släpps i början av december.

Nisj och jag växte upp med album och att man fick vänta och aktivt leta efter musik, gjorde upptäckter på nattklubbar, festivaler, genom musiktidningar och radio. Intresse och att utöva musik krävde tid och pengar. Mona Masrour har fått det mesta direkt genom telefonen. Att ha tåla- mod har varit en utmaning för 20-åriga Mona Masrour.
– Jag tror i min generation har vi i oss att allt ska gå fort. Det är lättare idag att göra musik. Det är bra på många sätt, men det gör också att värdet dras ner. Jag behöver att det ska gå långsamt men var ivrig och ville ha det snabbt. Jag hade varit i studion med Nils några veckor och sa ’ska vi inte släppa nu?’. Jag kände mig stressad och ville visa att jag gör någonting i studion, hade höga förväntningar på mig själv och vad jag förväntades prestera. Många i min närhet kunde inte heller greppa och frågade hela tiden ’vad händer, när kommer låten?’.

Nisj fyller i:
– Vi pratade mycket om att medvetande- göra var musiken kommer ifrån, hur en process kan vara, att fråga sig själv ’är det här rotat i mig?’. Det är viktigt att veta vad det är man gör för att kunna stå för det. Och vi jobbade mycket med Monas syn på prestation. Det handlar inte bara om att skriva en text, sjunga in och så är man klar. Att man bara är i studion och pratar och får insikter är också att prestera och en del i processen.

Mona fortsätter:
– Jag var stressad och för nyfiken för mitt eget bästa. Jag kom i kontakt med annat folk än Nils och sprang iväg på möten med stora bolag. Jag försökte göra musik på andra sätt med andra, men det klickade inte. Det fanns möjligheter riktigt tidigt att kasta mig in i något där jag inte hade varit redo och de inte förstått min kreativitet. Jag utesluter inte annat längre fram, men jag hade inte fått ur mig de låtarna jag har gjort nu, säger Mona Masrour och det känns som att hon nu ser tillbaka på den tiden som om det var i ett annat sekel, som om det var en annan Mona, som nu trots ett fåtal dubbelsinglar, några gästinhopp och ett kommande debutalbum besitter en helt annan erfarenhet.

När Mona Masrour gick på gymnasiet började hon lägga ut klipp på Instagram. Hon gick på en musikskola och när hon tröttnade på skolarbetet smet hon iväg till ett reprum för att sjunga covers på gamla låtar hon gillade. Hon visade inte sitt ansikte och kontot var länge låst. Hon hade inga planer på att det skulle leda till att hon skulle släppa musik. Det mesta var på engelska men så gjorde hon och hennes tjejkompisars anthem, ”Mina” av Jëlly. Genom en väns fasters barndomsvän letade sig videon fram till Nisj som beskriver hur han uppfattade Monas talang.
– Oftast med såna klipp är det sångare som är ganska duktiga tekniskt, svenska ”Idol”-tekniskt bra, inte ”American Idol”-tekniskt bra. Mona är inte i något av de facken. Mona var mer än en röst. Hon sjunger inifrån, från hjärtat och själen och har en egen identitet. Folk blir berörda. Hon var bara 17 år då men jag såg en jättefärdig själ. Hon sjöng och skrev soul på ett så intuitivt sätt.
– Jag utgår alltid från vem det är som sitter framför mig. Försöker hitta intention, identitet, innan jag kommer med idéer. Jag vill inte vara för aktiv, det är lätt att säga ’du borde göra ett sånt här album’, att föreslå något som den inte vill, särskilt mot en 17-årig tjej. Jag kände ett ansvar att sätta tonen. Det har varit en utmaning att jobba med en person som inte har någon erfarenhet, men som samtidigt var färdig där det betyder något.
– Jag hatade det, säger Mona Masrour och skrattar. Jag gick på gymnasiet, var skitosäker. ’Hjälp mig!’ tänkte jag. Det enda jag visste var att jag inte var klar. Han bara ’du är klar’. Jag skriver och har fastnat, och är säker på att jag har fastnat. Han bara ’nej, du har det, sättet du skriver är unikt’. Det är den processen som gjort att det tagit lång tid. I början var jag osäker på om det jag gjorde var bra. Vi experimenterade och testade olika saker för att jag skulle hitta min röst och tro på mitt uttryck. ”Stanna i stunden” var första låten som kom i ett flow där jag kände mig nöjd, jag var närvarande från början till slut. Då började jag tro på att det kunde bli något.

