Malcolm Brandin tog hela Sverige med storm när han förra året deltog i talangtävlingen X Factor. Trots den stora succén åkte han överraskande ut innan finalen och nu är han äntligen aktuell med första fullängdaren ”Tid Och Rum”. Vi tog tillfället i akt att ta ett djuplodande samtal om livet innan X Factor, att träna med AIK och arbetet med nya skivan.

Malcolm har rappat sen han var liten. Hans pappa, Ayodele Shekoni (även känd som DJ Rock Ski), är en av pionjärerna inom svensk hiphop. En naturlig följd av detta var en uppväxt präglad av musikalisk närvaro, där bland annat artister som Desmond Foster och Leafnuts fungerade som farbröder åt en ung Malcolm. Åtminstone varannan helg var musiken hans liv, i ordets sanna bemärkelse. Resterande tid spenderade han, något mer alldagligt, med sin mor Maria.

– När jag var hos min mamma var jag bara Malcolm, en liten dude som gillade hiphopmusik och att gå på skoldiscon och spela basket som alla andra kids. Jag slutade spela basket seriöst när jag var 15. Familjeangelägenheter gjorde att jag hade svårt med lagsporter just då. Det är saker man tänker på nu i efterhand, som man bara gick runt och var lack på utan att riktigt veta varför. Det var då jag upptäckte att hiphop var något speciellt. Något jag kunde använda för att få utlopp för mina känslor.

Malcolm anammade tidigt skapandet av rim som en slags terapi för att må bättre. I slutet av högstadiet besökte han dagligen ungdomsgården i Fruängen som erbjöd en studio att spela in i. Där lärde han sig hur man spelade in och hur han skulle använda sin röst för att det skulle låta bra.

– Vi hade en snubbe där som hette Arjun, och han uppmuntrade oss att göra grejer men att skippa allt det här om betongen och droger. Han sa till oss att allting lät likadant och att vi skulle hitta något eget. Han stöttade och hjälpte oss mycket, även med typ refränger och så… En riktigt soft dude alltså.

Timmarna på ungdomsgården gjorde att Malcolm fick blodad tand. Tankar om att kunna hålla på med hiphop på riktigt började ta fäste i hans huvud. Men utrustningen var dyr och skapade hinder.

– Jag hade inte jobbat och lärt mig känslan att verkligen tjäna pengar. Jag försökte alltid spara ihop två, tre lax för att köpa en mick, men jag fick aldrig ihop alla delar, haha. När jag väl köpte ett ljudkort var det fel modell och så vidare. Så att få ihop pengar till det var som en milstolpe jag aldrig nådde riktigt.

I stället sökte han sig till Fryshuset, vilket skulle visa sig vara ett avgörande moment i hans liv. Genom sin moster kom han i kontakt med mångsysslaren Stevie Nii-Adu Mensah och saker började ta fart.

– Vi började prata musik och en dag bad han mig spotta något. Och du vet, man måste alltid vara redo att spotta, speciellt om man är på väg upp. Nu kan jag känna att jag inte ska behöva spotta för att du ska veta vem jag är liksom, vilket förstås inte är bra, men då behövde jag ha den fetaste 16 eller 32:an redo varje gång jag fick en chans. Ingen skulle kunna förneka mig, förstår du? Jag gjorde det och vi klickade direkt, så han sa till mig att komma till studion.

Malcolm introducerades för de som var ansvariga för Fryshuset och verksamheten F.U.S.E., däribland Daryl Henderson-Tousana, som erbjöd honom att spela in i studion för 100 kronor om året – ett generöst erbjudande som öppnade många dörrar. På så sätt kunde han fortsätta vara kreativ trots de påtagliga ekonomiska hindren som fanns där, samtidigt som han fann en trygghet bland sina likasinnade.

– Vi blev som en liten familj där det var jag, Stevie, Daryl och många andra namn som är igenkända i dag, till exempel Sabina Ddumba och Adam Kanyama. Jag träffade Adam där första gången när han var 14 år och nu rappar vi i samma grupp. Så även om de inte riktigt har fått credden så är det Stevie och Daryl som har lyft oss. Tyvärr dog Daryl i en stroke, men jag kommer aldrig glömma det han gjorde för oss.

