Inför EP-releasen av "Matriarken" häromdagen träffade vi en av hiphop-Sveriges mest uppmärksammade artister. Läs den djuplodande intervjun här!

Vid det här laget behöver stjärnskottet Linda Pira ingen närmare presentation. Efter succén med låten ”Rom & Kush” från Stors album ”Shere Khan XIII” och egna dubbelsingeln ”Bang Bang/Bäng Bäng” har lovorden avlöst varandra. Detta ledde också till en egen webb-serie hos SVT där vi kunde följa hennes vardag både som rappare och nybliven mamma. Nu är hon äntligen aktuell med debut-EP:n ”Matriarken” och vi träffade upp henne i kreativitetens näste, Redline-studion i Norsborg.

Efter otaliga intervjuer under det högoktaniga år som föranlett Linda Piras debutsläpp vet väl de flesta om hennes bakgrund. Förutom att man har kunnat följa hennes liv och nystartade karriär i webb-serien ”Linda Pira – som du inte visste om” har också diverse dagstidningar intresserat sig för hennes berättelse. Mycket fokus har förstås legat på det ovanliga faktum att bli mamma till tvillingar i samma veva som karriären tar fart. Därför kändes det naturligt att sätta fokus på det mest intressanta med en av Sveriges just nu mest hypade hiphopartister – nämlingen musiken. Vi satte oss ner för att prata om nya EP:n, jämförelsen med Nicki Minaj och hur man hanterar fans som tatuerar in ens namn.

Du slog igenom tack vare ditt samarbete med Stor. När och hur träffade du honom?

– Vi spelade in ”Psycho” innan vi gjorde ”Rom & Kush”. Det var ungefär ett och ett halvt år sedan och egentligen den första låten vi gjorde tillsammans. Stor behövde en tjej på  sin låt, så han ringde upp mig och jag kom hit till Redline-studion och spelade in. Sen gillade Masse och Salla det och frågade om jag ville komma och spela in mer. Så det var så det började. Men jag och Stor har känt varandra lite sen innan. Jag har alltid vetat vem han är, ända sedan han blev stor, eftersom jag har suttit på alla de här hiphop-jamsen.

Sen han blev stor eller Stor?

– Haha, nä men sen han blev lite mer offentlig liksom. Och han har ju alltid vetat vem jag är… Vi har alltid hälsat och så liksom. Så efter vi hade spelat in ”Psycho” så märkte vi att vi klickade jobbmässigt, men också privat för han är jättebra kompis med pappan till mina barn, som jag då började dejta. Då var han ofta med. Så det var egentligen så vi började komma i kontakt mer personligt.

När började du jobba med EP:n?

– Jag började ganska direkt efter att jag fick barnen. Jag tror jag var hemma en månad typ. Sen började jag sakta men säkert ta med dom till studion för att se hur det funkade. Så det är under de här senaste halvåret som jag har spelat in i princip.

Vad var målet, att visa vad ditt sound är eller mer att experimentera för att ta reda på det?

– När man håller på med musik har man alltid en bild av hur man vill ha det. Men sen blev det helt annorlunda när jag blev mamma och fick den här offentligheten så snabbt. Hela mitt liv har ju förändrats och det här året har gått så snabbt och varit helt upp och ner. Så EP:n blev ju väldigt blandad och absolut inte så som jag trodde den skulle bli. Jag har ju en låt som är väldigt känslig som handlar om pappan till mina barn och sen har jag ett stenhårt intro… Du vet, det är så när man har fött barn och är väldigt hormonell, då känner man sig helt olika från dag till dag. Så jag har egentligen bara lyssnat på beatsen och gjort det jag känt för.

Matriark är ju ett ord som de flesta har hört, men kanske inte riktigt vet vad det betyder. Jag fick upp synonymen ”stammoder”. Vad var tanken med den titeln?

