Mia Andersson träffade Michigan-sångaren under hans besök i Malmö i slutet av förra året.
Under år 2009 slog den Michigan-födda Andrew Cohen igenom som Mayer Hawthorne med sitt kritikerrosade soulalbum ”A Strange Arrangement”. Vad som då fascinerade mig och många andra var hur han lyckades fånga ett nyskapande i en intressant mix av att ändå bibehålla ett old school sound. Några år har passerat och mycket har hänt sedan dess. I somras släppte Hawthorne sitt tredje album ”Where Does This Door Go” där han gått från inspelningar i sitt sovrum till en stor studio med bland andra Pharrell Williams vid sin sida. Albumet bär dessutom på en titel som antyder på en förändring och en skiva som speglar en kreativ frihet och befriande spegling av hans bakgrund som hiphop-DJ och nylärt soulgeni.
Jag vill börja med att prata lite om din bakgrund och jag tänker mest på Athletic Mic Legaue….
– Oh really! Vi ska ta det tillbaka till AML, vad roligt!
Hur såg en typisk dag ut med AML?
-Oftast spelade vi basket för det var så vi lärde känna varandra under High School. Vi alla lyssnade på samma musik, det var mycket Outkast, Souls Of Mischeif, Pete Rock, DJ Premier, Gangstarr.
Och hur såg din roll ut?
-Vi hade ingen DJ och någon behövde vara det så jag ställde upp frivilligt. Jag köpte två Technics 1200, låste in mig på mitt rum under en hel sommar och lärde mig det sen efter den sommaren kom jag ut som DJ Haircut i AML.
Var det inte svårt?
– Det var självklart svårt men mest av allt var det roligt. Dock var det garanterat inte som det är idag, jag fick lära mig the old school way och jag är SÅ glad att jag lärde mig på det sättet. Idag kör jag nämligen mycket Mayer Hawthorne DJ-spelningar och när jag kommer tror många att jag ska vara som många andra kändis-DJ’s men när jag då scratchar och mixar blir alla förvånade och säger; ”Oh, du kan ju verkligen det där!”
Så många blir förvånande och känner inte till din bakgrund som medlem i AML?
– Ja, definitivt! Men jag måste säga att jag ändå älskar just den delen, jag älskar att överraska människor, ge dem något de inte förväntat sig.
Men det var väl när du var med i gruppen Now On som hela Mayer Hawthorne grejen tog fart eller hur?
– Ja, i Now On var jag även DJ och producent men vi körde lite mer soul och det var den gruppen som fick mig att flytta till Los Angeles. Sen minns jag första gången jag träffade Peanut Butter Wolf och jag gav honom Now On-skivan och han sa; ”Nej, jag gillar inte det här!”. Vad han däremot verkligen gillade var de demos som jag hade gjort hemma själv i mitt sovrum. På just de inspelningarna använde jag namnet Mayer Hawthorne – för att jag behövde ett namn till det –det var mitt porrskådisnamn… Du vet när man tar sitt mellannamn och namnet på sin gata, haha…. Men de inspelningarna var aldrig menade att släppas offentligt, de hade jag gjort för privat bruk. Och om du lyssnar på ”A Strange Arrangement” är det inte ens en hel låt, den är två minuter lång, ingen brygga och jag hör ju i alla fall att den egentligen inte var menad att släppas.
Se video från intervjun med Mayer Hawthorne i Malmö:
Hur ser du på din roll idag? Förr stod du längs bak på scenen som DJ och nu är du längst fram och sjunger.
-Det är två helt olika världar och jag försöker fortfarande få kläm på det. Jag anser fortfarande att jag är en bättre DJ men jag lär mig hela tiden att bli en bättre sångare.
Visste du alltid att du hade en så fin röst då?
– Eftersom jag aldrig hade en tanke på att släppa de där inspelningarna så tänkte jag aldrig på det. Men när jag sedan släppte första Mayer-skivan och personer som Kanye West, John Mayer, Justin Timberlake och Alicia Keys började uppmärksamma den och gav mig props tänkte jag; ”Wow man, jag måste lära mig att sjunga!”
Men du har ju en vacker röst! Är det svårt att ta till sig?
– Ja! Jag visste ingenting om att sjunga och var liksom tvungen att djupdyka i min röst och sång för att försöka förstå mig på det. Jag vill lova att det innebar mycket ”trial and error” för att få mig att lära mig det rätta sättet och att vara där jag är idag.
Lyssnar man på dina tidigare album och nu ditt senaste album ”Where Does This Door Go” hör man faktiskt en tydlig utveckling.
-Tack! Jag har som mål att varje gång jag går in i studion, varje gång jag går upp på scen, så ska jag vara lite bättre än förra gången jag stod där.
Men detta är också första gången du co-producerat ett album eller hur?
-Ja, detta albumet innehåller mycket ”första gånger”. Första gången jag co-producerat, första gången jag har med en rappare, första gången jag använde mycket synthesizers och elektroniska element, första gången jag spelade in i en stor studio istället för i mitt sovrum – så det är också så skivan har fått sitt namn, för det är så mycket nytt för mig.
Vad upplever du är den största skillnaden med att arbeta såhär?
– För mig var det väldigt lärorikt att få ta ett steg tillbaka och låta någon annan säga sitt. För när du arbetar själv är det lätt att snöa in sig på vissa element, vissa ljud och man glömmer lätt vikten utav själva låten. Men nu kunde jag se låtarna från ett annat perspektiv och framförallt från någon annans perspektiv. Jag fick mycket hjälp från många väldigt talangfulla människor som jag kunde lita på. Pharrell Williams, Greg Wells och Jack Splash för att nämna några.
