Martha Nabwire (t.h) och Niki Tsappos (t.v) skrev historia 2010 när de kammade hem första pris i den stora streetdance-tävlingen Juste Debout i Paris och blev därmed de första kvinnorna som någonsin vunnit världsmästerskap inom genren. Filmskaparen (regissören och producenten) Tora Mkandawire Mårtens har under fyra års tid, till och från, filmat de goda vännerna och dokumenterat deras karriär, vänskap, framgångar och motgångar. Resultatet blev dokumentärfilmen ”Martha & Niki” som har biopremiär i Sverige idag.
Martha beskriver dans som frihet. Hon älskar dans. Niki berättar att behovet av att vilja uttrycka sig genom dans har funnits där så länge hon kan minnas. Kärleken för deras gemensamma intresse är en av deras största likheter, och de både fann dansen före de fann hiphopen. Martha växte upp med genren runt omkring sig. Hon hade hört hiphop på radio och hennes kusin var även ett stort fan av 2 Pac och DMX.
Martha: Jag älskar allt som har med dans att göra. Alla stilar. Jag är inte begränsad till en viss genre. Jag är ingen ”hiphop”-dansare. Jag är en dansare. Egentligen spelar det ingen roll vilken stil jag dansar bara jag har kul. Så allt från salsa, hiphop till allt jag kommer i kontakt med. Känner jag att jag kan göra det eller vill göra det så gör jag det.
Niki: Jag bara snubblade över hiphopen. Jag hade fått en mixskiva med radiohits i julklapp när jag var åtta år gammal. På skivan fanns det en hiphop-låt; den bara tog mig och jag blev kär. Hiphop fick mig att känna på ett helt annat sätt. Jag ville röra mig på ett annat sätt och rörelserna som kom talade till mig på ett annat sätt. Hiphop är min största kärlek och den genre som varit med mig längst. Men jag älskar även salsa och house.
Men det är framförallt freestyle som intresserar Niki. Då kan vilka rörelser som helst komma fram och de är genrelösa.
Niki: Rörelserna reflekterar det som hörs och det jag känner i stunden. Ibland är det svårt att sätta genrer på det, säger hon.
Martha och Niki har väldigt olika personligheter. Martha är lugnare, Niki lite mer energisk. Men tillsammans bildar de den perfekta kombinationen. De kompletterar och lyfter upp varandra. Filmen ”Martha & Niki” handlar mycket om deras olikheter som personer, samt hur det gynnar dansen. Så hur fann de varandra?
Niki: Sverige är inte jättestort när det kommer till någon form av subkultur. Så om man verkligen tycker om det och verkligen dedicerar sig till det så kommer man mötas på ett eller annat sätt.
Martha bodde i Sandviken och Niki i Stockholm. Men de hade sett varandra på olika dansevent. En annan dansare som var gemensam vän till Martha och Niki föreslog att tjejerna skulle testa att dansa tillsammans. De gav det ett försök och sedan den dagen har de fortsatt att dansa ihop.
I filmen berättar ni bland annat att ni lyfter upp och kompletterar varandra-på vilket sätt gör ni det?
Niki: Vi har olika personligheter och erfarenheter men när vi dansar ihop är det som att vi kan täcka olika fält på något sätt för vi är så pass olika människor. Sen var det som att någonting var gemensamt så vi kunde lyfte det vi redan hade
Att bli världsmästare kräver expertis. För Martha och Niki har det aldrig varit tal om någon strategi bakom tävlingarna. De ”bara kör”, som de själva väljer att beskriva det- och det är då de dansar som bäst.
Martha: Det är så det ska vara. För mig är dans frihet. Du ska kunna göra vad du vill när du vill. Varför ska man tänka ”Nu ska jag göra det här steget”- gör det bara! Jag tänker aldrig på hur ett steg borde se ut. Om folk är redo för det och öppna för det så kommer de att förstå. Är de inte öppna mentalt kommer de inte förstå dansen. Jag vill bara vara så ärlig som möjligt i min dans.
Niki: Oavsett så ska man försöka vara i nuet och inte oroa sig för framtiden annars kommer man blocka sig själv och blocka sitt flow. Med dansen är det super-tydligt om du inte är i nuet.