Trots den nyfunna tryggheten spenderade Malcolm en hel del tid genom att ränna runt på Stockholms gator och tids nog fick han problem med lagen. Som en konsekvens av en polisrazzia i hans mammas hus tog han ett break från musiken under ett år. Det var först i samband med den avkunnade domen som han började fokusera på musiken igen.

– Efter att jag fick min dom så skulle jag pissa i ett år, jag fick inte göra samhällstjänst för dom tänkte att jag var en ligist, typ. Så jag gjorde det och bara skrev raps. Inget mer, jag var inte ens ute i princip. Sen hörde jag det där beatet som Young Jeezy rappar på… ”Guess Who’s Back”, och jag skrev en jävla massa bars till det. Sen ringde jag min polare Carlos Carrasco och frågade om han kunde hjälpa till eftersom han håller på med film. Så vi åkte till Slättgårdsskolan i Bredäng och spelade in.

– Den fick ju bra respons. Näääk la upp den, vilket var skitnice. Fille, Redline och Mack Beats la upp den… Det var lite konstigt också för att precis innan det här så hade jag fått lite kontakt med Mack och Redline. Dom hade gett mig lite erkännande och när man är ung och speciellt när man växer upp på röda linjen, då är det Redline och Hemmalaget man vill jobba med. Det var också Salla som ringde upp Ametist och fixade så att jag fick vara med där. Jag träffade Mack genom Danne (DaCosta, red anm) och till slut vågade jag fråga om han kunde prodda åt mig. Vi spelade in några låtar men det blev inte riktigt bra. Men han hajade också – och det ska han ha cred för – att jag behövde bli varm i kläderna. Så småningom gjorde vi ”Min Värld”, som är med på hans platta, och kort efter det så spånade vi på en singel. Vi hittade en sampling och det mynnade ut i ”Den Där Shonnen”. Så den är typ två år gammal. Danne hade första versen på den från början, men sen tog jag bort den för jag behövde en singel som var Malcolm B liksom. Det var då jag och Mack hittade vår kemi på något sätt, vi förstod varandra. Han ska ha feta props eftersom han också var en av dom som trodde på mig tidigt.

Apropå när du var med hos Ametist och ”En kärleksattack på svensk hiphop”… Den rappen du kör där är galet bra.

– Haha, ja det är många som säger det! Det här var under den perioden jag bara skrev bars och var arg. Det är nu jag ska gå in i den moden igen, för det är då jag är som bäst. När jag var hos Ametist så tänkte jag att jag skulle gå in som de gör på Rap City, för du vet, innan jag är en artist är jag ett fan av hiphop och rap. Jag älskar Cassidy, Murda Mook, Wiley… Alla de här som går in och freestylar tio minuter non-stop. Det tycker jag är viktigt om du är en mc, du måste kunna ta del av alla de här formaten som finns. Du måste kunna droppa ”off the dome” och lägga fem minuter rap om det krävs. Det är många som kommer fram till mig och säger att det var det bästa jag har gjort, men jag menar det var bara jag – en mc som gick in och spottade. Det var bara rap, jag kan göra det när som helst!

I så fall vill jag ha en hel skiva med bara rap!

– Haha, ja men jag ska göra fler såna radiogrejer faktiskt. Sen kommer jag släppa mixtejps med bara rap, för de som diggar den grejen. För det är också det jag gillar att göra mest – inga hooks, bara rhymes!

Så hur gick det till när du valde att vara med i X Factor?

– Jag fick ett samtal av en vän som heter Ajimaj och hon frågade om jag ville vara med på X Factor. Jag sa ”nej nej, släpp det där”, liksom. Hon praktiserade på Fremantle Media, som håller i X Factor och Idol bland annat. Jag tror dom hade frågat henne om hon visste några unga talanger inom rap, så hon hade nämnt mig, Samboii och Adam (Kanyama). Sen ringde en annan tjej på Fremantle upp mig och frågade igen, men jag fortsatte att säga nej. Hon bad ändå om att få träffas så hon kom till Bredäng och vi satte oss och pratade. Hon var väldigt duktig på retorik och sa de sakerna man ville höra. Sen visade hon en bild på Ison, och det var väl det som fick mig att ställa upp i slutändan. Ison är ändå Ison, liksom. Han är rap.

