En rappares kärlek till sin producent är större hos vissa än hos andra. Hos Killer Mike är den enorm.
Han berättar om ”kärlekshistorian” mellan honom och El-P när vi träffas efter den svettiga och röjiga spelningen på Goodlife i Göteborg.
Det finns få bra exempel på ”crew-kollegor” till stora rappare som också har lyckats. Biggie är älskad världen över, men hur många räknar ner dagarna till att Lil’ Cease (Junior M.A.F.I.A.) ska släppa igen? 2pac var en av de största, men hur många kommer att tälta utanför skivbutiken när Hussein Fatal (Outlawz) släpper sin fjärde soloskiva nästa vecka? Det finns dock undantag som bekräftar regeln. Det kan vara att ”den stora artisten” i kollektivet inte tar för mycket plats men det kan också vara en annan vibe där kreativa utbyten möjliggörs på ett annat sätt. Ett nutida exempel är OFWGKTA (Odd Future) eller A$AP Mob t.ex. Men innan de hade börjat rappa så fanns det löst sammansatta, och omåttligt populära kollektivet Dungeon Family, med OutKast i spetsen.
Dungeon Family sattes ihop 1993 och OutKast blev snabbt den starkast lysande stjärnan i gänget med debutskivan ”Southernplayalisticadillacmuzik” från 1994. Det har sedan följts av flera (klassiska) släpp från OutKast, Goodie Mob, Parental Advisory och Killer Mike för att nämna några. Just Killer Mike har också blivit ett av de mer intressanta namnen på senare år.
Allt började när han träffade producentduon The Beat Bullies (som har producerat Chamillionaire, T.I., Ludacris m.fl.) och senare även Big Boi, när han studerade på Morehouse College i Atlanta. Han hade inte rappat länge innan han gjorde sin professionella debut med ett gästinhopp på OutKasts skiva ”Stankonia” och en vers på låten ”Snappin’ & Trappin’”. Man kan starta på sämre sätt och det fortsatte på samma sätt med inhopp på OutKasts låt ”The Whole World” och Jay-Zs ”Poppin’ Tags” från ”The Blueprint 2”.
Killer Mike har verkligen ”hit the ground running” med sin karriär och efter fem hyllade skivor och ett gäng framstående samarbeten släppte han en av de mest hyllade skivorna 2012, med ett otippat men lyckat samarbete med El-P som producerade hela skivan. Albumet ”R.A.P. Music” fick mycket beröm och Rolling Stone (bland många andra) hade den som det 20e bästa albumet 2012, oavsett genre.
Det är under dessa positiva förutsättningar vi träffar en oerhört trevlig och tillmötesgående Atlantarappare…
Välkommen till Göteborg! Vad tyckte du om spelningen? Det gick stundtals ganska vilt till…
Jag och publiken hade ett sjukt energiutbyte. Någon gång under konserten kom en kvinna upp på scenen och sa: ”this isn’t a rap show, it’s a punk rock show!”. Svenskar kan vara ganska galna på konserter, det kan spåra ur, men det gillar jag!
Rappare talar ofta om hur mycket ”bättre” publiken i Europa är jämfört med i USA. Håller du med om det?
Nu har jag gjort några shower i Europa och det har bara blivit grymmare för varje gång. Samtidigt gjorde jag tre turnéer i USA förra året och de var helt fantastiska. Men det är lite speciellt att komma till en helt annan kontinent, för här har de inte en lika stor chans att se mig uppträda. Hemma kan fans se mig flera gånger om året kanske, klart att det kan bli lite mer drag när jag väl kommer till Sverige då t.ex.
Ja, drag blev det. Folk åkte ner från scen, vakter som förde ut folk (som rökte) och poliser som kom…
Haha, vad kan jag säga? Det är min typ av show! Men jag är inte så hård mot polisen, min pappa var polis… jag respekterar det de gör. Men om polisen måste plocka ner folk från scenen på min show – då har jag gjort ett bra jobb, haha.
Ett bra jobb har du också gjort på din senaste skiva ”R.A.P. Music”, producerad av El-P. Han var också i Europa nyligen. Jag intervjuade honom och han talade väldigt gott om dig. Vi talade bland annat om att minska klyftan mellan ”hans fans” (Def Jux, etc.) och ”dina fans” (Dungeon Family, etc.). Känner du att de olika fansen har kommit närmare varandra tack vare ”R.A.P. Music”?