Niki menar att dans kan se bra ut ändå, fastän den planerats men den kommer inte ha samma magi som den hade haft om du bara gått på känslan. Man måste våga vara i nuet.
Niki: Man måste våga slappna av och inte döma sig själv eller någon annan och bara våga lita på sin egen kropp. Fram tills idag kan jag, när jag blir skitnervös inför en battle, försöka planera vilket steg jag ska börja med men det händer aldrig. När jag dansar måste jag leva i stunden. Det som händer- det händer!
Varför tror ni själva att ni passar så bra ihop?
Martha: För att vi var vänner först. Vi lärde känna varande genom att prata. Så som man lever i det vardagliga livet- det ska du kunna lägga i dansen. Om du separerar dina danser och dansar på ett sätt hemma och på ett annat sätt på scenen blir det inte bra. Dansa som du gör i vanliga fall och det som gör att det var starkt var att vi lärde känna varandra och den relationen visades i dansen-vi är kompisar som dansar.
Men om ni ska in i en tävling och ni inte är på samma humör. En av er kanske har en bra dag och den andra kanske har en dålig dag?
Martha: För mig personligen så när jag väl hör musiken och dansar så kopplar jag bort allt annat man dansar och det är det bästa som finns. Det är det som är det bästa med dansen; du kopplar bort allt negativt och vi peppar varandra.
Niki: Det är lite som att om jag inte har en bra dag och jag ser Matha köra och jag vänder helt ”okej im back”. Om man var upprörd eller ledsen över någonting så pushade det oss och vi tog ut det i dansen. Det funkar lite som terapi. Man kunde bearbeta saker på ett annat sätt det var som att ha en djup konversation med sig själv. Meditation typ. Efteråt kände man sig helt ren och rensad.
Martha och Niki har dansat så länge de kan minnas och med åren har de blivit allt bättre på att läsa av andra människors kroppsspråk, inte enbart genom dansen. De har mer eller mindre blivit bra människokännare tack vare dansen.
Niki: Det är en galen grej som följt med på den här resan, sättet folk rör sig och hur de pratar. Man kan läsa in så jävla mycket bara av att se hur folk rör sig även om man aldrig pratat med dem. Och återigen flowet finns i nuet oavsett vad man gör. Och man kan planera allt in i minsta detalj och fullfölja det men det kommer inte vara ett magiskt flow det kan vara strukturerat och det kan vara bra men det där som ger nån gåshud det där som får nån att känna något.
Vart i världen uppskattas era workshops mest?
Martha: Alla tar emot oss på olika sätt. I Europa tar de oss för givet. De tänker att de kan ändå se oss på nästa battle. När vi kommer till Japan är det en annan känsla och där är folk nyfikna och säger ”jaa lär oss”.
Niki: Jag började tänka på Japan direkt. Vi har varit där mycket bara på några år säkert nio eller tio gånger. Japan är ett land med en väldigt stor fankultur i allmänhet så att vara fan är vanligt i Japan. Så det är inte konstige att de uppskattar vad vi gör. Samtidigt är det ett väldigt ekonomiskt stabilt land där de har råd att dansa de har råd att bjuda in oss från andra sidan jorden.
Även Brasilien är en av de platser dansarna känner sig mest uppskattade.
Martha: Jag började gråta för jag fick så mycket kärlek men det var inte på ett fan-sätt. Det är sjukt att jag kan beröra någon med min dans och då tänker jag ”wow” och jag kan se på framgången från Juste deboute: många personer från andra länder som aldrig hade sett oss tidigare blev imponerade. Många män. Många sa att ”okej ni är duktiga”.
Att visa uppskattning skiljer sig från land till land. I Frankrike där battle-kulturen är stor och respekterad visar man inte att man gillar en dansare genom att skriva fanmails eller ta bild tillsammans med personerna.
Niki: Deras sätt att visa uppskattning på är att snacka skit om oss och vilja battla oss och nästa gång de ser oss kommer de battla oss det bästa de kan.
