Aktuell med nya albumet "Spelbart" ute den 21:a oktober.

Random Bastards, och för all del Trainspotters, är namn som de flesta som lyssnar på svensk hiphop känner till vid det här laget. Den succesiva decentraliseringen av hiphopkartan i kombination med uppskattade släpp av namn som Zacke och Cleo samt nya ansikten som Gonza-Ra, har försatt Norrland i rampljuset. Och även om det inte är en ny våg, fick man i somras välförtjänt uppmärksamhet i ett eget SVT-inslag.

Erik ”Erk” Hörstedt, huvudperson i båda ovannämnda konstellationer, är nu aktuell med skivan ”Spelbart” tillsammans med resten av Random Bastards. Kingsize träffar upp en ödmjuk duo i form av Erk, som helst inte vill att intervjun ska handla om honom utan mest vill reppa crewet, och RB-kollegan Samuel Isaksson, som ”mest svarar på mejl och ser till att det finns en riktning”. Senast kollektivet uppträdde i Stockholm var på Cleos bejublade spelning på Debaser som undertecknad gav högsta betyg.

– Cleo är en boss. Det är hon verkligen. Men vi brukar alltid ha kul och jag tycker oftast vi gör bra spelningar. Jag har nog haft tur att gästa på dom bästa också. Men jag är sjukt stolt över att känna henne, vi är barndomsvänner och hon är medgrundare till Random Bastards.

Kände ni då att det var så pass bra som det var? Kändes det speciellt?

– Ja, alltså även om man visste att det skulle bli mycket folk så blev man positivt överraskad av hur bra stämning det var. Det var riktigt kul. Jag försökte stå i publiken så mycket jag kunde. Cleo är bra på att samla och ta fram det bästa ur folk, vilket jag har inspirerats av i jobbet med den här skivan.

Första singeln från albumet ”Spelbart” är ”Gnäll på jag” tillsammans med Gonza-Ra och Imchibeat. Videon är inspelad i Los Angeles och Santa Cruz av Alex Eneroth.

– Alex mejlade och sa att han ville göra en video åt oss som sitt terminsarbete, så vi åkte dit och hängde i två veckor. Det sjuka var att min kamera blev snodd i Santa Cruz och jag hade inte gjort någon backup på filerna. Det var som i en film, jag var tvungen att stämma träff med några uteliggare utanför ett 7 Eleven och köpa ”Monster” åt dom för att få namnet till en kille som hade jobbat på ett hotell. Jag skejtade dit och frågade efter honom i receptionen, men då hade han slutat så till slut fick jag numret till killen som hade räddat kameran och mötte upp honom. Det tog en hel helg att få tag på den. Men jag fick hans adress så jag skickade lite Random Bastards-kepsar och så dit.

– Men det var jättekul att Alex hörde av sig. Spontant är vi alltid peppade när någon hör av sig och vill jobba, då vet man att dom verkligen är taggade.

På själva låten pratar ni om haters, eller åtminstone en variant av temat?

– Ja, men lite. Jag gjorde ju en låt som heter ”Nalta” som var inspirerad av ”Goldie” med ASAP Rocky. Där säger han ”niggas wanna hate on me” som jag tänkte kunde bli en kul refräng i form av ”gnäll på jag”. Vi tänkte att rappa om haters var ett fett played out topic så istället körde vi från perspektiven att någon snackar om mig och till Gonza. Den blev cool. Men Imchi alltså, vilken smed han är. Han är ju bokstavligen talat en smed, han jobbar med att göra yxor i stål.

Till skillnad från när han pratar om sig själv kan Erk prata hur länge som helst om sina kollegor i allmänhet och producenten Imchibeat i synnerhet. Tobias Thelin, som han egentligen heter, är numera starkt förknippad med Random Bastards-kollektivet. Det är också hemma hos honom som den största delen av ”Spelbart” har spelats in – i en hemmane i Gnarp, där Imchi bor med sin familj och har sin studio.

– Imchi är en riktig boss. Det började med att han bara bjöd ner mig och Kaplan när han skulle göra något projekt. Först gästade vi en låt på engelska och andra gången sa han bara ”ni ska fan göra en låt var på svenska nu, så är det bara”. Då gjorde Käp den här ”PCP” som jag tycker är så jävla fet och jag gjorde ”Nah”. Hela den skivan, ”Kreativitetens väntrum” är najs.