– Dels har det ju att göra med mitt nyblivna moderskap och att jag är enda tjejen på Redline. Det är dels det och sen hela min resa från början till slut. Jag tyckte verkligen det passade bra. Det är det som är så kul också för jag visste att folk skulle reagera, men jag har verkligen ingenting politiskt att säga utan det var mer en kul grej liksom. Det passade bra, helt enkelt.

Du nämnde att allting gick så fort, vilket man kan förstå. Du gör en vers och helt plötsligt vill alla bara ha mer av dig. Kände du någon gång att ”det här kommer gå åt helvete”?

– Ja, jag har känt så många gånger under den här resan. En gång ringde jag till Salla och Stor och sa att ”fan, jag tror jag skiter i det här för det kommer bli för svårt med mina barn och allting…” Men jag har verkligen haft deras stöd och de har trott mer på mig mer än jag själv har gjort. Jag har tvekat ganska mycket och just det här med offentligheten ledde ju till att alla intervjuer handlade om hur det är att vara tjej… Det var bara fokus på det och hur det är att vara mamma och jobba med hiphop. Det var inget fokus på mitt artisteri, vilket ledde till att jag började ifrågasätta mig själv och började fundera på om jag ens är bra på det här. Men jag har alltid haft stöd här och Stor sa till mig att ”fan, dom signade dig när du var i femte månaden, man gör inte så om man inte tror på den personen”. Då förstod jag verkligen att det var sant. Det är svårt att hantera det när allt går så snabbt, men någonstans måste man ändå försöka komma tillbaka till vad man egentligen vill göra.

Det känns också som att Redline kanske är bästa möjliga ställe att hamna på i en sådan situation? De ger ett väldigt stabilt och seriöst intryck.

– Ja, exakt. Jag känner mig fett välsignad att jag får vara här. När jag kommer hit känner jag mig aldrig pressad och det är så jävla många duktiga människor här. Vi jobbar verkligen som i en familj och om det är någon som fastnar på något så får man alltid hjälp. Om jag har fastnat på en melodi kan jag gå till Dani M och få hjälp av honom, du vet alla hjälper varandra och bollar idéer och det är därför jag tror det blir så jävla bra också. Så det har varit en otrolig trygghet i all den här pressen som jag ändå har känt.

En spontan tanke som slog mig var att när det väl blev en så stor uppståndelse kring din vers och alla ville ha mer av dig trots att du egentligen inte hade mer material… Kan det inte ha varit så att graviditeten också blev en räddning på något sätt, med tanke på att du ändå inte kunde jobba då? Att du fick en naturlig paus och tid att fundera på kommande material till exempel?

– Aa, jag förstår vad du menar men det blev ju aldrig så. Jag jobbade in i det sista. Jag stod ju på scenen när jag var i sjunde månaden med tvillingar… Så jag hann egentligen aldrig tänka på det och vad jag ville att mina låtar skulle handla om. Jag har fortfarande inte hunnit tänka någonting, du vet, jag bara kör dag för dag. Ibland kan jag stanna upp och tänka vart jag är och vad jag gör, men just när man är i den där bubblan är det svårt.

Sen får du en egen webb tv-serie efter en vers. Det är ju så klart helt absurt när man tänker på det. Går det ens att sätta ord på den känslan?

– Ja, asså, som jag sagt tidigare var jag ju helt oförberedd på den uppståndelsen det faktiskt blev och som växte sig ännu större i och med det här. Jag tänkte ju liksom att ”shit, varför ska dom filma mig när jag går runt och är gravid, det kommer ju bli skittråkigt och jag har precis berättat för mina chefer att jag kanske inte kommer fortsätta jobba med det här…” Det var lite jobbigt, men nu i efterhand tycker jag att det var bra och det har ju hjälpt mig jättemycket. De som lyssnar på mig och gillar min musik har ju fått en bättre presentation av mig och gett mig ett försprång när jag nu släpper EP:n, för då förstår dom mig och kan relatera bättre.

