För Kingsize berättar albumaktuella DaCosta om klubbiga beats, vulgära texter och om att bli pappa.

I källarlokalen söder om centrala Stockholm är det full rulle den här tisdagseftermiddagen. Klädmärket Galagowear som huserar här håller på att ta sig an den kommande våren. Dessutom ligger ett skivsläpp på systerbolaget Team Galagowear Records runt hörnet. Huvudpersonen själv har också mycket i görningen.

– Jag ska iväg och filma en video med Näääk lite senare, berättar Daniel DaCosta, 27, under en snabb rundvisning.

En liten studio vittnar om att arbetet bakom debutalbumet ”Lever Min Dröm”, inte är långt bak i tiden. På väggen ovanför mikrofonen hänger fortfarande ett A4 med Petters vers till skivans inledande spår, ”Vem Är Han”. Det är bara några veckor kvar tills releasen av skivan – som i sin tur bara kommer ett knappt år efter DaCostas första EP, ”Steget Före”.

– Jag har varit klar med skivan sen två veckor tillbaka. Nu är det bara allt runt omkring som det ska styras med, säger han.

”Steget Före”, kom förra våren. Gick du direkt på att påbörja ”Lever Min Dröm”?

– Direkt efter jag släppte EP:n började jag att jobba med skivan. Jag har inte haft någon ledig tid alls. Jag har legat på. Varje dag.

Vad tänkte du när du gick in i det projektet?

– Alla låtar utgår ifrån hur jag lever nu. Jag vet inte hur jag är om fem år. Då kanske jag gör något helt annorlunda. Därför vill jag rappa om nuet.

– Men jag har alltid haft en vision: jag ska bli störst och bäst på det jag gör. Jag är bara här och kör. Det finns inget som kan stoppa mig. Jag bara kör och kör. Det har alltid varit så. Jag har alltid varit hungrig, kan inte sitta still. Hade jag gjort något annat hade det varit samma grej där, men nu gör jag musik.

Så skapandet har utgångspunkt i stunden?

– Många av låtarna handlar om saker som har hänt i min verklighet. Varför rappa om något som har hänt för tio år sen? Visst man kan göra det, men det är inte min grej. Jag vill rappa om det som händer nu.

Vad hände efter att du släppte ”Steget Före”?

– Jag fick bättre respons än vad jag trodde att jag skulle få. Bara tre veckor efter släppet hade jag massa spelningar. Det var lite överraskande, efter vad jag har förstått om musikbranschen är det att många har svårt att få till det turnémässigt.

Det måste ha varit sporrande?

– Det var ju det som fick mig att känna: nu har jag släppt en EP, vad kommer hända om jag släpper ett album? Man kände ju utvecklingen, att man blev bättre på vissa saker. Man började tänka annorlunda, blev mer en artist och började fatta grejen. Jag blev bara ännu mer hungrig.

Du blev mer en artist, vad menar du?

– Första EP:n är första EP:n, jag ville egentligen bara visa att jag kunde rappa. Jag hade kanske inte så mycket innebörd, jag ville visa att jag kunde. Klart jag kunde göra låtar, bygga med refräng och bryggor. Men nu har jag på en röd tråd från spår ett till spår tretton och har pusslat hur de ska ligga på skivan.

– Jag gjorde 22 låtar och sen satt jag en hel vecka och lyssnade igenom alla. Då började jag känna vilka som skulle vara med och tog ut de tretton som är med.

”Steget Före” var en väldigt klubbig EP, hur kommer det sig?

– Jag har alltid älskat klubb-beats. Många säger att house och techno är skit, jag älskar sån musik, det är skittungt.

– Självklart, hiphop är min grej, men på EP:n valde jag hypade beats. Jag satte mig med klubb-beats och spottade raps, det var det som blev ”Steget Före”.

Det känns inte som det är jättevanligt i Sverige?

– Nej, det kanske inte är så många som gör det. Jag tycker i och för sig att Näääk gör mycket grejer som passar för klubben, han har ju sin stil. Men majoriteten gör inte klubbgrejer, det är mycket mer samhällskritiskt. Visst, det är fett, men det är mest saker jag gillar att lyssna på – inte att göra.

– Sen finns det ju Norlie & KKV och Maskinen, men de har ju sin stil, det är technoliknande grejer, nästan åt pop-hållet. Jag vill göra samma grej fast med hiphop. En grej som folk pumpar när de är ute och festar, fast hiphop.