Det är alltså som man hela tiden trott, att det här med auditions i mångt och mycket är en tv-konstruktion?

– Ja, alltså tv är ju tv, liksom. Man kan inte tro på allt man ser, då är man blåst. Man får ta det man ser med en nypa salt.

För jag kommer ihåg att jag tänkte på det direkt när du körde din audition och Ison blev väldigt imponerad. Man visste ju att han visste vem du var, du hade ändå gjort ”Tystas Ner”-remixen, varit hos Ametist och ni båda är från Bredäng. Man blev nästan irriterad.

– Ja, haha. Grejen är att jag växte upp i Bredäng och Ison bodde i ”Guldish” (kvarteret Gulddragaren red anm) som är ett stenkast från Bredäng. Jag flyttade till ”Guldish” från Bredäng när jag var 12 år. Jag har nämnt det här förut, men första dagen jag kom dit och satte på ZTV så spelades ”När Vi Glider” med Ison & Fille. På den här tiden, innan iTunes och allt, fanns det inte en enda unge på vår gata som inte hade skivan ”Vår Sida Av Stan”. Vi gick runt och sålde deras flyers liksom. Dom har gjort mycket för oss.

– Så att jag var med i X Factor handlade också mycket om att jag inte kunde låta Ison få någon dude, eller tjej, som var wack. Om man tittar på Idol i år så ser man att dom har försökt lyfta in rap, men det har inte gått så bra, och det var väl det jag var rädd för skulle hända om jag inte var med. Att den breda publikens intryck av vad hiphop är skulle bli förvrängt som något det inte är. Visst, det är klart att jag delvis gick med för att jag insåg att jag hade något att vinna på det själv, jag är inte dum, men framför allt för att jag ville vara en ambassadör för hiphop och visa att det verkligen krävs skicklighet för att göra det vi gör. Det tycker jag att jag lyckades med.

Absolut. Kanske framför allt hjälpte du till med att ta död på många föråldrade stereotyper och plattityder om vad hiphop är…

– Ja, precis. Det är många som fortfarande hade gått runt och sagt att hiphop inte är musik om de inte hade fått se allt jag gjorde. Det är ju dessutom minst lika svårt, om inte svårare, än att vara sångare för det föds du med på att annat sätt. Det är klart att du kan träna upp rösten, men det kan du inte göra med rim på samma sätt.

 

 
Om vi anknyter det till skivan då. Har du känt att du har behövt anpassa dig för att tillfredsställa både den breda publiken som gillar dig nu och hiphop-Sverige som gillade dig innan?

– Till en början kände jag så. Att det bästa hade varit att rida på hypen och droppa en ”Galen” eller ”Jag Saknar Dig” del två liksom. Men om man lyssnar på beatsen och mina rhymes innan och det jag gjorde där så märker man skillnad. Det var liksom inte det jag ville, att droppa smurfhits-rap liksom. Jag kände att antingen kan jag fortsätta att skriva raps som tar en eller två dagar att skriva och fortsätta pumpa ut smurfhits, men det var inte det jag ville göra inombords. Det är många som drar i en och vill att man ska göra olika saker hela tiden, så det var mycket stress att vara med i programmet. Jag åt och sov inte som jag skulle göra för att jag var tvungen att leverera hela tiden. Så jag har försökt komma bort från den där världen en stund och komma tillbaka till mig själv. För folk som känner mig vet att jag inte har förändrats sen jag var med där, de vet att jag är samma dude liksom. Det är ju det också, folk kommer ha en åsikt om dig vare sig den är bra eller inte och det var någonting jag var tvungen att tackla, speciellt när det gick så fort. Helt plötsligt hade jag 80 000 följare på Instagram, du vet, det är absurt. Folk vill ta bilder hela tiden och så var det varje dag. Jag började undra om det verkligen var det här jag signade upp för. Därför kände jag att jag behövde komma tillbaka till mig själv och mina rötter.

– Direkt när jag åkte ut ur tävlingen tog jag upp min telefon och messade Mack och han svarade bara ”yalla, nu gör vi en skiva!” och så fort jag hade kommit i rullning igen så började vi jobba. Det slutade med att han producerade åtta spår på skivan.