Ja, för jag har tänkt på det själv att när jag lyssnar på musik är det verkligen mycket lättare att relatera och ta till sig en artist musik om man faktiskt har sett dels hur den ser ut och hur den är som person och vad den gått igenom.

– Jag tror det också. Speciellt när jag har gjort en så splittrad EP och det kanske skulle vara svårt att sätta fingret på vem jag är. Nu har jag gjort den här serien och jag tycker det framgår väldigt bra att jag inte är en så stenhård och kaxig person som många tror att jag är, utan ganska ödmjuk och observant. Jag tycker dom vinklade min personlighet bra och det är jag verkligen nöjd med då det var det jag nojjade över mest. Att jag skulle framstå som något jag inte är, en stenhård latino liksom. Det ville jag inte. Den känns väldigt nära inpå och det gillar jag verkligen.

Jag tänkte precis säga det. Det känns verkligen som att du är två totalt olika personer i vardagslivet och när man hör dig på låtar, som på ”Psycho” till exempel, även om det är en roll. Hur tror du att det kommer sig?

– Jag vet inte asså. Men skådespel har för mig jättemycket gemensamt med musik. Jag skriver ju mycket om saker som jag egentligen inte har någon relation till, som på ”Rom & Kush”, men det kan vara kul att gå in i en roll. Det är det som är musik för mig, att kunna försvinna från verkligheten liksom. Men även att det ska kunna fungera som terapi om jag behöver skriva av mig om känslig saker. Musik är så brett för mig.

Vad var jobbigast med att spela in tv-serien, förutom att du var gravid förstås?

– Ja det var ju det mest. Jag var trött och mådde dåligt och spydde… Så ibland när dom ringde och ville hänga så kände man att det var jobbigt såklart, men oftast fungerade det bra.

För det här skedde inte konstant eller hur?

– Nä, utan dom kunde ringa mig på dagen och fråga om dom fick hänga med mig. Men vi bestämde redan innan att jag skulle kunna säga ifrån om jag inte pallade och hade en dålig dag. Så vi hade en väldigt bra kommunikation mellan varandra. Det var egentligen inte så jobbigt, det här med att ha filmteamet där, för att när du är gravid så är du i din egen lilla bubbla och tänker inte så mycket på allt som är runt omkring. Du tänker mycket på framtiden och är orolig, du vet, den här mammagrejen liksom… och det var väl mest det jag var orolig för – att de skulle bli för blottande på något sätt.

När jag lyssnade på låten ”Bästa vän” från EP:n så tänkte jag direkt på din vän Nadia som medverkar i programmet och som blev väldigt uppskattad, eller vad man ska säga. Men den handlar inte om henne antar jag?

– Gud, nej. Det här var en bästa vän jag hade som jag växte upp med och har varit med mig en stor del av mitt liv, men som hamnade på fel bana. Jag har egentligen ingen aning om vad hon gör i dag eller var hon är… Det är ju också ganska svårt att blotta liksom. Nu har jag två låtar med på EP:n som jag inte trodde att jag skulle ha med men som jag tog med i alla fall just för att jag har gjort en sån presentation av mig själv genom dokumentären. Så jag ville bjuda på det. Hade jag inte gjort den så tror jag inte att jag hade släppt de här låtarna… Aldrig. Då hade ingen kunnat förstå att det är på riktigt.

Jag tänkte fråga om det känns svårare att släppa så personliga låtar nu när så många vet vem och hur du är… Men då kanske det snarare är så att det är lättare?

