Aktuell med nya albumet "Skuldsaneringen" ute 22:a oktober.
Det har redan gått fem år sedan Houman Sebghati släppte sitt tredje studioalbum ”Gud för en stund i Stockholm”. Tvåbarnspappan har hunnit fylla 43 år och hela två decennier har passerat sedan stökdagarna med Hässelby-kollektivet 165. Den här gången har Houman Sebghati inte bara blivit äldre – han har också grävt djupare i sig själv än någonsin tidigare. ”Skuldsaneringen” släpps den 22:a oktober.
Veteranen, eller ”stormästaren” som han väljer att titulera sig själv, Houman Sebghati är nu redo med sitt nya album ”Skuldsaneringen”. Ett album som han gjort för att tvätta bort delar av sin skuld och sanera sig själv från sina dåliga handlingar och svek sedan förra skivan, men också för att göra upp med sin egen historia.
En stor skillnad med arbetet på det nya albumet är att Houman agerat huvudproducent för plattan där allt startat som idéer i hans huvud innan han tagit hjälp av låtskrivare och musiker. Några av de som gömmer sig bakom kulisserna är välkända namn från svensk hiphop som bland annat Moe (Breakmecanix) och DJ Large.
– All musik på den nya plattan har gått genom mina barns mamma. Jag har varit en riktigt rutten människa när jag ser tillbaka på mig själv. Även om det ibland är svårt att bedöma sig själv utifrån vad en god och en ond människa är. Jag har skämts och jag har försökt att deala med skammen. Skuld och skam är två olika delar för mig. Skuld har jag över saker jag har gjort och skam har jag över något jag är eller har blivit. Inför stammen och det kollektiva vill jag nu själv äga det ruttna hos mig själv och som musiker har jag det privilegiet att kunna bearbeta den delen av mig själv. Det har skett en förändring från då till nu där jag idag lever i ett annat skal. Mitt nya album är ett kvitto på de saker som har hänt sedan min förra skiva.
Och saker verkar sannerligen ha hänt sedan den tredje skivan. På det nya albumet behandlar Houman mörka sidor av sig själv, som sin egen otrohet men också rasism och kärlek till hiphop.
– Det som har hänt på den här plattan är att jag tog ett väldigt långt steg tillbaka och tog tag i saker som hände i barndomen. Jag har gått i terapi under inspelning av det här albumet, något jag aldrig gjort förut. Nu vill jag äga mina misstag utan att sätta mig i någon offerroll där jag tycker synd om mig själv. Men det finns fortfarande saker som jag inte kan ta upp, saker som är för mörka. Saker som får komma i ett annat format, kanske som bok. Vissa händelser i livet har inte alltid frekvenser i en musikalisk form.
”Skuldsaneringen” följer ett klassiskt albumformat, 14 spår med intro, outro och skits. Även om Houman har vuxit som människa så kommer du som lyssnare känna igen dig i hans poetiska uttryck, ordvalen och de sorgsna melodierna. Men vad skiljer egentligen den nya plattan mot den förra?
– Den nya skivan är personlig, men utan att bli vulgär. Min låt ”Gamla fågel” från förra plattan var ett brev till min mamma och den handlade om hur det var att växa upp med en mor med psykisk ohälsa. Men den texten och låten kunde hitta en plats för att den inte var för motbjudande. Trots att den hade ett sånt stort mörker kunde den hjälpa istället. Men jag vill inte riva upp sår hos lyssnaren, då har man korsat gränsen. På tal om det så vill jag gärna dela med mig av min sista spelning i Uppsala innan coronan tog över. Min mamma kom dit och det var första gången hon såg mig på scen, något jag är otroligt glad över eftersom hon inte varit en supporter av min musik. Men idag har vi hittat varandra igen och jag är jävligt glad att ha hittat hem.
En av de viktiga pusselbitarna i Houmans självrannsakan och för att hitta hem har varit just terapi. Något som troligen många inom svensk hiphop skulle ha nytta av för att bli en bättre människa.
– Jag har gått i psykoterapi men också i KBT. Men terapi är inte för alla, det passar för den som är redo. Men jag tror att det är många män som skulle behöva terapi. Framför allt eftersom kvinnor lär sig att vara mer kommunikativa från tidig ålder, någonting som jag tror är inlärt. Terapi har fram tills för bara några år sedan varit fördelat medelklasskvinnor. En sådan person som min mamma skulle till exempel aldrig söka sig till terapi. Men jag tror också att många rappare använder sin musik som terapi.
Ser man tillbaka på Houmans tidiga karriär speglar mycket av de texterna och den musiken både ett individuellt men också ett kollektivt trauma. Men frågan är om tiderna i 165 var någon form av terapi eller bara var en allmän lekstuga.
– 165-tiden var terapeutisk, fast den låg i limbo och där kan uttrycken vara självförfyllande. När börjar konsten att imitera livet och när börjar livet att imitera konsten? Hade jag lidit lika mycket om jag inte skapat musik och konst? Det finns nog de perioderna då jag lidit mindre och mer, men det är fel. För man ska inte lida som konstnär. Konstnärer har ett otroligt privilegium som ens får och har möjlighet att uttrycka sig när det finns människor som inte ens vet hur de ska uttrycka sig.
Men att uttrycka sig via rap är någonting som Houman lärt sig med åren och gjort sedan 90-talet fram till idag. I bagaget har han debutdemon ”Tankarnas gränder” ihop med Magro och sina klassiska verser på Petter, Ken och Blues debutalbum. Det är idag också väldigt få rappare i Sverige som är födda på 70-talet som fortfarande är albumaktuella. Men trots sin respektabla ålder har Houman mycket arbete kvar att göra med sig själv.
