Alexander Kihlström mötte den hyllade hiphop-stjärnan från Los Angeles innan spelningen i Stockholm häromdagen.

En stor talang är ingenting utan en passion för det man gör. Om man kombinerar en oerhörd talang med en lika stark passion kan man finna sig själv i den fantastiskt bekväma sits som superstjärnan Kendrick Lamar har tagit sig till.
Han sitter också i en bekväm sits när jag träffar honom, bokstavligt talat. Eller, han ligger snarare ganska bekvämt: i sin turnébuss, i mjukisbyxor och med sin laptop i knät. Han är i Stockholm för att göra sin första spelning i staden, på det sedan länge utsålda Münchenbryggeriet. Jag får smyga in lite försiktigt och jag ursäktar mig lite då jag märker att Kendrick lyssnar på beats och skriver rhymes…

Det är hans första riktigt stora Europaturné och det tar givetvis en del på krafterna. Underbarnet från Compton har fått ros efter ros, för både skivsläpp och konserter. Det är lätt att ge Dr. Dre credit för Kendricks framfart men även om Dre har varit till stor hjälp så är det inte hans förtjänst att Kendrick är där han är idag. Det är en rappare med en passion och en talang som är få förunnat. De flesta hiphop-konnässörer kan skriva under på att Kendrick Lamar är originell och att han har skapat ett unikt avtryck i musikvärlden på en kort tid, på ett sätt som få har lyckats med tidigare.

Vi träffas dagen efter Tim Dogs bortgång. Bronx-rapparen som 1991 släppte disslåten ”Fuck Compton”, Kendricks uppväxtplats men låten var framför allt riktad mot västkustens rapscen. När låten släpptes var Kendrick Lamar bara fyra år, men med tanke på hans kära Compton ville vi självklart höra om vad han hade för tankar kring Tim Dog…

– Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg när Tim Dog släppte ”Fuck Compton”, jag var bara ett barn då. Men när jag blev lite äldre så läste jag på om det och lyssnade på den låten och de svarslåtar som kom från Dre, Snoop och gänget. Jag kommer ihåg att Dre sa namnet några gånger förr, men jag trodde först att Tim Dog var någon snubbe från vårt kvarter typ, haha. Men RIP Tim Dog. Jag tror inte att det fanns något hat mot honom nu på senare år heller…

Tim Dogs disslåt baserades i stort sett på att han var avundsjuk på västkustens rapscen, att det gick så oerhört bra för N.W.A och resten. Nu går det väldigt bra för dig och resten av Black Hippy, tror du att en disslåt baserat på avundsjuka kan komma mot er?

– Kanske… Men jag fruktar för den personen som skulle våga sig på det, haha. Jag tror inte att det är ett särskilt smart drag.

Det har gått väldigt bra för dig framför allt. Har du märkt av någon avundsjuka från folk?

– Jag har inte märkt av någonting. Det finns säkerligen där, men det är inget jag påverkas av. Du vet vad de säger: ”keep your friends close and your enemies closer”!

Det är intressant att se vilken typ av människor artister omger sig med. Alla som når en viss nivå av framgång riskerar att omges av ”ja-sägare”. Har du folk nära dig som vågar ge kritik?

– Jag hänger fortfarande med samma folk som jag har varit med sedan starten. Jag förstår vad du menar och man ser många ”ja-sägare” i branschen, men jag tror inte att jag hade kommit dit jag är idag med den typen av människor omkring mig. Jag skulle inte ha släppt det album jag släppte med ”ja-sägare” runt mig. För, det är klart att dessa existerar, och om de hade bestämt så hade jag släppt en skiva med 10 singlar på, förstår du? De tänker bara kortsiktigt och på vad som kan ”slå”, men jag är glad att jag inte har de människorna nära mig.

Det händer ibland att nya ”vänner” eller ”släktingar” dyker upp plötsligt när en artist har blivit känd och börjar tjäna lite pengar, som det som hände Eminem t.ex., har det hänt dig än?

– Shit… Ja, grejen med Eminem var helt sjuk. Men nej, det har inte hänt mig än. Alltså, det finns ju släktingar jag aldrig har träffat som har hört av sig och önskat mig lycka till och så. Men de är fortfarande släkt med mig, det är mitt blod, så det är ganska lugnt.

