De startade en hiphoprevolution på internet men jobbar än i dag utan skivbolag.

Malmögruppen Dollar Bill träffade Kingsize Magazine i sin källarstudio och berättade om oberoende musik, positiva budskap och ett gammalt tjafs med Ken som slutade med handfängsel.

”Lindängen är ett bostadsområde i stadsdelen Fosie, Malmö. Lindängen har varit hemvist för hip hop-personligheter som delar ur Advance Patrol och Lilleman. Rapparen Lazee kommer från Lindängen.”

Så börjar Wikipediaartikeln om Lindängen – det är alltså en plats som definieras av hiphopen i en av samtidens viktigaste informationsbanker. 2:ans buss stannar på Gånglåtsvägen, och bara en rapvers från busshållplatsen har Malmögruppen Dollar Bill sin studio tillsammans med just Lilleman. Den ligger i källaren under ett vanligt lägenhetshus. Rapparna Tax och The Beast tar emot tillsammans med tidigare gruppmedlemmen Jask (nuvarande Dollar Bill-medlemmen Edo kan tyvärr inte vara med). Det blir snabbt tydligt att det är ett glatt gäng som visar upp studion, spelar kommande låtar och bjuder på cigaretter.

Dollar Bill har inte musiken som sin huvudsakliga sysselsättning, den är något de gör efter sina riktiga jobb. Under researchen hittar jag spännande uppgifter om rapparen The Beasts yrkesval, i en kort mailintervju på hiphopbloggen Duvetinte.se.

”The Beast 23 år jobbar som smaktestare med nya Marabou produkter. Anser att han har en näsa för att kunna lukta till sig choklad på flera kilometers avstånd.”

När jag frågar om det (”Men jag läste att du hade jobbat som chokladtestare”) öppnar jag Pandoras ask.

Den är fylld med asgarv.

– Så jävla fett! säger Tax.

– Lite humor, jag tror inte Melika vet faktiskt, fortsätter han.

Det tar killarna en stund att samla sig, men Tax bryter snart den skrattflämtande tystnaden igen.

– Jag skrev också att en av dina speciella egenskaper var att du kunde lukta dig till en choklad på två kilometers avstånd, säger Tax.

– Alltså om folk inte fattar att det där är flipp, säger The Beast.

De är alla förlamade av sina skrattattacker, ropar om och om igen ”så jävla fett!”. Efter ytterligare några minuter har de lugnat sig tillräckligt för att kunna svara på fler frågor.

– Skriv att det där var flipp, säger The Beast.

I själva verket jobbar han med att reparera Europapallar i Kristianstad. Han vaknar klockan fem på morgonen i Rosengård, tar bussen till Malmö C, sätter sig på tåget till Kristianstad och åker från stationen till sitt jobb. Det tar två timmar.

Han påpekar flera gånger vikten av att ha ett jobb, och det är också något som definierar Dollar Bill i sin helhet: de behöver inte musiken. De har sitt på det torra med arbete och familj, och kan göra musik när det känns kul.

– Vi tre som är med i gruppen, vi är väldigt etablerade som människor. Vi har jobb och allt det där. Vi är inte i behov av musiken på samma sätt som många är idag, de som lever på det. Vi kan tacka nej till en intervju, vi kan tacka nej till en spelning. Vi kan skita i om Timbuk vill komma hit, han behöver inte komma hit. Det spelar ingen roll för oss. På riktigt, vi har råd att säga nej. Hade vi fått en record deal idag hade vi kunnat kolla på den i fem minuter och vara såhär, ”mja, kanske”, säger Tax.

– De flesta record deals kräver ändå att man är mycket i Stockholm och det där. Musiken, visst, man kan ju skriva på ett kontrakt, men vad vet du om var du är om två år? Om ett år? Men jobbet, du kan förlita dig på det. Du vet att du varje tjugofemte får din lön, du stiger upp på morgonen. Du har ett liv. Det är så det är. Vissa är födda att ”leva livet” som de säger. Vissa är födda att stiga upp på morgonen varje dag och kriga, säger The Beast.

– Vi har skapat ett eget space som ingen kan stänga av eller sätta på, säger Tax.

– Ingen kan säga ”du kan inte göra det, du kan inte göra så”, säger The Beast.

– Eller ”den låten ska du göra för att den säljer mest, ni måste vara på alla de här showsen inom en månad, ni måste ta de intervjuerna, bababababa”. Det är ingen som styr över oss. Visst, vi kanske aldrig kommer kunna nå ut till de massorna som de andra traditionella artisterna gör, men å andra sidan … vi tycker om att göra musik. Vi tycker att det är roligt och vi vill bygga det på ett annat sätt. Vi vill testa det här, göra det helt och hållet själv, säger Tax.

