Västerås-trion Fridlyst bytte förra året namn från Eboniks och har med en rad singelsläpp etablerat sig som en frisk fläkt i dagens svenska hiphopklimat. Med inspiration från 90-talet, lekfull rap och organiska produktioner har man sedan starten stuckit ut i mängden. Aktuella med sin första EP berättar trion om influenser, organiska inspelningsmetoder, ”the human swang” och hur man blev en del av kollektivet Random Bastards.

Att kliva in i Fridlyst värld är på många sätt som att kliva rakt in i Jonah Hills nysläppta regi-debut ”Mid90s” – en nostalgisk historia om ett gäng unga skejtare i Los Angeles innerstad som med enkla medel försöker ta sig igenom livet genom att ägna all tid åt sin passion. I ett ABF-hus några minuters promenad från Västerås centralstation ligger trions tillfälliga studio när man besöker hemstaden. Det är stökigt, men hemtrevligt. När vi kliver in sitter Shanti och ett gäng vänner kring en stor lädersoffa som täcker en stor del av rummet som även rymmer en liten tv, Playstation, Xbox 360, datorutrustning och prylar lite hejvilt. På väggen hänger mängder av posters från jams och diverse spelningar. En stor bild av stadens förebilder Looptroop Rockers figurerar i mitten.

Shanti Blanco: Vi är riktiga chillare! Vi är inte bra på att få saker gjorda egentligen, vi är riktiga glidare som haft så jävla ödet på vår sida. Det är verkligen så. Sen har vi lagt ner våra timmar på raps och haft kul, absolut. Men i grund och botten skjuter vi upp saker, gillar att softa och inte göra det man ska.

Men trots det har man tagit sig långt, helt på egen hand. Som Eboniks började Shanti Blanco, Philip Skär (Lil Phil) och Albin Hansson (MC Hans) imitera den amerikanska hiphopens förgrundsfigurer, med en stor kärlek för just 90-talet.
MC Hans: Namnet är ju från Big L men favoriten för mig var Tribe (A Tribe Called Quest, red anm) och den moden.
Lil Phil: Jag är still inspirerad av 90-tal. Det är typ det jag lyssnar på, åtminstone minst lika mycket som på ny musik. Inspirationen har alltid varit Pete Rock, J Dilla och Madlib när det kommer till produktion i alla fall. Sen har det varit Fugees, Tribe och Das EFX – alla tunga grejer från 90-talet.
Lil Phil: Vi har aldrig slutat göra 90s music, egentligen, bara att vi inte har släppt dom låtarna. Men vi gör fett mycket boom bap-tracks ’til this day. Shanti maintainar det där, du är som MF DOOM typ, du lyssnar bara på beats och jazz records och är inte så jättestort fan av den nya musiken medan jag och Albin går runt och snackar om Kevin Abstracts senaste platta…
Shanti Blanco: Och ”drip” och ”sauce”…

Alla skrattar högt. Shanti Blanco har en gammal själ kombinerat med en ungdomlig entusiasm. Han pratar med en djup, mörk och långsam röst som påminner om Janne Långben. Tillsammans med excentriska glädjespridaren och tydliga klassclownen Lil Phil har man en kärleksfull kemi, där en eftertänksam MC Hans bidrar med korta men kloka inspel.

Shanti Blanco och Lil Phil träffades via kyrkan. Som konfirmandassistent respektive konfirmand kom de i kontakt och upptäckte tidigt att de hade samma intresse för hiphop. I nian och första året på gymnasiet spenderades många kvällar med övernattningar, där battles och freestyle-sessions arrangerades hemma i pojkrummen.
SB: Det var riktigt tröga battles. Man sa typ två bars, tänkte i 2-3 minuter, sen sa man en till bar, haha. Det var inte bra alls, men det var fortfarande hype, typ! Haha.