– Vänner som har hört min nya musik har hört av sig och sagt att jag är mogen på skivan. Jag önskar att jag hade kommit längre i min egen utveckling, men tyvärr så står jag där jag står. Men öppningsspåret på plattan, ”Otrohetsballad”, är bland det ärligaste jag någonsin har skrivit. Det är en låt där jag pratar om otrohet så som en 43-årig man bör tala om otrohet och om han betett sig som skit. Första spåret följs upp av en dikt från Elelta Hiweth som själv upplevt samma sak. Jag började gråta när jag hörde den. Den var som en påminnelse om vad jag hade gjort och hur jag betett mig.
Utöver Elelta Hiweth gästas Houman också av Adam Tensta, Finess, Linda Pira, Richard Sseruwagi och Dom Fantastiska Få på skivan. Den något otippade Eric Gadd sjunger också refrängen på balladen ”Galna affärer”.
– Jag fick Eric Gadds skiva ”Do You Believe in Gadd?” på vinyl när jag var 14 år gammal. Så det var stort att få hela upplevelsen av Eric Gadd med på plattan. Att han gick in och gjorde en Marvin Gaye-grej på min platta. Jag är väldigt stolt över att få ha skrivit musik ihop med Eric Gadd.
Några andra gäster på skivan som Houman däremot har en nära relation till historiskt sett är Finess och Linda Pira som båda gästar på singeln ”Allt för konsten”. En låt med nostalgisk doftande känsla men också en uppenbar homage till 165. Platsen längst ut på den gröna linjen där det skapades ett raparv – Hässelbys raparv.
– Idag har legacyn av 165 glömts bort, och det med rätta. Vårat material finns inte online idag och vi gav aldrig ut några officiella släpp. Folk kommer bättre ihåg Ayo, Dogge och Ken. Men folk kommer inte ihåg Ken Ring som en del av kollektivet 165.
Men ett viktigt arv eller en känsla som 165-tiden bar med sig var de sorgsna melodierna, smärtan från samplade stråkar och stökiga texter.
– Inför skivan skrev jag bara på nätet och bad om samplingar och så länkade någon till en sampling på Spotify. Det var samma persiska skiva som vi samplade sönder på min första demo ”Tankarnas gränder” med Magro. Jag choppade upp samplingen och så kom en ung producent från Botkyrka hem till mig och gjorde Maybach-musik av samplingen. Så jag blev Meek Mill på låten, det är skönt att få vara modern och få vandra i de skorna också.
Men trots en viss flört med moderna sound är känslan av albumet som helhet ändå klassisk hiphop. Det är ett album med hög fokus på texter och berättande. På senaste singeln ”Vita Sverige” gör Houman gemensam sak tillsammans med Adam Tensta kring identitet och det rasistiska Sverige.
– ”Vita Sverige” är en traplåt blandad med skandinavisk folkmusik. Det var en låt som jag och Adam Tensta skrev långt innan fallet med George Floyd. Det är i min mening en klockren kommentar och där videon är en ännu bättre kommentar. Där har vi med humorklipp från bland annat Robert Gustafsson. Hans humor är fylld av rasistskämt som dras helt normalt där ute. Det är ren och skär rasism. Det är min eller vår upplevelse av det hela och en upplevelse som vi äger. Men det viktiga är att vi lyckats etablera ett begrepp som ”det vita Sverige” och det var också det vi var ute efter. Malou och allt det där. Sedan finns det ett annat Sverige där vi alla hör hemma och där vi alla får vara mänskliga. Där vi kan leva i mångfald och ha sunda värderingar oavsett om man är höger eller vänster.
”Vita Sverige” känns som en självklar låt för den plats som Houman befinner sig på idag. Den plats där han gör upp med sig själv och de saker han ser, själv upplevt och reflekterat över.
– Min första singel från albumet ”Den vackra flykten” handlar inte om en fysisk flykt utan att fly från sina egna känslor. Känslor som rädsla, sorg, skuld och skam. Det är det som skuldsanering handlar om. Att lära sig konsten att identifiera enkla sätt att se på sina känslor. Jag lärde mig aldrig att identifiera och prata om känslor under min uppväxt. Vi människor är så vana att fly från saker och ting idag, men i slutändan har vi alla samma grundkänslor. Det är någonting vackert och det är det som gör oss mänskliga.
Så nu är alltså Houman tillbaka med en skiva på temat manlighet där den röda tråden är det manliga egot och hur man som man tar sig an sina känslor när man skadat andra. Så med Houmans självreflekterande och tillbakablickande album, hur ser han på sin ålder i rapgemet och sin musikaliska framtid?
– Jag har mer kvar att ge efter den här skivan med frågan är om jag kommer att ge det och nu har jag gjort mitt bästa album någonsin rent soundmässigt. Precis så som jag vill att ett rapalbum skall göras. Jag har tagit hjälp av musiker och producenter som suttit och skruvat i studion. Idag är det de yngre som 1.Cuz och Greekazo som är kungar på torget i Hässelby. Skulle vi komma dit idag är det ingen som kommer ingen ihåg oss. Vi bor inte kvar där heller så vi har förlorat vår lokala förankring. Men man kan inte hata på en OG.
Intervju av Pontus Gustavsson
Foto: Issar Cerrato
