Med den helt akustiska skivan "AkustiKen" verkar fler dörrar öppnas för Ken Ring. Vi åkte hem till Hässelbys främsta musikexport genom åren för att prata om nya skivan, familjen och mycket annat i en lång och öppenhjärtig intervju.

Jag minns att jag var 14 år när Ken Ring (då var artistnamnet Ken) släppte sitt debutalbum ”Vägen tillbaka”, 1999. Med låtar som ”Mamma”, ”Gatuslang”, ”Dödens Gränsland” och ”Du och jag” bland annat anlände Ken på den svenska hiphopscenen med kraft och han var där för att stanna. Nu har det gått 14 år sedan den debuten och genom åren har vi fått ta del av fler släpp än vad man kan räkna till, vissa officiella, andra inte. Åren har också kantats av med- och motgångar. Skandaler, beefs (med i stort sett hela hiphop-Sverige) och uppseendeväckande uttalanden har skapat en polarisering i landet där folk till stor del har varit antingen för eller mot ”varumärket” Ken Ring. Få människor verkar vara neutrala till Ken som människa och artist. Åsikterna är passionerade – oavsett vad man tycker.

Jag befinner mig i lägret för fans och jag har många gånger behövt motivera mina åsikter för människor från det andra lägret, något som sällan behövs för andra artister. Men som tur är så känns det som att människorna på andra sidan blir färre och färre. Nu, efter 14 år, har folk äntligen börjat förstå Ken Ring och hans betydelse för svensk hiphop. Tillsammans med Stockholmskollegorna ADL och Petter är Ken Ring en av de solorappare som har betytt allra mest för den genre som har gått från att vara hatad till att idag vara Sveriges mest populära musikstil.

Det känns klyschigt att prata om att en artist har ”vuxit upp”, men musiken har förändrats genom åren och Ken har givetvis mognat på många olika sätt. Men Ken är ändå Ken – oavsett vad någon annan tycker. Det märker man på nya skivan ”AkustiKen” som är naken och ärlig men samtidigt inte särskilt politiskt korrekt och väldigt ”Ken” på något sätt. Personligen är jag glad att han har återvänt till den stig han tidigare var först i Sverige med att trampa upp, med låtar som ”Mamma” eller på senare år ”Ber en bön” och ”Bryter Tystnaden”, unika skildringar som ligger på en nivå som ingen annan svensk artist oavsett genre har lyckats uppnå.

En stor del av min uppväxt har färgats av Ken Ring och hans musik. Det är just förmågan att knyta band till sina fans som gör Ken så speciell. Alla har olika favoritlåtar från den breda diskografin och vissa känslor, händelser och tider i ens liv kan sammankopplas till särskilda texter och verk.

Just det får mig att tänka till lite extra och efter flera år av intervjuer är jag för första gången nervös när jag sätter mig på gröna linjen mot Blackeberg och Kens bostad (medans lägenheten i Hässelby renoveras). Tillsammans med fotografen Marko rör jag mig mot lägenheten där vi tas emot av Ken och sonen Knaster som kommit hem från dagis och sitter klistrad framför tecknat på TV:n. Ken har själv landat på Arlanda bara några timmar tidigare efter en av många resor till Kenya…

Tack för att vi får komma hit och välkommen hem. Eller vad är hem för dig nu för tiden?

– ’Wherever I lay my hat’ liksom. Men både Afrika och Sverige är hem för mig. Jag är mer i Sverige än vad jag är i Afrika i alla fall.

Hur ofta åker du ner till Kenya?

– När jag har cash så åker jag ner för att bygga och investera pengarna. Det är inte så ofta jag åker ändå. Barnen är ju kvar här också och går i skola och så.

Följer de med ner till Kenya ibland också?

– De är nere så mycket som det går. Men det går inte att göra det för mycket, de har skola som de måste sköta. Sen, när jag åker ner så är jag kanske där en och en halv vecka och jobbar sjukt effektivt. Det är inte som att jag åker ner och ligger på stranden. Vi jobbar hårt för att få i ordning allt där nere.

