”En åtta man stark succé. Levererar svensk hiphop med inslag av allt gött.” – så beskrivs Göteborgsbandet Huset på deras Facebooksida och jag kan inte göra annat än att skriva under på det.
Från början bestod dessa åtta dock bara av tre: rapparna Johan och Meedi samt producenten Eric. Det var 2010 som Johan och Meedi träffades och de började direkt skriva texter och spela in, men det var inte förrän i maj 2013 som man officiellt drog igång Huset och var aktiva utåt mot allmänheten och inte bara i studion.
Sedan dess har man jobbat på hårt med låtar och videos och det var just genom en video själva åttamannabandet bildades. Man behövde statister till ett band i videon och tog sig hjälp av musiker som sedan blev en viktig byggsten till Huset. Det är musiker med blandad bakgrund där vissa är formellt skolade och andra inte. Vissa kommer från jazz och andra från metal. Men det som alla har gemensamt är kärleken för hiphop.
En annan sak de verkar ha gemensamt är kärleken till att stå på en scen. Under sommaren 2014 betade man av ett stort antal spelningar och scenerna, liksom publikhaven, tycks bli större och större för varje gång man uppträder. Det är en liveshow som genomsyras av glädje, energi och en oortodox attityd till hur hiphop bör framföras live i Sverige.
Från början var det en blandad publik som lyssnade på Huset men nu har man äntligen även fått med sig ”Sheltahiphoparna” i Göteborg, som man skämtsamt förklarar. Blandat med dessa kan man fortfarande hitta mammor med sina barn i publiken på vissa ställen. Mest populära är man på hemmaplan, på Västkusten i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Med hjälp av lokala arrangörer som ”Småbiran” och ”Lövet” (ja, vi älskar också deras namn) har man dragit stora massor flera gånger – där man bland annat har sålt slut Pustervik två gånger om.
”Den musik vi gör borde spelas av ett band” sa man när man insåg att ett band behövdes och de har en poäng där. Jag träffar delar av bandet i deras nya fina studio i centrala Göteborg, dagen innan de gör ett uppskattat uppträdande på Kingsize takterass-fest på Lounge(s) den första dagen av Way Out West i Göteborg.
Nu aktuella med den tredje delen (”Till Slut”) i deras trilogi av EPs möter jag upp rapparna och grundarna Johan och Meedi samt gitarristen Josef för att prata om hur mycket tid de lägger ner på att bli bra live (”man får offra flickvänner…”) och varför andra svenska rappare ofta struntar i att bli bra live (”det är lite för nördigt för rappare…”).
Ju fler kockar desto sämre soppa brukar man säga. Ni har åtta medlemmar och åtta viljor, men det fungerar ändå verkar det som?
Johan: Det fungerar, men det finns olika viljor som du säger. Det är därför vi släpper den här EP-trilogin. När jag, Meedi och Eric gjorde musik så hade vi väl egentligen tre olika spår vi ville ta. Alla gillade varandras idéer men vi ville dra lite åt varsitt håll. Då släppte vi en skiva som var väldigt spretig och efter det tänkte vi: ”Vart går vi nu?”. Men istället för att välja ett sound så valde vi tre olika, utifrån de här spåren och så släppte vi tre olika EP-skivor efter varandra. Det får låta hur som helst, så länge det låter bra, så resonerar vi alltid.
Efter trilogin nu då, kommer ni att bestämma er för ett av spåren och köra på det framöver eller kommer ni att fortsätta experimentera?
Meedi: Vi kommer att fortsätta experimentera. Det kommer nog att finnas en tanke bakom det och en struktur där fokus kommer att vara att det är liveanpassat. Musiken måste gå att göra live. Vi är hiphopfanatiker och älskar att lyssna på hiphop i 80-90 bpm, men det är inte alltid lika kul när man ska se det live. Så vår ljudbild kommer nog att förändras en del, så länge som det svänger live.
Det känns som att ni inspireras av The Roots till exempel, som lägger ner många timmar på att repa och att öva in en tight liveshow. Hur mycket repar ni med band?
Josef: Två gånger i veckan blir det ändå. Det försöker vi alltid att få till, även om folk har mycket att göra med jobb, skola och familj och så. Det har väl hänt att någon har fått offra en flickvän eller så, haha.
Två gånger i veckan är ganska ofta ändå, speciellt med svenska mått mätt, där vissa tror att man inte behöver repa/träna alls innan man ställer sig på en scen…
Johan: Eller hur? Det är väldigt märkligt tycker jag. Det är ju där du kan göra som störst impact på din publik. Det är där du kan vinna över fler fans. Kolla på grupper som Hoffmaestro. Det är inte många som lyssnar på deras MP3or och liknande, om man jämför med hur många som ser dom/vill se dom live. Det är även där det finns pengar att hämta i den här branschen, så det är klart att man måste träna och repa. Det är live musiken ska upplevas.
Meedi: Sen vill vi ju så klart att det ska låta lika bra åt båda hållen. Vi ignorerar inte hur det låter i studion bara för att vi vill att det ska låta bra live.