Vad gjorde de för dig?
-De hjälpte mig att ta mig utanför min trygghetszon, vilket var exakt vad jag ville och behövde.
Blev du någonsin arg på dem?
-Ja, absolut! Det var mycket diskussioner i studion, jag diskuterade mycket med Pharrell, han ville och fick mig att göra saker jag inte var bekväm med. När jag tyckte att vi var färdiga med en låt sa han ”Nej, du är inte färdig!” och tänjde på mina gränser.
Det är lite som en bra vän, du behöver någon sådan person i ditt liv.
-Ja, precis!
Så, hur upplever du skillnaden av att vara Mayer Hawthorne i studion vs DJ Haircut?
-Det var mycket Haircut i studion och på albumet hör man också mycket hiphop, trap, hi-hat, 808’s och scratch. Faktum är att hittills är detta det Mayer Hawthorne album där DJ Haircut hörs mest. Men å andra sidan är jag är ju en och samma person, jag spelar inga roller, det är bara olika sidor utav mig.
Men det som fascinera mig mest med dig är hur du lyckas ta musiken framåt men ändå ha den där sköna old school viben, hur gör du det?
-Jag försöker faktiskt att inte tänka på det utan endast göra det som känns naturligt för mig. Jag uppskattar musik från 60-70- talet men det var inte då jag levde. Jag växte upp under 80- och 90-talet och lyssnade på hiphop, New Wave,
Grunge Rock så det är det som jag kan och därav kommer det naturligt till mig.
Jag har förstått att ha kul är väldigt viktigt för dig.
– Att ha kul är det viktigaste – och den enda regeln jag har!
Vad är att ha kul för dig?
– Att ha kul är att göra det du vill göra och njuta utav det du gör!
Och hur har du kul i studion?
– Jag har nog aldrig haft så kul som jag hade när vi spelade in ”Where Does This Door Go” för då slängde jag bort alla regler. Förr har jag alltid satt upp massa regler för mig själv och faktum är att just slänga bort alla dessa är något som jag tog med mig efter ett snack som jag hade med Kanye West. Han lärde mig att kasta bort dem och jag bestämde mig då för att den enda regeln var att ha kul!
AML använde ju mycket sportreferenser, jag vet också att du är en riktig matmänniska, detta fick mig att tänka på om du någonsin funderat på att samarbeta med Action Bronson?
-Haha, ja faktiskt! Han är en vän till mig och jag hade älskat att göra en låt med honom. Vi skulle faktiskt gjort en konsert tillsammans nyligen men det blev tyvärr inte av!
Men på ”Crime” hör man dock Kendrick Lamar. Hur var det att jobba tillsammans?
-Kendrick var faktiskt den enda personen jag ville ha till just den låten. Den handlar ju om att jag och några kompisar satt på stranden i Malibu och fick böter för att vi drack ett glas vin. Jag blev så frustrerad av det där att jag skrev min egen version av N.W.A ”Fuck the Police”. Och eftersom Kendrick är från Compton och hans musik speglar en ung, rebellisk karaktär var han mitt enda val för den låten – och han förkroppsligade verkligen den, gav den en Tupac-känsla jag inte hört på väldigt länge.
Är det viktigt för dig att få dina lyssnare att känna något?
-Ja, det tycker jag. På albumet tänkte jag mycket på min pappa och hans båt. Jag är uppväxt med fiske och när jag gjorde skivan var det som influerade mig och det jag tänkte på. Jag ville göra en skiva som jag hade velat lyssna på min pappas båt i Michigan.
Känner du att du blivit mer ärlig i dina texter? Jag tänker främst på den öppenhjärtiga låten om din pappa ”Reach out Richard”.
-Ja, där tror jag att jag har Pharrell Williams, Greg Wells och Jack Splash mycket att tacka för eftersom de hjälpte mig att dra det ur mig, fast att det var svårt att prata om – för att det är så nära.
Tror du härmed att ärlighet kommer ta en större plats?
-Du måste skriva om det du varit med om och känner till, riktiga saker, för det är det som är trovärdigt. Och en lyssnare märker om du skriver om något påhittat, så är det bara.
Från dag ett har Hawthorne i min bok varit en överraskning. Han har bjudit på det som han enligt egen utsago gillar, nämligen det oväntade. Efter att ha talat med honom i en dryg timme har inte mitt intryck ändrats, för han känns spännande, som om han alltid har någon ny genial plan på gång. När vi talar om framtida samarbeten och visioner märks det också tydligt att det inte är v-e-m han ska samarbeta med som väger tyngst utan vad han letar efter är de som gör något nyskapande och annorlunda, de som hela tiden är steget före och inte nöjda. Och med hans bakgrund i åtanke blir allt också desto mer intressant, det finns så många vägar att at, många dörrar att öppna och jag väntar spänt på var nästa leder. I hopp om att inspirera honom ytterligare avslutar jag intervjun med att ge honom en skiva jag tycker bör passa honom, Kaah ”Matcha Din Look”. Han ler och tackar, vi skiljs åt och den välklädda Hawthorne slänger förmodligen av sig kostymen och går raka vägen till sitt turntable på bussen och sätter på första spåret på B-sidan.
Intervju av Mia Andersson
Foto & video: Dennis Bärlund
