Hösten nalkas. Men det våras för Mapei. Kingsize lyfte luren och fick en prastund med sångerskan inför släppet av hennes debutalbum ”Hey, Hey”.
Den var en av förra vinterns stora hittar. ”Dont’t wait” hyllades unisont och har i dagsläget genererat miljontals spelningar på Spotify och YouTube. Det var också låten som tog Mapei tillbaka in i svenskens musikmetvetande. Åtta år efter att hon slog igenom på allvar med Marcus Price-samarbetet ”Video Vixens”.
– Jag har aldrig haft en sån hit förut. Och dessutom sjunger jag i den. Folk verkar uppskatta den och jag uppskattar det! Många hörde av sig: Organismen gillade den, PeeWee sa att han grät till den. Det känns fint. Och så hör man att folk har gift sig till den nu i sommar. Det går inte att beskriva, berättar Mapei för Kingsize på telefon från USA.
På tal om att sjunga, skivan som kommer är väldigt lite hiphop och väldigt mycket soul och r’n’b. Man tanke på din bakgrund som rappare, är du rädd för hur konservativa hiphoppare ska ta emot den?
– Nja, folk är nog ganska öppna nuförtiden. Släppte man en raplåt med en sång-hook förut, då var man sellout. Men vår generation känns mer uppblandad. Titta bara på till exempel Daniel Adams Ray som kör båda delarna. Sen fattar jag om man bara gillar en grej och tycker att rappare ska hålla sig till bara rap. Men jag älskar att sjunga. Och jag hoppas att folk köper det.
Debuten ”Hey, Hey” hade kunnat vara Mapeis andra album. Men den skivan hon spelade in med den franska electroduon Justice släpptes aldrig. Istället var det i Stockholm hon fann sin producent: Magnus Lidehäll. Mannen bakom både Petters och Veronica Maggios senaste skivor.
– Jag höll egentligen på att skriva låtar för andra. Men så spelade han upp ett beat för mig och jag började att freestyla. Och på den vägen var det.
Hur var det att jobba med honom?
– Väldigt bekymmerslöst. Han kunde ringa en kväll innan jag skulle ut och säga att han hade ett nytt beat. Så jag kom till hans studio, vi improviserade och hade det roligt. Han är väldigt duktig och vi har ju båda en hiphopbakgrund.
Vad var planen när du började jobba med ”Hey, Hey”?
– Jag ville att det skulle vara en vacker skiva med en feminin stil. Jag ville att det skulle vara ett kollage med massor av stilar och med en blandad ljudbild. Och jag ville att texterna skulle vara inspirerande till att bli bättre. Du vet, man kan vara osäker ibland och jag ville att det här skulle vara mer ”tro på dig själv”.
Och nu när den är färdig, hur känns det nu?
– På många skivor kan jag uppleva att den känns för överjobbat, som att fem personer att hjälpts åt för att skriva texten. Det blir för invecklat. Jag tycker att jag klarade att hålla distansen: jag tog mig på för stort allvar. Nu vill jag bara ut och uppträda med den. Och det känns skönt.
Jacqueline Mapei Cummings föddes 1983 i Providence på den amerikanska nordöstkusten. Som tioåring flyttade hon till Sverige och tillbringade uppväxten i Tumba och Norsborg.
– Musikaliskt var jag öppen till det mesta. Men för att hårddra det kan man säga så här: när jag var hemma lyssnade jag på rap. När jag skulle ut på disco, typ, så lyssnade jag på ”freestyle-musik”… som Madonna. Men jag kände mig alltid mycket hiphop. När jag hade varit i USA kom jag hem med Fila-skor och velour-dressar från Sean John.
När Kingsize pratar med Mapei är hon i just Providence. Hon ska snart ut på en turné med Lykke Li, men berättar att hon har kvar sin lägenhet i Stockholm och minns tillbaka till en spelning i Göteborg i somras.
– Den spelningen på Way Out West, det kändes som jag fick så mycket kärlek. Folk var hur peppade som helst och sjöng med i låtar de kunde och låtar det inte kunde. Det var väldigt emotionellt. Jag blev verkligen sugen på att flytta hem igen.
Intervju av Harald Broström
