Från Kingsize Magazine #4 2018.

Jonas Jerebko spelar sitt tionde år i NBA och det är utan tvekan det viktigaste året hittills. Inför säsongen signade han med regerande mästarna Golden State Warriors, som också har vunnit tre av de fyra senaste mästerskapen i NBA. I år skrev även DeMarcus Cousins, kanske världens bästa center, på för Warriors efter att ha dragit hälsenan förra säsongen. Warriors är på pappret, och enligt många experter, det bästa klubblaget som någonsin har funnits. Och Jonas Jerebko, svensken från Kinna, har nu en realistisk chans att vinna ett NBA Championship. Något som ingen annan svensk har lyckats göra tidigare.

Vad var din “welcome to the NBA”-moment?
– Min ”welcome to the NBA”-moment var under min första match (för Detroit Pistons, reds anm) när jag fick komma in i den fjärde quartern och åkte ut lika snabbt. Det blev lite gruff mellan mig och Jamaal Magloire, han var ju en veteran/all-star/tough guy som aldrig vek ner sig. Jag kommer ihåg att jag kom in och ville ha varenda retur, jag ville ha allting. Så jag gick in och började stångas lite med honom och så kom en retur, han liksom drog ner mig mot marken och armbågade mig i ansiktet. Bara en natural reaction på det var att dunka till honom rakt på näsan tillbaka. Så blev det lite gruff och knuff, så vi båda åkte ut och jag blev utkastad i min första preseason-match mot Miami. Så det var väl min ”welcome to the NBA”-moment efter, när pressen kom till mitt omklädningsrum. De frågade vad det var som hände, så jag svarade bara att han slog mig så jag slog honom. Det är ett svar som bara en rookie hade sagt så jag fick mina böter och jag blev avstängd en match.

Det är ett också ett helt annat typ av tryck!
– Jo då, alltså allting är annorlunda. Det är ju världens bästa liga och det tog sin lilla tid. Jag blev ju avstängd första regular season- matchen och jag tror inte att jag spelade på typ tre matcher. Sen kom jag in borta mot Milwaukee Bucks, kanske i tio minuter. Jag kommer ihåg att jag var jävligt nervös. Och då var det så,“okej, I made it”. Jag spelade bra den matchen och sen så spelade jag bra matchen efter, och efter det så skadade sig dessvärreTayshaun Prince som inte hade skadat sig på väldigt länge. Han hade ju rekordet i flest spelade matcher utan skada. Så det var ju tur i oturen för mig och jag gick direkt in i startfemman och startade ungefär 72 matcher den säsongen. Man hann aldrig stanna och kolla tillbaka för att känna att “wow, this is it” utan det var bara ny match, ny träning och till slut gick man in i “the rookie wall”. Så alla i organisationen berättade om hur viktigt det är att ta hand om sin kropp.

Du hamnade i ”All Rookie 2nd Team” också.
– Jo, så det var grymt kul. Det var ett av de roligaste åren jag har haft i och med att jag spelade mycket. Gjorde mig förtjänt av det, sen gick andra säsongen som den gick med att jag drog av hälsenan.

Din skada var en brusten hälsena? Det var inte en ”full tear”, eller?
– Jo, det var en ”full tear”. Det var någon tråd som var kvar.

Det är många som säger att det verkligen inte går att återhämta sig från en brusten hälsena och sen bli samma spelare som innan. Hur gjorde du?
– För det första så var Arnie Kander min tränare det första året. Om det var något som var konsekvent under min tid i Detroit så var det Arnie Kander.Vi hade NBAs bästa tränare i Detroit och det är jag sjukt tacksam för. Han var verkligen den som höll mig tillbaka så att jag gjorde rätt grej, hade det bara varit jag och jag kanske hade lyssnat på någon annan så vet ingen var jag hade varit nu. Jag flyttade in hos honom och under mina första fem månader så bodde jag hos honom. Då var det liksom ingenting, jag gick i bastun varje dag men aldrig någon riktig movement. Inte alls någon tyngd på benet. Man måste verkligen ta det lugnt från början. Jag hade liksom 16 månader återhämtning, det blev ju också ”lockout” i ligan (ligan och spelarfacket kom inte överens, reds anm) så jag drog till Chicago och tränade med Tim Grover (författare av ”From Good,To Great, To Relentless”, mer känd som Michael Jordans personliga tränare, reds anm).

