Från Kingsize Magazine nr 4 2018.

”Listen to my story it’s depressing, heartbreak mixed with the drugs, not the best thing”. Så sjungrappar 19-åriga Juice WRLD på ”Long Gone”, och det sammanfattar atmosfären på 2018 års debutalbum ”Goodbye & Good Riddance” bra. Precis som sina jämlikar från den punk- och rockinspirerade vrån av internet känd som SoundCloud, förvandlar han sin misär till kollektiv styrka tillsammans med sina fans. Inför sin första, slutsålda, Sverige-spelning får vi en pratstund med Chicago-rapparen om drogmissbruk, influenser och att vilja vara allt.

Precis när intervjun sätter igång kliver Juice WRLDs manager in och kissar högljutt med öppen dörr. Alla skrattar.

– Snälla, få med det här i intervjun! ”Pete kissar våldsamt och kan ha klamydia”. Pete! Svider det fortfarande?, ropar han in mot badrummet.

Juice WRLD och hans crew är lugna och trevliga, men har också svårt att hålla fokus. Det finns också en osäkerhet i hans sätt att prata, han tittar gärna på sina kompisar när han svarar på frågor för att få någon slags bekräftelse. Precis som flera av hans jämlikar från SoundCloud-hörnet av den stora internet-världen har han blivit framgångsrik i en ung ålder – en kombination som ofta går hand i hand med alkohol, droger och tjejer. Och musiken om det har tagit honom från ingenstans, till Billboard-listor och lilla Sverige.

Detta är din första turné, är det som du hade föreställt dig?
– Ja, det är det faktiskt. Det är galet. Det är mer än jag hade kunnat föreställa mig. Det är väldigt många spelningar och mycket jobb. Men jag gillar det och det får mig att fortsätta framåt.

Du var i Oslo igår och ikväll uppträder du här i Stockholm. Är det någon skillnad att uppträda här jämfört med Staterna?
– Jag märker inte så stor skillnad faktiskt. Bra energi är bra energi och folk kommer för att ha kul, det ger automatiskt en bra stämning. Vi hade kunnat uppträda var som helst, vi hade kunnat vara på månen, så länge folk kommer för att ha kul kommer det bli en bra show oavsett.

Det är ändå stort, jag tror din spelning här sålde ut på tre dagar.
– Wow, det är galet. Jag är inte typen som tittar på siffror, någonsin. Det är samma sak när det gäller basket och football, inte ens när det kommer till mig själv.

Nej, det känns verkligen som att du bara är här för musiken och att resten är ointressant?
– Ja, typ så. För personer som mig är det verkligen viktigt att ha ett bra team runt sig som kan sköta grejerna runt om som… jag vill inte säga som du inte vill ha med att göra, men som tar från vem du är. Du vet, för vissa betyder siffror och statistik allt, hur mycket man sålt och så vidare, och det är viktigt att veta det men samtidigt låter jag inte sånt stressa mig för jag vet att allt är till min fördel.

Apropå siffror, du kommer från SoundCloud-eran där dom ändå betyder mycket och dina sköt i höjden med dina första låtar. Ni som kommer från den ”genren” verkar ha fångat en viss känsla som är mer inspirerad av punk och rock än de som kom innan er. Vad kommer det ifrån tror du?
– Jag vet inte riktigt, men jag tror det är en generationsgrej. Den typ av musik man växte upp med. Det krävs att en person erkänner något innan alla andra känner sig bekväma med att göra det. Fan, det är vad jag skulle sagt i den andra intervjun…

Haha.
– Det är därför jag måste ge en shoutout till Uzi (Lil Uzi Vert, reds anm) för han var en av de första som kom ut och blev superkänd, han var säkert inte den enda men, som kom ut och sa lyssna på det här och det här. Många gånger är folk rädda för att inte bli accepterade inom en genre, men varför bli accepterad? Fuck alla.

Jag har tänkt på det också och när man blir äldre inser man varför man lyssnade på till exempel Blink 182 och Sum 41, de är en del rap i dom också.
– Ja, exakt. Det är rytmen i rösten som binder ihop all den musiken.

