Aktuell i filmen "Run All Night" med Sverigepremiär 17:e april där Chicago-rapparen/skådespelaren ses med Joel Kinnaman, Liam Neeson och Ed Harris.
Common klättrar vidare på den populärkulturella elitstegen. I januari fick den forne undergroundrapparen sin första Oscar för låten “Glory”, från filmen “Selma”. Detta efter fjolårets tokhyllade album “Nobody’s Smiling”. Samtidigt växer Commons egen skådespelarkarriär, nu genom rollen som yrkesmördare i bioaktuella actionthrillern “Run All Night”. Erik Augustin Palm mötte den 43-årige hiphopikonen i New York.
Grattis till din Oscar, som du fick ihop med John Legend för er låt “Glory”, från soundtracket till filmen “Selma”. Hur känns utmärkelsen, så här ett tag efteråt?
– Jag är självklart väldigt glad över att ha fått en Oscar, och det hela känns fortfarande väldigt nytt för mig. Människor kommer fram och säger grattis titt som tätt, vilket känns bra. I synnerhet då så många uttrycker att de verkligen blivit berörda både av filmen och vår låt. För det är ju vad man vill åstadkomma som skapande person, något som kan påverka människor på djupet, och därmed förhoppningsvis förbättra världen på något sätt. Det är knappast allt man gör som kommer att ha den effekten, men så länge som en del saker når den nivån, får man vara tacksam. Det sätt som folk har bemött både “Selma” och “Glory” på har varit något väldigt vackert att betrakta.
Som rappare förmedlar du nuförtiden mestadels en upplyftande inställning till livet. Och genom din stiftelse Common Ground Foundation vill du inspirera unga människor från svåra förhållanden att ta sig framåt i livet. Din roll som iskall yrkesmördare i bioaktuella actionthrillern “Run All Night” – en hämndhistoria med New Yorks irländska maffia i centrum, där du spelar mot Liam Neeson och svenske Joel Kinnaman – står i kontrast till detta. Är ondska intressant för dig?
– Ja, visst är ondska i någon mån intressant. Men för mig så handlar skådespeleri bland annat om att kunna skildra ondska på ett övertygande sätt, och jag strävar efter storhet inom allt som jag gör. Jag vill verkligen bli en skicklig skådespelare. Och jag vill därför ta mig an roller som ingen någonsin skulle ana att jag vill gestalta, och som är skrivna för en helt annan typ av människa än mig, där jag får chans att visa att jag klarar av rollen trots det. När det gäller de skådespelare som jag ser upp till, som Sean Penn och Philip Seymor Hoffman… må han vila i frid… så kan de alla förvandlas till karaktärer på det sättet, och liksom ta dem i vilken riktning som helst. Jag tycker att en bra skådespelare ska kunna göra det. Och att spela en ond person är faktiskt kul. Först måste man förstås lista ut hur man ska ta sig in i rollen. Men sedan, när man har gjort det, så är det hela väldigt roligt. Som du säger så försöker jag att vara en positiv och optimistisk person i mitt eget liv, varför det kan vara underhållande att få uttrycka motsatsen till det på film, och där gå in i en roll och skjuta några snubbar (skratt).
Vad gjorde du för att klättra in i denna yrkesmördares inre värld?
– Jag gav mig verkligen djupt in i studerandet av kända mördare genom historien. Det är ju inte direkt som att det finns en uppsjö av intervjuer med just yrkesmördare, men jag försökte helt enkelt ta till mig all den information som jag kunde hitta om ämnet.
Vad upptäckte du i ditt letande?
– Att en del människor definitivt bär på en form av ondska, och jag känner att Price tveklöst är en av dem. För han tycker verkligen om det han gör. Och det handlar inte enbart om känslor för honom, men för att kunna döda så känslokallt och mekaniskt så måste man ha någon sorts känslomässigt mörker inom sig. I mitt gestaltande av honom var det inte direkt som att jag försökte efterlikna någon av de mördare som jag hade läst om. Men jag plockade ändå upp några idéer från min research, och började bygga den här karaktären. Sen pratade jag förstås med regissören Jaume Collet-Serra, om hur han ville skildra Price, så att han inte skulle bli en stereotyp yrkesmördare. Och det tror jag att vi med vårt nyansrika porträtt lyckades rätt bra med att undvika. Det har liksom inte funnits en afroamerikansk karaktär som denna på film tidigare.
