Det har gått fem år sedan Mohammed Ali släppte albumet ”Vi”. De har hunnit leva, skaffa sig nya erfarenheter och perspektiv, vilket avspeglas i lyriken. Nu är Söderortsduon tillbaka med sitt tredje album ”Tills Nästa Gång”. Kingsize Magazine träffar upp Mohammed Ryback och Rawa Ali i Redline studion i Norsborg för att prata om den svenska hiphopens utveckling, hur duon kompletterar varandra och en hel del om den nya musiken.

– Det är skillnad på att beskriva vad som händer runtomkring en, hur man känner inför saker och ting och att vara politisk. För oss kan det vara att vi vill göra en låt om hur våra mammor fick jobba under röda dagar. Vi kanske inte ser det som politiskt. Men tyvärr så kanske det uppfattas som det för att vi inte tillhör normen och då exotifieras det och anses vara politiskt.

Mohammed Ali har arbetat tillsammans i över femton år. Förutom att de är goda vänner, har de även liknande idéer och tankar: De avslutar till och med varandras meningar under samtalets gång. Temat i låtarna handlar ofta om livet och för att få inspiration måste man leva. De stressar inte fram sin musik utan tar sin tid. Vissa av låtarna har fått hänga med i några år och de har på så sätt växt tillsammans med Mohammed och Rawa.

Mohammed: Vi är inte sådana som gör 100 låtar för en skiva. Vi har jobbat tillsammans i 15 år och när vi väl jobbar går det snabbt.

Rawa: Vi påbörjade ”Tills nästa gång” för fem år sedan och spelade in några låtar, sen kom livet i vägen. När vi kom tillbaka för att fortsätta jobba på skivan så märkte vi att vi hade utvecklats. Vi hade fått helt nya perspektiv och då kände vi att låtarna inte var relevanta längre. Då påbörjades en ny process. Vissa låtar har hängt med i tre år, ändrats och fått olika skepnader.

Mohammed: Till exempel ”Röda dagar”, finns tre i olika versioner. Ibland kanske vi har skissen till en låt men inte känslan. Så hinner man leva lite skaffa sig erfarenheter och perspektiv. Mycket av vår musik handlar om erfarenheter kring livet och hur vi känner inför saker och ting. Så man måste ju leva. Sen har jag fått barn, bildat familj och det har ändrat mycket på hur vi jobbar.

I musikskapandet kompletterar Mohammed och Rawa varandra. Verserna handlar om samma tema men ur olika perspektiv, vilket berikar och ger låtarna ett djup. Ett exempel är låten ”Flykten” från albumet ”Vi” (2011), som handlar om deras flykt till Sverige.

Mohammed: Rawas första vers handlar om själva flykten och då blev det ju automatiskt att jag berättar om livet i Sverige. Det är så vi kompletterar varandra i de flesta låtar. Jag kanske är mer fokuserad på att ha olika flows medan Rawa har ett bättre ordförråd och melodier och det blir också en grym komplettering.

Rawa: Vi har många gånger olika infallsvinklar på olika teman. Mohammed tycker om att prata om saker ur ett större perspektiv. Medan jag tar upp det ur ett jag-perspektiv. Det är ett skönt sätt att arbeta på för då blir inte texten så tjatig.

Sedan en tid tillbaka skriver Mohammed Ryback kontinuerligt för sajten Politism. Temat för inläggen varierar men är framförallt antirasistiska. Ett inlägg som fångade mitt intresse heter ”Jag minns hur vi försökte få folk att lyssna på oss” där Mohammed berättar om synen på deras musik runt år 2002. Texten handlar om att duon, som då gick under namnet Underklassen, försökte sälja sina demos utan vidare framgång. Mohammed skriver även om den allmänna synen på rapp och att rapparna från förorterna inte ansågs vara lika skickliga som rapparna från innerstaden. Idag är fördomarna föråldrade och har krossats med hjälp av dagens rappare, men för 14 år sedan fick Mohammed Ali tacklas med dessa förutfattade meningar som dessvärre fick ett inflytande.