Du ska hyra ut studion sen när det är klart eller vad är tanken?

– Ja precis. Istället för att en artist hyr en källare någonstans i Sverige så kan man hyra ett mansion med pool, bar och en toppklassig studio – till ungefär samma kostnad. Det är ett musikaliskt hotell typ. Jag tror att det blir nice. Man får lugn och ro i en jäkligt skön miljö.

På tal om att resa så såg jag när du var med i ”Pluras Kök” från Spanien på TV3 nyligen. Deras presentation av dig var intressant tyckte jag: ”Sveriges enda riktiga hiphopstjärna. Skandalomsusad och oberäknelig.” – kan du skriva under på det?

– Visst, men jag är inte så oberäknelig. Inte längre i alla fall. Det folk tror om mig, det är ungefär det de får. Sen är jag väldigt impulsiv av mig och pratar om det jag tänker och känner. Jag tänker inte alltid på att det är kameror som filmar när jag snackar t.ex. Sen… ”enda hiphopstjärna” håller jag väl inte med om riktigt heller men, det är väl deras bild av mig då.

Du har haft en del uppmärksammade uttalanden, både i låtar och utanför musikvärlden. Tänker du mer på vad du säger framför kameror t.ex., idag än för 13-14 år sedan?

– Nej inte direkt. Jag har haft turen att kunna föra min karriär åt det håll jag vill. Jag har aldrig haft någon som sitter och ska bestämma vad jag ska säga eller inte. Sen känner jag att mina fans är mina fans, de är trogna och bryr sig inte om ifall jag gör något dumt uttalande eller så. Jag tror att folk överskattar betydelsen av det som skrivs i kvällspressen om mig också. Det har inte någon vidare negativ effekt på mig eller min karriär.

Du har varit med i ”Pluras Kök” och ”Moraeus med Mera” bland annat (och en dryg vecka efter intervjun blev det klart att Ken blir en av deltagarna i TV4s flaggskepp ”Så mycket bättre”, red. anm.). Det är väldigt folkliga program för en bred publik, en publik som inte alltid tagit emot dig med öppna armar. Känner du dig plötsligt välkommen hos det svenska folket?

– Nej, jag tror inte att jag blir mottagen på ett annat sätt egentligen. Det handlar nog mycket om just det här albumet, hur det låter. Produktionsbolagen som gör de här programmen sitter och har möte och får ett mail från mitt skivbolag där de förklarar att ”Ken Ring har ett akustiskt projekt”. Då tror jag att de blir intresserade av vad det är för något, för de vill ju också vara banbrytande och göra nya grejer för TV så klart.

Ja det kanske är lite trendigt och man visar att man ”vågar sticka ut” om man bokar Ken Ring till ett folkligt TV-program? Lite: ”vi vågar ta den risken”?

– Ja , lite så är det säkert. Men de vet också att jag inte är en stökig kille direkt. Jag tror att jag har visat på de senaste två skivorna att det finns något annat än bara en skandalrappare i mig och det tror jag att folk har uppmärksammat.

Har du fått många erbjudanden från olika TV-program genom åren? Du har säkerligen passat på en hel del grejer kan jag tänka mig?

– Ja, verkligen. Plura, Moraeus och sånt kan jag göra för det handlar ändå om musik och det är inga pajasgrejer. Jag har tackat nej till all möjlig skit på TV: Fångarna på Fortet, Kändis-Big Brother, Kändis-Robinson, Kändis-Rehab och annat skräp. Det har jag valt bort helt och hållet genom åren. Det är så stort att jag har kommit så långt i min karriär att jag faktiskt kan tacka nej till såna grejer. Det känns sjukt bra.

Med ”AkustiKen” tar du steget hela vägen ut på den banan de föregående två skivorna har hintat om. Denna gång är det helt akustiskt. Hur tror du att dina gamla fans kommer att ta emot skivan? Är du på något sätt orolig inför reaktionerna?