– Aa jag tycker det är mycket lättare. Jag har märkt att vissa har svårare än andra med det där. Alla är inte bekväma med att blotta sitt liv och jag har märkt nu efter att jag inte har mått dåligt av det. Snarare tvärtom. Att jag kan visa unga, inte bara tjejer utan killar också, att jag är en vanlig människa som på något sätt har hittat en glöd som driver mig. Det är det jag vill förmedla. För den finns ju hos varje människa men är svår att hitta. Det tog jättemånga år för mig. Och om jag ska behöva blotta mitt liv för det så är det värt det. Det kan inspirera många, vilket har märkts att jag lyckats med då det är jättemånga som skriver och uppskattar det jag gör. Folk skickar texter och låtar och det behöver inte ens handla om musik utan folk skriver att dom har vågat ta ett steg mot det dom vill göra. Det är det som får mig att fortsätta och att jag en dag ska kunna vara en lika stor inspiration för mina egna barn som jag är för dom. Det är det jag måste fortsätta med och inte börja luta mig tillbaka bara för att det har gått bra nu.

På den andra väldigt personliga låten, ”Playa”, som du tvekade på om du skulle ta med, pratar du om din graviditet och relationen till dina barns far. Där nämner du saker som eventuell abort, vilket inte är helt vanligt…

– Nej precis, den är väldigt nära inpå. Den var ju ett önskemål från de som lyssnar på min musik och jag säger ju i serien att jag inte ska ha med låten. Det blev alldeles för mycket dagbok, typ. Men eftersom folk bad om den så valde jag ändå att ha med den. Det är ju ändå dom som lyssnar och man måste tillfredsställda dom. Jag är bara glad om jag kan göra det.

Hur jobbig var den att skriva? Eller var det skönt att få ur sig allt?

– Både och. Det var både jobbigt och skönt. Du får ju ut det du behöver få ut. Jag har lärt mig under de senaste åren att lyssna på mig själv och min kropps signaler. Om jag behöver få ut något så måste jag få ut det. I min ungdom har jag gått runt mycket och burit på saker och vänt mig inåt. Så det är skönt. Det är ju som en avvänjning på något sätt, du får ut det men det gör ju ont också.

Hur ser er relation ut i dag?

– I dag är vi kära och bor ihop. Vi gjorde ju allting tvärtom och hade massa knas i början i stället. Jag hade ju planerat för att han inte skulle vara där över huvud taget och att jag skulle klara allt det här med barnen och musiken helt själv. Men någonstans där hittade vi ändå varandra efter att barnen kom och då började vi dejta och blev kära. Jag tror att om man vet vad man vill och kämpar för det så kan man mötas halvvägs och det blir bra till slut.

Med tanke på att du skrev den låten utan en tanke på att den skulle släppas – använder du dig av musiken som en slags ”rensare”, på samma sätt som boxningen kan fylla den funktionen? Att få utlopp för sina känslor på något sätt?

– Ja, absolut. Inte bara när jag skriver utan också när jag lyssnar på andra låtar. Det finns jättemycket likheter i just det här att ta ut sig själv och tömma kroppen på känslor. Jag lyssnar alltid på sorglig musik om jag är ledsen och gladare musik när jag är glad, det är ju så det är. Det är därför jag har lärt mig att om jag är ledsen då ska jag gråta. Om kroppen vill gråta, gråt bara! Gå inte och håll inne på det utan skratta om du känner att du vill skratta, oavsett vart du är. Det samspelet är en av de viktigaste grejerna jag har lärt mig för det är det som gör att jag kan hålla ihop allting.

Jag minns inte riktigt om det var Nadia eller någon annan som gjorde jämförelsen mellan Nicki Minaj och dig. Jag har själv tänkt på det innan, inte bara för att ni är kvinnor och jävligt duktiga på att rappa, utan också för att ni båda har en väldigt tuff attityd och stor självsäkerhet när ni gör det. Jag vet också att du har sagt att du bara vill göra musik som folk kan lyssna på och dansa till utan att vara politisk. Ser du själv något samband där?

