Under tre hårda år har Fritjof och Pikanen hamrat fram sitt debutalbum där reggae möter elektro. Kingsize fick sig en pratstund med duon.
Juuso Pikanen, 31, tar beslutet under en semester i Thailand. Han har hållit på med musik sen de tidiga tonåren och har bland annat producerat sin barndomskompis Max Peezay. Trots det har musiken ändå alltid fått spela andrafiolen och Juuso har under flera års tid jobbat heltid med annat. Men nu känner han att han har fått nog, att det får räcka – han vill ge sin musik en ordentlig chans. Satsa fullt i ut i några år. Funkar det inte har han i alla fall försökt. När han kommer hem från Thailand säger han upp sig och börjar söka olika musikutbildningar. Problemet är bara att skolorna är klara med sina antagningsprov och urvalsprocesser. Juuso Pikanen är för sent ute.
Men han ger sig inte: han ringer en skola flera gånger och säger att han verkligen vill det här, att det måste finnas en möjlighet. Det ger resultat, Juuso blir uppsatt som reserv. Tre veckor efter kursstart hoppar en student av och hösten 2009 kommer Juuso Pikanen in på musikproduktionsutbildningen på Kulturama i Stockholm. Första dagen i skolan presentar han sig för, och hälsar på, sina nya klasskamrater. En stannar upp honom och frågar ifall det är ”Juuso, som i Juuso Pikanen”. Han som frågar heter Fritjof Löfgren och känner igen Juusos namn från Max Peezay-samarbetet. De två blir snabbt vänner.
Parallellt med studierna på Kulturama jobbar Fritjof Löfgren på ett äldreboende. När han en fredagskväll slutar sitt skift hoppar han på bussen. Han är trött och vill bara komma hem. När bussen passerar Slussen tänker han att ”här har ni någon som inte kommer att se ikväll”. Raden slår rot, omformuleras lite och blir basen till en låt. När låten ska mastras frågar han Juuso, vars produktioner har imponerat honom, om hjälp. Hjälp att mastra får han – och dessutom en remix på låten där Fritjofs reggaesång ackompanjeras av en massiv elektronisk ljudvägg. Det är duons första projekt tillsammans och låten ska komma att bli deras första hit. Den heter: ”Slussen 23:15”.
Tre år har gått sen dess och nu släpper Fritjof och Pikanen sitt debutalbum. Mycket vatten har alltså runnit under broarna. Eller i det här fallet – en specifik
bro, ”Davikstullsbron” som är namnet på skivan.
– Den heter ju Danviksbron egentligen, men i folkmun säger man Danvikstullsbron. Jag trodde den hette det från början, säger Pikanen när
namnet kommer på tal.
– Jag är också uppvuxen med att med att alla säger ”Danvikstullsbron”. Titeln bestämde vi för väldigt länge sen, det finns ju en symbolik där. Juuso är från
Henriksdalsberget och jag från Sofia på Södermalm, bron går däremellan, säger Fritjof.
– Vi bestämde namnet tidigt. När vi skulle börja reka om bron letade vi efter en Wikipedia-sida, men hittade ingen. Någonstans såg jag att det
stod ”Danviksbron” istället. När jag sökte på det kom det upp massor av träffar, fan.
I ett källarrum på Söder i Stockholm berättar de att ”Danvikstullsbron” är ”vi två i musik”. Och det är verkligen två till synes olika musikaliska bakgrunder som
blir en i samarbetet mellan Fritjof och Pikanen. Fritjof Löfgren, 25, fick sina första Bob Marley-skivor av sin pappa när han gick på mellanstadiet. Under tonåren sjöng han i reggae-bandet Röda Stjärnan Sthlm (där kritikerrosade Dante Kimmunen spelade trummor) och han fortsatte senare på den inslagna baktaktsvägen med bandet Fritjof & Familjen.
Som 13-åring kom Juuso Pikanen för första gången i kontakt med ett musikprogram på dator. Han blev ”helt hooked” och började skapa egen musik. Influenserna kom mycket från brittiska dansgenres som drum’n’bass, dubstep och jungle.
– Jag gjorde mycket house. Eller det som kallas för house idag, det var väl techno då. Och lät väldigt annorlunda mot det som låter som Swedish House Mafia,
säger han och berättar att det var genom Max Peezay som dörren öppnades till Musiksverige.
På barndomsvännens grime-äventyr ”Discokommitén” producerade han hälften av låtarna, var dj när det skulle levereras konsert och gjorde också några spår till
uppföljaren ”Boven I Dramat”. Juuso har också gjort vassa remixer på bland annat Mohammed Alis ”Postkodsmiljonär” och Aleks ”Bortom En Dröm”. Tillsammans med Matte Caliste och Max Peezay stod han också bakom ”Anomi”, en galen musikalisk resa på Calistes ”Stadsbild Volym 1”.
Med det i bagaget väcks naturligtvis nyfikenheten, har du några framtida rap-projekt i rockärmen?
– Nej, inte som är på g. Jag har funderat lite själv på att göra ett Riddim-projekt, som är vanligt i reggaevärlden. Man gör beatet först och så ber man sjuttielva artister göra sin version. Det skulle jag vilja göra med hiphoppare i Sverige. Jag har kontaktat en del folk, men det är på planeringsstadiet.