– Det var grejen när jag gjorde EP:n. Jag var inne i en sån period, festade mycket. För varje låt jag gjorde gick det säkert en halv flaska Jack Daniels. Man hade suttit och boozat i studion, haha. Det blev den mooden.

Har du behållit den känslan till ”Lever Min Dröm”?

– Det är jävligt bra gung på låtarna, men kanske inte lika intensivt. Jag har det på ett och samma sätt rap-mässigt, men den är lite mer West coast-inspirerad. När det kommer till hiphop är det vad jag gillar bäst, West coast.

– Och då menar jag: typ Dr Dre 2001, fast en svensk version. Nu menar jag inte att jag har Dre-beats, men det soundet, förstår du? Men jag har några riktigt farliga låtar på den här plattan.

Du är väldigt frispråkig, en del skulle säkert säga ”vulgär”.

– Det första jag tänkte när jag drog igång det här var: säg det du vill säga. Vill du säga ”fuck you” istället för ”håll din trut”, gör det. Man ska vara som är på riktigt: som du är hemma, med kompisarna, på luren, när du dricker. Så ska du låta på låtarna, det är då du får din personliga skiva. Annars är man inte ärlig mot sig själv.

– Jag kan vara lite vulgär och kan lägga vissa rader som jag inte tror någon annan i Sverige skulle våga säga. Är man lite grov i käften i vanliga fall, var det när du rappar också. Det finns många som bara pratar. Jag är bara mig själv rakt igenom.

Säger andra det också, att du låter likadant på låtarna som du gör i verkligheten?

– Folk i min närhet säger det, man hör verkligen att det är du. Det är sånt som jag vill höra. Det ska vara jag. Det kanske finns de som försöker vara sig själva utan att få det att låta bra, men jag får det också att låta bra. Tycker jag själv i alla fall. Det är därför folk runtomkring, som Galago, vågar satsa.

Du har jobbat en del med producent-nestorn Collén på ”Lever Min Dröm”, berätta.

– Jag åkte upp tre gånger till Sundsvall, en för varje produktion. Jag gillar att jobba med folk i studion. Man jobbar som ett team och det blir mycket bättre gjort. Det här med att få beats skickade, det funkar, men jag föredrar att inte göra det.

– Den där killen har så sjuka beats. Han varit med i gemet och vet vad han gör. Han och jag har pratat om att hela min tredje skiva ska proddas av honom. Det kommer bli fett, det är det enda jag har att säga.

Du växte upp i Flemingsberg, hur var det?

– Moms från Mohammed Ali och jag var grannar där i säkert tio år. Det var många dagar på fritidsgården, mycket softande, mycket grillade på sommaren. Det är nice att så många från samma ställe har lyckats. Alla gör sin grej: Mohammed Ali gör sin, Carlito gör sin, jag gör min. Det är något med Visätra och Flemingsberg.

Men innan rappandet tog fart på allvar var du på väg att bli hockeyproffs?

– När jag blev senior fick jag ett kontrakt med Long Beach, farmarlag till Los Angeles Kings som spelar i NHL. Jag åkte dit och spelade ett år men fick inte förlängt kontrakt. Sen skulle jag tillbaka till AIK, men det blev inte av. Så jag spelade med Botkyrka i Division 1 i tre år. Vi gick aldrig upp. Då var det ”fuck it, jag satsar på musiken istället”.

Du har redan släppt bläck-anthemet ”Tatuera mig”, hur gaddad är du själv?

– Hela vänsterarmen, bröstet, armarna, nacken. Nu ska jag skaffa en på halsen också: jag får nämligen en son i maj. Jag kommer ha med hans namn, hans personnummer och ett par änglavingar.

Har det påverkat dig? Att du ska bli pappa?

– Alltså… musiken är musiken, privatlivet är privatlivet. Nu har jag inte gjort någon låt om tjejen eller barnet. Musiken har varit om mig. Jag har tänkt på det där… jag vill ha med det till nästa skiva. Där vill jag göra något vackrare än bara hiphop. Collén är så begåvad, jag vet han är så pass musikalisk att han kan naila ett sånt beat.

– Jag vill att det ska vara en masterpiece, jag känner inte för att rappa om mitt barn och min familj över ett vanligt boom bap-beat. Just den där grejen vill jag göra när det känns rätt.

Skribent: Harald Broström
Foto: Press