– Jag vet inte riktigt var den jämförelsen kom ifrån och även om jag tycker hon är fett grym så har jag inte så bra koll på henne. Jag har inte lyssnat på hennes låtar så mycket så jag vet om hon är politisk eller inte, men jag kan tänka mig att det finns många likheter mellan oss. Hon är också sådär galen och bara vill att man ska flippa ur liksom.

För hon kom ju fram som en grym rappare som alla ville jobba med, men sen började hon göra låtar med typ David Guetta och blev en så kallad ”sell-out” i amerikansk media…

– Jaha, vad synd! Eller egentligen, om hon vill göra en låt med honom så får hon väl göra det, vad spelar det för roll? Det är svårt det där men… Någonstans måste folk förstå att om man har hållit på med det här länge och märker att man kan livnära sig på det så måste man kunna göra det. Det är ju ändå mitt jobb och det är mycket business bakom det också.

Hypotetiskt, om du skulle få frågan från Swedish House Mafia eller Avicci om att göra ett samarbete, skulle du tacka ja?

– Jaaa det är klart, Swedish House Mafia är ju bäst! Det skulle vara fett! Varför inte liksom? Jag tänker så här att så länge man gör det man gör för att man älskar det… Gå och gör en låt med vem fan du vill! Man måste experimentera, jag håller fortfarande på med det. Så länge du gör det för att det är kul tror jag att man kan göra vad som helst. Jag har ju hållit på med reaggeton och försökt med patwa (Jamaicansk dialekt reds anm) och raggamuffin-grejer liksom. Du vet, man måste testa sig fram.

Jag tänker att det ändå ligger ganska nära hiphop. House ligger ju inte så nära egentligen, det är ett genreöverskridande som kommit mer på senare år och som många har svårt med. Men jag kan hålla med om att man inte ska vara för snobbig i sin bedöming…

– Nej verkligen inte! Om man sitter och håller tillbaka, hur ska du kunna utvecklas? Om jag går och gör en sång grej kan jag bara lära mig saker. Det är inte så att jag blir en sämre rappare för det. Snarare tvärtom. Så varför inte?

Om vi kommer tillbaka till boxningen, skulle du påstå att det har format ditt sätt att rappa? Jag antar att det är mer mentalt i så fall?

– Ja, alltså jag lät ju precis likadant när jag började rappa. Så det är mer psykiskt liksom. Jag har inte blivit mer aggressiv eller så, utan jag har snarare blivit lugnare i så fall. Jag har lärt mig att softa ner. Det ger ju motsatt effekt när man inte är i ringen. Det tar snarare bort aggressivitet än väcker det, om man säger så.

En för mig naturlig tanke när jag tänker på kombinationen hiphop, boxning och din tävlingsinriktade personliget är battle-rap. Du har aldrig haft tanken på att ge dig in i det?

– Nja, jag vet inte alltså… Jag tror att när man håller på med musik så har man vissa olika vägar som man går. Jag älskar mest att stå på scenen, den är mitt allt. Jag tycker inte att det är lika kul att spela in i studio som att stå där. Det är där jag känner mig som tryggast. Allt det här med freestyle och battle, det tar också tid och jag har aldrig gett mig in i det. Det skulle vara skitkul att lära sig. Speciellt när jag hänger med så många rappare som håller på med sånt där.  Stor är ju för mig den bästa freestylaren liksom. Jag har ju märkt att jag också har börjat experimentera, men det känns lite för tidigt att gå in i den grejen. Men vi får se om det är någon som utmanar mig… Haha. Men då måste jag lägga ner lite mer tid på det.

Du började ju som sångerska, men om du fick välja mellan att bli känd som den bäste sångerskan, rapparen eller boxaren. Vilket skulle du välja?

– Boxare. Nä… Fan va svårt alltså, det är ju omöjligt! Boxare skulle vara kul för det här med hungern och hundra procent fokus är skönt, men jag tror man kan slösa bort så mycket då. Du har ju absolut inget liv när du är proffsboxare. Rappare är lite för mycket rock n’ roll, men det är kul. Så det blir nog sångerska kanske… Där kan man välja lite på något sätt.