En dag bestämde de sig för att skriva sina första verser och spelade in dom i Garageband. Via ett studieförbund fick man tag på sin första studio, redan någon månad efter. Efter ett halvår gjorde man sin första spelning och började lägga upp filmer på Facebook som fick stor spridning. En som följde starten var Albin Hansson, numera känd som gruppens tredje medlem MC Hans. På avstånd föddes en svartsjuka, men också ett hopp om att man en dag skulle träffas.

Och så skulle det bli. I gymnasiet hamnade de till slut i samma kompisgäng och vid en session fick Albin chansen att skriva en vers. Något som Lil Phil minns tydligt.
LP: Jag visste inte om du skulle rappa eller inte, jag trodde du bara hängde med, typ. Sen sätter dom igång beatet vi har skrivit till och jag står utanför och börjar vibba. Sen tänker jag: ”vänta, är det Albin som rappar right now?”. Då har han skrivit klart och ska lägga sin del och man hör ut från båset när han spelar in. Jag kommer ihåg när jag hörde rösten – ”the angel voice”, haha. Det låter så fint! Om det här är Albin så kommer jag bli mad impressed right now. Så jag fimpar ciggen och går in och low and behold så står MC Hattie in the booth och droppar sina rapping skills med mad delivery! Haha.

2015 släpper Eboniks sin första singel ”Out Da Radar” – en låt där man tydligt får utlopp för all sin energi och med nästan komisk precision lyckas förkroppsliga sin kärlek för 90-talet och dess östkusthjältar. På det Wu-Tang-osande spåret lägger Lil Phil, då under namnet Mow Ruzty, bland annat raden: ”Way too many emcees fakin’ the funk / I got rhymes from ’93 that will pierce your lungs”. Både Lil Phil och MC Hans är födda 1997.
LP: Jag tycker om ”Out Da Radar” fett mycket. Mycket mer än vad Albin gör.
MC: Phil kom fram till mig på nyår när han var jättefull och sa: ”Albin, vi kommer aldrig göra en bättre låt än ”Out Da Radar”.

Alla i rummet gapskrattar.

LP: Den är så jävla fet, den är så jävla energy och så rowdy. Den är så jävla real, haha!

Phil berättar frenetiskt om inspelningen av låten och hur han och MC Hans sprungit ut och in i studion och skrikit sina rader. Till låten gjorde man också sin första musikvideo med regissören David Andersson, en person som varit med sedan konfirmandtiden och som till dags dato gjort samtliga av gruppens videos.

Gruppens andra singel blev låten ”Skaka skallar” och som titeln antyder följde man samma koncept sound- och själsmässigt, men denna gång på svenska. Om man på debutsingeln påminde om Wu-Tang Clan förde det svenska språket tankarna till svenska hiphop-pionjärerna The Latin Kings.
SB: Jag älskar den låten fett mycket också. Men det var en period när vi inte tänkte släppa den, för ”Out Da Radar” och ”Skaka skallar” gjordes typ samtidigt. Phil var lite tveksam medan jag var mer insisterande, mest för att jag hade första versen och jag gillade den som fan. Jag tyckte det var något tidlöst över den låten.
LP: Jag kommer ihåg att du la den typ första eller andra försöket och din vers blev en anthem jättelänge. Alla boys gick runt och rappade ”skaka skallar som maracas från Caracas beaten klappar”…
SB: Ah, det är ändå kul, det är ändå typ fyra år sen vi släppte den låten. Det är fett att man fortfarande kan köra den låten och att folk fortfarande vill höra den.

Att folk fortfarande vill höra ”Skaka skallar” live är egentligen ingen överraskning. För oss som har sett Fridlyst live vet vilken energi som skapas – inte bara med den låten utan så fort trion sätter fötterna på scenen. Enligt Shanti Blanco är det för att man anammat punken i sina liveframträdanden.
SB: En grej som jag tycker gör att vi skiljer oss från andra när vi kör live är att vi är lite punkiga. Jag vill inte säga att vi går all out punk, men det är rowdy och det låter inte alltid bra. Det är misstagen som gör showen och det har hänt flera gånger att man har fuckat upp så man börjar freestyla och det blir kvällens höjdpunkt eller att beaten dog så man är tvungen att beatboxa… Det går också ihop med hur vi är med musiken, det är löst och man failar och chillar.

