Nicholas Bonde träffade upp med Masia på Fryshuset i Stockholm i mitten av maj.

Född i Singapore, uppvuxen i Kanada och med hela jorden som arbetsfält. Masia One är den utbildade arkitekten som slog sig fram till en ledande position på den mansdominerade kanadensiska rapscenen. Kingsize mötte upp henne under hennes Sverige-besök för att prata självförtroende, entreprenörskap och musikbranschen av idag.

Välkommen till Sverige. Vad har du haft för dig under din tid här?

– Tack! Just nu är vi på Fryshuset i Stockholm där jag har gjort ett kort framträdande och hållit en workshop inom kreativitet. Hur man ska förvandla sin passion till sitt levebröd, och inte bara inom musik.
Innan dess var vi på Gotland ett par dagar där jag var i studion med Musicano, som var fantastiska! Jag skulle egentligen bara lyssna på ett par beats men stannade kvar hela natten. Vi spelade in 3-4 låtar och hade jag bara kunnat stanna i två dagar till hade vi haft ett fullt album, det var helt otroligt. Jag är väldigt imponerad av svensk produktion, som verkligen håller världsklass.

Du föddes i Singapore och växte upp i Vancouver och Toronto, men nu pendlar du mellan Asien, New York och Jamaica. Vad är det med Jamaica som lockar dig?

– Jag bodde i LA ett tag men ville tillbaka till vaggan av kreativitet och äkta musik. Jag flyttade till Jamaica och började undervisa i ett nedgånget område som heter Three Mile i Kingston. Överallt där folk inte har så mycket materiella tillgångar finns det desto mer rå talang och kreativitet, så jag mötte fantastiska människor. Kontrasten till LA var enorm och inspirerande.
När jag var där spelade jag in ett album i Bob Marleys gamla studio, Tuff Gong, med ett band som heter Dubtonic Kru och med producenter från Toronto. Sedan dess åker jag tillbaka hela tiden.

Du turnerar mycket och undervisar unga tjejer i konsten att ta för sig – vad betyder det arbetet för dig och varför är det viktigt?

– Undervisning ska inte behöva vara ett privilegium men är det tyvärr ofta ändå. Jag hörde att 50 % av världens kvinnor inte kan skriva eller läsa, och hela min karriär beror på min läs och skrivkunnighet. Därför hoppade jag på ett initiativ som turnerar och föreläser över hela Kanada. Vi nådde runt 300 000 high school-ungdomar på de turnéerna. Vi pratade om vikten att lära sig om folks tillstånd ute i världen och om att använda musik i en positiv mening för att stärka sig själv.

Hur ser Torontos musikscen ut när det kommer till kvinnliga hiphop-artister?

– Toronto är så fullt med talang och det finns mycket support för musik. Jag driver en grej som heter All B-Girls School som dokumenterar kvinnliga hiphop-artister i Toronto. Jag kände att ingen annan gjorde det. Det finns en massa duktiga tjejer som Eternia, som turnerat runt i Europa ett par gånger, Zaki Ibrahim och Shi Wisdom, som skrivit en del grejer för Drake bland annat. Jag har med en del av dessa på min senaste platta Bootleg Culture eftersom jag tyckte att deras röster behövde bli hörda.

Med dina turnéer i skolor och ditt arbete för unga tjejer i åtanke, hur mycket förtryck har du själv fått uppleva som kvinnlig artist i en mansdominerad bransch som hiphop?

– Väldigt mycket. Min första singel som slog stort var en låt som hette Split Second Time, där jag driver med alla stereotyper. Den fick massor av speltid men folk fattade inte att det var ironi… Folk på nätet började snacka en massa om ”vem är den här dumma bruden som tror hon kan något om hiphop som skivbolagen tagit fram?” De fattade inte att jag hade gjort allt själv.

– Det första folk påpekar hos kvinnliga artister är hur de ser ut och hur de låter i andra hand. Jag fick höra massa om hur jag inte var ”på riktigt”, att jag var asiat, att jag var en Spoken Word-artist istället för en rappare osv. Folk hade svårt att acceptera mig för den MC jag är. Men jag klagar inte, det skulle bara göra saken värre.

– Jag har fått många generösa erbjudanden från bolag men det har alltid innefattat att jag ska kräla halvnaken på någon bil och se sexig ut, så jag har sagt nej till allt. Jag visste att jag skulle behöva jobba hårdare som en independent-artist istället för att sälja ut mig och det har fungerat bra.

På tal om Bootleg Culture – du har ett spår med The RZA där som är producerad av en kille jag intervjuade för ett tag sen, Rich Kidd.

– Vad sjukt att du har pratat med Rich Kidd! Han är en fenomenal talang som det kommer att gå väldigt bra för, dessutom är han en extremt skön och lugn snubbe. Kul att det är lite snack kring artister från Toronto!

Vad är då planen för framtiden?

– Bootleg Culture kom ut 2012 och vi turnerar fortfarande med den skivan. Jag har remixer på de flesta låtarna som är tänkta att passa till olika länder och stilar. På det sättet skapar man sig ett namn och en ljudbild som spänner över gränser. De olika producenterna från olika delar av världen vet hur de ska nå ut till sina respektive kulturer.

– Vi jobbar med med flera nya projekt samt ett nytt album också men nu kan vi fortfarande rida på vågen från Bootleg Culture och det gör vi så länge det bara går…

Intervju av Nicholas Bonde
Foto: Press, Darlene Huynh,