Om vi talar om senaste skivan då, ”good kid, m.A.A.d city”, som av många sågs som en av de absolut bästa skivorna 2012. Men hur är det att släppa ett album, som dessutom är ett konceptalbum med en röd tråd, när unga fans ofta väljer enskilda låtar här och där istället för att lyssna på ett helt album?

– Det stämmer verkligen som du säger och det är klart att man märker det. Men för mig var det inga problem eller något att fundera på ens för jag hade redan klart för mig innan vad jag ville göra. Oavsett om folk lyssnar eller inte så är det vad jag gillar och vad jag vill släppa. Men samtidigt så spred sig ordet väldigt bra. Folk som lyssnade på hela albumet sa åt folk som inte hade gjort det att kolla in alla spår, så nu känns det som att folk verkligen har tagit till sig hela skivan på det sättet jag önskade.

Du låter väldigt säker på din sak och det har du varit i andra intervjuer jag har kollat in också. Men ju fler fans du får, ju bättre det går för dig och ju mer du säljer… Blir det inte svårare att hålla sig kvar på din inarbetade bana? Lockas man inte bort för att göra annan musik, kanske mer ”hitaktig” musik t.ex.?

– ¬Nej, inte direkt. Alltså, det är mina fans som har skapat mig och det är de som har byggt upp den artist ni hör idag. Utan mina fans är jag ingenting, därför vill jag självklart se till att de är nöjda när de köper mitt album. Sen har jag också prövat all möjlig annan musik innan ”good kid, m.A.A.d city” så jag vet vad som funkar och hur folk reagerar på olika saker.

Tänker du på fansen när du skapar musik? Kan du sitta i studion och tänka: ”den här låten tror jag att mina fans kommer att gilla” eller tvärtom?

– Definitivt. Fansen förkroppsligar mina tankar och visioner med min musik, vi är synkade på det sättet. Så givetvis lyssnar jag på och tänker på mina fans, som jag vet ofta känner med min musik och kan anknyta till den. För mig är mina fans det viktigaste jag har.

En annan aspekt av framgång är artister som vill samarbeta med en. Jag vet att många har frågat tidigare om dina collabs osv., men jag undrar lite hur du känner kring att röra dig utanför hiphop-genren? Har folk från andra genres hört av sig?

– Ja, hela tiden. För mig är det en skön känsla för det betyder att detta är större än för folk inom vår del av samhället bara. Hela världen lyssnar. Det visar på hur långt hiphop har tagit sig, hur respekterat det är idag. Det var många genres och grupper av människor som inte accepterade hiphop förut ens. Nu har vi kommit så långt att folk måste behandla hiphop med största möjliga respekt.

Du växte också upp lyssnandes på 90-talets hiphop och då var det sällan accepterat att göra en ”crossover” och flirta med en annan genre, kanske speciellt med den elektroniska världen pga. eurotechno etc. Känner du att det rent generellt är mer accepterat nu?

– Det känns helt annorlunda nu, ja. Nu handlar det om hur du gör det, på vilket sätt du tar till dig en annan genre. Om du förstör hiphop och den kulturen du kommer ifrån, då är det fortfarande aldrig någonsin okej. Idag kan du höra rappare på technobeats som låter riktigt… du vet… (Kendrick härmar musikstilen han syftar på, som låter oerhört likt David Guetta och liknande musik, red. anm.). Den skiten är töntig som fan.

Det finns ändå en del rappare som har gjort det. Busta Rhymes har länge varit en respekterad MC och han gjorde en låt med den f.d. trance-producenten Tiësto och Diplo för ett par år sedan…

– Fast var det Bustas låt… eller en feature?

 
En feature var det nog ja, tekniskt sett.

– Om det är en feature så är det lugnt, då kan jag ge plats för den grejen… men inte om man gör det på sin egen skiva.

Du kommer med andra ord inte att jobba med Guetta, Tiësto eller liknande i den närmaste framtiden?

– Definitivt inte. Jag kan göra en låt med vem som helst egentligen, men för att jag ska göra en låt från första början så måste jag gilla soundet själv. Jag måste själv vara ett fan av beatet och vilja pumpa det i min stereo. Det händer extremt sällan med kommersiell house och techno…

När vi ändå talar om dina beats så känns det som ett naturligt steg till att prata om Tommy Black. En ny producenttalang från Sverige som folk börjar lägga märke till först nu, mycket tack vare dig. Kommer ni att fortsätta ert samarbete?

– Åh ja! Han är en av mina favoritproducenter. Vi kommer definitivt att släppa mer låtar tillsammans framöver, jag vet inte när, men det kommer att ske.

