Mia Andersson mötte nyligen sångaren i Fantabolous Studios i Malmö.

Carlos Matola är ett namn som många känner igen från tiden som Kade Quelimane eller som gruppmedlemmen i C-Phobia. Men med en nedlagd rapkarriär bakom sig satsar han nu under artistnamnet Kade helhjärtat på det han hela tiden vetat att han ska göra, att sjunga. Ärliga och djärva texter samsas med en ljudsynopsis där genrebenämningen tycks vara sekundär och istället känslorna och berättelserna står i centrum.

Uppväxt i såväl Sverige som Sydafrika har Carlos sedan tidig ålder präglats av sin omgivning. En uppväxt som idag speglas i såväl hans låtskrivande som sätt att göra musik. Under år 2013 planerar han att släppa sin debutskiva och nu släpper han sin första EP ”Trubbel”. Kingsize skribent Mia Andersson satt ner och pratade med honom en stund i Fantabolous studio i Malmö.

– I Sydafrika tog musiken fart på ett helt annat sätt. Där var det en del av livet och kulturen. På bakgårdar satt folk och trummade, på gårdsfester var det liveband och jag tror framförallt att det var rytmerna där som satt sitt spår i min musik idag.

Ja, rytmerna är verkligen påtagliga i din musik som varierar i såväl tempo som genre.

– För mig handlar musik om att förmedla en känsla och oavsett om det går i 150 BPM eller långsammare så ska det fortfarande finnas ett gung och ett sving i det. Det ska vara något som får folk att vilja hänga med och känna att de rycks med. För om inte orden fångar dig så måste musiken och groovet göra det.

Efter att som 13-åring återvänt till Sydafrika och blivit upptäckt vid en cipher signades han till sitt första bolag. När han som 16-åring flyttade tillbaka till Sverige slog han ihop sig med rapparen Crome och bildade gruppen C-Phobia. Gruppen växte sig starka på undergroundscenen men splittrades strax innan de skulle släppa en skiva.

Berätta mer om din bakgrund inom rap. Vad hände?

– Jag tröttnade faktiskt lite på musik överlag och la därför av i två år efter tiden med C-Phobia. Jag producerade inte, skrev inte, rappade inte, gjorde ingenting. Och när jag sedan signades på ett bolag i Kanada/USA som ville att jag skulle göra mycket gangsta-rap och jag kände att det liksom inte låg i min ryggsäck började jag istället snöa in på att jag skulle sjunga.

Hur naturlig skulle du säga att övergången från rap till sång var?

– Jag har sjungit i kyrka när jag var liten så det var där det började. Men folk som känner mig kan fråga ’hur kommer det sig att du sjunger?’ när sanningen är att jag alltid sjungit. Nästa fråga blir ’varför på svenska?’ – för att det är språket jag talar. För mig fanns det inte så mycket tvivel om att det var det här jag ville göra. Visst, det kändes jättehäftigt när jag fick låtar spelade i USA men samtidigt; ska jag mäta mig med dem där borta eller ska jag göra något som känns genuint och äkta för mig själv? Det var beslutet jag fick fatta.

Minns du när du började fundera på det där?

– När jag hade gjort låten ”Mr. Officer” kände jag starkt att det var sång jag skulle syssla med och tänkte framförallt på hur det hade låtit om jag hade gjort låten på svenska. Tänkte på hur många fler människor jag hade kunnat få att lyssna på orden jag sa och hur många jag skulle kunna beröra. För mig handlar det om just det, kontakten med mina lyssnare. Jag vill att de innerligt ska känna det jag pratar om. Och svenska är dessutom språket jag talar och därav kan jag ju förmedla och nyansera mina texter och känslor på ett så mycket bättre sätt än med till exempel engelskan.

Du har tidigare samarbetat med Timbuktu på din singel ”Borde älskat dig”, kan vi förvänta oss något annat spännande samarbete framöver?

– Eftersom jag producerat mycket förr så är jag så van att göra allting själv så det här med att jobba med andra är lite nytt för mig faktiskt. Men jag hade gärna arbetat med typ Jocke Berg eller Mauro Scocco – jobbat med någon som gör att det blir något annat, en annan nyans, vinkel och bild av musiken.

Hur tänker du kring mottagandet av din musik?

– Många tycks fortfarande förknippa mig med rap så det ska bli intressant att se hur de reagerar och hur de kan relatera till det nya. Sedan ska det bli intressant att se hur svenska folket relaterar till en svart man som gör musik på svenska för det svenska folket. Det är ju väldigt svensk musik och jag följer inte den stereotypa bilden av musiken som jag gör.

Och hur kommer din publik se ut tror du?

– Med rap så var man ganska snäv, hade i majoritet en sorts publik men med sång har man ett större spann. Speciellt om man mixar genres, för jag är ju ganska genrelös i mig själv – jag tänker mer; bra musik är bra musik, jag behöver ingen genrebenämning utan jag vill nå en bred grupp. Göra musik som är personlig för såväl mig, som dig och alla andra.

[pgallery id=”Y31JQE0F56″ /]

Intervju av Mia Andersson
Foto: Dennis Bärlund