Kingsize ringde upp Las Vegas-rapparen på resande fot under turné på östkusten och aktuell med mixtapet "The Golden Age".

La’Reonte Wright föddes i Flint, Michigan 1990 och flyttade vid en tidig ålder med sin mamma och syskon till Las Vegas, Nevada. Ett syndens näste som, förutom nutida band som The Killers och Imagine Dragons, inte är särskilt välkänt för sina bidrag till musikvärlden.

Wrights mamma jobbade som promotor inom nöjesindustrin och det var också hon som tidigt började skriva raptexter till sonen som redan vid åtta års ålder hade börjat uppträda med gruppen DaFuture, tillsammans med sin bror och sin bäste vän.
Åren som följde i Sin City var brokiga, där den unga artisten som nu tagit artistnamnet Dizzy Wright tvingades flytta runt med en hårt arbetande mor som dock inte alltid tog de bästa besluten, vilket bland annat resulterade i att familjen fick bo på ett härbärge för hemlösa under några månader.

Med tiden blev det uppenbart för Dizzy att hans och mammans visioner skilde sig åt och sonen valde att gå sin egen väg. Detta blev början på en karriär som snart skulle ta ordentlig fart.

Efter att ha signat med kollegan Hopsins skivbolag Funk Volume 2011 släpptes debutalbumet SmokeOut Conversations ett år senare, följt av EP:n The First Agreement samma år och nu senast, i augusti 2013, mixtapet The Golden Age.
Alla dessa tre projekt tog sig in på Billboards Top-50-lista för HipHop och R&B och en stjärna var därmed född.

Dizzy Wright befinner sig för tillfället på en omfattande USA-turné och Kingsize fick en pratstund med 22-åringen över telefon någonstans från den amerikanska östkusten.

Jag skulle vilja prata lite om ditt senaste projekt, The Golden Age. Hur gick skapandeprocessen till?
– Jag var inne i en fas där jag gick igenom alla mina hjältars musik och kände att det de kom ut med på den tiden var organiskt och naturligt. Det osade av kreativitet och jag ville gå samma väg med den här skivan. Jag ville göra ett projekt där jag fantiserade om att jag själv befann mig i den ”gyllene eran”, bara med en ny formel. Jag försökte få till en bra produkt med mycket substans och det blev ganska bra till slut.

Du har ett par album och mixtapes bakom dig och har varit i branschen ett par år redan, känner du dig redo och i form för att ta ytterligare ett steg i din karriär med det här projektet?
– Visst, jag har växt och känner att jag är där jag behöver vara. Jag är trygg i mig själv och vet vad jag kan. Det hjälper alltid när det är dags att växa och gå vidare.

Du är signad till Funk Volume som bland annat ägs av Hopsin, där meningen är att artisterna ska få ett stort svängrum och utrymmet som krävs för att leverera. Kan du berätta lite om ert upplägg?
– Hopsin står för den kreativa biten och Funk Volume ska fungera som en solid plattform för artisterna att vara sig själva. Ingen klampar in i mitt kreativa flöde utan låter mig helt och hållet göra min egen grej. Din arbetsdisciplin definierar din tillväxt som kreativ människa. Det är väldigt cool och fungerar bra för oss som är signade där.

För ett par år sen hade du möjligheten att skriva under ett avtal med Def Jam men valde istället att tacka nej, kan du berätta varför?
– De hade redan en klar uppfattning om artisten de letade efter och de såg inte mig som den jag var utan de visste redan i vilket fack de skulle placera mig i. Det var inget för mig.

Du ville växa på dina egna premisser även om det innebar att vänta lite längre på genombrottet?
– Ja, det var inget för mig. Stora bolag har ofta en plan för artisten och jag passade inte in i deras mall, tyckte jag själv. Beslutet var enkelt i slutändan.

Din egen mamma fungerade som din manager till du var 17 år och gick din egen väg. Vad lärde du dig under åren med henne? Gjorde det dig bättre förberedd på livet du lever idag?
– Min mamma hade ett ”major label”-sätt att göra saker som i slutändan fick mig att känna mig osäker och visade mig vad jag inte ville ha att göra med inom industrin.

– Hon visade mig väldigt mycket bra saker samtidigt som jag kom i kontakt med mycket som jag absolut inte ville vara en del av. Redan i en tidig ålder kände jag att jag hade tappat bort mig själv, på samma sätt som många andra artister tappar sig själva efter att de får sin första deal. Allt eftersom åren gick förstod jag att jag var tvungen att ta en annan väg där jag kände en större trygghet. Men det finns inget ont blod mellan oss idag. Hon är stolt över det jag gör men ibland måste man separera familjen och affärerna.

Du blev utnämnd i XXL Freshmen Class of 2013 efter att ha fått fansens röst, det måste varit stort att få det erkännandet.
– Det kändes bra, verkligen. Jag hade gett ut så mycket musik och turnerat så mycket under flera års tid och till slut lönade sig allt det där i och med att fansen slöt upp bakom mig. Det var en mäktig känsla.

Kan du namnge några från den nuvarande generationen artister som får dig att vilja jobba hårdare för att bli en bättre MC?
– Artister som Kendrick Lamar och J.Cole bland annat, men listan kan göras väldigt lång. Det är ett väldigt stort spektra som måste täckas. Någon kan ha en riktigt tight video, även om låten är sådär, och få mig att tänka: ”shit, jag måste göra bättre videos!”. Eller så kan jag se Chris Brown göra några feta dansmoves och säga: ”Helvete, jag måste lära mig några feta moves!” (Skratt).

– Det finns så mycket att hämta inspiration från att det hela till slut bottnar i att jag bara vill bli ett bättre jag, på alla möjliga plan. Inte bara lyriskt sett.

Vad är dina planer för den närmsta framtiden efter att den pågående turnén är klar?
– Förhoppningsvis kan jag bege mig ut igen och spela inför mina fans och samtidigt samla på mig nya som kanske aldrig hört om Dizzy Wright förut. Att verkligen få ut det mesta ur ”The Golden Age” är det som ligger närmast till hands. Det är ett solitt projekt med många bra låtar och jag tror att det kan leva ett bra tag till.

– Det gäller att blåsa nytt liv i låtarna, ungefär som med Rihannas ”Pour It Up”. Låten var grym från början men med videon fick den ett helt nytt liv och blev ännu bättre. Folk vill alltid ha det visuella som ger låtarna mer liv så det är vad vi kommer sikta på.

Intervju av Nicholas Bonde.
Foto: Press