Det känns som att ni passar bra ihop musikaliskt. Vad är det som gör att du och Tommy Black fungerar så bra ihop tror du?

– Han har ett unikt sätt att se på musik och han är en helt galen producent. Hans vibes, grooves och känsla i sina beats är oslagbara. Han är väldigt klassisk och väldigt noggrann i sättet han arbetar och hur han skapar sina beats. Jag är likadan när jag skriver mina texter, vilket gör att vår kemi blir riktigt bra. Han kommer att bli ett riktigt känt namn för alla, snart.

Det tror jag också och det är som sagt mycket på grund av dig som folk börjar få upp ögonen för honom nu…

– Det är helt galet. Sjukt. Men det är så det ska vara. Det spelar liksom ingen roll var du kommer ifrån, så länge som du kan skapa bra musik, anser jag.

När vi ändå talar om samarbeten och andra genres så tänkte jag fråga hur det kom sig att Lady Gaga aldrig dök upp på GKMC som det var planerat?

– Vi fick inte klart all business i tid bara. Hon skulle ju ha sjungit på ”Bitch, don’t kill my vibe”, men det blev mycket där med mixningen osv. så vi var tvungna att köra utan henne tyvärr, det var synd.

Jag ska lämna dig ifred innan showen, men sist undrar jag… Du har pratat en del om din uppväxt tidigare men trodde du, som barn, någonsin att du skulle vara där du är idag?

– Verkligen inte! Det har varit riktigt svårt genom åren. Det har funnits så mycket frestelse omkring en. Men jag hade en vision om vad jag ville åstadkomma och vad jag ville förmedla med min musik och för att nå dit så krävs det mycket energi och extremt hårt arbete. Jag har fått offra mycket och många gånger har man velat ge upp, men jag höll mig kvar och nu är jag äntligen här. ”Started from the bottom now we’re here, Started from the bottom now the whole team fucking here” (Kendrick rappar passande rader från Drakes nya singel ”Started from the bottom”)

Det är beundransvärt att se. Samtidigt finns det andra som kanske är lika målmedvetna men som inte når till den nivån du har kommit…

– Det är sant. Men samtidigt… De kanske gör musik och de jobbar hårt i studion, men känner de i hela kroppen att det är vad de vill göra? Det gör jag. Det är en helt annan känsla, en tydlig vision där man är så fokuserad på att det kommer att ske. Som sagt, många är i studion, men hur fokuserade är de? Lever och andas de musik? Tänker de på musiken när de somnar? Drömmer de om det? Är beats och rhymes det första de tänker på när de vaknar? För så är det för mig. Det är ett speciellt sorts tunnelseende som krävs för att lyckas. Jay-Z, Dr. Dre, Snoop Dogg har det, alla som är framgångsrika har det. Oprah, Michael Jordan… Så fort du går av den här bussen så kommer jag förmodligen att skriva på en text. Inte för att jag måste utan för att jag vill, för att det är min passion, det är mitt liv. När alla andra i Lakers går hem till sin familj efter en match så stannar Kobe Bryant kvar ett tag och skjuter straffkast, inte för att han måste utan för att han vill göra det. Han andas basket, på samma sätt som jag andas hiphop och musik.

Har passionen alltid varit lika stor, visionen lika tydlig och tunnelseendet lika smalt och fokuserat på målet? Kände du samma sak när du kallade dig K-Dot t.ex.?

– För att jag skulle kunna nå till det stället jag är på idag så har det nog alltid funnits i någon form. Men jag var nog inte fullt så passionerad då som jag är idag, det har vuxit med åren, precis som jag som människa. Nu är jag kanske 10 gånger mer passionerad än vad jag var för 10 år sedan!

Förutom orden som yttras så märks det tydligt på Kendrick hur passionerad han är. Han får en viss glöd i blicken när han pratar om sin musik och det märks verkligen att det är hans liv. Att se någon så passionerad smittar av sig och det är inte utan att man lämnar turnébussen med ett leende. Jag hinner inte ens av bussen innan jag hör att Kendrick sätter på beatet igen, som spelades när jag först klev på bussen. Ljudet av hans penna mot pappret talar sitt tydliga språk. Kendrick Lamar har uppenbarligen hittat sitt kall i livet och han följer det med en passion som få rappare i världen någonsin kommer att kunna matcha…

Intervju av Alexander Kihlström
Foto av Marko Holmgren