Efter ett liv kantat av lögner bestämde sig Mange Hellberg för att kasta alla masker. För Kingsize berättar sångaren från Sundsvall om resan mot hans nya album.

Magnus Hellberg har lätt att komma ihåg när han bestämde sig för att sluta dricka. Det var en helg i december, det var spelning i Kiruna och Mange Hellberg hade varit nykter i ett halvår.
Men väl på plats i Kiruna känner han att han inte pallar att vara nykter, att han vill kröka en sista gång innan han lägger av för gott.

– Men det kommer att gå bra, försäkrar han sin bandkollega Thomas Niemi.

– Du gör som du vill, svarar Thomas, som känner till Manges tidigare missbruksproblem.

Och så börjar Mange Hellberg att dricka. Han sätter sig i baren med hörlurarna på och beställer in öl. Han ringer sin flickvän och berättar att han älskar henne. Efter ytterligare några glas vill han ta med servitrisen hem. Han känner: nu får det fan vara nog.

Innan Mange Hellberg lämnar Kiruna hinner han också bråka rejält med Thomas på en restaurang och leverera en spelning som han senare kommer att kalla ”jordens sämsta gig”. I bilen hem ber han sina bandkompisar att säga precis vad de vill om honom och den här helgen. Han måste bestämma sig för att fortsätta kröka eller att lägga av. Det handlar om att simma eller sjunka.

Ett år senare sitter Mange Hellberg, 38, och Thomas Niemi på en mexikansk krog vid Norra Bantorget i Stockholm. Mange har precis kommit med tåget från hemstaden Sundsvall och ska under kvällen göra ett mindre uppträdande. Både han och Thomas minns den där helgen i Kiruna.

– Det var jobbigt som fan. Men efteråt, när vi satt i bilen var det ganska klart. Skulle vi göra det här skulle vi göra det ordentligt, Mange var tvungen att vara nykter eller så var det över, berättar Thomas.

– Men den här plattan handlar egentligen inte om alkohol – den handlar om mig, säger Mange.

– Jag har börjat ta tag i mig själv. Att ställa bort flaskan är inte lika svårt. Men just att jag har börjat jobba med mig själv…

Den platta han pratar om heter ”Varför börja med sig själv när man kan rädda världen” och involverar förutom Mange och Thomas också låtskrivaren Simon Olausson och producenten Tobias Lindberg från Supersci. Och är, den här novemberkvällen, bara en knapp vecka bort.

– Tidigare var det lätt för mig att fokusera på andra än mig själv. Jag har jobbat med hemlösa, de fick mig att öppna ögonen. ”Mange, varför går du och gnäller över den här skiten?”, säger någon som bor på gatan. Vad betyder det? Det betyder att det finns jävligt mycket att lära där.

Senast han släppte en skiva var det som rapparen Mange Myt. På ”A.D.H.D. (Alla dårar har drömmar)” gick han lös på kvinnomisshandlare, berättade om ungdomsbrottslingar och raljerade om ”fakebook”.

– Jag började rappa 1997, men jag kan känna att den riktiga musiken började jag med för två år sen när vi började med det här albumet. Om man ska dra det till sin spets: med Mange Myt ville jag få ut nått som jag inte visste vad det var – massa bitterhet och ilska.

– När jag rappade berättade jag om hur andra omkring har det, nu berättar jag om hur jag har det. Jag kommer ihåg att jag skämdes så jävla mycket – för jag ville inte vara den där myten. Efter Mange Myt-albumet ville jag göra något annat.

På nya skivan är det bara singeln ”Full när jag är tuff” som tenderar att låta som rap. Sången har tagit över.

– Det här med sången…

Mange Hellberg rättar till sina glasögon.

– Jag kan sjunga. Det är ingen rappare som har gått över till sång – det är sång. Jag var aldrig en rappare. Jag var någon som ville bli någonting, det är skillnaden. Jag ville få ut något men visste inte hur.

Liksom en av sina hjältar Björn Afzelius (Mange har hans ansikte tatuerat på halsen och låtcitatet ”Också hjältar blir gamla” på bröstet) har han ett sätt att berätta på som skapar och förmedlar en närhet. Även om berättelserna kan te sig betydligt mörkare än vad skenet kanske visar.