– Jag är inte orolig direkt, det blir som det blir. Det enda jag kan utgå ifrån är responsen jag har fått från mina första tre låtar från skivan. Den responsen har varit hur bra som helst, folk har sagt att det är klassiker osv. Jag tror också att, även om det är akustiskt, så har jag inte förändrat mig så mycket. Texterna har inte förändrats så mycket. När jag har skrivit texterna till skivan så har jag inte direkt tänkt: ”okej, nu är det en akustisk skiva, nu måste jag skriva annorlunda”, jag har fortfarande kört min grej. Jag har egentligen bara lyft bort beatsen och hiphopviben lite grann, för det här projektet. Men det finns ju även såna låtar på mina gamla skivor, ”Bryter Tystnaden”, ”Ber en bön” osv. De har ju blivit skitstora bland mina fans, så jag tror att fansen bara tycker att det är fett. Sen får man inte glömma att, bara för att jag släpper ett akustiskt album, så betyder det inte att jag bara gör akustisk musik nu. Jag har två skivor i stort sett klara som bara väntar på att släppas: ”Beng Ring” och ”2 legender utan penger: Igjen” med Tommy Tee.

Kan vi förvänta oss en ”hårdare” Ken Ring à la låtar som ”BB Berättelsen”, ”Ta det lugnt” osv. på de skivorna?

– Verkligen! Jag skulle vilja säga att ”2 legender utan penger: Igjen” med Tommy Tee är nog det hårdaste albumet jag någonsin har gjort. Det är enorm kontrast mellan den skivan och ”AkustiKen”. Som det ser ut nu så droppar jag nya låtar redan i maj liksom, så om man vill höra lite hårdare grejer så behöver man inte vänta så länge. Det är inte som många andra har gjort, att det har gått bra när de har gjort en akustisk skiva och sedan försökt fortsätta på den stilen. ”AkustiKen” är ett projekt som jag vill göra, sen vill jag gå vidare och göra hiphop – det är ändå det jag gillar mest.

Vi sitter i vardagsrummet i Kens tillfälliga lägenhet, som domineras av en stor soffa, ett stort bord, en stor TV och ett gäng flyttkartonger. ”Vi har knappt ens packat upp grejerna, vi flyttar snart till Hässelby igen” säger Ken. När jag går runt lite i lägenheten så ser jag bananlådor fyllda med klassiska guldskivor (singlar och album) och på väggen hänger de viktigaste, tillsammans med Manifestgalans hederspris för bästa textförfattare bland annat. Trots att hälften av grejerna från hans karriär förmodligen är nedpackade så slås man av hur viktig han har varit för svensk musik när jag tittar runt medan Ken blir fotad för artikeln.

– Jag tror också att det blir en större distans mellan den verkliga unga människan som lyssnar på musiken och den som framför den. Men jag försöker att förklara, jag berättar om ett visst liv och en livsstil och hur det kom till att bli så. Men det betyder inte att jag bara ska släppa låtar som ”Rök Brajj” t.ex. Det blir fel för den unga lyssnaren. De tror att de lever som artisten för att de gör som de säger i låtarna, men det är inte alltid det är så, artisten kanske göra såna låtar för att sälja skivor. Tyvärr.

Du har en bra relation med dina fans och alla har sina favoritlåtar. Jag gillar många men ”Ber en bön” kan jag inte höra utan att gråta, just eftersom jag känner igen mig väldigt mycket i din text. Det känns som att just dina personliga låtar tilltalar många olika sorters människor, på olika plan?

– Verkligen. Kul att du säger det och att du gillar den låten, det är också en av mina favoriter. Många nya fans dyker upp när de får höra en viss låt. Jag fick ett mail häromdagen från en kille som aldrig hade hört mig tidigare, vars vän hade gått bort. Då hade han hört ”Själen av en vän” som han tog till sig och som betydde väldigt mycket för honom, den hade hjälpt honom att bearbeta sorgen. Får man såna mail så blir man glad och då vet jag att den killen även kommer att lyssna på ”AkustiKen”. Man kan göra klubbmusik eller vad man vill men jag tror att det är viktigt med låtar som handlar om känslor och verkliga ting.