Som Eboniks blev det bara tre singlar, men just tack vare sina energiska liveshower hann man ändå som första hiphopakt någonsin vinna musiktävlingen Imagine Sweden. Förstapriset var ett år med coachning av skivbolag, men något betydligt viktigare visade sig ligga i potten.
SB: Det här är också en fett viktig del i Fridlyst historia. Vi hade ställt upp i den här tävlingen fett många gånger och alltid kommit till typ delfinal. Men det året vinner vi hela skiten och då är det Cleo som är jury. När hon ser oss live på den här showen så börjar hon gråta. Alltså straight up tårar. Vi gästar hennes spelning samma kväll i Uddevalla, där tävlingen var. En vecka efter det fixar hon en spelning till oss i Stockholm och ett möte där hon frågar om vi vill vara förband på hennes sommarturné och sen frågar hon om vi vill vara med i Random Bastards.
LP: Jag får rysningar varje gång…
MC: Haha, jag fick också rysningar!
SB: Så det var då den grejen hände. Sommaren 2017. Det var jävligt maxat för då var det sommarturné med Cleo, vi flyttade till Malmö och mycket nytt och fräscht som hände.

Skivbolagsgrejen blev aldrig av, något man inte direkt ångrar eller är intresserade av. Som en del av det självständiga och kreativa Norrlandskollektivet fick man chansen att följa förebilderna Looptroops fotspår, utanför skivbolagens sterila korridorer. Men intresse har funnits och Shanti berättar att flera skivbolag försökt signa dem sedan dess. Han tvekar kort att nämna vilka, men slänger lika snabbt ur sig namnen på två av Sveriges största skivbolag. Alla i rummet gapskrattar. Lil Phil hämtar andan och fyller i:
LP: Det har alltid varit the mentality att vi kan göra det själva med hjälp av våra kompisar. Att vi har all the resources we need to succeed, typ. Också sjukt inspirerande att se Fricky bara blowa sönder independently efter det. Det var också en extra boost.
MC: Sen är Looptroop också en inspiration till hela independent-grejen.
LP: Ah, givetvis. Dom var dom första stora som showed love också.
MC: Exakt. Ouff, jag kommer ihåg när vi släppte ”Out Da Radar” så var jag och Phil utanför McDonalds här i stan och vi såg att Looptroop hade delat vår låt på Facebook. Vi fuckade ur och stod och kramades, typ ”we made it!”, haha.
SB: Känslan är också att även om man är på ett skivbolag och även om dom man jobbar med kanske vill hjälpa en och att det ska gå bra, så är det verkligen cashen som blir roten till allting. Om det går dåligt för oss så blir det inget mer samarbete. Men i Random Bastards är det mer att om vi vill släppa en EP om tre veckor så blir det ”gör det om ni vill”. Sen kan den få två streams, det hade inte spelat någon roll.