Varför inte då, tror du?
– Många av de afroamerikanska mördare vi ser på film och tv idag tillhör kategorin “gangstern från gatan”, de kommer oftast från en bakgrund där de länge har burit på rollen som den där stora tuffa killen. Men min karaktär Price i “Run All Night”, han framstår inte alls som den typen av person. Han är snarare kalkylerande, kall och högteknologisk, nästan vetenskapsmansliknande. Han är en annan typ av skurk. När han får ett jobb, så vill han få det avklarat. När någon anlitar honom är det som att ett lejon väcks. Och när det är vaket så kommer det att fortsätta jaga, och äta vad det vill.
Våld är även ett centralt tema på ditt senaste, kritikerrosade album “Nobody’s Smiling”, och då mer specifikt om situationen i din hemstad Chicago. Sedan dess har den rasrelaterade våldskulturen i USA förvärrats ytterligare, med bland annat polisens mord av Michael Brown i Ferguson och Eric Garner i New York. Du vidrör detta i din text till låten “Glory”. Är våld och rasism ämnen som du vill fortsätta utforska på ditt nästa album, eller vill du gå i en annan riktning?
– Vad jag än gör, när jag tar upp samhällsfrågor i min musik, så ser jag till att inte läxa upp eller skriva lyssnaren på näsan. För jag sitter inte på alla svaren. Jag försöker bara dela med mig av information jag sitter på, genom mitt perspektiv. Eller inspirera någon att känna hopp, och att göra framsteg som människa. Men mitt nästa stora musikprojekt kommer definitivt att vara baserat på ett tema som har att göra med kärlek och något uppbyggligt. Och så vill jag att det ska ackompanjeras av en kortfilm eller något annat som ger musiken en visuell sida och en mer narrativ dimension. Det kan bli ett åttalåtarsalbum eller en EP, det är inte klart ännu. Det finns till och med en tanke om att göra det hela till en pjäs framöver, för att göra ännu större avtryck.
Du är en populärkulturell gigant, både inom musik, tv och film. Vilken musik och vilka filmer tyckte du om som ung, när du bara drömde om allt som du har idag?
– Jag drömmer fortfarande om mycket (skratt). Men, jag gillade filmer som Dödligt Vapen-filmerna, Snuten i Hollywood, Stand By Me, De Misstänkta, Forrest Gump, Pulp Fiction och senare även bland annat Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det är en av mina favoritfilmer. När det gäller musik, oj. Jag lyssnade på allt, självklart mycket hiphop, vare sig det var Run DMC, KRS One eller NWA. Och så lyssnade jag på Michael Jackson och Stevie Wonder, till och med 80-talspopband som Eurythmics. Det var stort att se Annie Lennox uppträda på The Grammy Awards, nu senast.
Många anser att “Nobody’s Smiling” representerar en återgång till dina tidiga album på 90-talet, som “Resurrection”. Vad tycker du om att få det omdömet?
– Som musiker är det alltid kul att få höra något sådant. När människor säger att ett visst album är en återgång till något som de tycker är klassiskt, är det bara ett annat sätt för att säga “Du har verkligen gjort ett bra album, som ger oss den nostalgiska känslan som vi tycker om från din tidiga era som artist”. Men det är förstås omöjligt för mig att bokstavligen gå tillbaka till den perioden, eller ens på allvar försöka göra något i samma anda som det jag skapade då. Jag är en annan person idag, som hela tiden växer och utvecklas. Jag lever liksom inte kvar i det tidiga 90-talet (skratt).
Vad tycker du är det bästa sättet att kommunicera känslor på?
– De två främsta sätten för mig är skådespeleri och musik. På film kan man samla så många mänskliga känslor, även i en väldigt reserverad karaktär som yrkesmördaren Price i “Run All Night”. Som skådespelare får man en chans att arbeta med allt som en sådan person bär på. Och genom skapandet av musik kan jag utforska min fantasi, och ständigt utmana mig själv genom att hitta nya sätt att förmedla det jag vill säga.
Intervju av Erik Augustin Palm
“Run All Night” har Sverigepremiär idag fredag 17:e april.