På skivan nu så har du en låt som heter ”Du och jag”, en låttitel som också finns på ditt debutalbum. Den första låten handlar mycket om hur tafatt det kan vara när man träffar någon för första gången, med sex och allt. Den nya låten är mer ett: ”vi mot världen-tema” på en kärlekslåt. Visst handlar båda låtarna om samma person?

– Precis. Båda är till min tjej som jag har varit tillsammans med från och till i 20 år nu. Vi firar 20 år i april faktiskt.

Grattis!

– Tack. Det är faktiskt två låtar till henne på skivan, ”Du och jag” och ”Aldrig Ensam” som ligger efter varandra på skivan. Det blir 10 år per låt kan man säga. Men i första ”Du och jag” är jag ju en ung snubbe som snackar om när vi knullar och såna grejer. Här är det att vi står på toppen av ett berg och hela vägen faller ihop. Det sista jag vill göra då är att hålla hennes hand och säga tack för att hon har funnits.

Känner du att ni har ytterligare 20 år tillsammans i er?

– Ja, alltså, när man har varit tillsammans så här länge… Då har man kommit över tröskeln där man funderar på om man vill vara med varandra eller inte, jag menar, vi har barn tillsammans och allt. 20 år är en väldigt lång tid och vi har förändrats mycket som människor under åren som gått, men absolut, jag tror att vi kommer att leva med varandra hela livet.

Vi ska inte bli för personliga och barnen bör lämnas ifred tycker jag. Men jag undrar ändå… De blir äldre och börjar lyssna/förstå mer av din musik. Vad tycker de om den här skivan och tidigare material? Äldsta dottern Rebecka är ju ändå tonåring nu väl?

– Ja precis. Barnen tycker om skivan! Sen tror jag att det är mer pinsamt om de kommer till skolan och klasskamraterna sjunger: ”om du kommer in på klubben med en fet jävla brud!” än om någon kommer fram och säger: ”vilken fin låt din pappa har gjort, Själen av en vän”. Deras liv är nog bekvämare med den här skivan än vad det har varit tidigare. De kommer däremot inte vara lika glada över nästa platta, haha. Men det är kul att de börjar komma upp i åldrarna för nu börjar deras umgängeskretsar upptäcka min musik också. De har hört ”Själen av en vän” nu men har kanske missat 10 album innan det liksom. Det är bara genom mina barn som jag kan se hur den nya fanskaran utvecklas också, det är sjukt kul att se. Då märker jag att många nya fans når min musik genom sina storasyskon t.ex., som guidar och berättar vilken sorts artist jag är och har varit genom åren.

Alla har som sagt sina personliga favoriter i din diskografi. Men det är ju intressant att se vad du själv har för favoriter? Vilka låtar genom åren gillar du allra bäst?

– Det är svårt, för det beror på hur man ser det. Det finns många olika aspekter. Men skulle jag hårddra det så skulle jag säga ”STHLM City”, den skulle komma högt upp. Det var lite kul för jag hörde en låt som hette ”Oslo City” när jag var där. Så bad jag dom att göra om den till Stockholm, skrev tre verser på 20 minuter och spelade in allt på en tagning och gick därifrån. Det är därför jag tycker den är så jävla fet. ”Bryter Tystnaden” skulle jag lägga väldigt högt också. Mycket för att det är en av mina mest personliga låtar där jag berättar hur jag känner i den jobbiga situationen som var. Det är många ensamstående pappor som har hört av sig till mig angående den låten och tackat mig, så den är väldigt viktig för mig. Sen tycker jag även att ”BB Berättelsen” är sjukt bra. För att det är en så hård och tung låt. Det är också en låt som jag körde på en tagning. Det är moments som betytt mycket för mig. Det finns andra låtar jag också gärna sätter högt upp: ”Själen av en vän” betyder mycket för mig och jag tycker själv att den är jävligt bra. Det är enkelt att göra beats och det är enkelt att skriva texter, men det är svårt att göra en låt. ”Själen av en vän” är däremot en lyckad låt, där musik och text fungerar ihop. Sen finns det ju andra låtar som jag inte har diggat så mycket men som fansen har lyft fram som ”Tittar Ner” och ”Varför blev du till en hora”. Då har jag gått tillbaks och lyssnat mer på låtarna och förstår då vad folk menar.