I Random Bastards känner man sig hemma, mycket för att man ser på musik på samma sätt och inte är så låsta i hur allting ska presenteras. Det råder en kreativ frihet som gruppen trivs med. Det går också hand i hand med hur man själva jobbar, där mycket är tack vare vänner som utan ersättning hjälper till under spelningar och skapandet av musikvideos. Att mer musik tillsammans med RB-medlemmar kommer känner man sig säkra på, men vill inte heller göra det för sakens skull. Det märks också att man fortfarande hyser stor respekt för personer som Cleo, Fricky och Erk.
LP: Det är fortfarande overkligt.
MC: Våra gymnasietider och allting är ju med Random Bastards musik i bakgrunden. Man kunde inte ens tänka sig att man skulle vara med där för det kändes så långt ifrån, med UÅ (Umeå, red anm) och allt det där.
LP: Jag minns när jag såg i mina notiser: ”Cleo har lagt till dig i en gruppchatt på Instagram med Fricky, Gonza-Ra och Trainspotters”, haha. Mitt hjärta börjar slå fett hårt och jag får fjärilar i magen för det är en dröm.
SB: Ja, dom har ju varit ens idoler länge. Innan man ens började rappa så lyssnade jag på Cleo. Det är overkligt, ’til this day.
LP: Samtidigt har man alltid haft den självkänslan att man kommer ta sig någonstans med musiken. I och med att, som Shanti sa innan, vi aldrig haft tanken på att ge upp eller tänka på något annat än musik – jag tror att på grund av det så har vi också hamnat där vi hamnat. För att vi bara har köttat på och gör det för att vi älskar det. Jag har i alla fall alltid trott att det kommer hända något, sen att det skulle vara Random Bastards hade jag aldrig gissat. Samtidigt som det var en chock och en ära så hade man ändå det tänket.

Det känns som det är mer skaparglädje och originalitet i kollektiv utanför Stockholm, vad har ni för tankar om det?
MC: Jag tror ändå det kan ligga någonting i det här med att sparka uppåt mot Stockholm, lite. Det blir någon speciell mentalitet, jag har i alla fall känt det, att det blir lite ”fuck Stockholm”. Vi drar till Malmö och gör vår grej där. Så det är väl någonting att sparka uppåt som peppar en.
LP: Jag tror också att vi early on lyssnade på en viss musik som vi ”visste” var ”bra” musik och som det kanske inte fanns så mycket av i Sverige. Jag tror att vi alla tänkte att det skulle vara fett om det fanns här och istället för att snacka om det hade vi alla naturligt den viben. Alla vi har den personligheten att man vill sticka ut och man vill göra sin grej. Det kanske beror på att man inte är i Stockholm, I don’t know.
SB: Sen tror jag att det är lättare att skapa ett bra kollektiv i mindre städer. I Stockholm är allt så stort och det är så stor konkurrens i allt – lägenheter, pengar, kläder… Medan här i mindre städer är det lättare att sticka ut och bygga någonting. Och kanske för att det finns mindre att göra…

Alla skrattar högt. Shanti överröstar sorlet och fortsätter:

SB: Ja, men grejen med Eboniks och allt var ju att allting annat var typ tråkigt. Så att göra musik blev värsta grejen och lite extra verklighetsutflykt. Medan i Stockholm kanske det fanns andra alternativ på en fredag. Här fanns det bara ett om man inte ville gå ut och festa.

Som hiphopstad har Västerås länge varit förknippat med veteranerna Looptroop Rockers. Men de senaste åren har någonting hänt. I kölvattnet av Fridlyst har akter som Ricky Rich, ARAM Mafia och Ant Wan gjort stor succé på kort tid. Men utöver staden och genren finns inte många gemensamma nämnare. De senaste åren har svensk hiphop främst präglats av en grå, ibland direkt mörk, jargong som tydligt skär sig mot solstrålarna som omger Fridlyst. Något som varit både medvetet och omedvetet.
MC: Jag känner att i svensk hiphop är det största problemet att ta sig själv på för stort allvar. Man ser sällan en musikvideo från en svensk hiphopartist där den ler hela videon. Det känns som det är sjukt lite positivity inom scenen och det tror jag vi alla känner är ett utrymme som vi fyller och som vi vill fylla.
LP: Hundra procent, det är därför vi har gjort det här. Men på EP:n, när man släpper flera tracks på en gång, kommer det vara lite blandat. Man är inte positiv hela tiden, men det är fortfarande lekfullt. Det är inte jätte intentional, vi är bara oss själva typ.
SB: Allting har varit naturligt och organiskt. Det är typ slumpen som har bestämt allting, verkligen. Och slumpen i hur låtarna blir, för under alla år vi gjort musik så har vi aldrig pratat om vad vi ska rappa om. Vi har alltid skrivit över ett beat och sen har det blivit något enat för att de är vi tre som gör det just då. Det har inte varit så mycket fokus på låtteman utan mer känslan och… skillsen, haha. Nä, men skillsen har ändå varit en grej, rhyme scemes och sånt där. Vi har aldrig heller pratat om vad vi ska göra om vi inte gör musik, det har aldrig ens varit en diskussion. Det har bara varit att vi gjort musik och sen har det lett till nästa grej. Vilket kanske är både bra och dåligt.