På debuten har den jamaicanska baktakten mött dansmusik från England i ett popigt Stockholm. Resultatet har blivit en skiva som verkligen är sin egen.
– När vi hade gjort ”Slussen 23:15” så lyssnade vi på den tillsammans och kände att det var något unikt. Där föddes idén till att fortsätta: mot något större, säger Pikanen.
– Efter att vi hade lyssnat och spelat upp det för vänner fick vi lite självförtroende-boost. Då började vi göra flera låtar: ”Stort bråk” och ”Shivoy”,
fortsätter Fritjof.
Känner ni till någon annan som gör den här typen av låtar?
– Som tur är inte, haha. Det hade blivit en jättejobbig konkurrens, om det hela tiden var vi och ett annat band som blev jämförda, säger Fritjof.
– Vi blandar så många olika geners också. I grund och botten, den röda tråden, är det reggae i alla låtar. Sen blandar vi in andra dansstilar som vi tycker om. Vissa låtar innehåller drum’n’bass, andra house och några dubstep. Kanske finns ingen annan som blandar så mycket olika stilar tillsammans, konstaterar Pikanen.
Fritjof Löfgrens texter behandlar och betraktar vardagen under de senaste åren. Det är en symbios mellan glädje och klubbliv – och mellan sorg och obetalda räkningar. Han förklarar:
– Jag har tänkt på att skivan kanske upplevs som att det är en väldigt negativ approach till alla ämnen. Man går igenom något som är jobbigt, men när man
är mitt i det är det svårt att ha distans nog att reflektera över det. Jag har märkt att jag ofta skriver de bästa låtarna när jag har varit med om något som sög
– och att det sen går två, tre månader. Då kan man använda sig av de exakta formuleringarna som man tänkte då: ”denna månaden och nästa är det knas, det finns inga cash när räkningarna dras”.
Just avsaknaden av stålar är ett ämne som avhandlas på albumet. Har det varit ett frekvent återkommande inslag för er?
– Väldigt mycket! säger Pikanen.
Fritjof fortsätter:
– Det är vår vardag! När man är på gränsen mellan att släppa sitt gamla vanliga tråkiga jobb och att göra det här, då blir det en period av inga inkomster, bara
utgifter. Man kan aldrig veta när pengar kommer, det är inga månadslöner direkt. Det är väldigt svårt att leva så, vi är fortfarande ett så pass litet band att
det är svårt att tjäna pengar.
När har det varit som värst?
– Hela året, svarar Pikanen.
– Än så länge har det inte börjat gå upp än. Det går ju inte att ringa till varken mig eller Juuso. Vi inte har betalat våra telefonräkningar, säger Fritjof.
– Till mig går det att ringa men det går inte att ringa från den. Vi har inget internet hemma, vi har inte kunnat betala räkningarna. Jag lyckades precis få
ihop till hyran förra månaden, men inte till resten. Det kommer sköna brev från diverse insamlare var och varannan dag. Man går och väntar på det där lilla gaget som förhoppningsvis ska få ner allt minus till mindre minus. Men förhoppningsvis finns det ljus i tunneln, säger Pikanen.
Hur länge kan man leva på det ljuset?
– Man blir hela tiden bekräftad. Olika framgångar som får en att känna att man kan ju göra det här, nästan i alla fall. Det går, man är precis där – man vill bara
klättra över det sista hindret, säger Fritjof.
– Att göra musik är ju något som både jag och Juuso gör hela tiden. Oavsett om det finns intresse från andra eller inte, det kommer vi inte sluta att göra. Men det blir ju så att det här kräver mycket mer tid från oss än tidigare projekt. Och då blir det… det är svårare att ha ett vanligt jobb parallellt, att ha energin att göra allting. Och när man då är i ett mellanläge, som nu, så är det lite påvert.
Till något helt annat. Ni har inga gästartister med på ”Danvikstullsbron”,
hur kommer det sig?
– Vi har gjort samarbeten tidigare men till den här skivan kändes det som att vi inte skulle blanda in några andra röster – men vi gör gärna det i framtiden, berättar Fritjof.
– Jag tycker det känns asskönt att vi har gjort det helt själva. Att inte någon proffsstudio är inblandad utan att det här är gjort av oss två hemma i garderoben utan några yttre inblandningar, säger Pikanen.
Inga yttre inbladningar… alls?
– Vi har gjort allt själva: från deg till bulle, haha. Musikmässigt, alltså. Vi har mastrat och mixat allt och har inte skickat iväg det.
Har det varit skönt?
– Absolut. Det ger mycket mer värde till arbetet och verket: att vi har gjort allt
själva, säger Pikanen.
– Jag älskar själv obskyra subgenrer som man vet kommer direkt från cykelrummet som är ombyggt till en studio. Det är bara någon som älskar att göra sin musik som den är och den går ut till andra utan yttre iblandningar. Jag älskar det, det får gärna vara lite konstiga nivåer. Det blir mer levande, mer äkta.
Är ni perfektionister?
– Perfektion är inget man strävar efter. Så fort det finns lite fel och brister, blir det mer levande. Jag har lyssnat jättemycket på jamaicansk musik, där har de ett helt annat fokus än att vara perfektionister, rent ljudmässigt. Det handlar mycket mer om känslan och viben. För mig var det något jag slutade att bry mig om för länge sen, säger Fritjof.
/Harald Broström
Foto: EMI Music Sweden
