Det tar ytterst sällan särskilt lång tid för en konversation att multiplicera sig utom kontroll när sällskapet består av de fyra männen som utgör Labyrint. En fråga ställd och åtminstone på papper ämnad för isolerad dialog med en av gruppmedlemmarna håller sig vid liv och enkelspår i en minut, kanske två, innan någon av de andra också vill vara med och diskutera, och sedan blir det en snöbollseffekt som leder till trådar som dras åt alla håll och nästan alltid avslutas med att alla involverade skrattar. Om det är åt att samtalet hamnat vid ett naturligt stopp och avslutats med ett skämt, eller om det trådarna korsats någonstans på vägen och börjat handla om någonting helt annat, det är inte alltid helt enkelt att lista ut ens på plats; när Jacco och Dajanko drar igång en diskussion inuti en diskussion medan Aki och Sai gör detsamma precis bredvid flyger åsikterna om precis allt möjligt åt alla möjliga håll, och tillsammans verkar kvartetten alltjämt ha det hyfsat gemytligt tillsammans, en vecka innan deras andra album släpps. Garalaowit släpps 14 maj, och Labyrint är lugna. Nöjda. Rätt avslappnade. Oerhört skämtsamma och emotseende för att få ut albumet och låta folk höra det. I princip omedelbart när Garalaowit klickar igång är det svårt att undgå den retoriska agenda Labyrint valt att ladda sin pennor med och skissa loss över de 16 spår och dryga timme musik de släpper ifrån sig nu i maj; det går på det stora hela inte att påstå att de håller tillbaka de uppdaterade salvor de lossar mot allt som Sverige hunnit lära sig att medlemmarna inte är särskilt förtjusta i, eller rätt ut sagt fullständigt lessa på. Jacco, Dajanko, Aki, och Sai, är produkter av en tillvaro vars marginalisering blivit vardag, blivit värre utan större indikationer på att bli bättre, och redan från gruppens början speglade Labyrint exakt det och berättade just de berättelserna.

Aki: Utan att tänka på det så blev det nog en del sånt här som kom med på plattan, för att det alltid är där. Det är våra liv som lyfts fram i våra låtar så det är inte så konstigt. Albumet, det känns bättre och bättre ju mer jag lyssnar på det, det känns som vi.

Dajanko: Vi återger och återspeglar sånt som händer oss, folk som vi känner, våra bekanta, rent allmänt, förstår du vad jag menar? Det känns det mest naturliga att göra.

Aki: Labababa kanske inte var lika arg, liksom. Den var fortfarande kritiskt mot saker, men den var också lite gladare. Vi är fortfarande glada såklart, men det finns mycket att prata om. Det är valår och Sverige är i en fett konstig situation, Sverige är konstigare än någonsin.

På sina håll, långt bort ifrån denna publikation och kärleksattacker och Röda Linjen-baserade skivbolag och dessas mångkulturella storstadsverklighet, har Labyrint kallats för svenskfientliga. Det har en hel del av de artister inom hiphop-genren som varit mest aktiva under de senaste åren kallats. Och redan där syns ju definitionen som bemöter killarna från Gottsunda och rappare som bemöts med den typen av kritik: svenska musiker som gör svensk musik på svenska, som i den musiken kritiserar Sveriges sämsta sidor, anses inte vara svenska. Detta trots att svensk hiphop, på senare år mer än någon annan genre, visat upp mer självrannsakan om vårt lands tillstånd än någon annan överhuvudtaget. För det viktiga att se i kritiken är just att Labyrint belyser dessa problem just för att de är svenskar:

Dajanko: Jag älskar Sverige. Men man måste vidga sina vyer. Vad som föder en låt som ”Swerje”? Att vara uppväxt i Sverige som svartskalle. Det är fett mycket grejer som har hänt och det är inte åt det bättre hållet heller, det blir bara sämre och sämre. Det är det som föder en sån låt, åtminstone för mig, och då har vi ändå bara pillat lite på ytan. Vi tyckte att det funkade bra med introt också, passade in bra med den atmosfären.

Jacco: Låten ”Swerje” är gjord av oss som svenskar. Bara det, för mig, blockar ut alla som uttrycker sig hatiskt mot vårt sätt att uttrycka oss om Sverige. Vi har också rätt att prata om Sverige. Jag är född här, jag har bott här i 27 år. Det finns 18-åringar som säger ”om du inte gillar det kan du dra då!”…din fucking snorunge, jag har varit här innan du ens fanns, innan du satt i blöjor. DU kan åka.

Aki: Hela den där grejen om att vi ska vara glada för att vi får vara här…det där måste man släppa, bre. Varför ska vi vara glada för att vi är här? Vi är födda här. Det är som att man accepterar rasismen bara sådär. Det är många som börjar reagera på detta nu, som hon på Instagram, ”SvartKvinna”. Många har börjat reagera för att det är många av oss som växt upp här, som är stora nu, som är vuxna, som nu har en röst som kommer att höras. Det är säkert många som blir chockade och undrar vafan hon pratar om, och sen är det många som tycker att det är bra att vi äntligen pratar om det. Det är som Dajanko säger, ”Sverige, Sverige, älskade fosterland…?”