Mohammed: Det kanske var vårt dåliga självförtroende som gjorde att vi kände så. Under tiden vi försökte sälja våra demos för 50 kronor styck kunde folk fråga ”vad är det för sorts rap ni säljer?”. Vi svarade ”nä men det är svensk hiphop” och vi fick följdfrågan ”Men vad är det för svensk hiphop?” och när vi sa att ”det är lite förortsrap” så fick vi svaret ”nej tack”. Man fick mycket kritik i stil med ”Tror ni det är USA?”. ”Det finns inga ghetton i Sverige” ” vadå Underklassen?”. Så kände jag mycket under Whoa-tiden.
Rawa: Det var jättesynd för mycket av deras fördomar spelade in. Men om jag går tillbaka och lyssnar på våra gamla demos så är det fortfarande bra låtar rent temamässigt, melodierna och allt är riktigt bra men fördomarna kom i vägen och musiken stämplades som ”bara förortsrap”

Bemötandet fick en så stor påverkan att duon till sist bytte namn. De kallade sig istället för ”UKN”, en förkortning av ”Underklassen”. Mohammed och Rawa upplevde att fördomarna mot rappare från förorten levde kvar fram tills Stor släppte sitt mixtape år 2008. Det blev brytpunkten och ändrade synen på ”förortsrap”. Mohammed och Rawa bestämde sig då för att ge musiken en sista chans. Det gick snabbt och efter fyra månader skapades ”Processen”(2009). Duon kände att de hade utvecklats så pass mycket att de återigen gjorde ett namnbyte. Resultatet blev: Mohammed Ali och en Grammisnominering år 2010.

När Mohammed tänker tillbaka på den tiden menar han att det var en klassfråga. Medan han använde sig av minidisk hade rapparna på söder turntables och klädde sig i dyra märkeskläder och skor.

Mohammed: Och det hade vi inte råd med. Så man kände inte att man var en del av kulturen. Jag brukade gå till butiken Pitch i stan eftersom de sålde LP skivor. Jag hade aldrig råd att köpa LP skivor men jag gick dit för jag ville lyssna på musiken. Jag kommer ihåg att de som jobbade i butiken störde sig på att man aldrig köpte någonting, skrattar han.

Men folk som bodde i era områden vad lyssnade de på?

Mohammed: Under den tiden var det inte så mycket svensk hiphop som spelades i orterna som nu. Det var kanske Ison och Fille, som även gav oss fett med inspiration, Ken Ring och The Latin Kings. Annars var det mestadels amerikanskt och techno. Det var inte heller så många som rappade. Nu 15 år senare rappar varenda unge i orten!

Den 12:e april släpper Mohammed Ali sitt tredje album betitlat ”Tills Nästa Gång”. Ett album på tretton spår som handlar om allt ifrån vardagliga händelser till psykisk ohälsa och självförbättring, till att deras mammor jobbade under röda dagar och att smyga runt i tvättstugan med personen man gillar (när du inte kan vara offentlig i orten). Titeln ”Tills nästa gång” har två innebörder och kan dels vara ett hotfullt uttryck som att ”Tills nästa gång jag ser dig kommer det ena och det andra hända sig” men även att ”Tills nästa gång kommer jag att bättras”. Albumet indikerar på mognad, har ett varierat sound som innefattar allt från klassisk hiphop till 2- step som på låten ”Dö För”.

Mohammed: Man märker av mognaden direkt på första spåret när Rawa kommer in och är fett självkritisk över hur han har tänkt tidigare. När han berättar att nu gör han musik för sig själv och tänker inte på vad andra gör.

Rawa: Det har skett en stor resa hos oss båda från förra skivan till nu. Där om något, kände vi ett ansvar. Där är vi förebilder som faktiskt talar om saker som det är och inte bara om att hålla upp nån form av fasad.

Många av låtarna på skivan är även personliga som exempelvis ”Inga vapen tillåtna”. De berättar att en av deras barndomsvänner blev skjuten till döds. Duon kände att de var tvungna att göra en låt om ämnet för det var så pass personligt. För dem innebär att prata om ämnet att observera, inte att vara politisk; något som de många gånger blivit stämplade för, trots att Mohammed Ali varken har en politisk agenda eller står uttalat bakom något politiskt parti.

Mohammed: Det här är saker som händer i våra områden. Vi observerar. Vi är inne i smeten, tittar utåt och återberättar. Visst, vi har en del politiska låtar men majoriteten är om självförbättring på ”Tills nästa gång”. Det är skillnad på att beskriva vad som händer runt omkring en, hur man känner inför saker och ting och att vara politisk. För oss kan det vara att vi vill göra en låt om hur våra mammor fick jobba under röda dagar. Vi kanske inte ser det som politiskt. Men tyvärr så kanske det uppfattas som det för att vi inte tillhör normen och då exotifieras det och anses vara politiskt.

Rawa: Sen måste man också definiera ”samhällskritik”. Det är något som jag reagerar på. Om du är rappare från förorten anses du vara samhällskritisk när du pratar om segregation, klass och rasism. Då passar du in under en viss kategori. Men va fan, allt annat vi pratar om på skivan; vad vi värdesätter, psykisk ohälsa, allt det där är också samhällskritik. Att kritisera normerna som har format oss som människor. Det om något är samhällskritik! Men de förväntar sig inte det från rappare från orten. Vad vi värdesätter, vad vi jagar och hur vi mår över det, det är också politik.