Det kanske är lite bättre pengar där också?

– Aa, precis. Men det är svårt alltså. Man vill ju inte välja bort någonting, haha.

Jag tänkte på det här med att du älskar att stå på scen. Jag antar att man kan dra paralleller till ditt intresse för skådespel? Har du några planer framöver på att jaga den drömmen?

– Jag har lite planer som jag har försökt fixa. Men samma sak där, jag kommer nog lämna det till framtiden. För i den positionen jag är just nu måste man hela tiden steppa upp för det kommer så jävla många nya hela tiden. Man vill ju vara bäst liksom. Då går det inte att ha för många bollar i luften utan man måste fokusera på det man gör. Men om jag får chansen och det är möjligt att sticka in lite här och där så kommer jag göra det. Jag älskar verkligen att stå framför kameran.

Jag pratade med Malcolm B för några veckor sedan och båda ni är ju en del av den här vågen som tagit in svensk hiphop i ”finrummet”. Han var med i tv och du fick en egen webb-serie och blir intervjuad i morgonsofforna. Hur skulle du säga att det har påverkat dels dig personligen samt hiphopen generellt?

– Jag tycker det har påverkat mig bra. Jag blev ganska chockad för jag har haft problem med äldre människor ända sedan min uppväxt och att folk helt plötsligt börjar uppskatta en är en ganska sjuk känsla. Man blir ju glad av det och känner att man kanske inte är så jävla fucked up som alla tycker. Folk börjar hälsa som om man bott granne med dom hela livet. Jag tror det är först nu sista två månaderna som jag har fattat det. För innan när folk gick och viskade bakom ryggen så trodde jag att dom snackade skit om mig, men först nu fattar jag att det är för att dom känner igen mig. Nu är det inte heller bara kidsen som gör det. Jag var i Malmö förra helgen och då kom en 40-årig kvinna fram till mig liksom.

– Det har varit viktigt för mig också just för att jag har haft svårt för vuxna människor. Att äntligen få visa att jag inte är så kaxig och hård som alla tror och har dömt mig för. Det är jättemånga som träffar och pratar med mig som säger ’aha, du är ju fan snäll ju’. Man har blivit dömd hela livet och jag vet inte vad det beror på. Jag har ju förstått att jag utstrålar någon slags kaxighet men det är så synd att man blir dömd av något så ytligt.

Så på något sätt kanske det här har hjälpt dig med att komma överens med vuxna människor och spräcka den muren gentemot auktoriteter som du har känt?

– Absolut. Verkligen. Jag är mycket mer öppen och kan prata och mingla med vuxna. Förut trodde jag alltid att dom hade en baktanke med allting.

Tror du att det här problemet kan bero på att dina föräldrar skiljde sig rätt tidigt? Det brukar ju ofta hänga ihop med den här typen av problem.

– Ja, alltså mina föräldrar har ju en teori om att jag tog det jävligt hårt när dom skiljde sig. Det är ingenting jag minns, men att jag efter det blev helt knasig i skolan. Vuxna människor fick inte komma in helt enkelt, jag var inmurad. Så det känns så lättande att äntligen få andas ut lite och bara behöva vara.

Och hiphopens utveckling då? Hur ser du på den? Finns det bara fördelar eller vissa nackdelar också?

– Det finns ju både och, som med all musik. Det beror på vad man förmedlar. En del förmedlar bara skit liksom. Men jag är så jävla glad att det är mer accepterat och att en vanliga människa från orten kan få uttrycka sig. Det har inte hänt förut. Att jag får vara en del av det känns fett stort. Det är nästan så att jag önskar att jag var lite mer politisk och hade något mer att uttrycka och nå fram med. Men jag får försöka nå ut på andra sätt.

