"Jag har bara gått på känsla. Det finns ingen annan som har sagt åt mig vad jag ska göra..."

Ända sedan DC Grimsta släppte sina första skivor ”Från Grimsta” (2010) och ”Min melodi” (2011) har han uppskattats av fans för sin autenticitet. Trots det har den nationella spridningen varit blygsam fram tills nu. 2013 signade rappare till Team Galagowear Records och har sedan dess släppt hitsinglarna ”När vi går” och ”Inom sin tid”, där sången tar mer plats och soundet uppdaterats.

Kingsize mötte upp DC Grimsta på Galagowears kontor där även grundarna och bröderna Niklas och Patrik samt Martin Alén var på plats. Niklas berättar hur det gick till när de signade DC:

– Det började med att Alpis och dom skulle spela in ”Hemmaplan” (från Stadsbild volym 2, reds anm) och då var DC här. Han var bara en sjukt skön snubbe och efteråt frågade han om jag kunde fixa biljetter till Kingsizegalan, det första året vi var med. Då gjorde vi det och han gick dit med oss. Jag och Patrik hade pratat om att plocka in honom, så jag signade honom på fyllan samma kväll. Patrik blev lite grinig för han ville vara med också, haha. Sen var det ju tänkt att vi skulle släppa ett rapalbum, men när ”När vi går” släpptes blev det så att vi började om från början istället. Men det är ju forfarande rap, fast på hans sätt.

DC Grimsta har precis kommit in i rummet och slagit sig ner i den djupa lädersoffan. Han tittar fundersamt på Niklas och frågar skeptiskt:

– Fast är det verkligen det?

– Om man måste sätta det i en genre så är det väl hiphop ändå. Mitt sätt att skriva texter kommer ju från att skriva bars, så grunden kommer ändå därifrån. Jag hade aldrig gjort en sån här skiva om det inte hade varit hiphop från början.

Oavsett vad man tycker om att kategorisera och stämpla musik är det en intressant fråga om man är intresserad av hantverket. För trots att sången alltid har legat nära till hands för DC Grimsta, är ”Mitt eviga krig” ett ganska stort steg från hans tidigare släpp. Ett steg som enligt honom själv har kommit helt naturligt.

– Jag har bara gått på känsla. Det finns ingen annan som har sagt åt mig vad jag ska göra, om jag har tyckt att det har låtit bra så har jag tagit med det. Övergången kom ju naturligt i och med att sången alltid har funnits där, bara att det inte har varit basen. Men det började egentligen när jag spelade in ”Dom säger” med Joakim Gissberg. Han sa ”försök och sjung lite” och det var första gången jag fick ur mig en hel vers med sång. Det känns naturligt när jag gör det i alla fall, sen om någon annan upplever att det inte känns på riktigt får det stå för dom. Det skiter jag i.

Hur trygg har du varit i att det här skulle bli bra? När jag har hört och sett dig prata om skivan så noterade jag att du alltid la till: ”sen kommer det en skiva med Alpis också!”, som att du ville lugna folk som vill höra dig rappa.

– Ja, det ligger nog någonting i det för man lämnar ändå något som man känner sig bekväm i. Det är mycket lättare att rappa än att göra det här, där du måste få med melodier och såna saker. Det är mer bitar som måste falla på plats. Samtidigt som rap också är fett kul för att man kan spy ur sig det man vill ha sagt för stunden. Det känns som att det här måste vara lite mer genomtänkt.

Jag har alltid upplevt att du har en slags svärta och trasighet i dig och att den kommer fram ännu tydligare nu genom sången?

– Ja, så är det nog. Folk upplever ändå mig som typ världens gladaste och att jag alltid är positiv, men det ligger nog någonting i det. Alla har väl någon slags svärta och mörker inom sig och det beror ju på olika saker hos olika människor. Det finns hos mig också och det kommer ut i musiken eftersom jag använder den som terapi. Där får jag ur mig allting och behöver inte hålla tillbaka.

Är det lättare att uttrycka det genom att sjunga?