El och jag är lika gamla. Vi växte upp i en tid där det enda som delade upp rap var geografi. Han var från östkusten och jag var från södern, så rent geografiskt skildes vi åt. Men eftersom jag var från Atlanta så hörde jag allt och eftersom han var ”hipp” så hörde han också allt. Så, vi hade aldrig de där föreställda murarna mellan olika hiphopstilar. Det är just vad de är också: föreställda. Jag gillar hiphop, jag gillar all typ av hiphop. Om jag hör någon jag gillar så supportar jag den artisten, jag köper skivorna och går på spelningarna, oavsett vem det är. El har lite samma tankesätt som jag. Men när vi nu är 36-37 och våra fans är ett par generationer yngre så är de mer vana vid dessa gränser och murar mellan stilar. Men artisten du gillar definierar inte vem du är, det måste folk komma ihåg. Jag gillar Andy Warhol och Basquiat lika mycket liksom. Jag tror att jag och El har gjort det säkrare för hiphopmänniskor, rapnördar och de som gillar både trap och rap. Jag tror inte att vi har fört samman fans så mycket som att vi har sagt att de där barriärerna och murarna inte existerar, de är bara föreställda. Man kan lyssna på olika sorters musik utan problem och samexistera med andra typer av fans. I slutändan har vi helt enkelt gjort en skiva där vi har uttryckt känslor och tankar som flera olika typer av människor kan relatera till, det gör mig glad.
Jag håller med dig. Men samtidigt har folk länge delats upp efter deras stil, favoritgenre eller liknande. Det sker än idag. Men du tror att barriärerna och murarna kommer att försvinna mer och mer?
Du har rätt. Men jag tror ändå att gränserna kommer att suddas ut. Kolla på Kendrick Lamar och Gunplay, hur grymt är inte det samarbetet? Vårt ansvar är att supporta rapmusik, generellt. Jag kan berätta… Det känns helt sjukt bra att höra att någon har börjat lyssna på mig, för att någon annan rappare har tipsat. Jag älskar Schoolboy Qs musik och det berättade jag för honom i Atlanta innan jag åkte hit. Jag berättade att jag och GZA lyssnade på honom hela tiden på vår turné förra året. Då berättade han att han älskade min musik och att han börjat lyssna på den ordentligt för att Ab-Soul tipsade honom, en annan artist jag verkligen gillar. Det är så det ska vara, att man är ödmjuk och öppen med vad man gillar och tipsar andra i branschen. Det är samma som med den här spelningen. Nästa intervju jag gör så kommer jag förmodligen att prata om hur grymt det var i Göteborg, förstår du? Det är mitt jobb tycker jag. Jag ser inga gränser någonstans, jag är ett stort fan av N.W.A. och Geto Boys, oavsett hur olika de är och att de kommer från olika ställen. För mig är det bara bra hiphop, punkt.
Du är ändå från Atlanta, från södern. Fick du några kommentarer eller sneda blickar från folk när du släppte en lite annorlunda skiva, med en producent som El-P?
Ingen vågar säga något till mig. ”I’m Killer Mike, I do what I want to do”. Jag har gjort det här i för många år för att någon ska ha åsikter om vad jag gör med min karriär. För att citera Pimp C:”If you don’t like what I’m doing, you can suck 10 000 wee-wees!” haha. Så för att svara på din fråga; jag har inte sådana problem. Andra rappare kanske har det… Den första versen jag spelade in är i stort sett en klassiker, så ingen kan rappa ut mig. Folk kan vara arga men det är bäst för dom att de gör det i tysthet. Ska de fighta mig eller vad? Om det är någon där hemma som har något problem med mig så får min mamma höra det… och hon har inte sagt något, haha.
Jag skulle vilja säga att dina vänner i OutKast också har struntat i vad folk har sagt när de har experimenterat och testat nya grejer genom åren. De har onekligen lyckats väldigt bra med det. Är det en Atlanta-grej, en Dungeon Family-grej eller bara en attityd och experimentlusta som ni delar?
Jag tror att det är något som gäller för alla rappare…
Men är det inte väldigt påtagligt i Atlanta t.ex.?
Jo, kanske det. I Atlanta finns det många olika sorters influenser. T.I. skapade ”trap” och bröt sig sen ur den skapta formen. B.O.B. bryr sig inte om vad folk tycker, han gör också sin grej bara. Så, visst, i Atlanta finns det en viss kreativ frihet som är ganska unik. Folk kan göra lite vad de vill utan att dömas för hårt för det. Men jag tänker inte på det i egenskap av en viss stad, det är bara så jag är uppväxt. Det jag gör som artist återspeglar inte Atlanta som stad heller, det återspeglar bara mig som person – så är det för alla artister. Sem är många som rappar i Atlanta idag inte ens från Atlanta, så de bryr jag mig verkligen inte om vad de tycker.
Har du märkt av att du har fått nya fans i och med ”R.A.P. Music”? Folk som inte har lyssnat på Killer Mike tidigare?