I låten ”Dö för” säger du Rawa att ”Vi är slavar slavar…jagar, jagar” och det handlar om en ständig strävan att lyckas. Jag drog en koppling till raden du lägger i ”Vi e familj”(2013) när du säger ”Drömmar om vem man skulle vilja va glömmer vem man är, de vill veta vart man ska framför vart man är”. Det känns som samma tema?

Rawa: ”Vi e familj” är där det började egentligen. Det var början för en viss förändring jag genomgick. Min vers i låten bara kom. Jag hade inte hunnit reflektera över innehållet. Efter att ”Vi e familj” spelats in började jag göra en resa inom mig själv. Det är sjukt hur man fungerar som människa! Undermedvetet vet man var man är på väg i sitt liv, man börjar känna det. Många av låtarna på ”Tills nästa gång” är en utveckling av innehållet i ”Vi e Familj” fast de är mycket mer bearbetade.

Låten ”Dö För” tillsammans med Blen är en självrannsakan som utreder vad rapparna värdesätter i livet. Rawas vers handlar om att stanna upp och tänka på vad man strävar efter. Mohammeds vers handlar om hans barn; att han gör allt för dem och skulle kunna dö för dem.

Rawa: Jag minns i början av skivan när vi gjorde vissa låtar ifrågasatte vi om vi verkligen kunde säga vissa saker. Vi tryckte ner oss själva, våra roller som rappare, offentliga personer och förebilder. Det är också något vi har fått tacklas med rent moraliskt under arbetsprocessen.

Låten ”Tvättstugan” handlar om förbjuden kärlek i orten och att tvättstugan var gömstället där man träffades för att umgås. Att smyga runt med sin kärlek är något som bringar minnen hos de som kan relatera. Mohammed Ryback fick sig en nostalgitripp när han jobbade som fritidsledare och en av ungdomarna berättande om att han blivit påkommen i tvättstugan.

I slutet på 2014 gick Mohammed ut på Twitter och skrev att han ville göra en låt om ämnet och fick mycket positiv feedback.

Mohammed: Jag blev själv chockad över att det fortsätter. När vi var 15 år kunde man inte vara någonstans med tjejen så man chillade i tvättstugan. Jag åkte bussar egentligen också. SL bussar till slutstationer fram och tillbaka och bara pratade. Jag hade inga pengar- vad ska jag göra?

Men varför avslöjar ni folks gömställen?

Mohammed: Hahaha! Ja det är sant jag golar ut lite. Men det är samtidigt en låt som jag tror att många skulle kunna relatera till speciellt folk i orten. Låten gick i några omgångar. Den var hos Mack Beats sen fastnade den hos Jeff Roman som tog tvättstuge-samplingar och Denz var där också, han hoppade på den och han gjorde en bra komplettering.

Mohammed: ”Tvättstugan” är lite annorlunda från vad Mohammed Ali brukar göra. Och jag kan känna att många kategoriserar oss som politiska. Men ge oss vilket beat som helst. Vi kan rappa på det! Och inte bara när det kommer till rappen utan melodier, stämmor och körer. Vi tar in andra element än bara autotune och några catchiga refränger.

Rawa: Det är sanning. Jag instämmer och jag älskar sång. Jag lyssnar mycket mer på sång än rap.

Mohammed: Jag tycker att det är det som är grymt med oss. Vår musik är underförstådd. Jag hatar när man måste förklara innebörden i låtar för att folk ska förstå. Att den ska vara anpassad till en bred målgrupp. Den är underförstådd och de personer som kan, de relaterar. Och de som blir nyfikna: Gå och skaffa dig nya vänner som har upplevt det och fråga dem. Man måste våga ha det så! Och de personer inte kan relatera; det var inte för dem ändå!

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto/video: Markus Helin

Läs recensionen av “Till Nästa Gång” här

“…träffsäkert och analyserande satt fingret på samtid och hur framtiden tycks formas. Personligt. Tänkvärt. Ventilerande. Politiskt laddat. Deras skapande inrymmer ett brett spektra av betraktelser på tillvaron som utvecklats över tid, med utgångsgångspunkt i privatliv och samhällsskeenden.”

“Salazar-bröderna sätter i sedvanlig ordning ett tveklöst kvalitetssignum på skivans ljudbild som är variationsrik och levande i framtoningen. Moms tekniska briljans som ordsmed kompletteras med autotune-tweekade vokaler på  “Vill Ha”,”Röda Dagar” som är synnerligen väl avvägda och snyggt gjorda. Rawa’s pondus och reflekterande på micken blir mest förtjänstfullt på titelspåret samt “Inte Tid” och “Ajaib Livet”.”