– Ja, det är det. Och lyssnar man på skivan så är den ganska mörk. Det finns ingen glad låt egentligen. Det tycker jag själv i alla fall, men dom andra tycker den låter glad…

Det är kul för vi satt och diskuterade det innan du kom och det jag tycker du har fångat så bra med skivan är den här udden av hoppfullhet och positiv melankoli, även om låtarna i sig är deppiga.

– Jag har hört det där förut och det är verkligen inget jag har gjort medvetet. Det finns ingen tanke att det ska vara deppigt men ändå hoppfullt, förstår du? Det har bara blivit så. Men folk upplever ju musik så jävla olika. Jag tycker Mwuana har gjort många såna låtar nu, där han pratar om ganska tragiska saker men som är hur feta som helst. Han är den överlägset bästa just nu.

Ifjol släppte DC Grimsta singeln ”När vi går”, en berättelse om den krångliga uppväxten och som kan ses som en uppföljare till låten ”Än idag”. Under en period var det den tredje mest delade låten på Spotify och sålde nyligen guld i Spotify-streams med över 2,5 miljoner lyssningar. Även videon fick stor spridning och har i skrivande stund 436 000 views på YouTube. Något som DC knappast hade räknat med.

– Nej, nej, absolut inte. Jag skrev den låten på typ 20 minuter efter att jag fått beatet från en snubbe som heter Jimmy Ek, som jag egentligen inte visste vem det var. Han bara skickade iväg två beats och så lyssnade jag och Alpis på dom, sen skrev jag låten och spelade in. Sen var det inget mer med det. Måns (Billner, aka Proclaimer, reds anm) mixade den och la till lite körer sen var det en färdig produkt på bara några dagar.

Var det på något sätt obehagligt att den blev så stor med tanke på att den är väldigt utelämnande?

– Nä, alla mina låtar jag har gjort är personliga så det är inget jag har tänkt på. Jag struntar egentligen i hur många som hör den, men dom som har uppskattat den har förmodligen kunnat relatera lite. Men visst, man lämnar ut sig lite mer än vad andra gör kanske.

Patrik berättade att det är många som spelar den på förfester, vilket är sjukt men ändå inte så oväntat eftersom den låter ganska glad. Många har kanske inte förstått den förrän de sett videon..?

– Haha, jag har ingen aning om det är så, men det är möjligt… Det är ju ingen partylåt direkt. Men man har märkt det när man är ute och spelar att alla sjunger med och det blir någon slags allsångslåt. Men generellt tror jag inte folk har missuppfattat den. Den är ju ganska tydlig och speciellt i videon. Där lyckades Emilio (Di Stefano, reds anm) verkligen fånga känslan och den blev nästan som en långfilm.

”Min melodi” släpptes 2011. Vad har du gjort fram tills nu och varför har det dröjt så länge?

– Vad fan har jag gjort? Jag har gästat några låtar… Eller har jag det? Jag gjorde ”Hemmaplan” med Matte Caliste och den har ju också gått svinbra. Jag gästade Joakim Gissberg med en vers, Alpis grejer… Sen gjorde jag en låt med Finess. Det har varit mycket smågrejer, men sen har jag haft mycket privat också. Jag har separerat… Du vet, sånt som tar mycket tid. Men det är inte så jävla lång tid, eller är de det?

4 år är ganska lång tid…

– Är det lång tid? Jag tycker inte att det är det… Det beror på vad man jämför med. Jag tycker det är ganska lagom, haha. Eller? Men det är klart det gäller nog att hålla sig hyfsat relevant och synas lite så man inte faller helt mellan stolarna. Men man kan inte riktigt jämföra det med dom gamla skivorna, för dom gjorde jag med en snubbe som heter EKP och vi gjorde dom själva i hans garderob liksom. Det var ingen som mastrade, vi hade polare som vi tyckte kunde mixa, det var på den nivån. Det här är ändå ett ”riktigt” skivsläpp jämfört med dom andra, även om dom blev omtyckta.

Hur mycket har du jobbat med att hitta din röst?