Genom att stå oberoende och jobba hårt – och genom att använda det tidiga internet som sin viktigaste kanal innan någon annan gjorde det – har Dollar Bill byggt sig ett namn på den svenska rapscenen, helt utan handslag med skivbolagsfolk och långa kontrakt.

För att förstå vidden av det kan man spola tillbaka historien några år, till en alldeles särskild händelse. Dollar Bill ska spela i den skånska orten Eslöv. Platsen är en fritidsgård och de ska vara förband till Ken Ring – en rappare de ser upp till. Tidigare har de hamnat i tjafs med en lokal Eslövsgrupp.

Tyvärr är det samma grupp som arrangerar spelningen med Ken.

När kvällen kommer blir de ändå förvånade när Ken Ring går upp för att köra sin spelning. Från scen säger han, enligt Tax:

– Och de som är från Malmö … fuck dom!

Efter spelningen bestämmer sig Dollar Bill för att konfrontera Ken. De tar sig in i hans loge – tio personer – och stänger dörren. Men Ken har precis slängt ut en helt tom diss. Han har sagt det han sa på beställning av arrangören.

I själva verket vet han inte ens vilka Dollar Bill är.

Kvällen slutar med polisiär närvaro. En vän till Dollar Bill hamnar i en piketbil med handfängsel runt både hand- och fotleder. Tax skrattar åt minnet.

– De bara ”lämna staden så lämnar vi honom”, haha, sån sjuk deal med poliserna.

The Beasts pappa kommer till platsen och pratar med poliserna, säger att han ska köra iväg med killarna om han får tillbaka deras kompis. På en mack några kilometer bort stannar de bredvid poliserna. Handklovarna öppnas och vännen får byta bil. De skrattar åt minnet.

– Men även efter det, så gjorde vi ändå en låt tillsammans med Ken! säger Tax.

Men har ni snackat om det här efteråt?

– Jaja, han var såhär [imiterar stockholmska med mörk röst] ”ey, grabbarna bara rushade mig”.

Skratten studsar mellan studioväggarna.

Och visst, det är ett kul minne, men vad det i slutändan handlar om är att Dollar Bill inte är osams med Ken, tvärtom ser de honom som en legend. Och de är inte osams med någon annan heller. De är inte knutna till något skivbolag, men de är respekterade för att de jobbar hårt. Det är därför artister som Ken vill göra låtar med dem.

Dollar Bill vill sprida ett positivt budskap med sin musik, och de är noga med att hålla texterna borta från droger och våld. Helt enkelt för att de ser för mycket av det både i musiken och i verkligheten. De tycker att fokus ofta hamnar på fel områden.

– ”Jag ska skjuta hit och skjuta dit”, eller, ”legalisera maja, det är det viktigaste”. Det är inte den fucking viktigaste frågan! Den viktigaste frågan är, hur får man ungdomar att förstå att skolan är ingången? säger Tax.

– Ungdomar är framtiden, säger The Beast.

– Kunskap är makt! Vill du ta del av den makten, fatta: det är pennan och pappret och skolan och böckerna som ger dig det utrymmet, säger Tax.

The Beast berättar att han själv har varit en av de som har ”suttit på bänkar och dummat sig”, men att den tiden är förbi. Han tänker på sina föräldrar som lämnade Makedonien för Sverige.

– De har kommit hit till ett främmande land, de kunde inte språket. Allt för att göra det bra för oss. De har inte kommit hit för att vi ska bli knarkare och göra inbrott där eller gå och skjuta han eller hugga han. De har kommit hit för att vi ska skaffa en bra framtid och vi ska slippa det där slitlivet där borta. Där de stiger upp klockan fyra varje morgon, kommer hem tio på natten och får 200 euro i månaden. Varje dag. Måndag till lördag, säger han.

Men inga problem uppstår av sig själva, oavsett område. Tax förklarar vad han ser som anledningarna till att ungdomar hamnar snett.

– Det handlar om att de primära behoven inte är uppnådda. De primära fucking behoven av utbildning och att veta din egen plats, säger Tax.

Han pekar på att ungdomar i vissa områden kan ha svårt att förstå samhällets uppbyggnad och strukturer, helt enkelt för att de är upptagna med att jaga just sina primära behov.

– Det är där vi känner att vi inte kan sova gott om vi inte först kan bidra till att etablera det till just de ungdomarna som finns på olika ställen. Sen när det är lugnt och fint, allt går som i Norge typ, hahaha, då kan man skriva om vad fan du vill, snacka om bazooka och pansarvagnar och helikoptrar som i Black Hawk Down, gör det bara. Men just nu tycker vi inte det är läge.

Text & foto: Matias Rankinen