Dajanko: ”Sverige, Sverige, älskade fosterland, jag svär ibland hatar jag dig för att du aldrig gett oss en ärlig chans”. Det är så jag känner också. Vi har det inpräntat i oss sedan dag ett att det är något fel på oss, det sitter i oss. Efter ett tag så sätter du på dig den stämpeln själv för att du hört det så mycket. Sen nu, till slut, det som hände här är ju att folk växt upp och börjat tänka och bara…”vänta lite nu: vadå ”blatte”?”. Jag är svensk, jag har bott här hela mitt fucking liv, varenda jävla krona jag tjänar betalar jag skatt på till det här landet, inte till Serbien. Jag bor och lever här. Jag tror att folk har börjat vakna nu. Jag vill också vara som alla andra, trots att jag heter något annat och kanske ser annorlunda ut med min stora näsa.

Det är bara på sistone som ”kontroverserna” har uppdagats i media ordentligt, om de gånger Labyrint på grund av sina texter drabbats av inställda spelningar och stort polispådrag. 2011 är inte riktigt på sistone förvisso, men när Labyrint själva får tänka tillbaka på när de för första gången inte fick spela på grund av vad de säger eller vilka de är så dras tidslinjen bakåt betydligt längre än de flesta kanske känner till. När det dök upp kallades det för ”vårens största hiphopdebatt” och satte direkt en vinkling på en händelse skapad av censur utom gruppens eller genrens kontroll.

Aki: Det var i Gottsunda första gången, det var långt tillbaks innan allt folk har hört. Alltså, de hindrade inte oss, men efteråt fick vi höra att Polisen hade klagat och att en polisbil blivit vandaliserad efter att vi spelat. Gottsunda kände till oss långt innan alla andra, där har vi varit kända länge, så när vi spelade i Gottsunda var det alltid fullt med folk och värsta trycket. 2006, typ. Innan Vår Betong. Eller var det då? Där omkring. Det är fortfarande något vi är vana vid, att mycket av det vi säger och gör ”är fel”, fastän vi själva inte känner så. Det är kanske därför vi gör musiken vi gör med vissa av sakerna vi säger, för att vi är vana vid det här. Det ska inte vara så. Att man blir stämplad och markerad för det man gör eller det man säger eller det man står för eller hur man ser ut, så det är inget nytt. Fast det ÄR nytt, för att det är ALLTID personligt. Klart man blir arg. Men man ska inte ens hälla bensin på den elden, förstår du? Man ska bara köra, göra det som gör att man mår bra. Det blir aldrig enkelt. Men man blir härdad, vi har blivit härdade. Det känns värre att veta att de som kommer för att se oss kanske inte kommer få göra det, du vet. Eller att se de, som på ett ställe, de fick stå uppradade utanför lokalen och bli visiterade och muddrade, bara för att att de vill se en Labyrint-show. Det är fucked up. Det är sjukt, vafan. Det är det värsta. Men man biter sig i tungan, det är det enda vi kan göra när sånt händer, egentligen.

Dajanko: Det värsta är ju fan hur lite vi refererar till weed överhuvudtaget och hur responsen på det blir. Det är det som störde mig: det handlade liksom inte om det egentligen, det handlade om oss, de använder bara nyckelord i våra texter för att göra det de gör.

Sai: Det var jobbigt ett tag när bokare hör av sig till oss innan och säger ”bara så att ni vet, det kommer att vara poliser på plats som kommer att vilja göra det och det och det”, liksom att man inte ens kommit till staden än och får höra en dag innan att det är poliser på plats. Den enda trösten där är att klubbägare stått på sig trots att de fått problem med kommunen och Polisen för att låta oss spela.

Jacco: Ibland kan jag bli irriterad på just det, och jag känner typ att ”berätta inte att de är där, de är alltid där, du behöver inte berätta något, det är lugnt”, för att vi är vana vid det.

Aki: Det har alltid varit såhär. Folk som är uppväxta i förorten, att Polisen stoppar en och muddrar en, det är inget nytt. Sedan barnsben.

Garalaowit är politiskt laddat för att Labyrint är politiskt laddat. Det är roligt och underhållande för att personerna som utgör Labyrint, som skapat albumet, är roliga och underhållande även bara över några timmar en kall så kallad tidig vårdag i Hornstull. Det är ofta allvarligt, ofta kritiskt mot Sveriges allmänna tillstånd år 2014, men också på sina håll lättsamt och livsbejakande. Med Garalaowit har Labyrint inte bara skapat något som musikaliskt är oerhört imponerande, eller lyriskt väldigt viktigt, men också ett alster som allt som allt är ett att vara stolt över inte bara för de fyra vännerna i gruppen men för hiphop-Sverige i största allmänhet.

Intervju av Özgür Kurtoglu

Foto: Richard Ortega