Rappare skryter med att skriva texter på några minuter, musiken knappt mixas och mastras innan det släpps. Men inom popvärlden anlitas ett gäng olika låtskrivare för varje låt för att så effektivt som möjligt maxa hitpotential, Spotify går ut med att artister borde släppa mycket musik ofta – då tar Mona Masrour en annan väg. Det har fått ta tid, hon har gått på djupet av sitt konstnärskap, har inte haft en färdig mall.
– Det är som ett pussel, jag har massor av känslor jag testar. När jag är i det fattar jag inte själv vad jag vill säga, vet inte vad jag skriver om. Jag kan bli chockad första gången jag hör låten. Efteråt kan jag koppla det till en viss händelse eller person. Först hatade jag skrivprocessen, det var intressant men så utmanande. I början var jag skitlack när jag inte fattade vad jag skrev om. Jag kunde inte ta hjälp av andra, jag kan ju inte ens förklara till en annan vad jag vill få sagt. Med tiden lärde jag mig att förstå mig själv och mitt skrivande bättre och det handlar om tålamod. Det är mycket jag behöver få sagt och mina känslor ryms inte i en låt. Idag litar jag på att tar jag min tid så kommer jag få allt sagt tillslut, inshallah.

Mona Masrour är noga med att skriva mycket metaforer och inte för detaljerat.
– Jag har svårt att uttrycka mig för tydligt om saker jag gått eller går igenom. I min musik finns trauman men jag känner på dem bara. Jag har börjat ventilera lite, berätta om det som händer omkring mig, relationer jag har i mitt liv, mina tankar. Men det finns mycket som jag ännu inte pratat ut om med den eller dem det berör. Vissa saker måste jag säga i livet innan jag säger det på mitt album, för att det ska vara äkta.
– Jag tycker det kan vara en bra grej också för låtarna blir mer öppna att tolka för den som lyssnar. Jag vet att det jag sjunger om inte är okända saker, det är många som kan relatera till det. Plus svenska språket och svensk musik är fett övertydlig. Musiken jag älskar att lyssna på lämnar utrymme för mina känslor att ta plats och det är så jag vill att min musik ska kännas också. Jag gillar att göra musik som känns nära, känslosam musik. Så som musiken jag lyssnat på varit en trygghet för mig hoppas jag vara den tryggheten för andra.

Även för Nisj har det varit lärorikt och ett annat sätt att arbeta på.
– Det har varit en väldigt öppen process och mycket improvisation. Inte ett traditio- nellt låtskrivande ’nu sätter vi oss ner och skriver en låt om det här temat’. Jag tror att det är en mer manlig grej, killar går ofta in i studion och letar efter ett koncept eller ett tema att gömma sig bakom för vi är tränade att klä ut våra känslor. Mona har ingen mask när hon skriver. Hon vet aldrig vad hon skriver förrän hon skrivit en stund, hon går bara på känsla i början. Under ”Stanna i stunden” började hon plötsligt gråta men hon visste inte varför. Det har öppnat upp mig att skapa mer utifrån rena känslor.