– Man blir nog tryggare i det med åren, samtidigt som man är begränsad. Jag är ju ingen sångare liksom. Men det gäller att hitta ett sätt som gör att det inte låter krystat och det blir bättre och bättre hela tiden. Jag har redan gjort några fler låtar efter den här skivan och dom har kommit ännu mer naturligt. Så det här är mer som en uppvärmning och det kan bara bli bättre.

Precis som Mwuana så känns det som att du har nått fram till dina lyssnare genom att helt enkelt vara äkta. Du har ju inte varit på något bolag innan det här. Upplever du att det är äktheten som är din styrka som talar till folk?

– Jag tror absolut det är därför folk uppskattar det jag gör. Som du säger, jag har ju nått fram till folk utan något majorbolag fram tills nu. Egentligen skiter jag i hur många som lyssnar, men jag vill att dom som gör det verkligen uppskattar det. Att dom gillar soundet och ärligheten. Sen tycker jag själv att jag inte pratar om samma saker som kanske 90 procent av alla andra rappare pratar om. Alla genrer har sina klyschor men jag försöker undvika att hamna i dom. På samma sätt använder jag väldigt lite slang jämfört med alla andra rappare.

En annan styrka du har är att sätta ord på känslor som många kan relatera till. Som ”Inom sin tid” t.ex. Hur tror du det kommer sig?

– Jag tror det handlar om igenkänning och det är sån musik jag själv gillar och det som gjorde att jag fastnade för hiphop som ung. Så det är möjligt att det har inspirerat mig. Men det är också omedvetet, det kommer bara fram så. ”Inom sin tid” är en låt som alla kan känna igen sig i om du har haft en relation som har spruckit. Kanske inte ordagrant, men det finns rader där som alla kan relatera till. Den skrev jag när jag separerade så den är verkligen från hjärtat. Någon annan kanske hade gått till en psykolog och grinat i ett halvår, men jag skrev en låt. Då slipper man få frågor om det också.

Du har egentligen aldrig pratat om hur din uppväxt såg ut förutom i dina låtar. Vill du berätta lite om det?

– Alltså jag har alltid varit glad att jag är född i Sverige, bara det är en trygghet i sig. Jämför man mitt liv med något ghetto i Afrika så är jag världens lyckligaste. Men alla har sin story och sina problem. Jag kommer från en knarkarfamilj med pengabrist och risiga förebilder. Men det är det fler som gör så jag är inte speciell på något sätt. Jag tror absolut att det har format mig på det sätt att jag tänker efter två gånger extra. Sen har jag själv varit ute och snurrat en del och testat det mesta på vägen. Det blir väl lätt så.

– Under de senaste åren har ett tiotal av mina barndomsvänner dött och alla jag har växt upp med kommer från ungefär samma förhållanden: ensamstående morsor, risigt område, inga pengar. Men jag ser det ändå som en styrka snarare än en svaghet. Jag hade nog aldrig gjort det här om jag vuxit upp i en akademikerfamilj. Min pappa dog när jag var sju och minnena jag har av honom är inga trevliga minnen. Nu har jag själv tre barn och enligt dom är jag världens bästa pappa. Och det finns ingen annan än dom som kan avgöra det.

Det är en intressant koppling mellan den här växande psykiska ohälsan i Sverige och hur det påverkar musiken som kommer ut.

– Psykisk ohälsa och musik går ju typ hand i hand. Det blir så mycket mer intressant när det kommer från någon slags smärta. Det är bara att titta på Ken, han är en stor anledning till att jag började med musik. Han har alltid pratat utifrån sig själv, vilket jag också gör. Han har betytt mycket för mig, speciellt hans första skiva. Den har jag nog lyssnat mest på i hela Sverige, haha.

– Samhället har ju förändrats enormt sen jag var 20 år. Var det hårt då så är det ännu hårdare nu och all min musik kommer från ett sargat samhälle. Jag hade aldrig hållit på med musik om jag inte hade kommit från den miljön jag kommer ifrån. Det är därför det kommer så jävla mycket intressant musik nu ur såna områden och personer. Det är roligare att lyssna på något som känns på riktigt än att lyssna på vilken artist som helst.

Intervju av Malkolm Landréus