Det är glädjande att se att DJ Large är med också. Hur kom du i kontakt med honom?

– Jag ringde Taro och sa att jag måste testa att göra något med Large. Han var fett soft och skickade en mängd beats och jag hittade några jag gillade och så blev det vad det blev liksom. Hade vi träffats för ett år sedan hade vi säkert haft en egen EP nu. Det är mycket möjligt att det sker snart.

– Det var det som var bra med X Factor också för jag kom i kontakt med en massa bra människor. Jag lärde känna Fabian Torsson som proddade nästan alla mina X Factor-låtar. Folk vet inte om det men han har liksom producerat demos som Biggie har rappat på. Han är old school. När Bad Boy precis var igång ville dom att Fabian skulle bli deras husproducent liksom. Han är en legend, men man kan inte tro det när man ser honom först för han var fett soft. Men sen när man går in i studion med honom så tänker man bara ”shit, vad fan fick du det här ifrån?!”. Så vi har gjort ett par låtar som inte kom med på albumet. Dom var skitbra men passade bara inte in riktigt. Men vi har gjort en låt som heter ”Målar Om” som är med. Det är en av mina favoritlåtar på plattan.

– Sen träffade jag Lukasz Duchnowski, som jobbar med Aristotracks, och Arnthor Birgisson som var vocal coach på X Factor. Det var rätt kul eftersom jag inte sjunger så kunde vi inte göra så mycket utan det var mest soft när vi hängde och vi kom bra överens. Han jobbar med Kim Cesarion nu, precis som Lukasz som är polare med Kim. Det var verkligen kul att jobba med dom. Jag kommer ihåg att under X Factor spelade Arnthor upp ett beat och sa ”jag ska skicka det här till T.I. nu och kolla om han gillar det”, haha.  Bara en sån grej, det är på en helt annan nivå liksom. Sen träffade jag Lukasz några gånger och han sa till mig ”du behöver ett anthem”. Så vi gick in i studion och gjorde 12 tracks på en vecka och två av dom är med på plattan – ”Gäris” och ”Miljonär” där Jason Gill var med på den senare också. Sen gick vi in i studion med Arnthor och Kim för att göra ”Vad Du Vill”, två dagar innan skivan skulle mastras. Vi hade gjort en låt innan med Fabian som är dunderfet, men den här passade bättre nu.

– Så det är dom som har proddat skivan. Jag har haft jävligt tur att få jobba med de bästa inom svensk musik.

Men du har relativt få gäster på skivan, är det just för att folk ska få lära känna Malcolm B?

– Ja, jag tycker att folk har väntat länge nog på Malcolm nu. Man får bara ett första släpp och när jag ser tillbaka på det vill jag inte ha typ 15 gäster utan jag vill få fram vem jag är. Det känns fortfarande inte som att folk vet det, trots att jag har gjort mycket i tv och radio. Så förutom Adam (Kanyama) har jag bara sånggäster. En av låtarna som Large gjorde var med Gedi Gedz från OIAM, men den passade inte heller in. Jag har försökt skära ner på gästerna just för att etablera vem jag är. Det är också tanken bakom titeln ”Tid Och Rum”. Det representerar olika perioder i mitt liv och de som vill får nu chansen att följa med mig på den fortsatta resan.

Den resan har inneburit en del möjligheter och en större grupp människor som vill ta del av dig, med reklamkampanjer osv. Hur förhåller man sig till det samtidigt som att man vill fortsätta vara sig själv när alla drar en åt olika håll?

– Jag tror mycket handlar om magkänsla och att följa den instinkten, för den har sällan fel. Min magkänsla sa åt mig att inte göra det här eller det där märket, för snart kommer något annat komma. Sen kom Adidas och det kändes rätt liksom. Jag ser det mer som en kul grej och att få ta bilderna till Originals var roligt. Jag kommer kunna visa dem för mina barn och säga att jag har gjort det. Jag är ingen fotomodells dude liksom, men det blev bra.