Är det sant?!
– Ja det var det jag gjorde, för jag ville visa alla lag att jag var tillbaka fullt från att ha dragit hälsenan. Så jag stack till Chicago, tränade med Tim i tre veckor och vi gjorde videos och skickade ut det till alla lag. Det var då Detroit la fram ett förslag att resigna med dom för fyra år. De gav mig ett bra kontrakt för att inte ha spelat en enda match på några år.

Så blev du också tradead till Boston efter två år? Vad var känslan då?
– Det var riktigt nice. Jag sparkade min agent som jag hade haft länge för att få en agent som jag visste kunde få mig till ett annat lag. Jag ville därifrån, jag hade velat gå därifrån i ungefär ett år. Så det blev som det blev, jag hade sagt “nu måste du få mig härifrån”. Inget händer, så jag bytte agent och några månader senare innan trade deadline så hände det. Jag trodde inte att något skulle hända, men sen kom jag hem från träningen och vid två eller tre precis innan deadline så ringde Stan Van Gundy och sa “you ́re going to Boston”. Jag ville inte ha något annat än just det så det var riktigt kul!

Sen med dig och Isaiah Thomas så lyckades ni ju ta er till NBA Playoffs det året?
– Det känns som att man vann fler matcher i Boston på två och ett halvt år än vad jag hade gjort i Detroit på fem år.

Ja, men det kändes också som att du användes på rätt sätt!
– Brad är den bästa coachen jag har haft i NBA hittills, han var grymt bra på det han gjorde. Sen att vi hade ett jävligt djupt lag.Vi hade många som kunde spela, men man hade velat spela mer nu när man tittar tillbaka på det, men vi tog oss till Conference Finals och tog oss alltid till slutspel. Sen känns det som skador satte stopp för vad vi kunde ha gjort. Men sånt är livet.

Att sitta uppe och kolla på den matchen live var sjukt inspirerande för mig. Borta i Conference Finals i NBA är en svensk som representerar alla här. Och gör det så sjukt bra!
– Ja, men man hoppas ju kunna inspirera såna som Melle (Melwin Pantzar, reds anm) och Elijah (Clarance, reds anm) och yngre spelare som kommer upp. Jag har sett många som har haft mycket mer talang än mig som har kommit och gått, men man måste träna. Bara fortsätta att träna.

Vad hände med kontraktsituationen i somras med Utah?
– Jag hade ett år kvar, coach ringde mig och sa att ”efter att vi har signat Derrick Favors så kommer vi inte ha mycket speltid.Vi vill inte att du bara ska sitta på bänken, vill du komma hit och inte spela?”, sa han. Då sa jag nej, och då sa han ”ja men då kommer vi att släppa dig” och jag svarade att det var okej för mig, jag förstår helt och hållet. Efter det var det inte så mycket att säga, så jag ringde min agent och han sa “give me one second” och sen ringde han tillbaka och sa “yeah The Warriors want you”. Och då svarade jag, ”japp, du behöver inte ringa mig mer”, haha. Då var det bara att hoppas under de nästa 48 timmarna att man var på waivern och att det var någon som plockade upp kontraktet. Det var som jag sa innan, när det bästa laget i världen säger att de vill ha en och säger att de har en plats i rotationen, då finns det inget att fundera över.

Det som är sjukt för mig är att du, en svensk, spelar i det bästa laget någonsin.
– Ja dom säger det, när det bästa laget någonsin vill ha dig, varför skulle man ens tänka på ett annat alternativ? Men jag har spelat i ligan i nio år nu och det här blir mitt tionde. Jag känner mig i riktigt bra form, jag är inte gammal och kroppen känns bra. Jag är redo att lira, det är bara att komma in och göra min grej. Jag är en ”pass first, unselfish good teammate”. Så jag tror att jag kommer passa in bra.

Blir det nervöst nu när du tävlar för ett Championship?
– Kanske i The Finals men inte på vägen dit. Inte alls, det ska bara bli kul. Jag har ingen anledning att vara nervös, jag kommer ha så bra lagkamrater runt omkring mig. Folk säger att det är press. Men det är något som jag har gjort sen jag var, hur gammal var man? Det är inget nytt.

Intervju: Artin Hojat