Ni har också hyllats för era livespelningar och fått många bokningar runt om i landet. Det känns som att ni blir mer och mer eftertraktade som liveband?
Meedi: Det känns så. Det känns som att vi gör något rätt i alla fall och att den här tiden har gått fort men att man har lärt sig mycket på vägen.
Johan: Ja, scenerna har ju blivit större och större och soundcheck har blivit proffsigare så något måste vi väl ha gjort rätt känns det som!
Ni har haft många spelningar runt om i landet, med fokus på Västkusten. Hur ska ni göra för att få bokningar i Stockholm till exempel? Där man ju är notoriskt anti musik från Göteborg överhuvudtaget, om man inte heter Håkan…
Johan: Vi har skojat mycket om det, att vi kommer att få en spelning utomlands innan vi får en i Stockholm.
Meedi: Och nu ska vi snart spela i Köpenhamn, innan Stockholm, haha.
Johan: Precis. Sen har vi pratat med en polare nere i Frankrike där de väldigt gärna vill ha ner oss för att spela på ett par ställen. Det vore ganska sjukt om vi spelar i Paris före Stockholm, men också kul så klart.
Huset är åtta man på scen, men är alla åtta med och påverkar hur det ska låta i studion? Hur går arbetet till där?
Meedi: Nästa grej blir att producera lite mer med bandet. Eric, som är en av grundmedlemmarna, sitter annars mest själv och producerar och även om alla är med och har idéer så är det inte så att alla sitter tillsammans samtidigt och jobbar. Det är väl lite av målet nu, att vi ska skapa det samtidigt som vi spelar liksom.
Johan: Det börjar väl ofta med att någon har en idé och då får alla lyssna på den och respektera den. Vi testar alla idéer och låter kreativiteten flöda och ibland fungerar det, ibland inte. Men vi spelar ofta in låten och kör hela vägen ut för att utvärdera efteråt. Sen är man kanske inte tokförtjust i allt som vi gör, jag kanske inte är asförtjust i en av låtarna eller en av de EPs vi släppt. Men det är också vice versa, så länge som alla är överens om vad som ska släppas så blir det bra. När någon känner väldigt passionerat för en viss låt och ett visst sound så är det väldigt sällan någon som säger emot också.
Det blir aldrig så stora och omfattande kompromisser att någon känner ”Nej, det här med ett åttamannaband är nog inget för mig”?
Meedi: Inte direkt. Sen tror jag inte att man hade varit med i ett åttamannaband om man inte hade varit en lagspelare. Det hade nog varit svårt, för ens egen skull. Man kan inte ha ett band fullt av individualister.
Johan: Men det är ganska svårt för varje beslut man ska ta, man får liksom dela upp det pedagogiskt och säga: ”På den här EPn gör vi så här” osv. Det gäller att vara tydlig så att alla vet exakt vad vi ska göra.
Det låter ändå som att det kan ta ganska lång tid att först ena alla, sedan komma fram till exakt hur det ska låta och till sist skapa det?
Josef: Jo, men samtidigt är det två helt olika saker när vi spelar i replokalen och när vi spelar här i studion. När vi är i replokalen så händer det ofta att vi jammar en hel del. Då går det väldigt snabbt att komma fram till vissa grejer, då kör alla sina instrument och vi experimenterar oss fram till något som ofta blir riktigt bra. Här i studion är det lite mer noggrant och allt måste stämma, så det blir inte samma sak riktigt. Här är det oftare en sak i taget.
Ni måste ha en del projekt som ni har övergett för att inte alla gillade det eller för att något satte stopp för det?
Johan: Ja vi har ju slängt två års material, kontinuerligt kan man säga. Vi träffades på sommaren för fyra år sedan och började skriva direkt. Men vi blev aldrig riktigt nöjda, förrän nu.
Meedi: Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag hur stor utvecklingskurvan var för oss då. Varje låt blev bättre än den förra egentligen, då vågade man inte släppa något alls. Sen släpper vi ju inte allt vi gör nu, vi vill inte bara göra produkter. Vi är ändå musiker och vi gör musik för att det är kul, så mycket av det vi gör släpps inte och kommer aldrig släppas heller.
Hur sker beslutsfattandet då? Är det en direktdemokrati eller kör ni mer av en diktatur?
Johan: Haha, ja du. Så som vi har gjort hittills är att vi som startade Huset har lagt fram en plan och sen får folk säga om de är med på den eller inte. Som med dessa tre EPs till exempel. Sen har ju alla alltid rätt att tycka till om allt vi gör, oavsett om det är videos eller vad det är.
Meedi: Det tar ju ett tag att släppa saker. De idéer man hade förra året är det som släpps nu. Så den här idén om tre EPs togs ju egentligen av mig, Johan och Eric – innan bandet var med. Men nästa steg blir att ta det lugnt och skapa någonting tillsammans med bandet, där man får ut en produkt där alla är delaktiga kreativt från första början.
Vad eller vilka inspireras ni av då? Jag tänker framför allt på era idéer kring liveshowen.