Men är det också något med mentaliteten i den musiken som resonerar med dig?
– Absolut, för dom pratade oftast om saker som kunde relatera till alla, jämför med någon som pratar om hur mycket pengar dom har och när dom är på strippklubb. Kompis, jag är inte 21, kan inte gå på strippklubb och jag är pank. Du vet, jag är tolv år och pank och lyssnar på någon som säger att den nyss spenderat $100,000 och sen $50,000 till på klubben för att sedan gifta sig med en strippa och skilja sig från henne samma dag. Och det är fett, jag önskade väl att jag kunde göra det också. Men sen hör du en annan låt som handlar om hur svårt det är att prata med någon man är kär i… det är lite lättare att relatera till.

Jag vet att du nästan aldrig skriver låtar, utan du freestylar. Gör det musiken mer genuin?
– Ja, det gör det för det kommer direkt från mig. Det är inte planerat, och det blir en stor skillnad om någon skriker i en låt eller om det står ”skrik” på ett cue card. Det bara kommer ut.

På tal om att freestyla, du överraskade många när du gjorde det i över en timme hos Tim Westwood. Det var en riktig freestyle!
– Haha, tack. Det var bara en vanlig dag. Jag visste inte ens att det var en timme, det kändes som 20 minuter. Polarn låg och sov och sen sa någon att det var dags att runda av, haha.

Är det frustrerande att folk blir överraskade över att du faktiskt kan rappa, eller bryr du dig inte?
– Nej, det är bara kärlek. Folk älskar överraskningar.

Det var en debatt för något år sedan kring artister som Post Malone och Lil Uzi Vert som sa att dom inte ville bli kallade rappare…
– Rockstjärnor.

Precis. Hur ser du på det?
– Jag är en rockstjärna, country-sångare, pensionerade basketspelare, jag är allt. Fuck att vara en rockstjärna, jag är allt. Förutom… Nä, jag är allt.

Jag vet att du sagt att du till en viss grad ångrar att du skrev ”All Girls Are The Same”. Är det baksidan av att göra väldigt ”direkt” och känslobaserad musik?
– Nä, det är ingen baksida av det, det är bara en stor jävla baksida av livet ärligt talat. Folk blir upprörda och har svårt att släppa saker, då slänger man ur sig grejer. Det är livet. Om jag säger något i en låt som jag tar tillbaka senare så måste folk förstå att jag gör musik om hur jag känner just där och då. Det är alltid baserat på något som har hänt mig på riktigt.

På ”Long Gone” säger du: ”listen to my story it’s depressing, heartbreak mixed with the drugs not the best thing”. Med tanke på de personer vi förlorat nyligen – Lil Peep, XXXTentacion, Mac Miller – hur har det påverkat dig?
– Det gör mig ledsen. Hela den här grejen med X… du måste vara försiktig, var du än är. Håll koll på dina fiender, dina vänner, alla. Var försiktig. Folk som dör för tidigt är för jävligt. Och vad gäller drogmissbruk… folk som inte tar droger kan inte säga till folk som tar droger att sluta. För dom kan aldrig föreställa sig hur det är att vara beroende av något. Att anförtro sig till något. Och det kan bero på saker som de inte ens kunde hjälpa själva, de kan ha växt upp i ett hushåll där folk missbrukar så de tror att det är så man gör. Sen kommer de ut i den riktiga världen och är förstörda och folk undrar varför de är så förstörda. Det är för mycket saker som ligger bakom det för att bara peka finger och säga åt andra vad de ska göra. Hjälp den personen istället.

– Det är därför jag alltid pratar om droger på ett realistiskt sätt i min musik. I dom flesta låtar där jag pratar om drogmissbruk är det oftast något dåligt som händer efter. ”Jag tog för mycket av det här och nu mår jag såhär”. Det är därför jag säger att min musik är baserad på livet och saker som händer i det. Allt är på riktigt.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Anastasia Baranovskaia