Martha och Niki håller idag i work-shops världen över. När Niki förklarar dans under sina workshops bryter hon ner det på följande sätt: ”Dans är kommunikation, rörelser är ord, att kunna många rörelser är det samma som att ha ett stort ordförråd. När du dansar bygger du meningar”. I filmen berättar Niki att Martha är en tystlåten person men när hon ser Martha dansa så berättar Martha hela sin livshistoria genom dansen. Tora Mårtens syfte med filmen var att visa att dans är mer än bara coola moves. Dans innehåller budskap. Historier. Kommunikation.
Filmen ”Martha & Niki” vann hederspris i Nordisk Panorama Awards 2015 och har blivit väldigt populär i Amsterdam. I år har filmen haft två pressvisningar i Sverige och idag börjar den gå på bio. Marthaoch Niki själva tror att det är äktheten i filmen som fångar upp publiken.
Martha: Jag tror det är ärligheten de fastnar för och att filmen tog fram något så personligt tillexempel alla våra djupa samtal. Att vi kunde säga det framför en kamera och att publiken kunde känna igen sig och själva dansen såklart.
Niki: Jag tror att dansen fascinerar och om man inte har dansat själv så får man en inblick i en värld som är ganska långt ifrån ens egna. Det är en mänskliga delen som gör att folk som inte håller på med dans kan ändå se den, relatera och känna igen sig själva. Det är nog det som har gjort att den känns nära. Filmen känns intim, även om publiken inte gillar hiphop eller dans så kan de relatera.
Tora Mårtens är en väldigt erfaren regissör och har skapat flera filmer genom åren, både lång- och kortfilm. Att Martha och Nikis historia nu visas på stora filmdukar runt om i Sverige var inte planerat. Från början ville de inte ens medverka i dokumentären.
Martha: Nej. Jag ville inte. Jag sa nej först. Jag ville inte göra det själv för det kändes bättre att ha nån annan med mig.
Niki: Nej verkligen inte! Det började som en testgrej vi skulle bara filma en dag och vi pendlade mellan ”okej ska vi? ska vi inte?” Jag hade aldrig fattat att det skulle bli en film om fem år som skulle gå på bio och grejer.
Hur var det att bli filmad inför ett så viktigt pris(Just Debout)? Jag kan tänka mig att det var lite upp och ner?
Martha: Ja det var väldigt mycket upp och ner men Tora är skitduktig på det hon gör. Hon kunde se om man var obekväm och tog ett steg tillbaka och sa ”okej vi behöver inte filma nu, vi kan filma sen när det känns bättre”.
Kunde ni vara er själva helt och hållet framför kameran?
Niki: Ibland var det onaturligt. Vi var ju heltiden oss själva men ibland om nån sa ett skämt och de inte hann filma det och ljudet inte kom med så bad de oss säga skämtet igen och skratta åt det igen. Men mestadels så gick det bra och efter ett tag vande vi oss att vara framför kameran. Och jag tror att vi har haft några av våra djupaste stunder framför kameran för att Tora har varit sjuk duktig på att ta fram de sidorna och göra det så pass bekvämt att prata om saker jag aldrig ens fattat hos mig själv lyckades hon ta fram eller om Martha eller om dansen just med hennes frågor och hennes sätt att hantera det så blev många av hennes intervjuer som terapi-sessions.
Tora Mkandawire Mårtens berättar att hon vill ha scener när hon skapar filmer. Därför har hon följt Martha och Niki i händelser för att få fram en film och inte en ”pratig dokumentär” med enbart djupintervjuer.
– Filmen har jobbats fram på det sättet att jag har följt dem i deras vardag när de rest runt över världen under dansbattles, workshops och på det sättet har jag fått en helt unik tillgång till deras liv. Jag är väldigt tacksam för att Martha och Niki har gett mig det förtroendet. Det har varit ett väldigt svårt arbete för alla tre men det har varit väldigt spännande och intressant, säger Tora Mårtens som menar att filmen har blivit väldigt personlig även för henne.
– Filmen har betytt jättemycket för oss alla. Jag har arbetat med filmren under så pass lång tid. Den är en del av mig nu. Det känns som filmen riktar sig till unga gamla. Folk som dansar folk som inte dansar och jag tror vi kan nå ut med filmen till folk som är otippade.
“Martha & Niki” har premiär idag 22:a januari via Folkets Bio. Mer info här!
Intervju av Mariana Benyamin Sir
Foto: Tora Mårtens / Judith Belle