Ja och det finns ju redan en mängd med svenska rappare som fyller den funktionen. Det kan nog vara ganska uppskattat med lite omväxling?

– Ja och det är ju som på Redline. Vi har något av allt. Mohammed Ali och Carlito är mer politiska, Stor är väldigt blandad och sen är det jag. Så det är bra att det inte blir för enformigt. För de som inte känner till hiphopen kanske har fått uppfattningen om att allt handlar om vapen och droger men så är det inte. Det har vi äntligen fått bevisa nu.

Jag och en kollega funderade lite på hur dina fans ser ut. Vi lekte med tanken om det finns några manliga groupies? Är det något du har råkat ut för?

– Haha, ja det var ju en kille rätt nyligen som la upp en bild där han hade skrivit Linda Pira i en tatuering. Det var chockande! Labyrint och Stor har ju varit med om det, men dom som hade gjort det hade tatuerat ett ”L”och ”S” och de andra ”ST” men den här hade liksom skrivit Linda Pira. Det är ju mitt för- och efternamn så det var skitflummigt. Sen är det många som skriver och så. Det är fett skumt. Men nu har jag ju lärt mig hantera det och även min kille som blev lite irriterad först.

För jag har försökt tänka mig in i den situationen att det helt plötsligt är massa människor som följer allt man gör och dyrkar en i princip. Hur förhåller man sig ens till det?

– Aa, det är fett skumt asså. Jag vet ju att jag har blottat mig men det känns ändå fett konstigt när någon kommer fram till mig och vet vad mina barn och min kille heter och vart jag var i går… Men det är najs ändå. Det är kul att dela med sig.

Jag pratade med Rawda nyligen också, och vad jag har förstått så kommer du vara med på lite av hennes kommande släpp. Känner du att du har något ansvar att vara en förebild för de här yngre tjejerna och killarna i branschen?

– Ja, vi har pratat om det så jag hoppas att det blir av. Nu när allting är klart så hoppas jag att jag kan andas ut lite och sen är det bara att köra stenhårt igen. Då kommer jag göra fett mycket samarbeten för det finns så många man vill jobba med.

– Jag blir ju lite mamma för dom eftersom jag är äldre. Det där är svårt också för till exempel Rawda vet jag har hållit på sen hon var en liten bebis och egentligen kan jag inte lära henne någonting för hon är grym. Det är mer att jag kan ge henne råd och stötta. Men de här andra som är mycket yngre försöker jag stötta och hjälpa så mycket som möjligt. Jag försöker hinna med att ge feedback till så många som möjligt som skickar låtar och så, för jag vet själv att jag hade behövt lite mer av det när jag var yngre och hungrig.

Känner du att det kan bli någon konflikt mellan din ”mamma-roll” och den mer tävlingsinriktade delen av dig då?

– Nä, asså det går ju hand i hand. I och med att jag inspirerar och hjälper till så kommer det komma nya som konkurrerar med mig. Det kommer göra att jag hela tiden kommer vilja bli bättre. Så det är bara bra.

Jag antar att du ska försöka ta det lite lugnt nu ett tag och vara med barnen, men i sinom tid kan vi förvänta oss ett album av dig?

– Ja precis, jag kommer försöka vara mycket med barnen. Men i framtiden hoppas jag verkligen att jag kommer få tid till att träna upp min sångröst så jag kan använda den lite mer. Jag hade velat använda den mycket mer på den här EP:n men jag kände inte att den höll för det riktigt. Mitt album kommer bli mycket mer melodiskt än den här EP:n. Men det kräver också mycket tid att träna upp.

Har du redan nu funderat något på eventuellt gäster?

– Jag har en som jag verkligen vill jobba med och det är Allyawan. Han har varit ett drömprojekt att jobba med sen jag hörde honom första gången. Men jag har inte pratat med honom än. Du kanske kan avslöja det här, haha.

Intervju av Malkolm Landréus.

Foto: Press/Saga Berlin