På Siestafestivalen i helgen mötte Mia Andersson upp med den amerikanska västkust-hiphopens stora framtidshopp!

Under en spelning på The Music Box Theatre i Los Angeles i fjol hände något som i modern hiphop-historia numer anses vara ett episkt ögonblick. För när den blott 24-åriga Kendrick Lamar stod på scenen trädde plötsligt The Game och Snoop Dogg upp vid hans sida. Efter en lång hyllning krönte de sedan, i symbios med en applåderande Dr. Dre, en väldigt känslosam Kendrick Lamar till den nya kungen av västkustens hiphop.
Ett epitet som heter duga. Allra mest för Lamar som själv är uppväxt i Compton på tiden då Dr. Dres ”The Chronic” och Snoop Doggs ”Doggystyle” hördes från varje gathörn och i varje hem. Efter det uppskattade mixtapet ”Section.80” närmar sig nu släppet av hans debutskiva, ”Good Kid in a Mad City”, med stormsteg. Kingsize skribent Mia Andersson fick tillfälle att prata med den nykrönte kungen efter hans spelning på Siesta-festivalen i Hässleholm.

Du vet att jag måste fråga om det faktum att du krönts till den nya kungen av västkustens hiphop. Vad har det betytt för dig?
– Det är fantastiskt och bevisar för mig att hårt arbete och dedikation lönar sig. Jag har arbetat i flera år för att få ett erkännande av västkustens legendarer, så det hände inte över en natt, inte efter en låt eller efter att en person pratade om mig. Det krävde att en hel stad pratade om vad jag gjorde, att människor runt hela världen pratade om mig för att jag i slutändan skulle få Dr. Dre och Snoops uppmärksamhet. Att få den uppmärksamheten för sin musik är den bästa känslan i världen och det i sig övertygar mig om att jag måste ha gjort något rätt.

Präglad av livet i Compton och den råa verklighetsskildring, som bland andra Tupac Shakur beskrev, vet Kendrick Lamar vad rivaliteten mellan öst- och västkustens musikscen kan få för konsekvenser. Kanske hade fler trott att han skulle bli en del av rivaliteten men istället har Lamars musik nått en gränsöverskridande framgång där linjerna mellan öst- och väst inte längre är lika viktiga.
– Den bästa känslan i världen är när någon som du själv respekterar också respekterar dig. Det gäller både en artist som respekterar en producent eller tvärtom. En otrolig känsla är de gånger man beundrar någons arbete och säger; Man, jag älskar det du gör – för att sedan inse att de känslorna är ömsesidiga.
Nu arbetar du med många av de artister som du lyssnade på när du var liten. Hur känns det?
– Det är en fantastisk känsla. Jag kan alla deras låtar, min pappa kan dem och mina farbröder kan dem. Så när jag nu är i studion med samma artister som jag lyssnat på som liten är det ibland svårt att inte vara det där fanet man var då. För när jag tittar på till exempel Dr. Dre tänker jag bara; Hey, du gjorde California Love, The Chronic och Snoops skivor. Så jag måste verkligen tänka mig för och vara professionell, för egentligen hade jag bara kunnat sitta där helt uppslukad och beundra deras arbete.

När man är liten tenderar man att se upp till vad artister rappar eller sjunger om. Hur tänker du själv nu när det finns unga som lyssnar på din musik så som du lyssnade på till exempel Dr. Dre?
– Jag skriver om min livsstil och olika ämnen, allt beroende på var jag är i livet. Med det sagt vill jag att mina lyssnare ska förstå att musik rör på sig, att den förändras. Därför handlar det inte bara om att lyssna på låten utan att faktiskt också lyssna på vad som sägs i den. Att man känner låten och vad den har att förmedla.
Ja, det är väl just det, din musik har ofta en djupare mening, ett budskap, som i låten ”HiiiPoWeR”. Kan du förklara vad du menar med HiiiPoWeR?
– Det är en av de låtar där jag kände att jag ville ta reda på en del saker i världen. Jag tror att man kan relatera till den, att man inte uppfattar den som ”preachy”. Man hör att det är en artist som, precis som lyssnaren själv, försöker ta reda på vad en del historiska personer egentligen har att säga. Jag menar, vi får alltid höra om dem i skolan. Malcolm X, Martin Luther King och så vidare, men vi förstår ändå inte riktigt vad de stod för. Så låten uppstod egentligen efter ett samtal jag hade med en polare då vi försökte bryta ner historiken bakom dessa personer och vad de faktiskt åstadkom för oss andra. När jag sedan skrev den byggdes den upp på att jag ställde frågor – för jag vill lära mig. Och varje gång jag står på scenen tar jag tillfället i akt att lyssna på vad publiken har att säga, samtidigt som de lyssnar på vad jag säger.

Kendricks svar leder mig naturligt vidare på ett annat av hans signum,
ljudbilden. Den är lekfullt varierande och utöver den renodlade hiphopen hittas soul, jazz och många melodiska och stundom överraskande inslag. Att publiken är bred vittnar låten ”Fuck Your Ethnicity” om, men kanske hade de där budskapen inte nått fram till alla dem om det inte var för de som står bakom honom. I soffan bredvid honom sitter en av dem, Tommy Black. Den svenska producenten och hiphopskatten som Lamar ett flertal gånger hyllar under vårt samtal och även påpekar haft ett viktigt finger med i spelet.

– Egentligen tror jag att min musik speglar olika delar av min personlighet. Ibland är jag lugn, andra gånger är min energinivå riktigt hög… och då är det producenterna som sätter ljud på min personlighet. Men jag är väldigt noga med vilka beats som väljs och vem jag vill arbeta med. Alla som känner mig vet att jag samarbetar med få producenter eftersom jag är mån om att behålla just den ljudbilden alla förknippar mig med – och med andra ord behålla de människor
som var med från första början.

Så din selektiva inställning är kanske en avgörande faktor till varför du nått så stora framgångar med din musik?
– Ja, jag tror det. Att fortsätta arbeta med de personer som var med från första början gör att det blir lättare för mig att utvecklas – för de känner mig. De vet hur jag beter mig när jag är glad eller när jag är grinig och därmed hur vi kan arbeta utifrån det. Vad jag än gör så vet de hur de ska bemöta mig.

När jag sitter där och pratar med killen som avslappnat halvligger i soffan glömmer jag för en stund vem han faktiskt är. För visst slår tanken mig att han i framtiden kanske kommer ha lika stort inflytande som de stora legenderna från västkusten haft, men hans ödmjukhet och kloka ord avdramatiserar hela den bilden. Det får mig att fundera kring om han själv insett var hans karriär är på väg eller åtminstone när han förstod att något höll på att hända.
   – I samband med att jag släppte ”Kendrick Lamar EP” minns jag hur jag stod på scenen och kände hur äkta publikens uppskattning kändes. De älskade inte bara en låt, hypen kring mig, utan hela EP:n och de kunde låtarna utantill. De hade verkligen lyssnat liksom. Och det var när jag märkte det, att min musik berörde människor, som jag förstod att jag skulle bli något större. Därför är det nu mitt mål – att fortsätta beröra människor med min musik…

/ Mia Andersson

Foto: Dennis Bärlund