Kan du berätta lite om dina/era amerikanska influenser? Du och Gonza-Ra har ju ett ganska tydligt Södern-inspirerat sound till exempel.

– Kaplan har ju bott i Texas när han var typ 14, när alla lyssnade på screwed och softade. Så han fick det därifrån. Jag har alltid lyssnat mycket på klassisk New York-boombap som Wu-Tang, Jedi Mind Tricks… haha, mycket Looptroop och svensk våldsrap. Jag har alltid gillar rap som är punkig för man fattar att dom inte är seriösa men det är kul att lyssna på. Nu lyssnar jag mycket på Östblockarn och Inkasso.

Men du har till och med en Boosie-”cover”, eller vad man ska kalla det, på skivan.

– Ja, jag snöade in på den där ”Crazy” och skrev i princip över låten, med exakt samma flow och text men med mina egna ord. Det är så jävla kul att göra sånt. ”Nalta” var ju lite så, men inte lika extrem. Jag tror dock att typ ingen har hört ”Crazy”, den skulle vara med på ”Touch down 2 cause hell”-skivan men dök aldrig upp. Eftersom vi inte kunde hitta beatet så har Imchi återskapat det från grunden. Generellt gillar jag när producenten föreslår topics. Nu ska man inte bara göra covers, haha, men det är kul när man har en ram att förhålla sig till. Då kan man göra sin egen twist på det.

Jag har en uppfattning om att det finns en stor frihet och lekfullhet som frodas inom Random Bastards och som manifesteras i musiken ni släpper. Det är inte alla som skulle ha med en cover på sitt album, till exempel. Är det ett norrländskt drag eller beror det mest på friheten i att vara independent?

E: Det är inte hela svaret, men en tanke som slår mig är att det är för att man inte förväntar sig någonting. Vi är fortfarande ganska underground. Vi gör det vi tycker är kul utan att räkna med några stordåd egentligen. Jag tänker mest att mina polare, skejtarna och guldarna (målare, reds anm) ska lyssna och då kan man göra det man känner för. Vissa kanske har mer krav från allmänheten eller skivbolag.

S: Jag tror att många artister sätter sig själva i ett fack. När man gör det och redan har definierat sig själv som artist i hur man gör och hur man ska låta, så tappar man en del av kreativiteten och lekfullheten som jag tror är väldigt viktig inom hiphopen.

E: Det är det som känns kul med den här skivan, för det känns ganska nytt. Vi har alltid gjort musik på både svenska och engelska och nu har man kommit in i det lite. Och än en gång, Imchi, Imchi, Imchi, Imchibeat! Jag måste säga det igen. Han proddar väl 10 av 14 spår på skivan. Det är nästan mer hans skiva än min och vi har fått så bra relation och workflow att det känns nästan som när vi gjorde ”Dirty North” med Academics. Även om vi hade jobbat med honom innan så kände man verkligen att man ville göra något eget tillsammans.

Det är som vanligt mycket norrländska referenser och slang på den här skivan. Jag vet att Gonza har svarat på det här tidigare, men hur ser du på det som eventuellt hinder för vissa lyssnare? Är det något du reflekterar över?

– Det har jag inte riktigt tänkt på, jag vet bara att jag älskar när det är så. Jag har nyss lärt mig Didas ”Parranoia”-vers och även om jag inte förstår alla ord och det är olika språk så kan man plocka upp grejer här och där. Sånt tycker jag är fett. Jag försöker också ta saker från samiska polare t.ex. Sen har vi JaQe som vi inte ens ska tala om… Det är så jävla kul att vi fick med honom på skivan. Vi har ändå spelat tre gånger tillsammans nu uppe i Umeå och hängt en del. Han brukar vara med RB-gänget och freestyla, han dödar den alltid. Det var han som valde beatet till ”Hoppet” och det är en av de äldsta låtarna på skivan.

Jag brukar prata en del om vikten av att ha ett eget uttryck. Det kan man ju verkligen säga att ni har. Tycker du att det är viktigt?

– Man kanske inte tänker på det så, men när du säger det så absolut. Så är det. Men det är nog snarare så att man får kämpa för att inte tappa det än att hitta det, haha. Det är så jävla kul att diskutera sånt här, men ibland är det svårt att veta vad man tycker…

Det kanske handlar en del om stolthet också?