– Men det är klart att det var stressigt också eftersom jag höll på med skivan samtidigt. Jag är först och främst en artist och gillar egentligen inte att vara en reklampelare. Jag vill att folk som gillar mig ska göra det för min musik. Folk tror att jag bara tar massa bilder och rider på vågen men jag har ett helt album utöver det här. Jag har jobbat liksom. Den här Adidas-grejen var mer än rolig grej på sidan om som jag ändå tycker har en koppling till det jag håller på med. Det enda jag önskar är att jag hade kunnat släppa albumet innan kampanjen, men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Känner du någon press av att det är en större apparat bakom dig nu?

– Det är klart det är press. Om jag inte hade någon press på mig, vem är jag då? Om det inte finns folk som har åsikter om mig så är jag inte väsentlig. Det kommer med berömmelse och det är bara att vänja sig. Det var också en stor anledning till att det tog sån tid att komma hit där jag är nu, för jag behövde lära mig att hantera pressen och åsikterna folk har om mig.

Kan du berätta något mer om den här Instagram-tävlingen som nu är avslutad? Du fick byta liv med din polare Martin Mutumba för en dag?

– Ja den är klar. Men jag kan bara berätta det jag har gjort hittills, men ja, jag var och tränade med AIK en dag och det gick rätt bra faktiskt!

Man är rätt avundsjuk alltså…

– Haha, är du AIK:are?

Ja…

– Fan va soft! Ja, men det är riktigt sköna grabbar hela gänget. Jag känner ju Martin mer än han känner mig egentligen, för jag har alltid gillat det han gjort musikaliskt. Jag visste vem han var som rappare innan jag visste att han spelade i AIK liksom. Så det var mycket därför jag ville göra det här också. Jag gillar allt han står för, att du kan göra vad du vill.

Han är verkligen sig själv, om man säger så.

– Ja precis, han bryr sig inte och det är jag jävligt avundsjuk på. Att verkligen vara så fullt ut och inte bry mig om vad folk tycker. Jag strävar mot att komma dit nu. Inte att bli en Kanye men du vet, att säga vad jag vill utan att bry sig för mycket. Men samtidigt fick jag lära mig en sak i nian då en svenskalärare sa till mig: ”du måste anpassa språket till vem du talar med”. Jag fattade det inte riktigt då, men det är som när du snackar slang. Du pratar inte på samma sätt med din mamma som med dina polare. Så det var en grej jag tog till mig ganska tidigt och det var därför jag gjorde det lätt för mig själv och skippade det i tv för jag ville att Sverige skulle ta mig till sig.

Det hade varit kul att se Orup försöka tolka det tugget också…

– Haha, exakt. Orup… Haha, ja, det hade varit kul.

Hur var Andreas Alm (AIK:s tränare)? Är han lika butter som han verkar?

– Andreas Alm är en väldigt seriös dude alltså. Han kan fråga något helt från ingenstans, typ ”har du träffat resten av crewet?” och kolla på dig helt seriöst men du har ingen aning om vad han snackar om. Du kan bara svara ”ja, absolut” och så skrattar han. Han gillar när folk känner sig obekväma liksom, haha. Nä, men han är jävligt soft. Han är lite som en lärare man är lite rädd för.

I tidningarna har man kunnat läsa att du hyser stor respekt för Zlatan och jag minns när vi var på Friends och han bad om att få ta bild med dig. Finns det något som är ett kvitto på att man lyckats så är det väl ändå det?

– Ah just det! Ouuff. Du vet, det finns så många människor som har sagt till mig att jag är sämst och borde lägga av. Vissa av de här grejerna säger folk för att de är avundsjuka eller av rent hat. Men sen kommer kungen av Sverige, Zlatan, och säger ”Är det inte du? Shonnen? Kan vi ta en bild?”. Jag försökte fortfarande vara ball men jag är liksom största Zlatan-fanet som finns, så för mig var det otroligt. Vi tog en bild och han sa ”du är fett tung, fortsätt göra det du gör” och jag svarade typ ”tack, du är fett med tung, fortsätt reppa”, haha. Man vet aldrig vad man ska säga i såna situationer utan att låta fjantig. Tyvärr tog jag inte matchtröjan… Det ångrar jag.

Om man ser på t.ex. Zlatan så finns det likheter mellan honom och många utövare av hiphop i Sverige, inte minst dig själv. Som jag ser det så känns det som att utvecklingen och acceptansen för hiphop som musik går framåt, men som kultur motverkas den och dess utövare fortfarande av envisa negativa krafter som t.ex. Greger von Sivers nu senast. Den har blivit ”folkligare” än tidigare med Petter, Timbuktu och Ken Ring i ”Så mycket bättre” men är samtidigt en genre för folk som våldtar och bränner bilar, enligt vissa. Hur ser du på det?