Namn som flyger i studion är Jhené Aiko, SZA, Summer Walker, FKA Twigs, Rosalía. Cherrie. Mona Masrour växte upp med all möjlig musik, hennes pappa brukade spela Oum Kalthoum, blues och country. När hon var 14-15 hittade hon till modern r&b och kände sig hemma. Det är lätt 2020 i en storstad i Sverige att glömma att Sverige traditionellt är ett väldigt vitt rock- och popland. Vi är fortfarande väldigt långt från den amerikanska musikhistorien, där rhythm’n’blues och jazz gifte sig och blev soul. Där Motown, Stax, Kent och andra bolag kom att producera hits efter hits som letade sig upp på topplistor och blev en del av den tidens popmusik. Soul rönte framgångar hos såväl den svarta och vita publiken, i stad och på landsbygd. I Sverige fick r&b en viss framgång på 90-talet och början av detta millennium med artister som Titiyo, Jennifer Brown, Stephen Simmonds, Fre, Masayah och Awa Manneh. Cherrie banade vägen för den nya generationen nu. Fast r&b figurerar fortfarande i skymundan. Trots amerikanska storstjärnor och uppgången i England på senare tid med Jorja Smith, Mahalia, Raye, Tyson och genrens påverkan på mainstreampop och hiphop. Mona Masrour är medveten om att den musik hon gör troligtvis inte kommer spelas på kommersiella radiostationer eller slå på en bredare front.
– Framgång är viktigt. Jag vill bli rik, men inte till vilket pris som helst. Jag vill nå ut, men större prioritering är att nå ut rätt. Min mamma har knegat sönder sig hela mitt liv. Det vore själviskt av mig att vara ansvarslös i min process. Jag har jobbat stenhårt med det här. Jag vill hellre ha ett kvitto att det är välförtjänt. Och jag vet att mina tjejer kommer älska det, det är det bästa och räcker för mig.

Mona Masrour och Nisj diskuterar övergångarna, de ska jobba ännu mer med dem påpekar de. Inspelningen är gjord med en enligt Nisj ”drömmikrofon”. En som Drake brukar använda och som varit långt ifrån Nisj budget men önskan i många år. Nisj använde den första gången i en session med 070 Shake och Silvana Imam och fastnade på det detaljerade och luftiga soundet. Det är svårt att peka ut en specifik låt på ”Scener” jag tycker bäst om, och Mona Masrour förklarar att hon aldrig gått in i studion med tanken att spela in ”en stor låt, en banger” som ska sticka ut.
– Jag gillar när album har en röd tråd och hur en låt leder in i nästa och hur helheten rör sig framåt. Det är vad jag velat göra med ”Scener”. Det behöver inte vara övertydligt men det ska vara samma värld, som en film har scener. Som när du sett en riktigt bra film och du sitter kvar genom eftertexterna. Ibland vill man stanna i känslan en stund. Det är därför jag släppt dubbelsinglar. Jag gillar att låtar inte bara slutar utan du får något extra innan det är över.

Du har tagit in Guleed, Mazzo och L1NA i din värld. De låter verkligen som att de följer med dig in där.
– Jag har alltid sett upp till folk i Malmö. De är kreativa, gör sin egen grej och följer inte ramarna för svensk hiphop. De är bortkopplade från Stockholm och hur det mesta låter här. På samma sätt som identitet är viktigt för mig är det också viktigt i den musik jag beundrar och jag tänkte mycket på vem jag ville ha med. Om någon gästar min skiva betyder det att jag ser upp till vad den vågat skapa och att jag känner igen mig i deras musik.
– L1NA är en jag sett upp till extra mycket. Hon har pushat mig att flowa på nya sätt. Hon varken sjunger eller rappar, hon suddar ut gränsen och det är så inspirerande. Hon är före sin tid och jag tror vi kommer se fler artister som följer hennes fotspår, för om du tittar hur det ser ut i världen så är det fullt av artister som är melodiösa främst men som också kommer med punchlines.
– Det är viktigt för mig att bakk tjejer. Tjejer har det tuffare att ta sig in i branschen. De som tar emot oss, producenter, A&R:s, managers, är alltid män. Män har en skev föreställning om tjejers kapacitet och vi får kriga för respekten vi förtjänar. Många blir vingklippta tidigt. Många ger upp på vägen. Men jag hittade en väg och jag hoppas skapa ett exempel för andra. Det finns vägar och platser där du respekteras från start. Kasta allt annat.

Intervju: Marimba Roney
Foto: Christopher Cardenas