Men hittills har det gått bra. Som Fridlyst har man i skrivande stund släppt fyra singlar och så småningom väntas deras första EP se dagens ljus. En EP där man fortsatt manifesterar finess och lekfullhet i både rap och produktion.
LP: Om du inte fuckar med något annat, fuck with the beat alltså. For real! Det är så jag känner som producerat en del av beatsen. Så jag är fett hypad på den grejen som producent.
SB: Det kommer vara roligt att lyssna på liksom. Och olika känslor genom hela EP:n, varje låt kommer ha sin egen känsla. Sen vill vi få med det vardagliga i det hela, medelklassens vardaglighet. Att börja en låt med ”mozzarella, jordgubbar / vacker när du ler, vänta på min buss, satt och rulla mina tummar”…
MC: Man säger inte så spektakulära grejer men man får det att låta coolt. Det behöver inte vara guns och flera miljoner utan det kan vara fickpengar och en glass. Vi är ju riktiga medelklasskids liksom, som pluggar på en hiphopskola i Malmö och får ta CSN-lån. Det är kanske dom vardagliga knasgrejerna man får rappa om då.
SB: Ja men exakt, bara att Phil säger ”Shanti lagar linser det är gott”, haha. För oss blir det bara ännu roligare för det är en interngrej om att jag lagade linser en hel sommar för att spara para.

Alla skrattar i kör. Precis som tidigare kommer Fridlyst drivkraft från skaparglädjen – det kreativa och lekfulla. Shanti och Phil går passionerat in på hur man släppt idén att allting ska vara samplat utan istället vara helt egenspelat. När de beskriver den kommande EP:ns sound och utformning bjuds det på mängder av skratt, högljudda utläggningar och detaljerade metodikbeskrivningar. Phil står på en bongotrumma, greppar efter föremål och nästan studsar när han berättar hur han istället för att använda sig av en öppen hi-hat slagit på ett skatehjul eller använt flärpar från en påse Ahlgrens bilar får att få fram de ljud han vill ha.
LP: That’s the perfect combination! Att ta saker du spelat in själv, som är 100% original och 100% organic, med saker som literally finns omkring dig.

Och vad gäller sound är målet precis detsamma som det alltid har varit: det ska swinga som jazz och gunga som funk. Med en extra liten detalj.
SB: Och en sak som den här EP:n också kommer ha, det är swing!, betonar Shanti på ett plötsligt men bestämt sätt som får alla att börja skratta.
SB: Det är en viktig grej i det hela, the natural swing! Är det någonting som saknas inom hiphop – även musik som jag tycker är fett fet, jag vet inte men typ Redline och alla dom – dom hade inte riktigt swing! Det där extra gunget. Det tycker jag har saknats i svensk hiphop och svensk musik över huvud taget.
LP: Big facts!
SB: Verkligen. Så vi ska gunga ut den till max. Det ska finnas den där naturliga swingen för det är mycket kvantiserad musik man hör. Man hör straight up om dom här trummorna är kvantiserade, det ligger på strecket.
LP: Alla beats på EP:n kommer på något vis ha the human swaaang i sig, avslutar Phil med en lång frasering som återigen får rummet att brista ut i skratt.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Isak Ohlander