– Ja, men det tycker jag… Jo, men så är det! Ett rakt ja! Haha.

Apropå stolthet så var ni med i ett SVT-inslag om norrländsk hiphop nyligen. Kände ni att ni fick ett välförtjänt erkännande där?

E: Ja, det var kul faktiskt. Det blir inte alltid bra i media, oftast ska det gå väldigt snabbt och det blir lätt fel. Jag hade inte träffat reportrarna innan men dom var från Piteå och tog sig verkligen tid att hänga med oss. Dom var genuint intresserade och det blev fan bra ändå. Det var jävligt kul att dom försökte bigga upp Tenth i Gävle, Pizzaboyss i Östersund och Kusten Klick i Piteå, för alla norrländska städer och byar innehåller någonting. Det finns hur mycket som helst.

S: Det är lätt att det blir lite exotifiering, ”åh, ni är från Norrland, hur funkar det?”. Idag när allting släpps på internet och det inte finns den här tydliga barriären så tycker jag alla kan få göra det dom vill. Därför tror jag det är viktigt att man får komma ut och berätta vad man gör och varför man gör det och kanske visa på att det inte bara är en helt ny våg. För att få förnyelse inom hiphopen och kulturen överlag så behöver man vara där som mentorer och bana väg och visa hur man kan göra. Titta på Cleo som är ett bra exempel för kvinnor, hon visar att man inte behöver se ut på ett visst sätt eller komma från en viss stad.

Titeln ”Spelbart” är rätt kul på ett album kan jag tycka, vad kommer det ifrån?

– Det är ett uttryck som kommer från guldarpolarna, dom som är ute på natten och gör jobbet i det tysta. Dom brukar säga att något är spelbart. ”Det funkar”, liksom. Jag gillar egentligen inte metauttryck, men jag tänkte jag skulle chocka här. Man vill liksom inte göra ett album som handlar om att rappa. Jag vill ju att skivan ska ha mycket storytelling, det har jag fått från Käp. Vi lyssnar mycket på Dirty Boyz efter att Öris delade deras musik och dom har en platta som heter ”The Art of Storytellin”. Det ska handla om att berätta en historia, jag vill inte höra någon berätta om att de står framför mikrofonen och lägger bars. Du kan göra det utan att säga att du gör det! Jag vill ändå tro att jag har fått med några såna låtar i alla fall. Drömmen vore ju att göra en hel skiva med bara storytelling. Jag är inte där än, men jag skulle vilja. Sen får det inte bli för pretto heller, man gillar ju att lyssna på folk som bara snackar skit. Det där är något jag brottas med dagligen… Ska man bara skriva något som man har fått feeling på eller ska man berätta värsta historien?

Ibland känns det som att både du och Gonza har en tendens att toucha vid saker som finns där, men att ni ofta håller en distans till det. Som t.ex. på ”Gnäll på jag” eller nu när jag hörde ”Gälen” där du lägger raden ”dom säger RB får kidsen att röka på mer/men dom har inget alls att göra kan ni försöka förstå det?”. Är det så det är?

E: Det är roligt att snacka med någon som verkligen har lyssnat, det är inte alltid det är så. Jag vet exakt vilken rad du menar och det är väl ändå lite så… Just i det fallet så stämmer det faktiskt inte. Vissa grejer som dom säger kan jag köpa, men det där är bara tråkiga och lata genvägsfördomar. Jag skulle säga att vi tillsammans verkligen gör något bra, vare sig det är skejta eller göra musik och dokumentera det. Det är kul att Boosie säger just det i låten, så gjorde jag min egen twist på det. Men det är drygt för vi känner oss ändå ganska ofta motarbetade. Det är inte alltid riktigt rättvist, även om vi får mycket love också.

S: Därför är det kul att kunna motbevisa folk när man väl får sitta ner och prata med någon. Då kanske folk får upp ögonen för varför man gör det man gör och varför man är den man är. Bilden andra har kanske inte alltid stämmer. Det är bättre att det är så än att man målar upp sig som någon slags övermänniska som alltid gör rätt i alla lägen. Det kommer alltid finnas haters, det är bara att bevisa dom fel.

Intervju av Malkolm Landréus