– Jag tror att de flesta i Sverige har förutsättningarna att leva ett bra liv om de vill. Men det finns också olika slags människor. Jag tycker att Kartellen är folkliga för att de förklarar sin värld och sitt liv. Det är viktigt för oss som har kapaciteten att få folk att fatta att det här är på riktigt, faktiskt gör det. För de finns vissa som kollar på oss och tror att vi försöker spela någonting. Det är inte det vi gör, vi tar upp samhällsfrågor som medierna kanske inte alltid gör och vi förklarar hur vi ser det på det. Om fler folk skulle göra det så skulle vi kanske kunna få en förändring. Vi är inte problemet, vi är lösningen på problemet. Vad är det han säger? ”Det är inte de onda människorna som är farliga, det är de goda människornas tystnad”. Om vi som kan berätta för folk inte gör det, så är vi en del av problemet. Jag tror att om folk verkligen lyssnade på oss och inte bara kallade det för dunka-dunka, så skulle de haja den grejen. Det finns saker som är problematiska, det finns klasskillnader.

– Petter och Timbuk är ju där för att de förtjänar det. De har hållit på så länge och speciellt Timbuk är ju bra på att ta upp sociala frågor. Jag tror hiphop mår så bra nu för att den har blivit så tävlingsinriktad. Nu räcker det inte att vara halvkass för att bli något, du måste vara trovärdig och förtjäna din plats när alla vill vara bäst. Så jag utgår från det jag ser och mina vänner ser och på så sätt vill jag vara en del av lösningen. Inte bara måla upp mig själv som ett offer. Och jag tror det är innebörden av att vara folklig – att folk kan vara del av ens existens.

– Men det finns definitivt negativa krafter, som du säger, och det är för att hiphop talar för de förtryckta. Jag kan känna igen mig själv i det om man tittar tillbaka på X Factor. Jag menar, om jag hette Robin och var från Saltsjöbaden och kom dit jag kom i tävlingen… Samma dude, samma situation. Tror du att jag hade kunnat vinna då?

Ja.

– Jag säger varken ja eller nej, det låter jag vara osagt. Men ibland undrar jag. Det är den ständiga grejen som jag kämpat mot, att det känns som att jag alltid måste vara två gånger bättre eller tio gånger bättre. Men det är som det är, jag är den jag är, jag kommer där jag kommer ifrån och jag har den hudfärgen jag har. Men samtidigt vägrar jag se mig själv som ett offer, för jag har de här redskapen för att ta mig fram. Om jag bara finner mig i det här så är jag ingen del av lösningen, då är jag bara en del av problemet. Det är det jag tänker på.

Rent hypotetiskt – om du fick förfrågan om att vara med i ”Så mycket bättre” om 5-10 år, skulle du tacka ja?

– Ja, definitivt.

Avslutningsvis, vad är planerna framöver? Kommer du släppa något med gruppen One In A Million (Adam Kanyama, Samboii, Gedi Gedz)?

– Ja, vi håller på och gör en EP nu med K-One och Ello (Elias Rizko red. anm) som producerade ”En Krigares Själ”. Det här vill vi släppa så fort som möjligt. Vi vill även lyfta in andra producenter också, t.ex. DJ Large. Men planen är att vi går in som fyra artister. Ingen hype från Adam eller mitt håll, det här är något helt annat än oss som soloartister. När vi går ihop är vi OIAM, det är det som är planen, för tillsammans är man starkare. Vi är alla speciella individer, men när vi går ihop så sker mirakel, haha. Vi har ingen titel eller någonting, utan den kommer förmodligen bara heta OIAM.

– Vi började snacka om det för ett år sen, men vi har haft dispyter och så. Men nu vet vi att det är något vi kommer göra. Jag tror verkligen på det här, annars skulle jag aldrig göra det. Dom är framtiden, precis som jag. Det kan bli något jävligt stort, ett nytt kollektiv liksom.

Intervju & foto av Malkolm Landréus