Absolut. Många hade bara hört talas om mig och hade kanske bara hört OutKast-grejerna, vilket är förståligt så klart. Samtidigt finns det många fans som har funnits med sen början också. Det är samma med El-P, många av mina fans hade inte hört honom innan men efter ”R.A.P. Music” lyssnade de in sig på ”Cancer 4 Cure” t.ex. och insåg att den också är riktigt bra. Vi har båda exponerat varandras musik för folk som inte skulle ha hört den annars och det är riktigt kul. Jag är ett stort fan av El-P också, han är min vän. ”He’s my brother, by another mother of another color!”. Han visade mig att jag inte behövde jaga ett ”Atlanta-sound” eller att jag behövde uppfattas som en ”typisk Atlanta-rappare”, att jag istället kan göra bra hiphopskivor för alla som uppskattar hiphop. Tack vare det sitter jag i Sverige nu liksom!
Förklara vad det är med El-P som gör att ni fungerar så bra ihop?
För mig handlar det om vem som förtjänar att rappa på hans beats. Jag tycker att de grejerna El-P och Camu Tao gjorde tillsammans är helt otroliga t.ex. Det är en rappare som förtjänade att rappa på El-Ps beats när han levde. Nu tycker El-P att jag förtjänar att göra det och jag kan inte göra annat än att göra mitt allra bästa. Det känns som att jag var född till att rappa på hans beats! Jag är hans Ice Cube till hans tidiga Dr. Dre, jag är hans Chuck D till hans Hank Shocklee och jag kan säga så här: så länge som jag rappar och så länge som El-P gör beats så kommer ni att höra oss två tillsammans, för det känns som att det är meningen att vi ska jobba tillsammans.
Det känns som att ni är en ”perfect match”?
Verkligen! Jag kan inte riktigt förklara det, det känns som att jag passar perfekt till hans beats. Jag ifrågasätter det inte, jag tänker inte på det, jag accepterar det bara. Han sätter på ett beat och 15 minuter senare rappar jag på det! Jag kan ha varit född i Asien eller vart som helst, det spelar ingen roll, det enda jag vet är att hans beats får mig att rappa. Det geografiska är inte relevant. Någonstans i raphimlen var det någon Gud som fick det här att hända, haha.
El-P var ungefär lika salig han när vi pratade med honom. Han förklarade att han kände något när du rappade över hans beats, som han inte har känt tidigare. Det låter nästan som att jag beskriver en kärlekshistoria här…
Eller hur? Men det är lite så det känns också, haha. Det är min broder det där. Konst kan föra ihop bra saker och separera dåliga. Konsten har fört samman våra olika uttryck på ett fantastiskt sätt. Vi gör musik nu som vi hade velat göra när vi var 15 år, förstår du?! När vi skapar musik så finns ingenting annat. Vi är inne i vår egen bubbla där två likasinnade själar hittar varandra i musiken. Jag älskar honom, jag kan inte förklara det på ett annat sätt. Jag skriver inte ens texter! Han sätter på ett beat, jag skriver 2-3 rader och sen kör jag bara resten i mickbåset, det kommer naturligt. Nu har jag förlorat 9 år där jag INTE har fått jobba med El-P, så nu måste jag komma ikapp. Jag tänker jobba med El-P tills jag dör. Jag älskar verkligen honom. Han är en av få människor som jag kan gå in till i ett rum och säga: ”producera mig” till. Det var som innan jag åkte hit, så spelade vi in en låt. Jag spelade in min vers och gick ut för en joint. När jag kom in igen hade han gjort om min vers till refräng! Men jag ifrågasatte ingenting – det kändes liksom klockrent direkt. För att sammanfatta vårt arbete kan jag säga så här: musikaliskt så litar jag på El-P på samma sätt som jag litar på min fru med mitt liv. (Säger El-P och tittar kärleksfullt bort mot den enda personen från hans entourage i rummet: hans fru)
Många olika medier och tyckare hade ”R.A.P. Music” på sin topplista för album 2012. Är ni sugna på att toppa den skivan med en ny snart?
Verkligen! Det är vad det handlar om för mig! Det kom fram kids från publiken till mig förut och sa att ”Pledge 2” (skivan ”I Pledge Allegiance to the Grind 2”, red. anm.), för mig gäller det då att göra en bättre insats än på den skivan, enligt dessa fans. Jag vill alltid krossa gamla Killer Mike och toppa föregående släpp med ett ännu bättre, det är alltid min ambition. För mig handlar det om att jag bestiger ett berg när jag gör en skiva, når toppen för att sen klättra ner till dalen igen. Mellan skivorna är jag i en dal, redo att bestiga ett nytt berg! Så om folk tycker att förra skivan var en av de bästa 2012, den bästa enligt mig, så är det bara för oss att toppa det. Eftersom det nu var en så pass bra skiva så måste vi göra något magiskt i år för att toppa den! Det blir jag och El-P igen också, givetvis. Du kommer aldrig någonsin höra en skiva från Killer Mike igen, utan El-P produktion på den…
Läs intervjun med El-P HÄR!
Lyssna på Killer Mike – R:A:P Music via Spotify
Text: Alexander Kihlström
Foto: Christer Carlsson