Johan: Jag kan uppskatta Hoffmaestro, Maskinen och Icona Pop typ, även om jag inte lyssnar på deras musik direkt. För de har så jäkla bra liveshower, de påverkar känslor live. Men annars är det ju The Roots, Method Man & Redman…
Meedi: Allt oortodoxt! Allt som sticker ut och där de verkligen satsar på att låta bra live!
De mest framgångsrika svenska rapparna är ofta väldigt bra live också. Jag tänker på Timbuktu och Looptroop bland annat. Men det finns också väldigt många som struntar i att bli bra live i Sverige, varför tror ni att det är så?
Johan: Bra fråga. Jag tror att det är väldigt karaktärsstyrt. Många rappare ser det snarare som att man går och visar upp sig, än att bjuda på en show. Bara det att folk tar med sig någon som kör adlibs, utan att de har repat in det, så att människan bara står bredvid och brölar liksom. Eller sättet man håller mikrofonen på som kan påverka väldigt mycket, t.ex. Det är mycket smågrejer som är lätta att putsa bort och träna upp. Jag tror att rappare tycker att det är lite för ”nördigt” att stå och träna på hur man håller micken eller hur man ska röra sig på en scen.
Ja det är ju intressant att rappare tror att hiphop är den enda genren i hela världen där man inte behöver träna och repa på sitt liveuppträdande…
Meedi: Ja precis. Men jag tror också att det har mycket att göra med att många rappare inte kommer i kontakt med andra musiker. Det är inte deras fel men hiphop har inte blivit ”skolmusik” på det sättet, så man har inte fått in den rutinen riktigt. Spelar du gitarr som Josef gör här så vet du att du inte kan bli bra om du inte tränar och repar.
Johan: Det är lite så att när vi startade det här bandet så fick man försöka hänga med i deras utveckling. Många har studerat musik på Folkhögskola och liknande, så då måste man ju själv träna upp sitt hantverk för att hänga med. Forumet främjar träningen.
Meedi: Precis. Sen är det som du brukar säga också Johan: ”Man kan vara som mest spontan när man har tränat som mest innan”. Ju mer kontroll man har desto mer spontanitet kan man visa upp både live och på skiva.
Ja, kollar man på Method Man & Redman till exempel så ser det väldigt enkelt och obesvärat ut. Som om de bara går ut på scen och kör en grym liveshow varje gång, utan att träna innan. Det är så de vill att det ska uppfattas, men det många rappare och icke-rappare inte förstår är att det ligger mycket jobb bakom att se så cool och obesvärad ut på scen…
Johan: Eller hur? Det är en sådan klassisk grej, att folk tror att någon kör ett gitarrsolo helt spontant eller att de bara råkar hoppa ut i publiken på ett visst ställe. Ju mer spontant det ser ut, desto mer kan man räkna med att det inte är det. Sen handlar det om prioritet. Jag accepterar och respekterar att de flesta softar i studion och bara ser liveframträdanden som en grej de måste göra. Och även om det är kul att sprida musiken på nätet så är det live vi älskar mest skulle jag ändå säga.
Hur skulle ni säga att ert fokus är fördelat, om det går? 80/20 till fördel för liveframträdanden?
Johan: Alltså, det är nog så folk utifrån ser på det. Men det är två helt olika grejer. Vi har fått jättefint gensvar på våra MP3or, men folk hyllar livegrejen på ett annat sätt. Sen är det ju svårt att banta ner åtta personer till en digital fil, men vi försöker så gott det går.
Som du säger är det två olika saker. Det måste vara svårt att få det att låta precis likadant live som på en MP3a och vice versa?
Josef: Ja och all musik har ju skapats här från början, sen gör vi väl mer eller mindre livetolkningar av låtarna när vi uppträder. Man vill ju att båda grejerna ska vara på samma nivå, men det går aldrig att få det att låta exakt likadant. Vissa kanske föredrar en låt live och andra kanske föredrar den i högtalarna hemma.
Johan: Men jag är ändå glad att det är åt det hållet och att det inte är tvärtom. Det är kul att få höra: ”Ni är bra på skiva, men jävlar va grymma ni är live!”. Det finns ju de som spelas på radio idag som man kan se live och de sjunger falskt, det är darrigt och allmänt dåligt bara.
Meedi: Sen måste jag säga att vi kan ha precis lika bra liveshow som Veronica Maggio till exempel. För där kan inte ett stort skivbolag komma in och se till att det låter bättre live för henne än vad det gör för oss. Men hon kan gå in i en studio som är dyrare och större än vår och då har hon en fördel redan där, när det gäller att spela in på skiva. Live är det mer jämna förutsättningar och det kan vi ta tillvara på.
Johan: Jag vill också tillägga att det inte på något sätt går segt för oss digitalt, snarare tvärtom. Det går väldigt bra. Det är bara det att det går extremt bra live, där har det blivit väldigt gröna fält och det går väldigt fort framåt plötsligt. Då är det bara att hålla i sig och köra på, vi älskar ändå att köra live. För oss är det helt enkelt extremt viktigt att kunna leverera något riktigt bra på scen…
Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Press
