Albumaktuell med nya "Sopsäck Serenad" mötte Harald Broström Östersund-sonen för ett samtal om nykterhet, hemlöshet och vägen tillbaka.
När Johan Alander senast öppnade upp sig i mickbåset slutade det med en krasch. Ändå gör han det igen.
Senast vi såg dig i solosammanhang var när du släppte ”Punkt” (2011), där du behandlade din barndom på ett väldigt personligt sätt. Vad hände efter det?
– Jag gjorde en massa föreläsningar och intervjuer. Varje gång drog jag upp min barndom. Sen fick jag en totalkrasch. Det är suddiga år det där, jag hamnade på psyket. Eller var det innan? Det är black out därifrån, jag gick på tunga mediciner. Alla år flyter ihop. Om någon säger: vad gjorde du 2010? Jag har ingen aning.
– Sommaren 2012 började jag dricka igen. Då hade jag varit clean i tre år. Efter ”Punkt” var jag fanatisk nykterist, hade nått sorts Jesuskomplex. Jag fick en sån press på mig, hela min karriär var uppbyggd på att jag var nykter: Johan Alander, han som är drogfri. Tillslut orkade jag inte, det slog slint. Då började jag supa som en idiot igen.
Och allt började med en lättöl?
– Det började med en alkoholfri öl, sen tog jag en lättöl på en restaurang. Efter det köpte jag två stycken 2,8:or, sen ett sexpack 3,5:or. Efter det är allt svart.
På den tiden bodde du i Stockholm?
– Från början bodde jag runt hos olika polare. Då började jag känna mig som en börda. Jag var tvungen att snylta mat och sovplats. Jag har mycket heder i mig, jag hade kunnat fortsatt göra så, men jag valde att hellre bo på härbergen än att snylta. Det var mitt eget val.
Men du bestämde dig för att flytta tillbaka till Östersund?
– Den sista oktober 2012 gick jag över gränsen. Jag slängde i mig massa MDMA, vaknade upp på ett härbärge i Enskede, hade inga pengar, ingen telefon. Jag sov i en säng som var loppbiten, det var hål i fönstret och jag hade bränt alla endorfiner. När jag skulle ta en morgoncigg såg jag några kids som spelade fotboll. De hade så mycket livsglädje. Jag var fotbollsspelare när jag var liten så jag känner igen mig i det. Då kände jag: ”va fan håller jag på med? Det här är inget värdigt liv”.
Vad gjorde du?
– Jag tänkte: ”fuck it, jag har rest mig förut. Jag gör det igen”. Och så flyttade jag hem till Östersund. Sen dess har det bara gått spikrakt uppåt.
Hur var det att komma tillbaka till Östersund?
– Det var bara att gå till socialen och försöka få ut lite pengar. Det kändes som ett misslyckande och det började snackas på stan: ”nu kommer han hit igen, han klarade inte av det i Stockholm”. Jag skämdes som fan. Vågade inte ens visa mig på stan. Det tog tre månader att återhämta mig, få tillbaka lite endorfiner och hitta någonstans att bo.
Och så började du med ”Sopsäck Serenad”?
– Skivan började jag med i februari förra året. Då spelade jag in 25 sololåtar och valde ut de tio som jag tyckte passade ihop. När jag håller mig nykter är jag kreativ som fan.
Hur var det att öppna sig och börja skriva personligt igen?
– Helt lugnt, så länge som jag slipper snacka om min barndom. Jag har inga problem om att snacka om psykisk ohälsa, om att jag är bipolär. Men min barndom har jag lämnat bakom mig, jag har snackat färdigt om den, jag behöver inte göra det mer. Om jag skulle göra det så skulle jag börja må skit igen.
– Det som jag skriver om på den här plattan är sånt som jag har burit på och ventilerar ut. Många som är i samma sits uppskattar det och då känns det meningsfullt. Om folk inte skulle få ut något av att lyssna, då skulle jag nog inte släppa de här låtarna, det gör jag för deras skull.
Är du nöjd med resultatet?
– Verkligen. Jag älskar den. Det är det bästa jag gjort. Jag är nöjd med allt: produktionen, flowet, gästerna, allt. Jag har tänkt mer på att det ska låta bra. Förra gången sket jag i det. Då kändes det som ett avskedsbrev. Jag hade ingen glöd. Jag var så långt ner på botten. Nu har jag livsglädje som jag aldrig har haft. Jag tycker det hörs.
Titelspåret ”Sopsäck Serenad” tar upp hemlöshet, vad känner du när du ser en hemlös?
– Jag gillar inte att gå förbi en hemlös utan att ge pengar. Jag blir pank av att gå Sveavägen ner här i Stockholm och har jag inte pengar på mig får jag en klump i magen. Jag vet hur det är att gå runt här, frysa och inte ha pengar till mat. Folk som tigger har det förmodligen hundra gånger jobbigare än vad jag hade det. Jag hade ju valet att åka hem till min familj.
På skivan tar du vid ett par tillfällen hjälp av Anna Lisa Hellqvist, kommer du fortsätta att jobba med henne?
– Jag ska göra en skiva med Anna Lisa. Hon är helt sjuk. Hon spelar allt: piano, fiol, rubbet. Och hon är bara 16 år. När jag flyttade till Östersund ville jag hitta en tjej som kunde sjunga refränger. Min brorsa tipsade om henne och visade en cover hon hade gjort: Oh My Fucking God! Så då tog jag kontakt med henne. Hon sätter refrängen på första tagningen och tar ut stämmor som jag inte visste fanns.
I vår kommer du och Majk att släppa en ny skiva med Ismen. Är det skönt att växla mellan två olika projekt?
– Det var så jävla skönt att åka till Spanien och göra Ismen-låtarna efter att jag hade blivit klar med skivan. Jag gick in i ”Sopsäck Serenad” till hundra procent, jag blev utmattad av det. När jag kom till Spanien och fick släppa allt det jobbiga… det var så skönt. Jag behöver den där motpolen. Min skiva låter som en popskiva och Ismens skiva som metal, typ, haha.
Du ska börja föreläsa igen med en annan Östersunds-mc, Lawan Hassan.
– Som jag sa så kraschade jag förra gången som jag som jag var runt och föreläste. Jag drog upp min barndom varje gång och till slut blev det för mycket. Nu är det ljusare. Fokus nu ligger på antirasism. Jag kommer sju mil från Östersund, Lawan kommer från Kurdistan. Det handlar om hur det vävs ihop, hur man blir som bröder – fast man har så olika bakgrund.
Hur är det med Jesuskomplexet nu då?
– Andra får göra precis som de vill, jag försöker inte frälsa någon. Jag berättar bara min historia, men min grej är inte att bara vara nykter längre. Jag vill inte vara ett ansikte utåt för nykter alkoholism. Det var det som blev fel förra gången. ”Punkt” var en skiva, boken var egentligen en booklet. Jag skulle skriva lite om varje låt – och så blev det en bok. Skivan tog kanske ett och ett halvt år att göra – boken tog en vecka. Men skivan hamnade totalt i skuggan av boken och det hade jag inte räknat med. Jag är rappare, that’s it. Inte författare, det har jag aldrig varit och kommer kanske aldrig att bli. Jag vill rappa.
Intervju av Harald Broström
Foto: Press