– Jag kan lägga melodier och göra något glatt av det, tack vare att jag står upp för den jag är och vad jag har varit. Det är svårt att göra när man vill vara en cool kille. Men nu skiter vi i coolheten och är oss själva istället, jag haft roligare de tre senaste månaderna än på tre år när jag gjorde Mange Myt.

Thomas flikar in:

– Det är väldigt folkligt och brett, men det finns något i texten… jag tror att folk saknar det: här finns det något man kan känna igen sig i.

Mange:

– Vi har inte tävlat eller jämför oss med någon. Den här musiken kan vara en grej för Kingsize – men samtidigt passa på en Finlandsfärja eller i Melodifestivalen.

Efter att Mange hade släppt ”A.D.H.D.” som Mange Myt läste han om sexuellt utnyttjade barn i Sundsvalls Tidning. Tidningen uppmanade sina läsare att ta kontakt med dem om de hade varit med om något liknande. Mange mejlade in och skrev att han kunde berätta sin livshistoria. Han visste att han skulle behöva berätta allt. Och så gjorde han.

Han berättade om de tidiga åren, där han föddes på S:t Görans sjukhus. Där hans pappa blev spelnarkoman och misshandlade sin son och sin hustru. Han berättade om hur de fick fly med polisbil till Sundsvall. Om hur han började stjäla som sjuåring, om hur han blev mobbad och om hur man bytte skola och började mobba. Om hur han skulle träffa sin pappa igen i tonårsålder och om faderns självmord på Manges födelsedag.

Mange Hellberg berättade om hur han ljög sig in på behandlingshem och hur han flyttade till Stockholm. Hur han sålde droger, inte han hade någonstans att bo och fick sparken från sin praktikplats för att han stal kläder. Om hur lögnerna eskalerade. Han berättade om killen från Sundsvall som visade ett bra första intryck, men inte klarade att hålla kvar vid det och som gjorde sig ovän med halva Stockholm. Hur nya lögner användes för att hålla uppe de gamla.

Han berättade om hur en skuld mynnade i en skenavrättning och hur moderns cancerbesked som fick honom att flytta tillbaka till Sundsvall. Hur han var tvungen att ta tjuren vid hornen vid återkomsten till hemstaden och om de första åren med nya smällar. Och om hur han tillslut kunde börja betala av gamla skulder.

– Det smärtar i bröstet när jag berättar för dig nu, för det är så himla jobbigt, säger Mange Hellberg på restaurangen i Stockholm.

Vad hände efter den intervjun?

– Jag ville göra mer. Jag och en kompis började samla in julklappar åt hemlösa och bestämde oss för att göra en låt: med hemlösa, för hemlösa och av hemlösa.

– I den vevan träffade jag Simon. Jag ville sjunga. Jag har sjungit hela livet men har aldrig vågat göra det på riktigt. Skulle jag göra det, så skulle jag göra det på riktigt och ta bort alla masker som fanns. Och så började vi göra låtar ihop.

 

Hur känns det?

– Jag är 38 år, men det här kan hålla på i en evighet. Jag har så mycket att säga. Förut hade jag en gimmick och behövde hitta på grejer till varje låt. Nu behöver jag inte göra det. Nu är det bara att berätta, det finns så mycket att säga.

– Tidigare jämförde jag mig med massa rappare. Nu jämför jag mig inte med någon. Jag har gjort musik länge, men det är nu som jag gör musik på riktigt, det finns inget stopp. Det är så det känns nu: med den här konstellationen vi har så finns det inget stopp.

 

Hur mår du idag?

– Sen jag slutade dricka har jag upplevt massor på nytt. Bara en sån grej som att ligga utan att vara packad. Det är väldigt fint. Förut fick jag bara massa kravbrev hem. Nu får jag julkort.

 

Och så har dina fans börjat göra tatueringar av din låttitel ”Simma eller sjunk”.

– Man blir nästa knäpp i huvudet. Först gaddar en in det, då känns det: ”Oof! Det här är stort”. Så gör en till det, nyp mig i kinden. Sen gör fem det och man känner bara ”va fan händer?!”. När sen sexton personer har gjort det… nog fan blir man berörd.

Skribent: Harald Broström
Foto: Press