Finns det någon eller några låtar som du själv INTE gillar?

– Absolut. ”Eld och djupa vatten” till exempel.

Jaså? Det är ändå en av dina absolut kändaste låtar?

– Ja. Det är också kanske den absolut sämsta låten jag någonsin gjort i alla kategorier, enligt mig själv. Vad är det för text liksom? Jag säger ju ingenting. Vi hittade en refräng som lät väldigt kommersiell och sen skrev jag texter som inte handlade om någonting. Typ: ”jag hittade en ö, men fan vad den brann”, haha.

”Bryter Tystnaden” nämnde du som en av favoriterna. Är temat på den låten ett utagerat kapitel nu och allt är löst med barn och ditt ex?

– Ja, då var vi ju i en vårdnadstvist, men sen vann jag. Så nu får jag ha min dotter på deltid. Sen vill kanske mamman fortfarande tjafsa ibland, men nu finns det inte så mycket att tjafsa om längre eftersom det finns ett domstolsbeslut.

Din dotter är även med i låten i form av inspelade telefonsamtal. Har hon lyssnat på låten nu när hon blivit lite äldre?

– Jag kommer ihåg att jag spelat låten för henne en gång, men det var inget speciellt då. Hon är 13 år idag och den skivan kom för sex år sedan, när hon var sju år. Så det kanske tar ett tag innan hon reflekterar över innehållet. Men det känns som att hon kommer att ha en del frågor till sin mamma när hon gör det… Men den låten kommer från just den tiden, jag skulle inte kunna skriva något sådant idag. Men det är fortfarande en av mina viktigaste låtar.

Ken berättar att han rent generellt sett inte ångrar några låtar. De kanske inte alltid är lika relevanta idag men när de skrevs tjänade de ett syfte. Se nedan där Ken utvecklar kring detta och pratar även om hur hans framtid ser ut.

Innan vi avslutar pratar vi bland annat om kokain och andra icke-rökvänliga droger. För även om Ken Ring är en artist och att han själv har haft erfarenheter av både det ena och det andra så är han också en förälder. Som förälder har man per automatik en djup omtanke för sina barn, som i vissa fall kan övergå till oro. Ken förklarar att han tycker att det är oroväckande att tyngre droger går ner i åldrarna och hoppas att hans barn inte hamnar där. Men han är också tydlig med att säga att de är individer och när de blir unga vuxna får de stå för sina egna beslut, mot bakgrunden att pappa har berättat vad konsekvenserna blir när man gör en sak. Ken verkar också vara en kärleksfull och omtänksam pappa, en roll som vägs mot att media uppenbarligen ser honom som ”skandalomsusad och oberäknelig” – en kvällspressepitet som säljer lösnummer men som rimmar illa med den person som Ken Ring faktiskt är. Efter över 14 år i branschen är han en av de viktigaste personer vi har i svensk hiphop, men också för den svenska musikscenen i stort.

Vi sätter oss i baksätet av Kens bil, med Ken som chaufför och Knaster bredvid. Vi släpps av vid tunnelbanan med en kvarliggande känsla att Ken har 1000 berättelser till att berätta. Två skivor till är snart här och projektet med Kenya går framåt för varje dag som går. Möjligheterna är större än någonsin förut när han nu ändå tycks accepteras mer av den folkliga delen av landets befolkning, vilket vi lär få se mer av i och med ”Så mycket bättre” på TV4. Förhoppningsvis kan vi då få över fler nej-sägare till vårt läger, utöka Kens fanbase och få fler att förstå storheten som är: Ken Ring.

Intervju av Alexander Kihlström
Foto / video : Marko Holmgren
Videoredigering: Yazmin Carvajal